Fem omgångar från slutet har Helsingborg fortfarande en bra chans att vinna allsvenskan medan AIK mycket väl kan åka ur.
Den som vill förstå varför lärde sig en del av lagens möte på Råsunda i går.

Bottenlaget vs topplaget slutade som så ofta med seger för tabellens högst placerade lag. Inte särskilt rättvist, som Helsingborgs tränare Conny Karlsson uttryckte det på presskonferensen efteråt – Conny tyckte till och med synd om AIK.

Segerskytten Christoffer Andersson var inne på samma linje och menade att AIK är bättre än vad tabellen visar.
– Det är ett lag som ska vara i allsvenskan, sa Andersson.

I andra lägret lät det ungefär likadant.

Alex Miller, AIK-tränaren, sa att om hans spelare bara når upp till samma nivå i kommande matcher fixar Gnaget kontraktet.
Det är förstås sant.
Problemet är att vi sett och hört det förut.

Ett bottenlag möter ett topplag, bottenlaget spelar kanonfotboll och bärs fram av en publik som äntligen ser ljuset i tunneln. Men två defensiva bjudningar senare är förlusten ett faktum. I nästa match är bottenlaget inte nära samma höga nivå – av den enkla anledning att de inte har spelarmaterialet att prestera bra fotboll flera matcher i rad. Hade de haft det hade de inte legat där de ligger.

AIK spelade klokt, utnyttjade planens bredd och ryckte i sär Helsingborg med rappa spelvändningar i både sid- och djupled. Samarbetet mellan Flávio, Dulee Johnson och Mohamed Bangura skapade fler målchanser än jag sett AIK skapa i någon match i år. Men vad hjälpte det när Robert Åhman Persson gick bort sig två gånger, Nils-Eric Johansson svarade för den sämsta individuella insats jag sett på en fotbollsplan på länge, och den i övrigt duktige Flávio fick hjärnsläpp och skänkte bort en hörna på tilläggstid.

En frispark avgjorde, en hörna kunde kvitterat. Om Alex Miller är så noggrann som han hävdar bör han förklara detta för Flávio – trots språkförbistringen.

Apropå frisparkar: bottenlaget fick bara fyra stycken med sig mot tio för topplaget. Ändå hade bottenlaget bollinnehavet med 52 procent. Typiskt ett bottenlag det också.

En frispark avgjorde alltså och det var heller ingen slump; Helsingborg hade skjutit sex direkt i mål tidigare och Christoffer Anderssons blev den sjunde i år.

Där bottenlaget gjorde små misstag, gjorde topplaget småsaker rätt vilket till slut bildade en framgångsrik helhet. Tänkte ni till exempel på Marcus Lantz agerande? Vid varje frispark och varje inkast gestikulerade han ”ta det lugnt”. Lantz känner sitt lag, kände oron över AIK:s oväntat pigga offensiv och försökte dra ner tempot, få bort de stressiga felpassningarna, vinna tid. Varje gång Lantz hade bollen höll han i den några sekunder extra.

Conny Karlsson plockade ut högerbacken Markus Holgersson redan i paus, flyttade ner mittfältaren Christoffer Andersson och satte in nye Rachid Bouaouzon till vänster. Det gav en bättre defensiv och en lugnare offensiv.

Rasmus Jönssons talang har hamnat i skuggan av Alexander Gerndts målsuccé. I går var Gerndt avstängd, då syntes Jönsson igen. Hans snabba tanke öpnnade för Erik Sundin och 1-0. Vid 2-1 störtade Rasmus på första stolpen mellan tre motståndare och forcerade in bollen.

Till sist måste målvakten Pär Hansson nämnas. Någon räddade ju alla de där chanserna bottenlaget skapade. Bland annat därför är guldstriden fortsatt heljämn och högdramatisk.

På fredag drar vi i gång igen, säsongspremiär för Laul Calling med tung och intressant gäst i studion. Första ledtråd får bli vår trailer som läggs ut i dag…

…här har ni trailern i stor skärm.

Starkt av Malmö FF att komma tillbaka efter svaga insatsen mot Djurgården. 2-1 mot IFK Göteborg hemma.

Men Malmö fick en del hjälp. Blåvitts keeper Marcus Sandberg gjorde en ”Robert Green” och tappade in ett fladdrigt långskott. Tomas Olsson brände en straff, IFK:s femte straffskytt och femte straffmiss i år. Världsrekord, som Ralf skulle sagt.

…det är så klart konstigt att Tobias Hysén inte kan kliva in i bubblan och gå fram och placera bollen hårt i målvaktens väntra hörn. Han har tekniken för det, men tydligen inte psyket. Det borde han i så fall arbeta på. Målet Hysén gjorde i kväll var klass rakt igenom.

Det var en riktigt bra fotbollsmatch. Men vem var MFF-spelaren som hade det robusta greppet om Agon Mehmetis innanlår när ledningsmålet firades?

…tyder hur som helst på bra sammanhållning.

Domaren Stefan Johannesson tappade det gula kortet, Daniel Andersson plockade upp. Tycker one touch-Danne borde gjort som Gazza.

…fast då hade Johannesson kanske blåst av honom för hands vid 1-0-målet…

Pressen över på Helsingborg som möter AIK borta i morgon.

Svagt av Elfsborg att bara få en poäng mot Brommapojkarna (2-2). Jag har länge drivit tesen att Magnus Haglund borde få ut betydligt mer av laget. Jämfört med många andra allsvenska föreningar får han i princip allt han pekar på av sportchefen. Jag blir förvånad om Haglund är kvar nästa säsong.

…var titeln på det föredrag jag höll i helgen.

Det gick i korthet ut på att framtidens sportjournalister får vara beredda på att bli varumärken – vi ska blogga, twittra, facebooka, göra webb tv – plus att vi skriver för tidningen, nätet, eller rapporterar i radio eller gammel-tv.

Snart är alla som jobbar med sport en ”profil” på ett eller annat sätt. Till och med Månsson från eurosport.se är på väg att bli en profil. Broder Birro är vår samtid personifierad: inget område är omöjligt, ingen is för tunn.

Jag tror utvecklingen är farlig. Åsikten värderas högre än nyheten, reportaget, intervjun. Åsiktsjournalistiken är sämre – fast billigare.

Allt handlar om att ”mediehusen” måste hitta ett sätt att ta betalt på nätet.

Under tiden ser vi riktigt tveksamma trender: hur spelbolagen blir allt mer närvarande i det journalistiska beslutet. Tidningarnas bevakning vilar på tre ben: herrfotboll, herrishockey, spel. TV avgör – det TV köper och visar rapporterar tidningarna om.

Det satsas på liverapporter och webb tv-talkshower. Det ska kommenteras och det ska besvaras. Jag tror att mediehusen försöker göra oss beroende av att kommentera – för att sedan kunna ta betalt för det.

Å andra sidan måste något göras. Bra journalistik är inte gratis.

Intervju med Lasse Lagos i Sportbladet i dag. Förutom att veva sitt mantra om hur missförstådd han är av allt och alla sägs en intressant sak:

– Det finns flera sätt att spela på och jag ser att det viktigaste för en tränare är att anpassa sig, dels efter egna laget, dels efter motståndaren.

Krokodilen rusar vidare här, men i mina ögon är det ett spännande uttalande – det viktigaste för en tränare är alltså att anpassa spelet efter motståndet. Vad hände med ”Vi ska spela vårt eget spel”?

Har Lasses erfarenheter inom toppfotbollen gjort att han ändrat uppfattning och nu anser att det viktigaste är att anpassa sig?

…har han blivit religiös också?

Åtalet ogillas i de uppmärksammade målen kring ”allsvenska stjärnan” och ”förre landslagsstjärnan”. Att åtalet ogillas innebär att det går att överklaga till hovrätten (se diskussion bland kommentarerna). Men så här långt kan vi konstatera: så mycket för all den uppståndelsen.

AIK får vänta till tidigast måndag innan dom faller i supporterskandalen kring mötet med Levski Sofia. Jag tror inte det betyder någonting i någon riktning.

Bank messar apropå sin dammsugare: ”Går som en dröm. Hon var ute och röjde i tisdags. Blir bara bättre med åren, hon bara kör på”.

…en skräll. Bank gjorde alltså ett bra köp mot alla odds.

Djurgården kräver 1,2 miljoner kronor i skadestånd av den supporter som slog Assyriskas Andi Toompuu. Möjligheterna att håva in pengarna är kanske inte så goda men får det en avskräckande effekt är mycket vunnet.

…kan AIK agera på samma sätt mot supportrarna som vandaliserade efter Levski Sofia? Under förutsättning att det blir de miljonböter det spekuleras i och våldsmännen har gått att identifiera, alltså. Jag ser ingen anledning till att inte göra det – eller?

Till sist; vem fan är Anders Whass?

Besökte familjen Niva/Tiberg and Hugo Nikolaj häromdagen. Vi kom in på den här bloggen.

– En obegriplig PR-kupp, menade Niva apropå att jag efter semestern offentliggjorde att bloggen är nedlagd.

Det är fan ingen PR-kupp, det är dagens sanning, svarade jag.

– Det är klart det är en PR-kupp, sa Erik.

Hur fan skulle det vara en PR-kupp, vad skulle den PR:n vara bra för?

–Ja det är helt obegripligt. Du har försökt med en PR-kupp som blev en blindgångare, fortsatte Niva.

Så här är det: bloggen är nedlagd. Men ibland kliar det i fingrarna. Då skriver jag något. Men jag vill slå mig fri från rapporteringsansvar. Jag vill inte behöva sammanfatta varenda allsvensk omgång som jag gjorde under våren.

– Någon sådan sammanfattning har jag aldrig läst, bräkte Niva vidare.

Sedan klev fru Anna Tiberg in i diskussionen och berömde ett gammalt blogginlägg, nämligen när Bank och jag var ute för att köpa en dammsugare åt Bank. 

– Jag sökte fram det och läste det igen för ett tag sen, sa Anna.

Faktum är att min egen dammsugare har börjat falla samman. Dels suger han svagt, dels dör han efter cirka tio minuters jobb. Efter lite vila går han igång igen men så kan vi inte ha det, min dammsugare och jag. Löning i dag passande nog, och jag ska direkt köpa mig en Cyclone XL. Eller jag får vänta tills på söndag när jag är tillbaka i Stockholm. En av grundreglerna kring dammsugarhandel: du köper den på hemmaplan.

Jag är alltså i Göteborg via ett X2000 som höll tiden. Hamnade vid ett bord med plats för fyra. Där satt tre morsor, två ungar och jag. Morsorna skulle av allt att döma till bokmässan. De pratade om vilka fester som skulle besökas under kvällarna. Någon förlagshöjdare slash författare hade hyrt en svit där det vankades party. Ordfront hade en annan tillställning. En unge spydde. Någon skulle stå i Bangs monter. Det stuket. Hem reser jag första klass.

Niva gör också bokmässan. I Aftonbladets monter. Han hade nosat rätt på ett mingel med fri bar för kvällen. Jag höll mig i skinnet och stannade i soffan.

På TV pratade de också om bokmässan. Författaren Nuruddin Farah från Somalia fick frågan om årets upplaga: ”För mycket folk, för mycket böcker”. Låter som mässan som jag minns den.

Under lördagen ska jag vidare till Ljungskile folkhögskola. Min journalistutbildning – jag har faktiskt läst en sådan – fyller 25 år. Det firas med fest och föredrag, bland annat av gamla elever som Daniel Nyhlén och jag själv. Han om nöjesjournalistik, jag om sport. Eller var det tvärtom.

Blev intervjuad av lokalradion på 25-årstemat. Min gamle lärare Janne Lindvall i studion, jag på telefon. Lindvall berättade om sitt starkaste minne av mig: under en match med Ljungskile SK la han märke till vilka enorma lår jag hade. 

…mina studieresultat brädade av mina lår, jag vet inte riktigt vad det säger.

Pågår det en tävling i halvrötna bortförklaringar den här veckan eller?

Först ut var Roland Nilsson, som skyllde Malmös förlust mot Djurgården på att hans spelare, allsvenska serieledarna, blev  n e r v ö s a  eftersom reservmålvakten Dejan Garaca, 19, hade dåliga utsparkar. Det köper vi inte alls.

Jonas Olsson, IFK Göteborg, skyllde tappade poäng mot Elfsborg på att hans spelare ”vände röva till i muren” när Jon Jönsson sköt 1-1 på frispark. Där har Olsson möjligen en poäng.

Till sist då Alex Miller, AIK, som skyllde 0-1 mot Kalmar på Råsunda-publiken: ”Publiken var ängslig och det spred sig till spelarna”, sa Miller. Tja, det är inte första gången vi diskuterar det här. Men kritiken mot publiken är indirekt en kritik mot klubbledningen. Om – jag skriver om – AIK har spelare som påverkas negativt av ängslig AIK-publik har spelarna scoutats för dåligt. Elitfotboll är ingenting utan supportrar, därför ska vi inte skylla sånt på dem. Sedan kan AIK givetvis önska att fansen sjunger och stöttar i 90 minuter match efter match men går det dåligt kommer ilskan och frustrationen. Så länge det handlar om ängslighet och burop är det inget att gnälla på. Våld och hot är en annan sak men det var inte det vi diskuterade.

…däremot Levski Sofia-skandalen – Uefa meddelar dom i dag eller i morgon – ska vi så klart skylla på en klunga våldsmän till supportrar. En gissning är duktigt rejäla böter plus att AIK tvingas spela inför tomma läktare i ett antal Europamatcher, vilket enligt Millers logik vore bra för Gnaget…men jag köper alltså inte resonemanget. Minns att vi diskuterade samma sak 2004 när AIK mötte ÖIS inför tomma läktare på Råsunda. Spelarna var minst lika ängsliga och fick stryk med tre bollar.

Roy Hodgson tog Liverpools förlust mot division fyra-laget Northampton i Ligacupen som en man: ”Jag kan bara be alla fans om ursäkt och spelarna måste ta sitt ansvar”. Med tanke på att City och Chelsea också åkte kan vi ägna dagen åt att fundera på Ligacupens status.

Vad Milan skyllde på efter tappade 1-0 mot Lazio (1-1) vet jag inte men de får nog bunkra ett lager bortförklaringar, det är inte första gången Milan kommer ha problem den här säsongen. Laget är trögt och spelar omständligt, sällan snabba bollar framåt. Att Zlatan gjorde en inspirerad insats är en klen tröst för fansen.

…målet gör att Zlatan slipper kritik för stunden, men fortsätter Milan så där svagt kommer den drabba även honom. Ser fram emot Serie A:s egen clash of the titans, nämligen den dag Z och Berlusconi ryker ihop. För att citera kollega TT-Skiöld: ”Då får Pizzabagaren lite att bita i”.

Det gnälls som bekant en del i Italien. Julio Sergio, Romas brassemålvakt, stukade foten och grät när han tvingades spela vidare då Roma gjort sina tre byten. Jag minns Stefan Schwarz som bröt skenbenet i en kvalmatch mot Skottland 1997 – men spelade vidare i fem minuter.

– Smärta brukar gå över, konstaterade ”Swarre” efteråt.

Snart ett tåg mot Göteborg.

Det här med Mästarnas Mästare har jag aldrig förstått mig på. Tittar inte på det, läser inte om det, undrar alltid vad rapporteringen gör på våra sportsidor i stället för nöjet. I dag råkade jag klicka på en länk och kom ofrivilligt till en artikel om just Mästarnas Mästare. Där läste jag att Robert Prytz ska vara med. Det är lite klass ändå. På frågan vad Prytz gör i dag svarar den gamle mittfältaren: ”Arbetslös men har lite grejer på gång inom fotbollen”.

…vad Prytz har på gång vill man så klart veta. Hoppas det inte har med distansskytte att göra. Jag minns att Prytz skott oftast gick skyhögt över.

För AIK väntar en i raden av ödesmatcher, Kamlar FF hemma i kväll. Undrar om alla Gnagare fortfarande tycker att hanteringen av Walid Atta-affären är lyckad? Som jag skrivit tidigare; klubbarna får göra som de vill men de är själva aldrig sena att värva bosmanspelare. Det kommer aldrig något gott ur de här ”avstängningarna”. För någon part. Om Alex Miller fått välja bland alla AIK:s spelare hade jag varit övertygad om att han fixat åtminstone en13:e plats. 

…vid sidan av detta meddelar AIK:s bolagsstyrelse att de inte avgår men ställer sina platser till förfogande. Det gjorde fansen nöjda. Själv går jag snart ut med följande presskommuniké: ”Jag tänker inte säga upp mig men möjligheten finns”. Det borde lugna mina kritiker.

AZ Milan möter Lazio i kväll. Då döper Sportbladet Zlatan till KUNGEN AV ROM. Jag ska inte lägga ord i någons mun men det är väl inte otänkbart att Fransesco Totti har synpunkter på rubriken.

…den här rubben är kanske inte heller så hygglig mot någon som ska bli farsa för första gången.

Johan Dahlin kan vara tillbaka i MFF:s mål redan på söndag. Då slipper Roland Nilsson oroa sig för att spelarna dukar under i kollektivt nervositetsslag. Guldstriden lever igen.

Konkurrenten går på med ett stort reportage om MFF-spelare med utländsk bakgrund kontra främlingsfientliga SD:s valframgångar. Dammluckorna är öppna, ”vi och dom”-rapporteringen är tydligen här för att stanna. Jag kan tycka att den är ganska poänglös vilket jag försökte beskriva med ett tidigare inlägg. Även Jimmie Åkesson tycker det är bra att Patrick Osiako från Kenya stannar kvar i MAIF, vilket SD-ledaren twittrade om i augusti.

(Klickade ni på Jimmie? Här är originalet).

Hammarbys Simon Helg försov sig till en träning och petades från matchen mot Degerfors (2-1). Dessutom fick han pröjsa 500 kronor till lagets festkassa. Eftersom Helg är ett stort fan av Laul Calling tycker vi på den redaktionen att straffet var alldeles för hårt. Dessutom heter grabben helg i efternamn…

När Kennedy Igbonanike gjorde 1-0 för Djurgården mot Malmö FF tänkte jag att man kanske skulle skriva om Sverigedemokraterna på de rosa sidorna också. En kille från Nigeria sänker skåningar. Eller som djurgårdsklacken sjöng i riktning MFF-fansen: ”SD SD – hysch hysch”. Det är i olika delar av Skåne det främlingsfientliga partiet är som starkast.

Men jag valde att koncentrera mig på fotbollen i min matchkrönika. SD har stort stöd även i många andra delar av landet. Och jag tycker inte att vi ska tillbaka till tidigt 70-tal och den tidens språkbruk som min rubrik driver med.

Men framför allt av den enkla anledningen att fotboll inte är det bästa argumentet i den här debatten. Låt säga att det finns en och annan sverigedemokrat som också är MFF-supportrer (det borde det rimligen göra). Jag tror att de älskar sina Mehmeti och Pekalski och Rexhepi och allt vad de heter. Definitivt så länge killarna levererar någorlunda på planen. Och inte begår brott.

…enligt samma logik tycker Mjällbysupportern Jimmie Åkesson att det är bra att Patrick Osiako från Kenya stannar kvar i MAIF, vilket SD-ledaren twittrade om i augusti.

(Klickade ni på Jimmie? Här är originalet).

Om vi ska ta debatten med aktiva sverigedemokrater och deras anhängare – dryga 300 000 som röstat – är det inte framgångsrika fotbollsspelare med utländsk bakgrund vi ska lyfta fram.

Min högst amatörmässiga – och givetvis långt ifrån unika – förklaring till SD:s framgång är att de dels stöds av en kärna renodlade rasister som helst vill kasta ut varenda invandrare ur vårt land. Dels har de stöd bland en stor grupp människor jag personligen haft mycket att göra med genom åren, nämligen män – i princip bara män – som vill räcka ett finger åt etablissemanget. Det har kryllat av dem i mitt kommentarsfält och i min mejlbox i ett antal år. De anser att jag är en del av fotbollsetablissemanget (det har de så klart rätt i) och därför ogillar de mig.

Jag tror att mängder av SD-väljare är människor som känner samma ilska och frustration mot det politiska etablissemanget, mot mediaetablissemanget. De göds av det kollektiva avståndstagandet mot Sverigedemokraterna, och framför allt älskar de när vi attackerar med argument som går att sticka hål på, som till exempel rasismanklagelser. Den här gruppen SD-anhängare är inga rasister. Det vet de i botten av sina hjärtan. Därför stärks de ännu mer när vi anklagar de för att vara rasister.

Det viktiga är att förklara vad de har röstat på. Där har vi alla ett ansvar. Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti. Ett främlingsfientligt parti som menar att invandring från vissa länder är ett hot mot vår kulturella identitet. Därför ska denna invandring begränsas. Man vill assimilera, inte integrera. Hårdare tag mot vissa människor. Vi mot dom. Det tummas allt kraftigare på alla människors lika värde. SD har sina rötter i rasismen och företrädare med bakgrund i nazistiska organisationer. Allt detta finns inom SD och gör sammantaget SD till ett främlingsfientligt parti. Fingrarna mot etablissemanget är en röst på ett främlingsfientligt parti, en dörr jag undrar om dessa fingrar egentligen ville öppna.

Jag ser inte invandrare som ett hot mot vår kulturella identitet. Jag ser invandrare som människor som berikar Sverige, precis som ”svenskarna” gör. Sedan finns det problem av olika slag i vårt samhälle. Då får vi försöka lösa dessa. Om problemet är medelålders, vita män som sysslar med ekonomisk brottslighet koncentrerar vi oss på det. Är det problem med integrationspolitiken koncentrerar vi oss på den. Vi röstar inte helt plötsligt på ett parti vars fokus ligger på att döma ut människor de inte känner eller har pratat med som ett hot mot vår kulturella identitet. Ett parti som inte ens har någon integrationspolitik. Det går inte ihop för fem öre. Så ni kan ta ner fingrarna, för budskapet har nått fram.

Talar Roland Nilsson sanning kan Malmö FF glömma allt vad SM-guldet heter.
Var det vanligt skitsnack kan fansen fortsätta hoppas.
Och skitsnack bör det rimligen varit, för inte fan blir allsvenska serieledaren nervös av att möta tabellsjuan Djurgården borta?
Ett Djurgården som förvisso spelade som ett topplag.
Men ändå.

Det är klart att man kan bli nervös.

Under en dejt. Eller ett prov. En uppkörning. Arbetsintervju. På fotbollsläktaren eller framför TV:n. När oskulden ska åka.

Enligt MFF:s tränare Roland Nilsson är hans spelare nervösa under en fotbollsmatch mot Djurgården borta. Vi tar det en gång till: när allsvenska serieledaren möter tabellsjuan blir serieledaren nervös. Är det bara jag som reagerar här?

Jag har aldrig hört en professionell (någorlunda erfaren) fotbollssspelare säga att han är nervös under en match. Möjligen precis när den börjar. Eller om han sitter på bänken. Inför en straffspark eller straffläggning.

Men under en match?

Nej.

Anledningen till Malmöspelarnas oerhörda nervositet, enligt Nilsson, var att ordinarie målvakten Johan Dahlin fick strykas från startelvan i sista stund och Dejan Garaca ersätta. Jag köper att 19-åringen – som bara gjort en allsvensk halvlek tidigare – var lite nervös i början även om det säkert släppte när matchen drog igång.

Roland Nilsson sa:
– I ett sånt läge behöver man en bra start för att lugna nerverna, i stället blev det lite darrigt direkt. Ett par incidenter gjorde att det blev nervöst.
Vilka incidenter?
– Normalt kan vi lägga tillbaka till Johan (Dahlin) som är väldigt bekväm med fötterna och har bra precision. Nu blev ett antal sparkar korta vilket gjorde att Djurgården kunde flytta upp sin backlinje, medan vi själva hamnade under press.

2010 års allsvenska serieledare är alltså så lättstörda att om målvakten inte får ordning på sina utsparkar, då blir Daniel Anderssons tioåriga landslagsben plötsligt som överkokt spaghetti?

Jag frågade Roland Nilsson om en serieledare verkligen ska bli nervös i det här läget. Det höll han fast vid.
– Det ingår i allt vad idrotten heter att saker och ting händer på planen och man reagerar på olika sätt, sa Roland.

Tja, om det är sant kan vi dela ut SM-guldet till Helsingborg redan nu, MFF fixar aldrig upplösningen. Kapten Andersson och hans medspelare insjuknar snart i svår guldfrossa.

Nu tror jag att det är skitsnack. MFF var inte nervösa, snarare övermodiga. Bara för att de besegrat Helsingborg i årets hetaste fotbollsmatch förra veckan går det inte av sig själv mot ett pånyttfött Djurgården där Mattias Jonsons kropp plötsligt pallar 74 spelminuter.

Det var Dif:s match från början till slut. Från Fabrikens jubileumstifo till att Kasper Hämäläinen föll ner på knä och höjde sina knytnävar mot hösthimlen. Det var länge sedan jag upplevde en stämning som gårdagens på Stockholms Stadion – det var länge sedan Djurgården spelade en fotboll som lovar så gott för framtiden.
– Taktiskt vår bästa match för året, tyckte tränaren Lennart Wass.

Djurgården ställde sin backlinje högt, litade på Kebba Ceesays snabbhet, sedan visade Sharbel Touma, Daniel Sjölund och Hämäläinen att här har Djurgården tre av hela allsvenskans bättre mittfältare. Malmö var inte intresserade av att ta kampen och slitet för att komma upp i press, och med ett långsamt mittbackspar bakom det kunde Touma och kompani trä in bollar på blixtsnabbe Kennedy Igbonanike som kom fri mest hela tiden.

Det blev 1-0, det kunde blivit 3-0, det kunde också blivit 1-1 om Dembo Touray tappat in den boll han höll på att tappa mellan benen. Det breda leendet efteråt visade att stämningen i laget är fjärran fjolårets kvalångest. Daniel Sjölund avslöjade att han sneglar på tredjeplatsen. Djurgården har uppenbarligen något på gång. Exakt vad blir intressant att se.