I dag har Muhammad Ali, 74, somnat in efter många år med Parkinsons sjukdom, och jag är egentligen för ung för att med trovärdighet minnas The Greatest.

När Ali besegrade George Foreman i Kinshasa i dåvarande Zaire 1974, Rumble in the jungle, var jag ännu inte planerad (det var jag inte när jag föddes två år senare heller men det är annan historia).

Länge hade jag en tavla på väggen med ett foto på Ali och citatet ”Float like a butterfly, sting like a bee”. Uttalandet gjordes inför just matchen i Kinshasa, var riktat till Foreman och hela citatet lyder: ”Float like a butterfly, sting like a bee. He’s hands can’t hit what his eyes can’t see”.

Den stryktålige Ali vann titelmatchen i åttonde ronden, och året efter besegrade han Joe Frazier i Thrilla in Manila, döpt efter ett annat Ali-uttalande på frågan hur han såg på matchen:
”It will be killa and a thrilla and a chilla, when I get that gorilla in Manila”.

Jag har svårt för boxning som sport, kanske är jag för blödig, men haft lätt att ta till mig Muhammad Ali. Särskilt då hans insatser och ordkonster utanför ringen.

Hur han vägrade ta värvning till Vietnam-kriget med ord som ”I have no quarrel with Vietcong, no vietnamese ever called me a nigger” vilket kostade honom en dom från de amerikanska myndigheterna på fem års fängelse (han benådades senare och fick börja boxas igen).

Tidigare hade han bytt från ”slavnamnet” Cassius Clay till Muhammad Ali, konverterat till Islam, kämpat för de svartas rättigheter ihop med Martin Luther King och slängt OS-guldmedaljen i Ohiofloden när han vägrades servering på en hamburgerrestaurang hemma i Louisville på grund av sin hudfärg.

Sådant kräver mod, övertygelse och beslutsamhet. Särskilt i USA på 1960-talet.

Ett av många arv han lämnar efter sig är just det: Muhammad Ali tog ställning i frågor där insatsen var hög. I dag är få idrottsmän beredda att göra så eftersom det kan påverka varumärket negativt. Vad utöver själva idrottandet förknippar vi dagens största stjärnor med? Bilar, parfymer och välgörenhet kanske. Men det kostar inget, förändrar inget i grunden.

Precis som vingslaget från en fjäril i Amazonas sägs kunna förändra klimatet i Sverige, förändrade Muhammad Ali, med boxningen som plattform, världen till det bättre.

Hans slog inte hårdast men han tålde mest stryk. Riktigt knockad blev han egentligen bara en gång, under en flygresa:
”Buckle up, mr Ali”, sa flygvärdinan.
”Superman don’t need no belt”, svarade Ali varpå flygvärdinnan replikerade blixtsnabbt:
”Superman don´t need no airplane either”.

I boxningsringen flöt Muhammad Ali fram likt en fjäril, i morse flög han vidare efter en tids vistelse på ett sjukhus i Phoenix. Samtidigt spreds hans bevingade uttryck över världen ännu en gång.

Sov gott, champ. Du har förtjänat det.

När det kommer till att söka svar på hur ett bolag eller en fotbollsklubb sköts är det naturliga att titta i toppen, på styrelsen, klubbledningen.

AIK:s högsta höns är i dag Mattias Grundström och Jonny Jergander. Grundström är ordförande i AIK Fotboll AB, Jergander i AIK FF. Jergander valdes till ny ordförande i våras, och har alltså inte suttit länge alls. Det är svårt att så tidigt utkräva något direkt ansvar från Jerganders sida (som även sitter i AB-styrelsen).

Inte heller Grundström har suttit som ordförande särskilt många månader men han har varit vice ordförande bakom Johan Segui desto längre, och ska vi bestämma oss för vilka som sitter på makten i AIK sedan en längre tid är det Grundström och Segui vi landar på.

Det är Grundström och Segui som är ansvariga för att det ser ut som det gör i AIK, oavsett om man tycker att AIK fungerar bra eller dåligt.

Styrelsens viktigaste uppgift i alla bolag är att tillsätta VD för att sköta den dagliga verksamheten. Grundströms och Seguis styrelse anställde i sensomras Mikael Ahlerup som VD. Ahlerup har inte hunnit jobba ett år ännu, vilket är extremt kort tid i VD-sammanhang. Ingen som vet något om bolagsstyrning eller fotbollsklubbar kan med trovärdighet kräva att Ahlerup ska ha hunnit åstadkomma några avgörande resultatförändringar på den tiden. Det enda man med säkerhet kan säga är att om Grundströms och Seguis styrelse skulle vilja göra sig av med VD:n redan efter nio månader så är de ansvariga för en total felrekrytering i somras. Eller så begriper de inte vad en VD:s roll, uppgift och möjligheter i ett aktiebolag/fotbollsklubb är.

Samma sak när det kommer till chefstränaren Andreas Alm. Varken Grundström eller Segui har någon fotbollskompetens att tala om, det tror jag inte ens att de själva skulle påstå. De kan förstås läsa en tabell men ingenstans i deras CV går att hitta något som pekar på några fotbollskunskaper. Inte heller Mikael Ahlerup blev VD i AIK för hans fotbollserfarenheter utan Ahlerup anställdes då han varit framgångsrik som företagsledare inom andra branscher.

Fotbollskompetensen i AIK:s ledning ovanför tränarteamet finns hos sportchefen Björn Wesström. Han har åtminstone en hyfsat gedigen bakgrund inom fotbollen.

Om det är så att Björn Wesström anser att Andreas Alm plötsligt, mitt under pågående säsong, inte längre duger som AIK-tränare, och har rapporterat detta uppåt i organisationen, då är det naturligt att VD Ahlerup och styrelse Grundström/Segui agerar i någon riktning gällande tränarfrågan.

Det är den enda rimliga förklaring VD/styrelse kan komma med om de väljer att göra sig av med Alm.

Det finns ett godtagbart scenario till: Det är om en väsentlig del av spelartruppen har vänt sig mot Alm, och kommunicerat detta till klubbledningen/styrelsen.

Wesström eller spelarna är de enda som med trovärdighet kan begära ett tränarbyte i det här läget. Sedan kan i så fall VD/styrelse agera utifrån det.

Har Björn Wesström slagit larm? Har en väsentlig del av spelartruppen protesterat? Om inte, ja i så fall skulle beslutet enbart tas av personer som inte har kompetens att ta sådana beslut.

Min bild utifrån är glasklar: Andreas Alm har gjort ett mycket bra jobb i AIK under lång tid, han gör fortfarande ett bra jobb med en begränsad spelartrupp. Om det inte finns ett stort missnöje bland spelarna, om Björn Wesström inte har slagit larm, då finns det ingen som helst anledning att AIK sparkar en trotjänare som gjort sitt yttersta för AIK under över sju års tid. För då agerar de som i så fall sparkar honom inte utifrån vad som är sportsligt bäst för bolaget/klubben utan av andra orsaker.

Det finns ytterligare en potentiell utgång av hela historien: Att Andreas Alm helt enkelt förekommer ett beslut om att han ska sparkas genom att säga upp sig själv för att hoppa på ett jobb där styrelsen visar större förtroende för honom. Det får jag i så fall återkomma till i nästa inlägg.

Fick mejl från Arne Fredholm, ordförande i Stockholms domarkommitté i går kväll.

Han är upprörd och frustrerad, och det blir jag också när jag läser (även på ordförande Fredholms eget språkbruk om jag ska vara ärlig).

Vad fan håller vi på med?

Den här verkligheten för fotbollsdomare – som SVT också beskrev i en granskning härom veckan – måste vi gemensamt vrida tillbaka.

Det går inte att ha en sådan respektlös attityd mot fotbollsdomare i längden.

Domaren kommer till matchen för att göra sitt bästa – respektera det.

Vi har de domare och den domarkvalitet vi förtjänar – punkt.

Domarkvaliteten i Sverige är skyhög jämfört med de flesta andra fotbollsländer.

Om vi ändå vill förbättra domarstandarden är knappast våld, hot och hat vägen framåt. Konstruktiv kritik, absolut, men lösningen är att göra yrket mer attraktivt, att locka fler multibegåvningar som Jonas Eriksson, att få ett större urval av personer att välja mellan.

Det är dags för en attitydförändring från de aktivas sida, spelare, tränare, från publiken, fansen, från klubbledarna och från medierna. Det går inte att hålla på med uttalanden som Björn Wesströms om snickaren som inte kan slå i spiken. Det är dags att börja acceptera alla domslut, att på allvar förstå att domare kommer göra misstag i matcher men inget blir bättre av att bemöta dessa misstag med våld och hot, hat och raseri.

Att vara fotbollsdomare, särkilt på högre nivå, är fruktansvärt svårt. Om du inte begriper det, ställ där dig själv och döm om du inte är nöjd, svensk fotboll behöver fler domare.

Här är Arnes mejl, jag håller som sagt inte med om allt han skriver, det behöver man inte göra men nog finns här ett perspektiv kring domarnas situation som förtjänar att lyftas, för fotbollens skull:

Jag hoppas du kan ta upp detta på ett eller annat sätt”.

I vintras fyllde jag 40. Den största nackdelen med att bli gammal är att håret slutar växa på skallen för att gro på ryggen i stället. Uppe på mitt huvud slår inte ens ogräs rot längre, vad det verkar.

Dessbättre är fördelarna med att bli äldre betydligt fler.

En konkret fördel är att det går att hålla två saker i huvudet samtidigt. Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är nödvändigt för att navigera genom den debatt som alltid uppstår i efterdyningarna till att våldsmän på olika sätt förstör allsvenska fotbollsmatcher:

* Å ena sidan riskerar det alltid att bli ordningsstörningar och bråk där stora mängder människor samlas (läs; nattklubbar, festivaler, demonstrationer med mera).

* Å andra sidan, när det kommer till idrott, är problemen överlägset störst runt fotbollens storklubbar, och det beror delvis på att hatkulturen är som starkast där. Det var knappast en slump att det kastades en ”banger” från IFK Göteborgs läktare mot just Malmö FF:s Tobias Sana, och inte mot MFF:s Pa Konate eller Jo Inge Berget. I hatkulturen ingår att hata spelare som lämnat egna storklubben för den andra storklubben.

Hatkulturen tar sig många andra uttryck, den drar till sig män som säkerligen hade stökat i andra sammanhang ändå, den förklarar varför en del supportrar till Blåvitt, Malmö, AIK, Djurgården, Hammarby och Helsingborg med flera slåss mot varandra, medan supportrar till låt säga Sundsvall och Kalmar inte gör det.

Hatkulturen försvaras och förstärks även i bredare supporterlager och supporterklubbar eftersom hatet anses hålla rivaliteten mellan storklubbarna vid liv, och den rivaliteten anses nödvändig för fotbollsupplevelsen.

Men idrott med dess redan inneboende starka känslor är i grunden helt fel forum för hat, rivaliteten runt just fotbollsallsvenskan behöver inte förstärkas utan tonas ned. Hatet blir syret och sammanhanget för män som inte klarar gränsdragningen.

Ett aktivt arbete bland supportrarna för att minska hatet och rivaliteten skulle inte lösa alla problem – i stora folksamlingar finns alltid risken att det sker elände – men våldet runt fotbollsmatcher, på läktare, mellan supportrar hade minskat, man behöver inte ens fyllt 40 för att inse det.

Polis och rättsväsende har en uppgift att identifiera och lagföra individer som begår brottsliga handlingar på och runt arenorna – fotbollen har en stor och bred attitydförändring att göra, det finns otaliga exempel även från klubbföreträdare och i medier där gränser har passerats, där vi har spätt på hat och rivalitet i samband med stormatcher genom dåliga formuleringar (jag är garanterat inte oskyldig själv) men det är aldrig för sent att rannsaka sig, att göra det bättre framöver.

Det börjar dra sig mot fotbolls-EM. Jag vet inte om ni märker av det men här på Sportbladet märks det genom att antalet möten ökar. Fler lär det bli.

Upplägget är klart, och inga överraskningar i startelvan: Bank är chefskrönikör på Sverige, Niva och Orren ska fara runt på de stora matcherna, Flinck, Thorén, Bardell och Sjögren punktbevakar Sverige, Wagner och Wegerup gör motståndarna, vi har folk på plats vid fanscampen i Agay och själv har jag min bas i Annecy, Frankrikes Venedig, nära Genève och den schweiziska gränsen. Här har Lasse Lagerbäck bestämt att hans Island ska hänga inför mästerskapsdebuten mot Portugal i Saint-Étienne 14 juni.

Sommaren med Lasse, precis som förr.

Fast ändå inte. Nu när han själv har en mediekarriär i ryggen kanske han är mer behjälplig med startelvan.

Rent journalistiskt verkar EM kunna bli ett genombrott för Snapchat-journalistiken. Om ni har tyckt att utvecklingen gått åt det snuttifierade och klickfokuserade hållet, vänta bara…

Risken är förstås stor att det här mästerskapet präglas av säkerhetsfrågor. Förhoppningsvis mest inför men nog lär terrorhotet hänga som en skugga över hela festen.

Bortsett från det kretsar mycket av planeringen kring logistik, jag hoppas kunna kuska runt genom Frankrike i en skinande röd Ford Mustang. Men framför allt handlar det om biljetter till presskonferenser och mixade zoner. EM är ganska hopplöst på det sättet, det är en KAMP varje dag om att bli insläppt på de olika pressaktiviteterna. Det brukar lösa sig till slut, man vill ju ha en plats i mixade zonen efter Island-Portugal för att fråga Ronaldo hur han ser på att ha blivit nollad av mr Lagerback – igen.

Island har goda chanser att fixa tredjeplatsen i gruppen: Ett kryss mot antingen Portugal eller Österrike bör Lasse Lava skrapa ihop plus en karg seger över Ungern.

Jag har en bra känsla även vad gäller Sverige, lagom till att Erik Hamrén aviserat sin avgång har han fått ihop laget bättre, jag tycker att Kim Källström är redo nu, Albin Ekdal blir fin bredvid, Zlatan och Marcus Berg funkar ihop längst fram, Andreas Granqvist är mittbacksgeneralen som saknats, Victor Nilsson Lindelöf står för genombrottet, Emil Forsberg tillför speeden som länge saknats, jag ser gärna en centrerande Oscar Hiljemark på en kant, jag blir inte det minsta förvånad om Sverige faktiskt gör ett bra jävla mästerskap.

Avancemang är en rimlig målsättning, det är realistiskt med en åttondelsskräll, att överleva kvarten är inte överoptimism, i semifinalen handlar mycket om fysisk status, varför inte vidga sinnet en aning och åtminstone formulera tanken om att gå hela vägen till final.

Kan det hända? Yes it can.

Nu: Tillbaka till verkligheten, det finns ett OS i Rio att planera också.

Matchfixning är verkligen en fråga som har svårt att ta tag i människor.

Jag vet inte hur många artiklar och krönikor jag har skrivit i ämnet genom åren men det är många kan jag lova: Den senaste handlar om Uppdrag Gransknings tredje reportage i serien (UG har aldrig tidigare bevakat fotboll så här intensivt vilket är bra).

Men de breda reaktionerna uteblev även denna gång, jag tror inte ens att programmet trendade på Twitter (det berodde kanske på att UG krockade med Champions League och hockeyslutspelet, vad vet jag).

Nu är Twitter visserligen inget bra verktyg för att mäta vad vanligt folk bryr sig om men jag märker ointresset på reaktionerna jag får. Eller inte får, rättare sagt. Inte ens den här initierade beskrivningen väckte någon bredare debatt, trots den ruskiga bild en ung fotbollsspelare målar upp.

Kanske beror det svala mottagandet från allmänheten på att det hittills bara finns en enda fällande dom, kanske beror det på att händelserna som beskrivs sker för långt ner i seriesystemet: Det handlar om division ett och två, men det finns även polisanmälda matcher i superettan och personligen tror jag att det har skett åtminstone en handfull gånger i allsvenskan och svenska cupen men jag har just nu inte på fötter för att peka ut enskilda aktörer och klubbar under utgivaransvar. Det skulle vara allvarliga anklagelser, det är förhållandevis stora föreningar involverade.

Precis som jag skriver i senaste krönikan, önskar jag att spelare, klubbledare och domare gav sin version av vad de har varit indragna i, i den mån det inte hotar någons personliga säkerhet. Matcherna ligger i dag ett par år bak i tiden även om matchfixningen fortfarande antas pågå för fullt i division ett-serierna som ses som ett riskområde enligt Svenska Fotbollförbundet.

Energi och frustration många fans lägger på hederliga domare och diverse konspirationsteorier efter bedömningssituationer som gått favoritlaget emot kan gott kanaliseras till de betydligt färre men mer relevanta avarterna som verkligen är ett hot mot svensk fotboll och svensk fotbolls trovärdighet.

Men det kanske är för mycket begärt att alla fotbollsälskare ska resonera enligt den logiken?

Det börjar begåvat. ”Batman vs Superman: Dawn of Justice” tar vid precis i slutet av ”Man of Steel”, när Superman och General Zod rivit halva Metropolis och lite till. Nu får vi Bruce Waynes perspektiv på förödelsen från marken. Det är snyggt, smart, oväntat.

Jämfört med Christopher Nolans mästerliga The Dark Knight-trilogi är allt mer påkostat i Zack Snyders filmserie. Det är 3D, det är IMAX, det är högre, fler explosioner, fler skurkar, kändare skådisar och bättre koreograferade slagsmålsscener.

Men…det är själlöst.

Det är så långt från Nolans finurliga, mörka och filosofiska ”onda-mot-goda”-kamp att vi verkligen kan tala om två olika universum. ”Batman vs Superman: Dawn of Justice” är skränig, simpel och förutsägbar.

Lite puls blir det när Batman och Superman äntligen möts i en ”man-to-man” men det slutar som väntat utan serietidningsförfattaren Frank Millers listiga knorr.

Jag promenerade till Mall of Scandinavias IMAX-bio för att se filmen med speciella 3D-brillor helt utan förväntningar. Känner mig ändå besviken så här i efterhand. Hoppades att bli positivt överraskad men icke.

Om inledningen var begåvad, är finalen en orgie i oväsen som pågår i evigheter. Om jag säger att slutet är mer segdraget och kletigt än i ”Sagan om konungens återkomst” förstår ni traumat.

Egentligen borde jag bespara er eländet och avslöja allt här och nu men då får jag väl DC-fansen efter mig, och de bör man undvika att stöta sig med så här i premiärtider.

Nä, i stället dömer jag regissören Zack Snyder till somatisk rekonstruktion i 300 cykler, sedan är han välkommen tillbaka för att göra ett nytt försök.

Ben Affleck gör vad han ska som Batman men förutsättningarna är hopplösa och helhetsbetyget på filmen blir svaga L L.

Ibland produceras konst som får alldeles för lite uppmärksamhet. Det kan vara filmer som Kick-Ass av Matthew Vaughn, det kan vara skivor som Kaos & Skrål med Strebers.

Eller – vilket det här blogginlägget ska handla om: Mårthen Bergmans långa poddintervju med Östersunds mittfältare Brwa Nouri.

Vi skulle kunna nöja oss med att konstatera att 29-åringen har en brokig bakgrund. Det vore dock en stor underdrift.

Som 15-åring dömdes Nouri för olaga tvång efter den uppmärksammade ”galgningshistorien” i ett av AIK:s juniorlag. 19 år gammal fälldes han för narkotikabrott, kort därpå fick han lämna Gnaget efter att ha vägrat ta ett blodprov. Anledningen var att Nouri redan fastnat i drogberoende.

Kanske inga nyheter för den som följer svensk fotboll, Brwa Nouri har aldrig gjort någon hemlighet av sitt förflutna, eller hur han fick hjälp av Dalkurd att resa sig ur sjukdomstillståndet. Mycket av det här pratar han om i poddintervjun med Mårthen Bergman, och det ledde också till rubriker i flera medier i vintras, däribland Aftonbladet.

Vad som inte får plats i artiklarna men som framgår tydligt om man lyssnar på hela tvåtimmarssamtalet är att Brwa Nouri är en människa med väldigt mycket vettigt att säga.

Jag skulle vilja dra det så långt som att det är en av de bättre intervjuerna som någonsin har gjorts med en allsvensk fotbollsspelare.

För det första har vi att göra med en skön jävla lirare, det kan vi slå fast direkt. Han kittlar i alla fall mina värderingar.

Brwa Nouri är mittfältaren som liknas vid Xavi och skrev på för Östersunds FK med motiveringen:
– Efter min första träning med ÖFK skulle vi ha möte, och jag kom dit i Che Guevara-tröja. Kanslichefen Lasse Landin – en kille i 60-årsåldern – pekade på den och sa: ”Fan, vilken fin tröja. Det gillar vi här uppe”. Det var då jag insåg att klubben verkligen var speciell.

I podden får Brwa Nouri frågan hur han vill använda sin position som offentlig person?
– Om någon frågar mig ”Hur gick matchen?” då vill jag svara ”Viva la revolution”. Den kampen vill jag ta.

Om den här kampen pratar Brwa Nouri i en god halvtimme, och den handlar – som så mycket annat i Sverige och världen just nu – om invandring och flyktingar, främlingsfientlighet och rasism:
– Jag kan gå till frisören för att klippa mig, lägga snusdosan på bordet och de kan fråga: ”Är du redan svensk?”. För mig är det grov rasism. Jag har bott här i 29 år. Varför ska jag få höra den frågan? Men det är inte hos frisören jag ska ta min strid. Striden kan jag ta i den här podcasten. Sedan kan folk tycka att jag är något på spåren eller att jag fortfarande är dum i huvudet.

Det är ovanligt men välkommet att höra allsvenska fotbollsspelare prata om sådana här saker, och framför allt sätta det i ett större perspektiv på ett lika enkelt som självklart sätt:
– Svenskarna uppfann inte Sverige, kurderna uppfann inte Kurdistan. Men världshärskarna har dragit linjer och sagt ”Det här är vårt”. Visst, de har byggt lite byggnader och gjort en civilisation av det men vi på jorden bör vara ett enat och gemensamt folk. Visst får man känna en samhörighet med sitt folkslag men att se annorlunda på andra människor – ni får inte komma in här – jag tycker att det är väldigt skevt från början.

Brwa Norui tar egna klubben som exempel, och påpekar att Östersund har spelare från 14-15 nationaliteter, och det är ett utmärkt exempel på vad allsvenskan egentligen är: Hela världens allsvenskan.
– De säger att det inte kommer funka med så många invandrare i Sverige, så många nationaliteter. Men vad fan: Vi tog oss till allsvenskan. Vi pratar alla samma språk. Om fotbollen kan integrera så bra, hur dumt är inte samhället då om man säger ”Det här ska vara vårt”?

Allra mest snackar Brwa Nouri fotboll, och han gör det på ett underhållande sätt. Lars Lagerbäck blir ”Lasse Lagerboss”, och när Erik Hamréns namn dyker upp bjuds vi på en skön anekdot.
– I början av januari var jag i Solna centrum, så såg jag Erik Hamrén, han gick in på Swedbank. Så jag bara ”Nu jävlar ska jag gå och visa honom att jag har shining”. Men nu ska ju han dra i sommar så det var väl lika bra att jag inte sa någonting. Det var massa folk inne på banken och de hade bara trott att jag var en idiot som pratade massa strunt.

Brwa Nouri berättar också om sin tid som så kallad SUPERTALANG men det jag fastnade för vill jag gärna sprida vidare till alla unga tjejer och killar därute, ni som har drömmar och ambitioner: Det går alltid upp och ner, precis som Brwa Nouri säger:
– När jag kom till AIK var jag sämst i P13-laget. Jag var bänkad. Spelade i andralaget. Men något i mig sa: ”Hitta den som är bäst. Jaga honom”. Sex månader senare var jag bäst. Ursäkta min kaxighet, jag försöker vara ödmjuk men sanningen är sådan. Sedan: En innermittfältare i förstalaget kunde inte komma, han skulle spela hockeymatch, och jag fick chansen. Efter det gick det spikrakt uppåt tills jag blev seniorspelare.

Under juniortiden hade Brwa Nouri en viss Mikael Stahre som tränare. I dag är han besviken på sin ”broder”:
– Micke hjälpte mig otroligt mycket. Han lärde mig att spela fotboll. Sedan blev jag besviken när han gjorde IFK Göteborg till ett tjongarlag. Jag ber om ursäkt men det känns konstigt att han gick från att lära mig att bli extrem i min fotboll, till att bli cynisk och tänka på resultat.

Jag ska inte röja ut hela Mårthen Bergmans intervju men jag hoppas att jag väckt tillräckligt med intresse för att ni ska lyssna vidare. Ni har en länk här.

Det verkade bli en helt vanlig fredagkväll men då hade jag ingen aning om hur den skulle sluta.

Arbetsveckan var avklarad, jag hade hunnit med en sväng på gymmet och kört ett träningspass med Unite Stockholms ungdomskorplag. Återstod gjorde att hinna hem innan pizzerian stängde samt blanda till en bättre påse löst.

(Det blev inte så mycket med det sistnämnda men det är en helt annan och mycket längre historia. Vi tar den annan gång).

Kort sagt: Det var en fredagkväll värdig pizza och en bra rulle.

Valet föll efter viss tvekan på The Visit, en skräckthriller från 2015 av M. Night Shyamalan och det är därför jag sitter här några dygn senare med svår värk inombords: Om detta måste jag berätta. Jag behöver helt enkelt producera ett blogginlägg trots att bloggen vilat sedan jul, dessutom ett inlägg som handlar om allt annat än fotboll, ett inlägg om en film, en film så makabert genomusel att jag efteråt satt med öppen mun, stirrande blick och tänkte: Vad i hela fridens namn var det här?

För oss filmnördar är M. Night Shyamalan något av en gåta. Regissören slog igenom med buller och bång 1999 med Sjätte Sinnet (”I see dead people”), en kuslig historia med en svåröverträffad sluttwist som inte ens Bruce Willis överlever.

M. Night Shyamalan var plötsligt det indiska filmundret personifierad, han heter egentligen Manoj Shyamalan men är du skräckfilmsregissör är steget till att slänga in ett ”Night” som artistnamn inte särskilt långt.

I alla fall, den nya superregissören följde upp sin amerikanska succédebut med Unbreakable, ett stabilt mysterydrama där Bruce Willis nu har sällskap av Samuel L Jackson, och vi var många runt millenieskiftet som satte M. Night Shyamalan på samma piedestal som exempelvis David Fincher och Christopher Nolan.

Sedan hände något.

Shyamalan misslyckades med science fiction-experimentet The Signs, sjönk ännu djupare med psykologiska thrillern The Village, för att inte tala om Lady in Water och The Happening innan det fullständiga generalfiaskot The Last Airbender lanserades. Ett i alla beståndsdelar misslyckat projekt som finns med på listan över The Worst Films Ever Made ihop med Highlander 2 och Catwoman bland andra.

Den ”vann” inte mindre än fem Golden Rasperry Awards 2010 för sämsta film, sämsta regi, sämsta manus, sämsta biroll samt specialutmärkelsen ”Worst Eye-Gouging Mis-Use of 3D” som rimligen borde betyda något i stil med värsta missbrukandet av 3D-teknologi någonsin.

Det är alltså inte så konstigt att M. Night Shyamalan legat lågt senaste åren även om han lyckats prångla ut ytterligare två halvepiska megafiaskon under tiden (Devil och After Earth).

Där låg jag i tv-soffan med en nygräddad pizza (två om jag ska vara helt ärlig) och övervägde att ändå ge M. Night Shyamalan en ny chans:

* Talade för gjorde att jag gillade trots allt Sjätte Sinnet och Unbreakable väldigt mycket.

* Talade emot gjorde att människan levererat skit i dess renaste form i 16 raka år sedan dess.

Till slut bestämde jag mig för att ge M. Night Shyamalan den åttonde chans han egentligen inte förtjänade: The Visit.

Ploten: Småbarnsmamma har komplicerad relation till pensionerade föräldrarna. Småbarnsmammans två barn ska tillbringa en vecka med morföräldrarna i ödsligt beläget hus på landet. Barnen åker dit och konstiga saker händer. På nätterna virvlar mormor runt naken i huset och klöser på dörrar. På dagarna kryper hon omkring under huset likt en jättelik spindel. Morfar samlar på nedbajsade blöjor i ett uthus på gården. Ibland får han för sig att han ska åka in till stan för att gå på maskerad. Vid ett tillfälle blir han påkommen med pipan till en grovkalibrig hagelbössa i munnen men förklarar att ”I was just cleaning it”.

Huvudpersonerna, två stackars barn i de tidiga tonåren, bestämmer sig för att göra någon form av dokumentärfilm om alla märkligheter. Via Skype meddelar de mamman – som åkt iväg på kryssning med en ny älskare – att mormor och morfar måste ha tappat det fullständigt:
– Mom, there´s something wrong with nan and papa.
– They’re just OLD, svarar mamman och sedan är det inte mer med den saken.

Så här håller det på i en hel fotbollsmatch plus tilläggstid innan M. Night Shyamalan vrider på med allt han har kvar, och vi förstår att mormor och morfar inte alls är ”mormor” och ”morfar” utan två förrymda mentalpatienter som slagit ihjäl de riktiga morföräldrarna med en slägga och stuvat undan liken i ett källarförråd.

I en svårförklarad slutscen gnuggar mental-morfar en nedbajsad blöja över ansikten på ett av de vid det här laget svårt traumatiserade barnen medan det andra rusar ut på gården där grannflickan dinglar från ett träd med en snara om halsen, allt till tonerna av operasångaren Enrico Caruso som ylar andra akten av Donizettis L’elisir d’amore, Una furtiva lagrima, på en öronbedövande volym.

Sedan kommer polisen, barnen återförenas med mamman och filmen är slut, förlåt för spoiler men den som har kommit så här långt i texten har knappast blivit sugen på att se filmen annat än i rent självskadesyfte.

Det är så många nivåer av konstigt, jag har så många frågor.

Hur tänker skådespelarna? Vi pratar om yrkesmänniskor med viss form av värdighet, de har ändå läst manus, de måste ha insett att historien framstår som påhittad av en psyksjuk fyraåring eller något ännu värre. Varför bajsblöjorna? Var kom de ifrån? Herregud, folk svälter, människor flyr från krig, hur kan SÅ MÅNGA MÄNNISKOR lägga VECKOR OCH MÅNADER på att tillsammans sätta ihop EN SÅDANA MONUMENTAL DYNGA till film som The Visit?

Kära Manoj, hur hamnade vi här? Allt är ju förstört.

Om ni någon gång i framtiden märker att jag vacklar, att jag börjar prata med värme och respekt om Sjätte Sinnet och Unbreakable, att jag överväger att ge M. Night Shyamalan en nionde chans, snälla skjut mig.

Det har varit ett annorlunda år i Sverige, i världen och för mig personligen. Men vissa traditioner är heliga och ruckas icke på. En sådan är att sammanfatta det som hänt i svensk fotboll, inom svensk sportjournalistik och annat smått & gott.
Så innan jag stämplar ut för välbehövlig semester över jul- och nyårshelgerna (för att sedan hänga på en annan avdelning ett tag) håll till godo, här har ni…

…ÅRETS…

…LAG:
IFK Norrköping. ”Det är tyngre att vinna allsvenskan på 66 poäng än att vinna U21-EM på straffar”.
(Källa: Gamla djungelordspråksboken).

…FIASKOLAG:
Kalmar FF. Bleka och identitetslösa. Förklaras endast delvis av Elms skadefyllda säsong.

…VILKEN ELM?
Det vete fan.

…SPELARE:
Andreas Johansson, IFK Norrköping. Mittbacken betydde mest i vinnande laget, på och utanför planen.

…PAMP:
Det finns fan inga riktiga pampar kvar i svensk fotboll längre. Tragiskt.
(Fotnot: Inom allsvensk fotboll kännetecknas pampen av en äldre, välbeställd man från Skåne med en gedigen position inom det lokala näringslivet, lätt rundlagd och klädsamt tunnhårig som blir oproportionerligt rasande över bagateller medan all tyngre kritik rinner av likt vatten på en gås).

…FANSPAMP:
Tony Ernst avgick som ordförande för SFSU efter att ha satt supporterorganisationen på kartan och sett till att deras budskap ofta nådde genom bruset.
(Fotnot: Inom allsvensk fotboll kännetecknas fanspampen av en vinterbadande medelålders man från Skåne med gedigen position på den lokala musikscenen, tveksamma brillor och osorterat hår, besjälad av föreningsdemokrati och bengaliska eldar).

…VD/KLUBBDIREKTÖR:
Snacka om 2015 års katapultstol. AIK:s Thomas Edselius försvann i våras, under sommaren lämnade IFK Norrköpings Magnus ”Munken” Karlsson sin post i samförstånd med styrelsen, nyligen fick IFK Göteborgs Martin Kurzwelly gå och häromdagen hoppade Helsingborgs David Brodetsky av familjeskäl. Djurgårdens Henrik Berggren är mitt förslag, han håller ihop föreningen efter stormiga år, och har dessutom pressat ner personalkostnaderna till runt 30 miljoner per år.

…SPORTCHEF:
Måste bli Daniel Andersson trots Malmös misslyckande i allsvenskan. Att bygga ett helt nytt Champions League-lag är inget som rivs ihop på en kafferast. Hård konkurrens dock med Djurgårdens Bosse Andersson som värvade hög kvalitet till låg kostnad.

…MANAGER:
Janne Andersson, IFK Norrköping. Fick ut mest med toppstridens minsta budget. ”Party-Janne” kunde fira till slut (”Det kan du ge dig fan på”) – och skickades inte upp på läktaren en enda gång under guldåret.

…TRÄNARE:
Jörgen Lennartsson, IFK Göteborg. Blåvitt utmanade hela vägen trots att både Vibe och Rogne försvann utan att ersättas med liknande kvalitet (bokslutet förklarade varför, ett par månader senare har kocken fått kicken och Kamratgården ska säljas, marken gungar under styrelsens fötter, Lyxfällan nästa?).

…UTEBLIVNA EFFEKT:
Henke-effekten.

…SKÖNASTE TJURSKALLE:
Alexander Axén, Örebro SK. Lyckades vända skutan – igen. Och det vände väl typ här.

…SNYGGASTE TRÄNARE:
Roger Sandberg, Gefle. Eller ”Snygg-Roggan” som han numera kallas internt.

…UTBROTT:
Peter Gerhardsson vs statistiklappen. Alltid underhållande med människor som blir skogstokiga på småsaker. Häcken-tränaren är en förebild på området.

…FLOSKEL:
”Hammarby ska utveckla svensk fotboll”.
Vi är många som väntar, Nanne.

…BOMB:
Olof Mellberg tar över Brommapojkarna. Den såg jag inte komma.

…BOMB 2:
Jan Helin lämnar Aftonbladet, och trots att det varit på gång ett tag skakar det alltid till när det väl sker. Helin har varit en uppskattad chefredaktör här på Bladet, han har för det mesta navigerat klokt i en föränderlig tid, haft högt i tak och är – för att vara the big boss – ovanligt sympatisk och varm som person. Jag tror också att Helin landar som VD på SVT en vacker dag även om han börjar som statstelevisionens programdirektör.

…MASKOT:
Giffen!

…VÄRVNING:
Dött lopp mellan Djurgårdens Kerim Mrabti och Blåvitts Haitam Aleesami. Här ska sportcheferna Bosse Andersson och Mats Gren hyllas.

…NYFÖRVÄRV:
Daniel Sjölund, IFK Norrköping. Snacka om att göra skillnad för ett lag från ett år till ett annat.

…UTVECKLING:
Arber Zeneli, Elfsborg. Internationellt driv i steget, intressant framtid väntar i Heerenveen.

…TALANG:
Gustaf Nilsson, Falkenberg. Vilken svensk storklubb hugger 18-åringen till nästa säsong? Och varför ingen plats på januariturnén, Hamrén?

…PENSIONÄR:
Anders Svensson, Elfsborg. Tack för allt, Anders: Allsvenskan blir sig inte lik utan dig.

…DOMARE:
Mohammed al-Hakim. Respekterad bland de aktiva, gott initiativ med dialog med fansen på egen Facebook-sida.

…INHOPP:
Per Bohman, Sportbladet, som utan förvarning kastades rakt in i hetluften under den allsvenska guldstriden. Som tack för detta ålades han också sportjournalistikens jävligaste arbetsuppgift: Den årliga listan över allsvenskans 50 bästa spelare.

…ENGAGEMANG:
Ett skakigt och oroligt år som 2015 har det varit lika glädjande som viktigt att se de allsvenska fotbollssupportrarnas engagemang i allt från att gå med i Pride-tåg till flyktinghjälp och tydligt ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet. Själv besökte jag Norrköping och Kalmar för reportage om Peking Ultras och KFF:s starka initiativ för asylsökande.

…ARENA:
Friends Arena. Gräskaoset är över (åtminstone tillfälligt), akustiken är det inget fel på längre (var det inbillning?), Mall of Scandinavia har slagit upp portarna precis intill (med Sveriges enda Imax-bio), och landslaget och AIK radade upp segrar (ända till det betydde som mest).

…REKORD:
Hammarbys hemmasnitt på 25 507 åskådare per match raderade ut Öis gamla rekordsiffra från 1959. Respekt! Men det är klart, har man 400 000 supporters så…

…REKORD 2:
2,4 miljoner åskådare såg allsvensk fotboll under året. Nytt rekord och strax under drömgränsen på 10 000 åskådare/match.

…REKORD 3:
Nio konstgräslag i allsvenskan och varken SvFF eller Sef agerar. Och samma tråkiga gamla visa blir det 2016. Gör något, någon.

…SUCK:
Klackar som struntar i bengalförbudet för att elda på arenor där rökutvecklingen försenar avsparkar och förlänger pausvilor vilket förstör för andra intresserade samt leder till försämrad spelkvalitet och ökad skaderisk för de aktiva.

…MEST RAKRYGGADE:
Pelle Olsson, Kevin Walker och Bosse Andersson i Djurgården. Tränare Olsson skickade fram ordinarie straffskytt Walker som skickade in 2-2 mot AIK:s guldrival IFK Göteborg framför en splittrad hemmaklack på Tele 2. Sportchef Andersson var efteråt orubblig i försvaret av beslutet att Djurgården alltid vill vinna alla matcher. Den enda inställning en professionell fotbollsklubb kan ha.

…ICKE-DEBATT:
Tabeller eller inte tabeller för barn upp till tolv år? Varken i Stockholm eller Göteborg har kidsen haft tabeller på många år vilket fungerar alldeles utmärkt. I Skåne skulle det handla om att flytta gränsen något enstaka år uppåt.
Tabellfundamentalisterna lutar sig mot känsloargument som att ”Bosse Pettersson tyckte det var kul med tabeller när han var grabb”. Den andra sidan tittar på forskning och studier kring hur vi får flest barn att fortsätta med fotboll. Barn vill vinna varje match även utan tabeller, tävlingsmomentet är det sista som behöver förstärkas.
I grunden en fråga om samhällperspektiv, individ vs kollektiv. I min värld handlar barn- och ungdomsidrott att fostra goda medborgare snarare än framstående fotbollsindividualister. Det finns det tid för högre upp i åldrarna.

…”STJÄRNORNAS KRIG 1-6″:
Anders Svenssons domarattack på Jonas Eriksson som han senare bad om ursäkt för.
– Jag vill aldrig se Jonas igen, dundrade Svensson efter Blåvittstraffen som den felpositionerade mittbacken delvis får ta på sig själv.
Även Johan Alvbåge kom med på ett hörn och det hela resulterade i åtminstone sex underhållande artiklar.

…”STJÄRNORNAS KRIG 7″:
The Force Awakens. JJ Abrams vet vad han pysslar med.

…BÄSTA FILMER:
1. Leviathan av Andrey Zvyagintsev.
2. Wild Tales av Damián Scifrón.
3. The Walk (3D) av Robert Zemeckis.
4. En labyrint av lögner av Giulio Ricciarelli.
5. Mad Max: Fury Road (3D) av George Miller.

BUBBLARE:
Tjuvheder av Peter Grönlund (ej sett).

…BÄSTA LÅT:
Alltid va på väg av Joakim Thåström.

…BÄSTA TV:
På Spåret, SVT.

…BÄSTA TV-SERIER:
1. Narcos.
2. Jessica Jones.
3. Gotham.
4. Daredevil.
5. How to get away with murder.

…SPORTBOK:
Det är bara lite cancer av Klas Ingesson och Henrik Ekblom Ystén.

…SPORTRADIO:
Patrik Sjöberg och sexövergreppen (P3 Dokumentär) av Marcus Leifby och Karin Hållsten.

…SPORTREPORTAGE:
Qatars blodiga VM-bygge av Oskar Månsson.

…SPORTGRÄV:
Allsvenskans 100 höjdare på 2000-talet av Simon Bank, Johan Flinck och undertecknad.

…SPORTBIL:
Ford Mustang Ecoboost.

…PODD:
Fallet av Anders Johansson och Patrik Syk, Aftonbladet.

…JOURNALIST:
Oisín Cantwell, Aftonbladet.

…UTRIKESKORRE:
Fröken Frändén, Aftonbladet/SVT.

…GALNASTE INTERVJU:
När TV4:s Patrick Ekwall satte micken framför John Guidetti efter att Sverige besegrat Danmark i semifinalen i U21-EM. Länk här.

…SVÅRASTE INTERVJU:
Vägen tillbaka av Julia Lundin, Resumé.

…VIKTIGASTE INTERVJU:
Sofia B Karlssons berättelse av Erik Niva.

…MISS:
Modin, så klart!

…MISS 2:
Holland blev gruppfyra i kvalet till EM. Fyra!? Holland?!

…MISS 3:
När Belenenses misstog journalistpacket för Blåvitts spelartrupp:

…KEDJA:
Neymar–Messi–Suárez har börjat fungera tillsammans. Och som de fungerar tillsammans.

…PROFIL:
Jim Jaber.

…LILLEBROR:
Tomas Ros får ursäkta, det här har varit Zacharias Lindelöfs år.

…LILLASYSTER:
Min syrra Josefine Laul har ett Instagram-konto som inte går av för hackor. Börjar bli värsta stjärnfotografen, ju.

…BRÅKSTAKE:
Olof Lundh. För detta prisades han välförtjänt som årets sportjournalist efter att ha stått upp för journalistiken mot både Zlatan och Erik Hamrén.

…SPORTMURVLAR:
Jens Littorin, DN, och Fitness-Wagner, Sportbladet.

…”HA DET GOTT, GLENN”:
Glenn Hyséns tio bästa tips för att må gött.

…VIKTIGASTE LANDSLAGSRÖSTER:
Lotta Schelin och Kim Källström. Lotta för hennes orubbliga inställning i människovärdesfrågor, Kim för hans humanistiska presskonferenstal om flyktingsituationen.

…JUDAS:
Spanjoren som bytte från fotsoldat på Aftonbladet till profilerad roll på GT-sporten. Det är han värd men det var kul så länge det varade…

…STÖRSTA SPORTNYHET:
Den pågående Fifa-skandalen.

…ÄVENTYR:
Ja jösses vilken Champions League-resa det blev för Malmö FF till slut. Två bragdbetonade playoffmatcher mot Celtic, Zlatan Ibrahimovic kom hem till Malmö och sedan 0-8 mot Real Madrid. Kom inte och säg att det var händelsefattigt, och MFF fick över 200 millar för besväret.

…PSYKOS:
U21-EM var underhållande att följa och dramatiskt så det räckte och blev över. Men svenska medier förlorade sig i hejarklacksjournalistik, och fansen i en psykos som förde tankarna till juniorhockey. Den idrottsliga prestationen i ett ungdomsmästerskap kan jämföras med att vinna Mästarnas Mästare eller Fångarna på Fortet. Men kärlek till U21-laget som tog tillfället i akt att manifestera styrkorna med vårt mångkulturella land.

…FULLTRÄFF:
Sveriges agerande i playoff-matcherna mot Danmark. Här uppträdde Erik Hamréns elva som ett lag igen, med ett fungerande försvarsspel över hela planen och spjutspetsteknologi längst fram i form av Zlatan. Om Hamrén skippar svamlet om shining och utspända bröstkorgar under EM, och har fokus på organisation och prestation i stället, kan det bli ett roligt mästerskap trots tuff grupp.

…VINNARE:
Sportjournalistsveriges mest kände irländare, den mångkunnige idealisten Philip O’Connor, jublade så det hördes i halva Kista när det stod klart att Sverige och Irland lottades i samma EM-grupp i Frankrike. Snart i en radio-tv-tidning nära dig.

…ANKDAMMSBRÅK:
Landslagen stängde till ordentligt under året, damerna under VM i Kanada, herrarna inför playoff:et mot Danmark. Kanske ska vi kalla det ”Lasse Richts näst sista strid”. Landslagschefen har en batalj mot medierna kvar: EM i Frankrike i sommar. Sedan väntar förhoppningsvis nya tider. Inte minst U21-landslaget och presschef Staffan Stjernholm visade att det går alldeles utmärkt att kombinera öppenhet med framgång. Eller sunt förnuft, som det också kallas.

…BRAGD:
Lars Lava tog lilleputtnationen Island till landets första, historiska EM-slutspel. Jag har ansökt om att få bevaka Island under mästerskapet, det vore väl fint om Lasse och jag fick en sommar tillsammans igen.

…CITATMASKIN:
Ylva Byrman på Sveriges Radios Språket i P1.

…SKÄGG:
Henrik Signell, tränare Sävehof och handbollsexpert Kanal 5:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
FJOLÅRETS PROFETIOR
2015 vinner Elfsborg allsvenskan, U21-landslaget går vidare från gruppspelet i EM i Tjeckien, bloggen går i graven, Bayern München tar hem Champions League, Neuer vinner Ballon D’or och Zlatan håvar in sin tionde guldboll.

ÅRETS PROFETIOR
2016 vinner Malmö FF allsvenskan, Sverige går till kvartsfinal i fotbolls-EM, bloggen går i graven, Barcelona tar hem Champions League, Neymar vinner Ballon D’or och Zlatan håvar in sin elfte guldboll.

Bloggen tar nu semester några veckor och avslutar med ett ordspråk om julmat och juldryck som gör att ni inte behöver ha så dåligt samvete: ”Det är inte dagarna mellan jul och nyår som är problemet, det är dagarna mellan nyår och jul”.

God jul, gott nytt och missa för fan inte Ivanhoe.