Har ägnat natten åt att specialstudera den här videon och det jag kommer fram till är förstås inget nytt, men det är intressant att se hur långt före övriga fotbollsvärlden det brasilianska landslaget -82 låg.

Framför allt är det Zico som sticker ut som måste legat 5-10 år före alla andra i speluppfattning…kolla bara:

2.15
Zico får bollen efter en fin yttersida av Eder mot Argentina…

…eller 2.45 in i videon, också mot Argentina…

…här klackvändningen mot Italien 3.18 in…

…och entouchpassen mot Nya Zeeland efter 3.40…

…värt att notera att vid samtliga dessa tillfällen blir det mål efter att Zicos fötter slagit den avgörande. Man kan också titta på videon och se den verkliga hemligheten: hur varje brassespelare efter att han levererat bollen genast fortsätter i riktning framåt för att ta en ny offensiv position i stället för att som tidigare i fotbollen, stanna upp.

Både vid Juniors 3-1 mot Argentina (sekvens två) och Sócrates 1-1 mot Italien (sekvens tre) är det målskytten själv som har levererat hockeyassisten och sedan fortsätter löpningen för att få tillbaka bollen av Zico (som jag döpte min Golden retriever efter).

Myten säger att brassarna lirade sig igenom detta mästerskap men jag skulle vilja säga att de också löpte på ett sätt som alltför få fotbollslag gör än i dag.

Det vore kul om någon verkligen granskade dessa matcher, jag tror alltså att framför allt Zico låg 5-10 år före övriga världen i speluppfattning, övriga brassar åtminstone ett mästerskap före.

Ja, förutom målvakten Valdir Peres då. Han låg 45 år efter.

Jag har aldrig sett Olof Mellberg fira som när han nickade i stolpen och Francois Modesto petade in returen som betydde 3-1 mot Arsenal och Olympiakos var i åttondelsfinal i Champions League. Ryktet säger att Mellbergs skägg ramlade av i kombinationen glädjekramper och psykadeliska ryck.

Men ett par minuter senare hade Marseille vänt 0-2 till 3-2 mot Dortmund i gruppens andra match, Mellbergs Olympiakos var borta, fransmännen vidare tillsammans med Arsenal.

Life’s a bitch, you’ll never know when you lose your beard i onödan.

Men det är kvällens bild från Champions League, tveklöst.

Härom veckan blev jag kontaktad av några glada grabbar som ligger bakom Facebook-sidan ”Vi som älskar Erik Niva”. De ville göra en intervju med mig för att få lite fart på sajten.

Sagt och gjort.

I går kväll läste jag på aftonbladet.se att Erik vunnit Guldpennan – och det är inget dussinpris mina vänner – men om detta hade han inte sagt ett ljud, trots att vi satt mittemot varandra hela dagen i går på redaktionen. Det enda Erik tjattrade om var att han ”gått om” mig i antal followers på Twitter. 

Eftersom förberedelsetiden därmed har varit knapp nöjer jag mig med att rekapitulera intervjun från ”Vi som älskar Erik Niva”-sidan som en personlig hyllning till den man som antagligen kommer att bli den mest framgångsrika journalist man fick äran att arbeta tätt intill.

I går mindes vi Sócrates, i dag hyllar vi Erik Niva.

Håll till godo:

Vad är Eriks styrkor som journalist?
– Hans förmåga att paketera nördigheten i ett sammanhang som gör det intressant att läsa och lyssna till även för gemene man. Det är en snudd på oslagbar kombination om du ska vara expert inom ett område och göra journalistik av det. Han är fyndig i både tal och skrift, en snabbtänkt debattör med pedagogisk skicklighet. Det gör att han behärskar alla situationer han kastas in i. Sedan är han beredd att lägga ned den tid och kraft som krävs för att ha den position han har. Allt sammantaget gör det honom unik inom svensk sportjournalistik.

Beskriv Erik som person.
– Han är en sådan där snubbe som man vill stöta och blöta med. Det är kul att berätta något för Erik för att höra hans reaktion på det, oavsett det gäller fotboll, livet eller Asta Kask. Lite som en flickvän man är stolt över: man vill visa upp honom för farsan och sina polare. Han är en bredare samtalspartner än vad man kan tro, det är inte bara fotboll, Erik har nog fler intressen än många andra fotbollsexperter i form av musik, historia och politik. Sedan kan han vara lite upp-och-ner i humöret och är ganska karriärinriktad. Å andra sidan är det sistnämnda nästan en förutsättning i vår bransch. 

Kan Erik odla ett lika maffigt fyfan-vad-ful-du-är-skägg som du?
– En gång kom han till en tv-inspelning och upptäckte att han hade glömt att raka sig på någon vecka. Då slet han upp en eldriven ur bakfickan och tog väck sina sju glest placerade strån. Svaret är alltså nej. Växtligheten på Erik Nivas haka är mer deprimerande än förbjudna zonen i Tjernobyl strax efter explosionen i reaktor fyra. Jag vet att det sitter som en liten tagg i honom att troligtvis aldrig kommer kunna odla ett mer respektingivande utseende. 

Till sist: berätta något Erik inte vill ska komma allmänheten till kännedom?
– Han har vunnit ett pris för sin kinesiska keramiksamling.

Dr Sócrates, så kallas den utbildade läkaren av det brasilianska folket, kommer inte särskilt högt upp på listan över världens genom tiderna bästa fotbollsspelare. Han är inte nära att slå sig in på min topp 20, de tunga titlarna saknas.

Sócrates var aldrig någon vinnare men Sócrates var så mycket annat.

Tidningen World Soccer har honom på delad 61:a plats på 100-listan över 1900-talets bästa fotbollsspelare som publicerades i samband med millennieskiftet (Sócrates delar platsen med Glenn Hoddle och David Ginola).

Ett av hans mål, kvitteringen mot Sovjetunionen i VM 1982, rankas som VM-historiens 19:e främsta. Brasilien-Sovjet var en sån där match som hade allt.

Det var öppningsmatch i grupp F i Spanien-VM och Veleri Bal hade oväntat gett sovjeterna ledningen i 35:e minuten efter en svårslagen målvaktstavla av usle brassekeepern Valdir Peres. Brasilien skapade direkt ett fruktansvärt kvitteringstryck men hade svårt att få in bollen:
– Det här är imopnerande. De sista minuterna är något av det värsta man har sett på en fotbollsplan. Hur ryssarna än försöker kommer brassarna tillbaka gång på gång, sa Ove Kindvall som satt expert bredvid Bengt Grive i svenska tv-sändningen.

Till slut var det lagkapten Sócrates som en kvart från slutet hittade öppningen i det röda handbollsförsvaret. Två skottfinter utanför straffområdet och ribba in. Jublet efteråt med skakande kameror får det att kännas som att hela Estadio Sanchez Pizjuan i Sevilla lyfter ett par meter ovanför marken för att sedan braka ner igen. Kolla gärna tre minuter in i brasilianska TV-sändningen, det dröjer 20 sekunder innan kommentatorn lyckas överrösta dånet (och då vrålar han ändå rätt bra får man anta…).

Jag satt i vår lägenhet på Studiegången, sex år gammal, och minns att farsan var förbannad på domaren som han tyckte gick Brasiliens ärenden.
– De har alltid domarna med sig, fräste farsan som höll på Sovjet när de röda petade in 2-1 och målet dömdes bort för offside.

Strax efteråt avgjorde Eder i 88:e minuten med en otrolig prestation: Falcao släppte bollen mellan benen, Eder trixade upp den till sig själv och drog till med en skruvad vänstervolley. Målet är etta på listan över Brasiliens elva bästa mål från VM 1982 i den här videon som är svårslagen i kategorin gåshud: elva mål som tillsammans är vackrare och större än VM-turneringen självt.

Brasiliens VM-lag 1982 anses tillsammans med Ungern (1954) och Holland (1974) som det bästa lag som aldrig vann turneringen. Brasiliens VM 1982 är mitt starkaste fotbollsminne, om jag inte var såld på fotboll innan, var jag såld för alltid efteråt.

Jag grät framför en radio i norrländska Svarttjärn när Brasilien orättvist skickades ur turneringen av ett fegspelande Italien. Än i dag hejar jag alltid på Brasilien när de spelar, sorgen är för evigt inpräntad i mig och ett VM-guld läker den bara för stunden. 

Brasilien är det närmaste jag kommer starka och svårhanterliga känslor för ett fotbollslag. Jag tror det handlar om den gränslösa kärlek jag byggde till Brasilien under VM 1982 och det enorma sår Paolo Rossis tre mål rev upp. Jag grät i dagar, än i dag kan jag bli irriterad när jag läser om förlusten. Jag trodde på fullaste allvar att Brasilien inte kunde förlora. Hur skulle de bästa kunna göra det? Det var ett elakt och obehagligt – chockartat – möte med verkligheten, den tydligaste insikt om livet jag hittills fått.

Min man var inte Socrates, jag ”var” Zico (nr 10) när vi spelade på skolgården som små, min bästis Samuel ”var” Sócrates (8) – mittfältaren med de nedhasade strumporna, de korta shortsen, det täta skägget och det krulliga, kolsvarta håret. Han lunkade oftast runt strax utanför mittcirkeln, gjorde en dragning, vände kant med en klack, skickade en stenhård bredsida rakt fram som skar igenom det mest samlade av försvar. Ibland kunde Socrates lämna sin position som speluppläggare och trampa i väg i djupled med ett steg så majestätiskt och långt att han kunnat vinna pris i dressyr. Sköt som en häst gjorde han också, med båda fötterna.

Till exempel när han kvitterar till 1-1 mot Italien och det ryker vit krita från målinjen och Arne Hegerfors, SVT, går i spinn:
”Zico, vilka dragningar och Sócrates, vilken passning och det är 1-1, vilket anfall, vilken uppvisning och nu är det brasiliansk glädje igen”.

I Spanien 1982 var Socrates den reslige lagkaptenen för ett av de stoltaste och bästa landslag fotbollsvärlden någonsin skådat. För mig och många andra var Brasilien det Barcelona är för dagens kids.

Fyra år senare i Mexiko-VM visade Sócrates världen hur en straffspark slås utan ansats. Han tog ett steg, sedan satt bollen i målvaktens högra kryss. Dessvärre missade han den viktigaste straffen, i kvartsfinalen mot Frankrike som hade slutat 1-1 efter full tid och förlängning. Joël Bats gick åt rätt håll men faktum är att Sócrates inte fick upp bollen tillräckligt högt, annars hade den också suttit. Häromåret samlades Bank, Niva, Vikingstad och jag i min soffa och återupplevde det som brukar kallas VM-historiens bästa match genom tiderna, 7.30 in i det här Laul Calling-avsnittet.

Det får bli mitt bidrag när Brasilien och världen nu hyllar och minns Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira som gick bort alldeles för tidigt, endast 57 år, i sviterna av en matförgiftning. Han levde hårt efter karriären, rökte under den och var sliten och emellanåt ganska bitter de sista åren då han arbetade som kolumnist och TV-expert och deltog i både samhälls- och fotbollsdebatten. Under VM 2010 var han en av förbundskapten Dungas främsta kritiker:
– Dagens Brasilien är ett hån mot vår kultur. Även om Brasilien vinner sitt sjätte VM kommer jag inte kunna njuta av att se laget spela som de gör i dag, sa Sócrates inför turneringen.

Sócrates var sambafotbollen personifierad och inledde sin karriär i Botafogo men nådde sina största klubblagsframgångar i Corinthians där han spelade 1978-1984. Passande nog vann Corinthians brasileirão i går och sorgen över Sócrates förbyttes för stunden till glädje bland mästarklubbens fans. Han gjorde även en säsong i Serie A med Fiorentina på -80-talet för att snabbt återvända till Brasilien och Flamengo.

Men det var i den tajta, gula tröjan med de gröna ärmändarna, de korta, blåa shortsen och de nedhasade, vita strumporna som han blev odödlig för en hel generation fotbollsälskare långt, långt utanför Brasiliens gränser.

Jag avslutar med ett citat som bloggläsaren Stoltzão påminner mig om. I en intervju redan 1983 ska Sócrates ha sagt:

– Jag vill dö på en söndag och med Corinthians som mästare.

Doktorn visste kanske vad han gjorde. Som så ofta på fotbollsplanen.

Platium Hotel – den bästa EM-basen i Ukraina?
I så fall undrar jag hur alternativen såg ut.
Hotellet har visserligen allt från bowlingbana till vattenrutschkana, och det är inget fel på standarden men…jag har inte varit så långt bort från civilisationen sedan jag gick ur scouterna.

I går bekräftade Sverige att de bor på Platium Hotel under EM.
– Bästa ”base-campen” i Ukraina, sa landslagschefen Lasse Richt.
Fotograf Wagner och jag åkte dit på stört men hann ändå inte före vårt rykte.
– Välkomna, vi visste att ni skulle komma, hälsade hotellets försäljningschef Artyom Mkrtchian.

Kanske inte så konstigt, det tog nämligen ett tag att hitta fram. Vår taximan fräste och svor, ringde vänner och bekanta innan han lokaliserat byn Gozyn och snirklat sig genom förfallna fasader och välbeställda grindsamhällen till den lilla resorten som ligger nästan fyra mil söder om centrala Kiev.

Förutom aktiviteterna hotellområdet erbjuder består omgivningen av ingenting, ingenting och ännu mer ingenting. Det är en mil till närmaste galleria, en halvmil till lokala korvkiosken. Spelarna får hålla sig innanför murarna, helt enkelt.
– Men det är inte farligt att promenera i väg. Det är ett lugnt och tryggt område, försäkrar försäljningschefen Artyom.

Skulle spelarna tröttna på att spela pingis, bowla, åka vattenrutschkana och hänga i arkadhallen finns även en mindre sjö med sandstrand och båtutlåning för fiske. Egna spön krävs, sedan är det fritt fram att ta sig an sjöns karpodling. Zlatan kan alltid försöka slå det svenska karprekordet på 22,6 kilo, uppfiskad i Lomma i april i år av Metebolagets Johan Emmertz.

Jag frågar försäljningschefen om han kan ordna en karp åt oss för provsmakning?
– Då tar det lite längre tid innan middagen serveras, säger Artyom blygsamt.
Vi beställer ett grillat rådjur från hotellrestaurangen i stället. Det går också ner.

Innan vi skiljs åt tvingas jag berätta om missödet när vi inspekterade en av de sex sviterna. Traditionsenligt provhoppade jag sängen varpå botten gick ur och jag fick pussla en bra stund bland plankor och spån innan den var i ridbart skick igen.

Vi kan konstatera att sängarna på Platium Hotel inte håller någon vidare kvalitet, genom åren har jag studsat på hotell från Stockholm till Lugano utan problem.

Å andra sidan är landslagets boendeval ett budgetalternativ. Två veckor kostar uppskattningsvis runt halvmiljonen. Det är inte mycket för ett ställe med 52 rum helt för sig själva, dit spelarfruarna kan komma på besök och med lekplats för barnen. En annan fördel är att Dynamo Kievs träningsanläggning – som Sverige väntas dela med Ukraina under mästerskapet – ligger en kvarts bussresa bort längs den bättre av Kievs södra motorvägar.

Allt sammantaget har Wagner och jag trots allt ändrat oss: när vi åkte mot Gozyn var planen att försöka hitta ett liknande ställe i närheten där Sportbladets EM-styrka kan bo i sommar. När vi åker därifrån framstår centrala Kiev som ett bättre val. Nog för att jag har en kort bakgrund i scouterna men jag gillade aldrig de där lägren in the middle of nowhere.

LÄGET ++
Hotellet ligger alltså 3,5 mil utanför Kiev i någon slags by mitt ute i ingenmansland. Här finns inga affärer, inga cafér, ingenting. Det positiva: endast 45 minuter bilvägen från Olympiastadion, 15 minuter från Dynamo Kievs träningsanläggning som landslaget väntas dela med Ukraina.

GYMMET +
Måste vara byggt när muren fortfarande stod kvar. Vi lyckades inte hitta en enda hantel. Dock lovade personalen att det skulle vara ordentligt uppgraderat lagom till att landslaget anländer, bland annat med löpband och fria vikter.

RUMMEN ++
Standardvarianten där spelarna ska bo är enkla, fyrkantiga och ganska små. Badrummen är trånga. Men det är fräscht och ljust – funkar. Hotellets ”infrastruktur” med trappor med metallgaller och öppet mellan våningsplanen påminner om ett fängelse.

IT ++++
Har blivit en viktig faktor då alla spelare har laptops, smartphones och Ipads. Det trådlösa nätverket på Platium Hotel är som Fredrik Ljungberg i hans glansdagar: snabbt och stabilt. Dessutom är sviterna utrustade med smart-TV (tv med internet).

SÄNGARNA +
Ett par enkla uppvärmningshopp – sedan gick botten ur. För dåligt. Dessutom är sängarna alldeles för korta. Jag är 174 cm och hade inte mycket marginal. Zlatan, 194 cm, får kasta ut sin (och Andreas Isakssons) genom fönstret och be om större.

UPPEHÅLLSRUMMET +++++
Finns både bowlingbana och arkadhall men jag gissar spelarna hänger mest vid pingisbordet. Testmatchen mellan Wagner och mig blev dramatisk. Han inledde starkt, försökte muta den ukrainske gyminstruktör som skötte poängtavlan men min kobraserve avgjorde till slut.

VATTENRUTSCHKANAN +++
Att det överhuvudtaget finns en vattenrutschkana är egentligen värt fem plus bara det. Men nu är det behållningen som ska bedömas. Jämfört med exempelvis rutschkanan vid Nickstabadet i Nynäshamn (norra Europas snabbaste) är åkturen på Platium Hotel inte vatten värd. Möjligen kan den roa ”Chippen”.

RESTAURANGEN ++++
Det grillade rådjuret var en aning torrt men med tranbärssås och päron rinner det ner fint. Saknar dock betydelse, när landslaget anländer är det kocken Mats Broström och kostexperten Henning Svendsen som bestämmer menyn.

Som svenskarna vid Poltava?
Inte alls. 
I natt intog jag Ukrainas nyrenoverade fotbollsborg och satte ner ett svenskt landmärke.
Höga galler, låsta dörrar och biffiga vakter fick agera rundningsmärken.

Min första tanke efter att grupp D stod klar handlade varken om Ukraina, England eller Frankrike.
Utan om Kievs Olympiastadion.
Lotten D2 innebär nämligen att Sverige spelar alla tre gruppspelsmatcher på samma arena.
Min andra tanke:
– Vart ska vi?
Jag dealade till mig en SWEDEN-skylt från lottningsceremonin och tog en taxi genom Kiev-natten i riktning Olimpiysky.
– Du vet att det är tre meter höga gallerstängsel? sa kollegan Wagner.

Det hade han visserligen rätt i men vad han inte visste var att det pågick en lottningsefterfest i anslutning till arenan, och här i öst är en ackrediteringsbricka mycket värd – oavsett vad den egentligen ger tillträde till. Vakterna vid gallergrinden släppte förbi oss utan närmare granskning.

Nästa problem: Olympiastadion var stängd, låst och släckt.
Vi stoppade en förbipasserande kvinna på chans och ni som tror att det var Olympastadions presschef Alexandra Grytsenok…ni tror helt rätt.
Man ska ha lite flax också.

Efter att ha förklarat hur många läsare Aftonbladet har (och brett på med några till) lovade hon att försöka ta oss förbi gorillorna, öppna de låsta dörrarna för att kunna knäppa vår bild och placera vår skylt.
Vi trängde oss igenom den glamorösa cocktailfesten där en kvinna lämpligt nog målade svenska flaggor på folks kinder. 
– Ge mig två, sa jag.

Resten av uppdraget gick på rutin. 
Känslan att kliva in på en 70 000-arena med endast gula och blåa stolar och vetskapen att här ska Sverige spela tre EM-matcher var mäktig, trots att stadion för stunden låg öde och halvt i mörker.
Det var känslan av att här kan stordåd uträttas och mirakel ske.

FOTNOT: ”Som svenskarna vid Poltava” är ett ryskt talesätt för någon som står handfallen och maktlös och myntades efter Karl XII:s fiaskoartade försök att knäcka ryske tsar Peter 1709. Poltava ligger också i Ukraina, 30 mil öster om Kiev.

KIEV. Ingen drömlottning – men fotbolls-EM 2012 kan bli en dröm ändå.
Sverige spelar alla gruppspelsmatcher på Olympiastadion i Kiev, slipper jobbiga resor och fansen kan förvandla staden till ett blågult fäste.
Förvisso i hård konkurrens med de blågula ukrainska fansen men ändå.

Allt pekar på att gruppen med Ukraina, Sverige, Frankrike och England blir en jämn grupp.

På papperet är givetvis de stora namnen favoriter men det är inte dåligt för Sverige som slår bäst ur underläge.

England lär se detta som en lätt grupp och det har straffat dem förr. Sverige möter England i andra matchen och slipper alltså garanterat Wayne Rooney.

Frankrike är svårt att veta exakt var de står, det samma gäller Ukraina som på papperet är ett en av EM:s svagare nationer men med hemmafördelen.

Det fanns värre grupper (B och C), det fanns en lättare grupp (A).

Den stora vinsten ur svenskt perspektiv är att Sverige slipper kuska land och rike runt, kan bygga ett bra bo i Kiev, fansen kan göra det samma och det blir garanterat häftiga matcher på Olympiastadion som rymmer 70 000 åskådare.

Sveriges öppningsmatch blir mot ett upppumpat Ukraina 11 juni och det blir en nyckelmatch. Ett bra resultat där och ni förstår själva vilket drag det kommer att bli inför Englandsfajten.

Efter att ha studerat alternativen ännu noggrannare (läs; studerat dem med Fitness-Wagner) byter jag ut Italien mot Tyskland…

…här Fitness bredvid en jättelik ukrainsk julgran.

Alltså: drömgrupp i kväll är Polen, Tyskland, Sverige och Irland.

Italien vet man aldrig riktigt var man har i ett gruppspel medan tyskarna kommer köra över allt och alla vinna på nio poäng. Och det passar Sverige perfekt att bli tvåa i gruppen (dessutom är det fan så mycket roligare med Tyskland än Italien som motståndare, ett sådant drag det skulle bli).

En andraplats i grupp A ger nämligen kvartsfinal i Gdansk, nära landslagsbasen och fancampen i Gdynia, på färjeavstånd från Karlskrona. Dessutom på självaste midsommarafton 22 juni. ”…och nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome” och allt det där. Eventuell kvartsfinalmotståndare är Holland som vi har en oplockad gås med sedan Algarve 2004.

Det kan bli en blågul fest à la Berlin 2006.

En andraplats i grupp A innebär att Sverige ”slipper” spel i Ukraina fram till finalen på Olympiastadion i Kiev och det kan vi leva med.

Sverige är dessutom bättre när vi får slå ur underläge, visar min högst ovetenskapliga forskning, och den breda allmänheten samt spelarna själva kommer aldrig att uppfatta en grupp med Tyskland som en drömgrupp.

Landade i just Kiev i går kväll och inom två timmar hade jag sett en jätteaffisch på Roxette (de spelar här på tisdag), min taximan hade blivit stoppad av polis för fortkörning (blev motsvarade 100 kronor i böter) och jag hade provat inhemska specialiteten ugnsbakad kanin (mycket gott)…

…som ni hör och ser kan allt hända.

Nu några timmars sömn innan det är dags att hugga i igen…

…är det något de kan i östeuropa är det att bygga flådiga hotell.

Lottningen ska börja klockan 18.00 svensk tid men räkna med förseningar, det brukar det bli. Fram till dess kan ni drömma om det här…

På torsdag sticker Fitness och jag till Kiev för fredagens EM-lottning klockan 19.00 (18.00 svensk tid). Även om vi redan har gått igenom det här med drömgrupper och mardrömsgrupper kan vi damma av det igen som en liten uppvärmning.

Grupp 1: Spanien, Holland, POLEN, Ukraina.
Kommentar: Värdnationen Polen innebär gruppspelsmatcher i Warzawa och Woclaw vilket gör att Blågult, om jag jag läser förbundet rätt, kommer att bo i Gdynia strax utanför Gdansk, på hotell Nadmorski, en båtresa från Sverige. Fotbollsmässigt är Ukraina dessutom tuffare (om än marginellt, Sverige vann med 1-0 i träningsfajten i höstas). Polen vore en guldlott på alla sätt. Spanien och Holland? Kommentarer överflödiga.

Grupp 2: Tyskland, ITALIEN, England, Ryssland.
Kommentar: Ryssarna vill Sverige knappast ha igen, minns kölhalningen i Österrike EM 2008. Sedan är Italien förstås inte sämre medan England saknar Wayne Rooney i alla tre (?) gruppspelsmatcher men med tanke på att deras B-lag körde över oss härom veckan är Italien nog att föredra i ett ”pest eller kolera”-val. Tyskland? Hade varit förbannat skoj men där har Sverige inte skuggan av en chans.

Grupp 3: Kroatien, Grekland, Portugal, SVERIGE.

Grupp 4: Danmark, Frankrike, Tjeckien, IRLAND.
Kommentar: I den här gruppen är Tjeckien mest utdömda men utförsbacken pekar uppåt efter starkt play off mot Montenegro. Träningsmatchen mot Danmark avskräcker (0-2) och jag undrar om inte Irland passar oss bäst. Där vet vi i alla fall ungefär vad vi får: hårt slit kombinerat med italiensk taktik. Vad det nu innebär…

DRÖMGRUPPEN
Polen, Italien, Sverige, Irland. 

MARDRÖMSGRUPPEN
Spanien, Tyskland, Sverige, Frankrike.

MIN GISSNING
Ukraina, England, Sverige, Danmark.

SUPERGRUPPEN
Spanien, Tyskland, Portugal, Frankrike. 

Trots att Juha Valjakkala är på fri fot gjorde vårt stolta journalistlandslag den traditionsenliga resan till vårt östra grannland för årliga bortamötet med ormen från karelens sista utpost.

Överledare Rosqvist höll ett lika traditionsenligt hov på båtresan över och rykten säger att Jöken tog hem guldkapsylen i storartad stil. Han lär ha vaknat med en lapp på hyttgolvet att han blivit sydd med sju stygn under natten.

Rykten tänker ni?

Var vi inte med?

Ja.

Jo det är faktiskt sant att veteraner som Patrick Ekwall, mittlåset Mats ”Mulle” Olsson, kvicksilvret Daniel Sjöberg och speluppläggaren Robbie Lauler saknades men kanske lika bra det? Sverige tog en historisk 2-1-bortaseger över Finland när Jari Rantanen debuterade som förbundskapten – och avgick direkt efteråt.

Finland, anförda av förre hammarbyaren Antti Pohja, tog visserligen en tidig ledning men genom en heroisk insats av målvakten Tobias Rosvall och två snabba av Andrea Dårias Marcus Sennewald var förbundskaptener Kling & Klangs första seger ett faktum.

Rantanen, mannen som 1986 introducerade brassesparken för den finska nationen i blåvit tröja mot Stahl Brandenburg, slet sitt hår och ska enligt uppgift ha klockats för ett nytt inofficiellt rekord i gravölsvep när lagen möttes igen över en rotmosbuffé på den rekordusla restaurang som finländarna alltid släpar med oss till när vi egentligen bara vill till båten och borsta tänderna med en ny Minttu.

Nåväl.

– Ni var bättre utan Laul, sa finske förbundskaptenen Mikko Innanen och inga jämförelser i övrigt men det är klart att laget kan höja sig i en match eller två när stjärnorna sitter på ett representantskapsmöte.

Men jag skulle ändå vilja hävda att jag bär bindeln vid returmötet till våren och att Ekwall då har tröja nummer tio i vanlig ordning.

Ett grattis är förstås på sin plats. Bra jobbat. Den enda insats vi egentligen kan underkänna är Robert Tennisbergs vars utlovade comeback lös med sin frånvaro.