Jag trodde att det var ett skämt.

Det såg Anders Svensson också ut att tro.

Ett stort och svindyrt åbäke som någon sponsor som ville vara smart hade ordnat eftersom Anders har ”rullat längst” i landslagshistorien på herrsidan, 146 A-landskamper.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. De var inte positiva.

Therese Sjögran, hon har gjort 187 A-landskamper fast på damsidan – vad skulle hon få då? En lastbil? Ett atlantångare?

Nä, hon fick ingenting. Inte en lådbil en gång. Inte ens en påse bilar.

Jag tycker inte Sjögran ska ha någonting. I alla fall inte en svindyr bil. Det skulle inte Anders Svensson heller haft. Jag undrar om han verkligen ville ha lyxbilen?

Här skickar Sveriges största idrottsförbund – på en redan påkostad firmafest – ut en bil värd runt en halv miljon kronor som om det vore en skraplott.

Eller en bingolott kanske, det var till Bingolotto överlämnandet förde tankarna när SvFF:s egen version av Loket Olsson kom fram med bilnycklarna.

Anders Svensson har gjort flera säsonger i Premier League, han fick tio miljoner kronor för att skriva på för Elfsborg 2006, han är säkert redan bilsponsrad i klubblaget – men ansvaret ska förstås inte läggas på Anders.

Däremot tycker jag att förbundets agerande kändes osmakligt då de aktivt gör sig till avsändare.

Vi lever i ett land där folk får slita för att ställa mat på bordet, ska ett idrottsförbund dela ut gåvor i halvmiljonklassen bara för att en redan priviligerad fotbollsspelare gjort några landskamper fler än de andra?

Jag tycker självklart att vi ska hylla våra hjältar men det hade gjorts lika bra utan lyxbil. Till exempel genom att Anders Svensson fått pris som Årets mittfältare, för det förtjänade han minst lika mycket som vinnaren Albin Ekdal eller Rasmus Elm (som inte ens var nominerad).

Annars var det som vanligt en gala med usla skämt och förväntade vinnare  (jag bommade bara en), grattis Zlatan & Lotta, och bra av TV4 att sätta ihop en genomarbetad minneshyllning till Ivan Turina.

Det var Fotbollsgalan 2013:s vackraste och bästa del.

Det man fortfarande undrar är om TV4 har fått tag på Tobias Hysén ännu?

Att jag måste ge bort min basker till Bojan Djordjic tycks de flesta ha noterat att döma av reaktionerna på sociala medier (var är alla dessa BP-supportrar när laget spelar?).

Men det är bara kul, #skickabaskern, intresse byggs av profiler, det bjuder
jag gärna på.

´
…enorm humor med kommentarer som verkar tror att jag är ledsen på riktigt och inte ska ge Bojan baskern. Jag är förstås bara glad åt uppmärksamheten för mig själv, för Bojan, för BP och för allsvenskan. Så fortsätt gärna att engagera er i frågan.

Men hur gick mitt allsvenska tips i övrigt?

Nja, inget vidare det heller.

Så här tippade jag (den rätta placeringen inom parantes).

1. BK Häcken (10)

2. IFK Göteborg (3)

3. Malmö FF (1)

4. IF Elfsborg (6)

5. Helsingborg IF (5)

6. AIK (2)

KOMMENTAR: Jag hade fem av sex lag i toppsegmentet i mitt tips. Häcken en klar blindgångare som jag får tugga i mig. Å andra sidan är Hisingslaget årets största besvikelse.

7. IFK Norrköping (9)

8. Djurgårdens IF (7)

9. Kalmar FF (4)

10. Gefle IF (12)

11. Åtvidabergs FF (8)

12. Östers IF (15)

KOMMENTAR: Jag får in fyra av sex lag i mittensegmentet – det är nästan helt godkänt.

13. Halmstads BK (14)

14. Mjällby AIF (11)

15. Syrianska FC (16)

16. IF Brommapojkarna (13)

KOMMENTAR: Bottenlagen är hyfsat tippade enligt segmentsteorin men placeringen blev tyvärr lite tokig.

Det här med tips är intressant. Ju mer noggrant jag följt allsvenskan, desto mer galet har jag hamnat i tipsen. Jag hade bättre tips inför 2009, -10 och -11 då jag jobbade mycket mer med webb tv (Laul Calling) än vad jag har haft inför 2012 och 2013 då jag har följt allsvenskan extremt noga, sett hundratals matcher varje säsong.

Vad kan det bero på?

Att jobba med en guldmatch är alltid ett kaos. Den här gången var det stormvarning redan på förhand.

Simone märkte vi dock inte mycket av, däremot när MFF-supportrarna stormade in på planen 30 sekunder från slutet – de trodde att domaren Jonas Eriksson hade blåst för full tid – då tänkte jag: Herregud, nu blir det mer kaos än någonsin.

Strikt enligt regelboken kunde ju Eriksson brutit matchen där med resultatet att Disciplinnämnden sedan dömt 3-0 till Elfsborg. Men supportrarna lommade tillbaka och ställde sig längs sidlinjen, matchen blåstes igång igen för att blåsas av direkt. Därmed kan inte resultatet påverkas i efterhand.

Malmö får förstås räkna med en hel del böter, planstormningar innebär alltid böter även om de går lugnt till.

Det kändes lugnt på Borås Arena i går, polisen gjorde det de skulle gjort under cupfinalen på Friends, de bildade kedja vid mittlinjen och även om det var en del gruff i frontlinjen gick det aldrig överstyr.

Några vettiga intervjuer efteråt blir det sällan tal om. Det handlar om att samla på sig minnesvärda citat.

Guldtränaren Rikard XVII Norling fick frågan om han är lycklig nu?
– Jag är lycklig. Jag måste bara få kontakt med min familj så inte något träd har blåst ner på dem. Är de okej, då är jag också lycklig.

Norling stannar i MFF över 2014, det bekräftade ordföranden Håkan Jeppsson när jag vinkade ut honom till intervjuområdet:
Tränar Rikard Norling Malmö 2014?
– Han är inte uppsagd och han har inte sagt upp sig, det är mest något som levt i medierna, så det hoppas jag.
Jo men du säger att du ”hoppas” i stället för att ge oss klara besked hur det blir?
– Slaveriet är avskaffat och Rikard är en attraktiv tränare – men vi vill att Rikard ska vara kvar, sa Jeppsson.

…det är väl andra året i rad som Expressen/Kvällsposten under hösten slår fast att Norling ska kickas för att sedan tvingas backa. Men det kanske har hänt saker i kulisserna som jag inte känner till.

Magnus Eriksson, poängkungen, hyllade ledningen när han fick beskedet om att Norling stannar:
– Är det så? Då är ingen lyckligare än vi spelare. Jag tror allihopa är sjukt nöja med Rikard. Han är en av de fina anledningar till att vi står här med ”Lennart” i vår hand. Det var det absolut bästa ledningen kunde göra.
– Rikard är den bästa tränare jag har haft, och förmodligen den bästa jag kommer att ha inom svensk fotboll.
Varför?
– Han får ihop oss unga på ett sätt som jag tror är väldigt svårt. Vi är runt 22-23 år. Att få ihop den gruppen till SM-guld jämfört med trupper som har väldigt mycket mer rutin, det är fantastiskt.

Jiloan Hamad, han försvinner däremot till tyska Hoffenheim, lyfte fram AIK-matchen borta (1-0) som det ögonblick han kände att ”Vi kan gå hela vägen i år”:
– AIK borta var en grismatch, vår sämsta match i år, ändå vann vi. Det är de grejerna som gör det, sa lagkaptenen.

På Friends var det ”Jille” själv som klev fram med ett mål på tilläggstid – i går levererade framför allt Guillermo Molins, Filip Helander och Ricardinho.

Det unika med 2013 års svenska mästare är ytterbackarna. I Miiko Albornoz och Ricardinho har MFF något inget annat lag har – möjligheten att bygga anfall efter anfall genom spelskickliga ytterbackar. Inget annat lag är i närheten. Ricardinhos genomskärande uppspel på Borås Arena i går var L L L L L.

Ändå finns en hel del att göra i truppen. Beroende på vilken position ”Gische” Molins ska spela på nästa säsong behövs antingen en löpstark forward eller en vass ytter. Under alla omständigheter behöver det centrala mittfältet förstärkas. Om jag varit i sportchefen Per Ågrens kostym hade jag gjort allt för att köpa loss IFK Norrköpings Andreas Johansson. Och jag hade tittat noggrant på Gefles anfallare Jakob Orlov.

2013 är MFF allsvenskans bästa lag – med ganska enkla medel kan de bli ännu bättre 2014.

Under tiden återstår bara att gratulera till ett välförtjänt SM-guld, Malmö FF:s sjuttonde i ordningen, Rikard XVII Norlings första.

Det kommer att bli fler.

Redan 2005 granskade jag tillsammans med tidningen Ilta Sanomat en spelhärva i Finland. 
Den visade sig ha kopplingar till Sverige, och enligt mina uppgifter förekom uppgjorda matcher i superettan redan då.
Det dröjde åtta år innan Svenska Fotbollförbundet och Riksidrottsförbundet överhuvudtaget reagerade.

För en knapp månad sedan presenterades nämligen juristen och före detta fotbollsspelaren Johan Claesson som RF:s samordnare i kampen mot spelfusket.

– Att manipulera idrottsresultat, så kallad matchfixing, har förekommit länge. Men problemet har de senaste åren blivit större, skrev generalsekreteraren Birgitta Ljung i pressmeddelandet.

Jo tack.

2005 rapporterade vi om finska fotbollslaget Allianssi som blivit köpt av en kinesisk affärsman som anställde en belgisk tränare som bytte ut halva laget varpå Allianssi fick stryk med 8-0 i första ligamatchen.

Spelskandalen var ett faktum.

Den kinesiske affärsmannen hade haft hjälp av en svensk fotbollsagent som i sin tur kontaktat en allsvensk tränare som föreslagit just Allianssi som en klubb som var till salu.

Den allvarliga svenskkopplingen skulle visa sig först några dagar senare.

Pengarna spelarna mutades med kom från en före detta spelbutiksägare och hans kompanjon, bosatta i Stockholmsområdet, men som plötsligt var spårlöst försvunna. De två männen, 35-40 år gamla med rötterna i forna Jugoslavien, hade enligt mina uppgifter även riggat matcher i superettan men bevis saknades.

Åtta år senare finns misstankar som – om de kan bevisas – skulle betyda den största spelskandalen i svensk fotbollshistoria: Nämligen två uppgjorda matcher i superettan.

Internt i spelbranschen sägs det inte råda några tvivel om att Falkenberg-Landskrona Bois 4-0 (0-0) var riggad. Två Bois-spelare har stängts av men hävdar sin oskuld.

Enligt RF-samordnaren Johan Claesson är det komplicerade utredningar som väntar:

– Det är svårt att veta om en spelare presterar sämre för att han är hängig och sjuk, eller för att han faktiskt är med och riggar matchen, sa Claesson i P1-morgon.

Totalt utreds fyra fotbollsmatcher av polisen men det lär bli betydligt fler fruktar SvFF:s omvärldsbevakare Jonas Nystedt:

 – Det här kommer att växa. Vi ska inte tro att vi är befriade. Det förekommer hos oss precis som hos alla andra. Om det har kommit till superettan, så har det nått högt upp i divisionerna.

Jag har svårt att tro att fotbollspamparna egentligen vill tala öppet om situationen. Det gör de bara om den är ytterst allvarlig, om de tvingas till det.

I många år har tystnadskulturen varit utbredd och kompakt när vi journalister närmat oss ämnet.

Inte bara elitfotbollens trovärdighet står på spel, det handlar även kom stora pengar.

Svenska Spel pumpar in 110 miljoner kronor årligen i svensk fotboll för att stänga andra spelbolag ute från samarbeten. Tillsammans måste partnerna vara transparenta och avsätta resurser för att så långt det är möjligt komma tillrätta med det här hotet mot svensk fotboll. Inte sopa det under mattan, fans och medlemmar måste kunna lita på att de idrottsliga värdena skyddas, att alla lag alltid gör allt för att vinna. Bilden av en korrupt ligafotboll vore förödande på alla sätt.

Att SvFF 2013 inte ens har ett tillräckligt tydligt regelverk kring olika scenarion rörande involverade spelare/klubbar visar hur mycket fotbollen har att göra för att lyckas försvara den trovärdighet som raseras för varje nytt fall som avslöjas.

Som vanligt när jag satt i min bil i dag så lyssnade jag på P1. Jag älskar P1, det beror kanske på att jag börjar bli gammal. Eller på att jag egentligen skulle vilja vara lastbilschaufför. Jag vet inte riktigt.

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri pratade om kulturjournalistik men hon kunde lika gärna pratat om nyhets- eller sportjournalistik.

Hon pratade om mediehusens jakt på Facebook-delningar och annat socialt kvitter. Det som sprids mest och bäst är det enkla tyckandet, inte kunskapen:

– Vi ska inte eftersträva att göra världen mindre komplicerad, tvärtom.
– För om vi blir alltför desperata i den jakten och framhäver hårdvinklade, personliga, klickvänliga krönikor som det viktigaste vi har att erbjuda – då kommer vi sakta men säkert att underminera vår egen ställning.

Jag förstår vad hon menar. Vi lever i en tid där det uppmuntras ovanifrån och ses som en kvalitetsstämpel med många delningar på Facebook, många klick.

Ett konkret exempel: Senast jag fick beröm för något var när jag på uppmaning tyckte till om ”Idol-Kevin” och en flyttad superettanmatch. Jag skrev krönikan på en kvart på pressläktaren inför en allsvensk match. Den var mest läst på sportsajten ett tag och fick en helvetes massa ”delningar”.

Texten om den allsvenska matchen ett halvt dygn senare? Den var ambitiöst författad, med kommentarer från tränare, spelare och ledare, skriven av en journalist på plats med tolv års erfarenhet av att bevaka allsvenskan. Mig veterligen har den aldrig lästs av någon chef. Den fick inte värst många ”delningar” heller.

Jag befinner mig alltså mitt i en sådan konflikt som Rakel Chukri beskriver. Och jag inser att jag kommer att förlora den.

Hur hamnade vi här?

När jag började på Sportbladet fanns bara papperstidningen. Det var en enkel tid där en nyhet hade ett värde, där en krönika skulle vara genomtänkt och noggrant skriven.

Sedan kom nätet. Gradvis flyttades nyheterna från papper till nät där de snart blev allmängods. I dag finns inte längre något större värde – varken för de enskilda journalisterna eller mediehusen – att dra fram nyheter. De hamnar blixtsnabbt på alla andra sajter också.

Någonstans en tråkig men ändå logisk och acceptabel utveckling. Nätet är ett passande forum för det snabba, för nyhetsförmedlingen.

Vad som nu håller på att hända – och som Chukri träffande beskriver – är ungefär samma sak fast med krönikor, betraktelser, analyser.

Från en uttalad tanke om att papperstidningen skulle fungera som en plattform för den mer genomtänkta matchanalysen (om vi håller oss till sport då) har det helt förändrats bara under 2013.

I dag är kravet ovanifrån att krönikan helst ska levereras till nätet på slutsignal (det har till och med framförts önskemål om halvtidskrönikor).

De eftertänksamma ska vara levererat strax innan skribenten har hunnit börja tänka efter.

Ungefär så här kan en SMS-konversation se ut mellan mig och någon överordnad:
När kan du lämna i kväll?
– Ju tidigare, desto sämre.
Men fler som läser!
– Fler som klagar och tycker det är dåligt.
Desto fler kommentarer!

…ungefär så.

När jag i går av tidsskäl inte hann från Göteborg till Friends (vilket delvis hängde ihop med att de inte har lyckats skaka fram en pressparkering ännu, ska det vara så svårt?) så betraktas inte det som något större problem ovanifrån utan snarare som en fördel – det innebär nämligen att krönikan lämnas snabbare. Framför TV:n finns ingen presskonferens att besöka, ingen att ställa frågorna till. Ungefär så som den internationella klubblagsfotbollen bevakas från många svenska redaktioner.

Direktivet ovanifrån är att det är viktigare att krönikan kommer tätt på matchslutet än att jag och andra hinner lyssna vad som sägs på presskonferensen efteråt, på vad spelarna tycker för att sedan sätta sig ner och foga ihop delarna och därmed utnyttja det mervärde man kan ge läsaren utifrån att vara på plats, nära händelsen.

När jag läser intervjun med idrottsforskaren Torbjörn Andersson i Göteborgs-Posten inser jag hur allt hänger ihop.

Andersson beskriver TV:s och kvällstidningarnas bevakning av den internationella klubblagsfotbollen som ”grotesk”.
– Sedan tv-kanalerna släpptes fria och började kommersialisera på utländska ligor har det nästan pågått en hjärntvätt – nu ska man gilla de här klubbarna. Detaljerade reportage om turkiska lag hade varit bisarrt för några år sedan, säger han och fortsätter:

– Fotboll går ut på att skapa gemenskap. Att sitta i Göteborg och påstå att man håller på Arsenal är en konstruktion. Är man IFK-supporter har man ett mer kvalitativt vardags­liv – man kan följa laget från läktaren, delta i tifon och besöka träningar.

Närhet blir mindre och mindre intressant. Verkligheten finns inte där ute längre, den finns på nätet. Och snabbt ska det gå.

Ni vet väl vad Zhou Enlai, Maos närmaste man, svarade när en fransk journalist ville veta vad den franska revolutionen haft för betydelse för världen, med nästan 200 års distans?
– Det är alldeles för tidigt att svara på.

I dag hade han avkrävts en snabb analys innan första huvudet föll på Bastiljen.

Det kom ”bara” drygt 9000 åskådare – nästan 3000 färre än hemmasnittet – för att se Blåvitt spela 0-0 mot bottenlaget Öster.
Hade Göteborg redan gett upp det?
Låt mig återkomma till det.
Låt mig börja där allt måste sluta.
Med Malmö FF som svenska mästare 2013.

Att Malmö FF kommer att vinna allsvenskan är den här höstens sämst bevarade hemlighet. Det börjar bli läge att analysera varför.

MFF har något ingen av toppkonkurrenterna är i närheten av, nämligen två väldigt spelskickliga ytterbackar. Inget annat lag kan öppna motståndaren som Malmö gör från kanterna. Ricardinho och framför allt Miiko Albornoz har tveklöst maskerat lagets enda svaghet, det centrala mittfältet.

Allsvenskan brukar vinnas av det 4-4-2-lag med bäst innermittfält, Malmö bryter det fleråriga segerkonceptet och jämfört med övriga lag är i stället ytterbackarna den största konkurrensfördelen.

Jiloan Hamad är den enskilt viktigaste spelaren, Filip Helander det stora löftet och Pontus Jansson den betydelsefulla kulturbäraren.

När den sportsliga ledningen – som förstås ska creddas för årets bästa värvning till allsvenskan i Magnus Eriksson – sålde Tokelo Rantie menade många att MFF också sålde guldet.

Då svarade tränaren Rikard Norling för sitt eget stora bidrag till sin första titel: En konsekvent och tålmodig satsning på hemvändaren och yttermittfältaren Guillermo Molins som forward.

När det haltade i början satte han Molins i skolbänken som med hjälp av rörliga bilder påmindes hur en anfallare ska agera i spelet utan boll.

Med boll behöver Molins inga instruktioner och han gjorde båda målen i 2-1-segern mot Brommapojkarna. Inför nästan dubbelt så många åskådare som på Gamla Ullevi (17 500). Det är värt att påpeka en dags som denna.

Mer då?

Det finns naturligtvis massor men vi ska ju ha något att skriva om när guldet säkras på riktigt också.

Så vad hände egentligen i Göteborg?

Jag skulle beskriva det så här.

IFK Göteborg har tagit en poäng de tre senaste matcherna:

* Borta mot Kalmar orkade de inte.

* Borta mot Djurgården hade de gett upp det.

* Hemma mot Öster fanns inte kvaliteten.

Utan skadade Tobias Hysén – allsvenskans bästa forward – valde Mikael Stahre att starta med Robin Söder och Sam Larsson på topp. Två lättviktare vars naturliga instinkt är att möta i stället för att gå iväg.

Det var så matchbilden såg ut.

Den alltjämt briljante Pontus Farnerud (till vänster) hittade fötterna på antingen Larsson eller Söder, tanken var ett tillbakaspel på centralt mittfält och sedan söka Lars Vibe bakom Östers vänsterback Patrik Bojent. Men så många moment klarade Blåvitt sällan att utföra i följd.

Det blev en ganska bekväm försvarsmatch för bortalaget som dessutom hade packat mittfältet med tre centrala spelare där Johan Persson ofta blev över och kunde hantera andrabollsspelet.

Det dröjde till 56:e minuten innan Göteborg hotade bakom Östers backlinje första gången: Mattias Bjärsmyr sökte Robin Söder som var en tåspets för sen.

Tränare Stahre coachade vildare än Camacho från sidlinjen, rök ihop med fjärdedomaren när denne inte vinklade upp bredsidan på en förlupen boll men det var inte viljan som saknades på planen – så upplevde i alla fall inte jag det – utan kunnandet mot en klokt försvarande motståndare som vågade anfalla trots bortaplan (Pablo Pinones-Arces ribbtouch i tredje minuten var nog matchens farligaste chans).

Stahre provade det mesta: Snabbe Vibe flyttades upp på topp i andra halvlek men han blev hängande i ett ingenmansland. När Hannes Stiller byttes in med signalen ”nu lyfter vi långt” tvingades en sargad Farnerud kliva av samtidigt. Med en felfotad ytterback till vänster och en mindre spelskicklig till höger hade Blåvitt till och med problem att serva upp bollen mot straffområdet.

Någonstans är det där IFK Göteborg måste börja inför nästa säsong: Om spelarna nu har ledsnat på ”brottarfotbollen” så behövs antingen ett mer kreativt innermittfält – eller mer spelskickliga ytterbackar.

Mikael Dyrestam till höger och Ludwig Augustinsson till vänster hade gett ett annat Göteborg redan i år men Dyrestam tycks lämna i vinter och hur den stora talangen Augustinsson har påverkats av en hel skadesäsong återstår att se.

Om Martin Smedberg-Dalence, som väntas bli klar inom kort, kan tillföra den saknade kvaliteten på högerbacksplatsen står också skrivet i stjärnorna.

Det var ändå nära ett segermål på slutet.

Philip Haglund – som inte fick nicka på grund av hjärnskakningen men ändå hade vunnit fem nickdueller redan efter fem minuter – höll på att stöta bollen i mål med axeln. Stiller höll sig framme vid en tilltrasslad situation och förre Öster-spelaren Darijan Bojanic fick chansen på en frispark från straffområdeslinjen:

– Det var bra att Darijan drog den i muren där, sa Öster-tränaren Andreas Thomsson med ett snett leende på presskonferensen.

Bortapoängen kan bli väldigt viktig för Öster. Nykomlingen når förmodligen inte upp till fast mark men poängen kan hjälpa till att hålla undan för Halmstad och därmed en ny chans att rädda kontraktet via kvalspel.

Årets säsong är förstås långt ifrån över även för Blåvitt. Om AIK vinner mot IFK Norrköping i kväll är de en poäng före. Då räcker det inte ens att Göteborg går rent sista två matcherna för att vara säkra på stora silvret. Däremot skulle det garantera den tredje och så viktiga Europaplatsen.

Det dröjde många år som spelare och journalist innan jag kom på vem jag egentligen ville vara:
Henrik Rydström.

Hur kom jag på det?

Jag gjorde ett experiment, jag gick tillbaka och tittade på mina intervjusvar när jag spelade i Jonsereds IF och Ljungskile SK.

Usch vad tråkig jag var.

En riktig mupp.

Till exempel hur jag såg på klubbytet mellan JIF och LSK efter endast fem inhopp den första säsongen?

– Även om jag inte riktigt tagit en plats i startelvan är jag nöjd med de insatser jag har gjort på planen, sa fotbollsspelaren Robert Laul.

Ursäkta?

Jag skulle förstås utnyttjat intervjutillfällena att bygga Ljungskile. Snackat om den unika anda som finns där, att det tar ett tag att komma in i tänket, beskrivit att du kommer inte från division två och petar en Wålemark hur fan som helst (då får du i alla fall kosta mer än 50 000 kronor).

Nä, allt det här som Henrik Rydström har gjort så effektivt i Kalmar insåg jag först efter ett par år som sportjournalist. Då hade jag slutat med elitfotbollen.

Allsvenskan är ingenting utan lagen, lagen är inte mycket utan publiken, publiken behöver kulturbärare för att slippa dra det lasset själva.

Henrik Rydström har inte bara byggt Kalmar, han har byggt hela allsvenskan. Han är förmodligen den enskilt viktigaste spelaren i den moderna allsvenska fotbollshistorien (från 2000 och framåt).

Som mittfältare är han endast medelgod: Aldrig bättre än tre plus, aldrig sämre än tre plus. Vilket förstås inte är så illa.

Men Rydström har förmågan att formulera sig, och han insåg tidigt betydelsen av att göra det. När saker händer och medierna ringer är det Rydström som svarar. Därmed formas bilden av allsvenskan utifrån hans tankar och funderingar. Henrik Rydström är spelarperspektivet i det myller av åsikter som annars domineras av fans och pampar, tränare och tyckare.

Jag funderade ett tag på ranka de mest betydelsefulla människorna i allsvenskans historia men gav upp. Vi får resonera kring det i stället.

Allsvenskan startade 1896 under namnet ”svenska mästerskapen i fotboll” med Clarence von Rosen som ordförande (eller vin Rosé som stavningshälpen föreslog). Trots det naziskopplade förflutna bör vi väl ha med honom i diskussionen.

Vi har Erik Börjesson, det tidiga 1900-talets Zlatan, som lockades av Liverpool men höll sig till IFK Göteborg och Öis.

Vi har Blåvitts ”Svarte-Filip” Johansson som vann skytteligan på 39 mål i den första allsvenskan 1924/25, ett rekord som står sig än i dag.

Vi har Karl-Alfred Jakobsson, Gaisaren som vann skytteligan tre säsonger i rad på 1950-talet.

Sven Jonasson, Elfsborgs störste innan tacosen introducerades i Borås, som spelade 334 matcher på raken mellan krigen.

Kalle Svensson som blev ”Rio-Kalle” med hela svenska folket men trots insatserna i landslaget förblev Helsingborg och allsvenskan troget.

Vi har Örebros Orvar Bergmark som spelade blågult i både fotboll och bandy, vi har Gösta ”Knivsta” Sandberg eller ”Mr Djurgården” som han också kallades. Och Hammarbys Kenta Ohlsson som var som bäst när Bajen-fansen tog sången till den svenska fotbollsläktarna.
Varför spelar du i röda skor, Kenta?
– För att publiken ska se dribblingarna bättre.

Vi har Malmö FF:s 1970-tal med Eric ”Hövdingen” Persson, Bosse Larsson och Bob Houghton, IFK Göteborgs -80-tal med Anders Bernmar, Torbjörn Nilsson och Sven-Göran Eriksson, Blåvitts -90-tal med Gunnar Larsson, Thomas Ravelli och Roger Gustafsson, Djurgårdens -00-tal med Bosse Lundquist, Stefan Rehn och Zoran Lukic.

Vi har så klart Anders Svensson som visat att du kan bli Sveriges mesta landslagsspelare även om du harvat i allsvenskan sedan 2006, Daniel Tjernström som vunnit fansens hjärtan i Sveriges största klubb genom att vara just det AIK inte brukar vara.

Har jag glömt några? Ja, Bo Börjesson, IFK Sundsvall, Stig Svensson, Öster, och ”Åby” Ericson, Norrköping och säkert ett gäng till. Som Gais Samir Bakaou, en av de tidiga utlandsvärvningarna (även om engelsmannen Ronnie Powell var först 1974). Och vi ska förstås ha med Blåvitt-bögen Reine Feldt postumt.

Henrik Rydström släppte nyheten att han slutar via sin blogg (så klart) och när jag läste motiveringen – han vill kunna välja, han vill inte avsluta efter att ha suttit på bänken – tänkte jag på Torbjörn Nilsson. En av Europas bästa forwards slutade tvärt 1986, 32 år ung.

– Nästan samma sak med mig. Jag var inte nära att hamna på bänken men jag ville sluta när jag var som bäst. Det är så tråkigt att spela och känna: ”Detta kunde jag förra året men inte nu”, säger ”Totte” i dag.

Det har gått fint för Torbjörn efteråt, det kommer att gå utmärkt för Henrik Rydström också. Låt oss ändå hedra hans minne under tiden.

Eller skit i det förresten, det kommer han att göra så bra egen hand.

Matchkrönikan om Häcken-Malmö FF läser ni HÄR – den handlar om hur allt fler lag lärt sig att knäcka MFF-koden. Och att Häcken imponerade när de säkrade allsvenska kontraktet 2014. Och att Malmö är en match närmare SM-guldet.

Det här blogginlägget tänkte jag ägna åt MFF-tränaren Rikard Norling.

Vi brukar fascineras av hans retorik, de bevingade formuleringarna.

I dag var han på ett mer obegripligt humör.

Direkt avskrift av Iphoneinspelningen:

Rikard, du sa på presskonferensen att du tyckte det var en jämn match men jag noterade knappt att ni skapade en målchans medan Häcken hade rätt många? Det är ju det det handlar om nånstans.
– Alltså, det beror ju på hur man… Alltså, vi får inte till heta… De har ju fler heta, vi öppnar upp oss i andra, vi jagar, men trots att vi jagar mot ett sådant gäng som Häcken som är bra på det så…(stön)…det blir ju en matchbild men… Alltså fram till första halvleks inledning så blir det… Jag tycker det är bättre efter halva första men…(stön)…målen kommer till på ett sätt som kanske inte speglar matchbilden.
Varför inte det?
– (skratt) Ehh…eller målen kommer till på…(skratt)… ett sätt som handlar mer om…(stön)…kanske inte lagtaktiska bitar utan från nån hörna och nån som Peter sa – det blir en kontring.
Du verkar ha lite svårt att sätta ord på vad det var som hände där ute?
– Nä men jag känner att jag försöker sätta de ord som jag vill sätta. När spelarna slår upp tidningarna i morgon så finns det vissa saker jag vill att de ska läsa och vissa saker jag inte vill att de ska läsa. Om det finns något jag tycker är mindre bra så kommer jag att ta det med spelarna i så fall.
– Är ni nöjda nu?
Det vete fan men vi får la inte så mycket mer?
– Det är bra att du inte är nöjd.

Så kan det vara ibland ute på det allsvenska fältet. Men det är klart jag är nöjd, det blev ju en helt okej krönika – och ett småroligt blogginlägg. Inte fy skam en allsvensk söndagkväll när det inte hände ett smack i guldstriden, förutom att Malmö FF är en match närmare SM-guldet.

Det var väntat att Jörgen Lennartsson fick kicken från Elfsborg.

Ja det finns de som faktiskt hävdar det.

Men det var väl ändå allt annat än väntat?

Trots det allsvenska fiaskot kan det a l d r i g vara väntat att en tränare sparkas när han tagit laget till en ligatitel och till ett Europa League-gruppspel på de knappa två år han varit i föreningen. Inte i Sverige. Inte i Elfsborg. Inte fyra omgångar från allsvenskans slut.

Det var, tvärtom, en bomb från en molnig himmel.

Ju mer jag läser om det, desto mer framstår det som att spelarna har varit en avgörande del. Och visst, ibland skär det sig totalt mellan truppen och tränaren. Men grundregeln är att spelare inte ska bestämma sådant. Det finns alltid ett gäng som är missnöjda med tränaren, normalt de som inte får spelar så mycket som de önskar. Skillnaden i Elfsborgs fall är att här tycks de som spelat varit lika missnöjda (Anders Svensson, Stefan Ishizaki, Lasse Nilsson och några till).

Det brukar talas om att ”tappa omklädningsrummet” och visst, det har en viss relevans, det betyder ungefär att en tung del av spelartruppen börjar känna att den här tränaren tar jävligt konstiga beslut, han hänger inte med helt enkelt, och inte fan vinner vi några matcher heller. Men termen används nog oftare av fotbollsskrönikörer än i styrelserummen.

Samtidigt är dagens Elfsborg, med Anders Svensson i spetsen, ett grinigt jävla gäng. Det är positivt på många sätt men knappast någon lätt miljö att ta sig in i. Se på Mohamed Bangura som fick skit anonymt i lokalpressen av lagkamrater för att han inte ”gav allt för laget”. När slutade Elfsborg ta sådant inom gruppen? Samtidigt har det florerat rykten om att det funnits ett utbrett missnöje med Celtic-lånets höga lön.

Kanske var även det ett problem kopplat till Lennartssons ledarskap, att spelarna ansåg att Bangura inte var värd de chanser han fick.

Nu har spelarna i alla fall fått sin vilja igenom, därmed blir det upp till bevis. Om det var Lennartsson som var ”problemet”, gäller det att de presterar bättre framöver nu när ”problemet” är röjt ur vägen.

Upp till bevis, som sagt.

Den andra förklaringen jag ser mig skymta är att Elfsborgs ledning inte accepterade resultaten. Att de har resonerat enligt linjen ”Vi ska vara ett topplag, avsteg från den vägen accepteras inte”. Att de vill skicka en signal till spelartruppen och framtida nyförvärv att Elfsborg är och ska förbli ett topplag, här måste Olle motas i grinden, en allsvensk mellansäsong kan inte accepteras, det måste hamras in och försöka åtgärdas omgående.

Det är i så fall en smått revolutionerande strategi i vår jämna allsvenskan där till och med de större föreningarna kan köpa en och annan mellansäsong.

Däremot det här med att Elfsborg inte spelar ”rolig fotboll” längre…jag vet inte, det kanske spelar roll det också men jag minns inte någon större besvikelse över guldet i fjol.

Om Elfsborg hade slagits i toppen i år tror jag inte där spelat någon roll alls.

…i så fall tar man väl inte in en tränare som Klas Ingesson vars första kommentar var att ”Fotboll är en löpsport. Vi måste börja löpa mer”?

Peter Wettergren är kvar, han överlever sin tredje tränare som assisterande och jag antar att det blir han som drar upp linjerna nu, medan Ingesson blir ansiktet utåt och den som jobbar med gruppdynamiken och lagsammanhållningen.

…sedan tar Wettergren tar över själv?

Jörgen Lennartsson betraktades fram till igår som en av Sveriges mest intressanta tränare, jag vet att han hållits högt i förbundskorridorerna sedan U21-EM 2009. Men självklart hamnar glorian lite på sned nu. Det är inte kört för Lennartsson men han behöver studsa tillbaka, jag gissar att han gör det i Kalmar FF.

…och så tar Nanne Bergstrand över Djurgården, så många fler tränarbyten vet jag inte om det blir.

Visst, mycket snack om Rikard Norling men när jag frågade honom i går sa han att han inte hade hört ett ljud från Malmö-ledningen om att han skulle tvingas sluta efter säsongen. Så kan det förstås bli ändå.

Den allsvenska guldfrossan kom till Swedbank och höll på att stjäla poäng igen.
Den hade inte räknat med att Erik Friberg kunde nicka.
En nick, ett mål, för Malmö.
En nick, ett mål, för SM-guld.

”Lätt bäst i serien, lätt bäst i serien”.
Nä, det var inte jag som sjöng det.
Det var Malmö FF:s hemmaklack som gungade vidare långt efter slutsignalen.

– Malmö tar guldet. Jag säger det av två anledningar. Dels för att de fick den här trean i kväll, dels för att de tveklöst är det bästa laget vi har mött i år.
Nä, det var inte jag som sa det heller, det var Mjällbys kloka tränare Anders Torstensson.

– Nu är det klart, sa Jiloan Hamad och det gick en kollektiv ryckning genom det församlade pressuppbådet innan han tillade med ett snett leende:
– Nä, jag skojade bara. Det är fyra matcher kvar. Mycket kan hända.

1. Malmö FF, 54 poäng, +23.
2. IFK Göteborg, 50 poäng, +18.
Det säger tabellen med fyra omgångar kvar.

Vad jag säger?
Jag konstaterar att det inte ens räcker att Blåvitt går rent sista fyra för att stoppa den skånska guldjakten.
Tre MFF-segrar och avståndet är ointagligt.

Förmodligen kommer det inte att behövas, Malmö kan mycket väl vinna årets allsvenska på 60 poäng (tre färre än snittet sedan 16-lagsserien infördes).

Guldfrossan?
Den besegrade Malmö efter 84 tålmodiga minuter på Swedbank i går kväll.
MFF gjorde inte någon av deras bättre matcher mot Mjällby, det dröjde en halvlek innan de kom underfund med motståndarnas 4-5-1-uppställning som låste ytterbacksspelet och gjorde det trångt centralt.

Skillnaden mellan halvlekarna var i mångt och mycket att medan MFF i första halvlek blev frustrerade när de tvingades ut på kanterna, började de betrakta det som en möjlighet i andra.

Jag frågade Rikard Norling hur många mål Malmö har gjort på inlägg-nick tidigare i år?
– Inte något, sa han.
Om Norlings minnesbild är korrekt, jag har själv inte hunnit kontrollera saken, dröjde det alltså till 84:e minuten i femte omgången från slutet.

Ricardinho första impuls var att ta med bollen inåt i planen. Men Malmö hade mycket folk i straffområdet efter hörna och vänsterbacken lyfte den mot bortre stolpen i stället.
Där fanns 179 centimeter Erik Friberg, mittfältaren som själv hävdar att han inte kan nicka, på direkt order från assisterande tränaren Daniel Andersson. Ingen i Mjällby brydde sig om att markera honom.

Med en Wim Kieft-stöt fast utan skruv (Holland-Irland EM 1988 ni som minns) studsade bollen förbi Mattias Asper och i nät vid bortre stolpen.

Mr hundra procent – nu även med huvudet.

Jag vet inte om ni såg firandet på Malmö FF:s bänk men det sa det mesta om målets betydelse. Till och med Lasse Lagerbäck hade nog slagit i taket om han suttit där.

När allsvenskans skickligaste fotbollslag även gör mål på inlägg, med spelare som inte kan nicka, då kan väl det här bara sluta på ett sätt: Med att Malmö FF vinner allsvenskan 2013.

De har dessutom varit starkast under den allsvenska superveckan som tog slut i går.
På åtta dagar har MFF tagit nio poäng mot Blåvitts sex, AIK:s fyra och Helsingborgs två.
De har inte släppt in ett enda mål den här perioden och Filip Helanders comeback i mittförsvaret ska inte underskattas.
– Han är nog topp i allsvenskan vad gäller mittbackar, sa Rikard Norling och den ende som protesterar mot det är möjligen Helsingborgs Roar Hansen.

Mot Mjällby behövde varken Helander eller Pontus Jansson slita ihjäl sig defensivt, Mjällby kom sällan över halva planen. Bollinnehavet stannade på 65-35 men som Anders Torstensson uttryckte det:
– Det kändes som 80-20.

Som det brukar vara att möta Barcelona. Eller vad säger John Alvbåge?

SUPERVECKAN DAG 8

Resan: Från Kalmar till Malmö.

Körda kilometer: 2022.

Färdkost: Letade i 15 mil efter en pizzeria. Utan framgång. E22:an är ett svart hål vad gäller mat.

På bilstereon: Studio Ett diskuterade AIK-ordföranden Johan Seguis kramande med en maskerad supporter. En komplex fråga. Det går inte att kategoriskt hävda att det är fel med dialog, det går inte heller att hävda att dialog är helt okomplicerat. Men varför hävdar Segui att han inte minns?

Känsla: Guld.

Match: Malmö FF-Mjällby 1-0.

Tipset: 3-0.

Spaningen: När Malmö inte gjorde någon vidare match, då tog klacken i desto mer. En tung uppvisning i läktarsång.

De vinner guldet: Malmö FF.