Arkiv för tagg internationellt

- Sida 12 av 68

En snabb sammanfattning av CL-gruppspelet

av Robbie Lauler

L L L L L
Real Madrid och Barcelona. Min CL-vinnare Real gick dessutom rent, sex raka, för femte gången i Champions Leagues historia. Finns i dag inget lag som kan hota de spanska giganterna. Det skulle möjligen, möjligen vara Bayern München men jag vete fan. Messi och Ronaldo har varit höstens spelare.

L L L L 
Basel och Apoel Nicosia gick vidare mot alla odds. Två största skrällarna tillsammans med Napoli vill jag nog hävda (de var i Dödens grupp). Gillat mycket av det jag har sett av på San Paolo i höst. Alla tre italienska lag gick för övrigt till åttondelsfinal. Serie A lyfter vidare. Och glöm inte, två ryska lag lever: Zenit och CSKA Moskva.
 
L L L
Det var på håret att det blivit tre men Olof Mellbergs Olympiakos föll med minsta möjliga marginal i går. Två svenskar spelar i alla fall Champions League efter jul: Zlatan Ibrahimovic och Kim Källström.
 
L L
Mer än två plus kan gruppspelet inte få som helhet. Det har varit avslaget, för få snackisar. Däremot blev avslutningsomgången dramatisk så det räckte och blev över.
 
L
Englands kräftgång. Visst, Arsenal och Chelsea vann sina grupper men spelet har hackat. Samtidigt rök bägge Manchester-lagen vilket får beskrivas som ett jättefiasko. Att United missar avancemang har bara hänt två gånger tidigare – på 17 år.
 
Inte ens nära:
Dinamo Zagreb. Sex raka förluster och 3-22 i målskillnad. Tack och lov att Malmö FF inte gick vidare.

Zico låg 5-10 år före övriga fotbollsvärlden

av Robbie Lauler

Har ägnat natten åt att specialstudera den här videon och det jag kommer fram till är förstås inget nytt, men det är intressant att se hur långt före övriga fotbollsvärlden det brasilianska landslaget -82 låg.

Framför allt är det Zico som sticker ut som måste legat 5-10 år före alla andra i speluppfattning…kolla bara:

2.15
Zico får bollen efter en fin yttersida av Eder mot Argentina…

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.01.15.png 

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.01.30.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.01.43.png

 

…eller 2.45 in i videon, också mot Argentina…


Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.08.57.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.09.09.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.09.26.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.09.37.png

 

…här klackvändningen mot Italien 3.18 in…


Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.15.22.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.15.33.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.15.44.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.16.10.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.16.22.png

 

…och entouchpassen mot Nya Zeeland efter 3.40…


Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.23.38.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.23.51.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.24.03.png

Skärmavbild 2011-12-07 kl. 04.24.17.png

…värt att notera att vid samtliga dessa tillfällen blir det mål efter att Zicos fötter slagit den avgörande. Man kan också titta på videon och se den verkliga hemligheten: hur varje brassespelare efter att han levererat bollen genast fortsätter i riktning framåt för att ta en ny offensiv position i stället för att som tidigare i fotbollen, stanna upp.

Både vid Juniors 3-1 mot Argentina (sekvens två) och Sócrates 1-1 mot Italien (sekvens tre) är det målskytten själv som har levererat hockeyassisten och sedan fortsätter löpningen för att få tillbaka bollen av Zico (som jag döpte min Golden retriever efter).

Myten säger att brassarna lirade sig igenom detta mästerskap men jag skulle vilja säga att de också löpte på ett sätt som alltför få fotbollslag gör än i dag.

Det vore kul om någon verkligen granskade dessa matcher, jag tror alltså att framför allt Zico låg 5-10 år före övriga världen i speluppfattning, övriga brassar åtminstone ett mästerskap före.

Ja, förutom målvakten Valdir Peres då. Han låg 45 år efter.

På fredag smäller det i Kiev

av Robbie Lauler

På torsdag sticker Fitness och jag till Kiev för fredagens EM-lottning klockan 19.00 (18.00 svensk tid). Även om vi redan har gått igenom det här med drömgrupper och mardrömsgrupper kan vi damma av det igen som en liten uppvärmning.

Grupp 1: Spanien, Holland, POLEN, Ukraina.
Kommentar: Värdnationen Polen innebär gruppspelsmatcher i Warzawa och Woclaw vilket gör att Blågult, om jag jag läser förbundet rätt, kommer att bo i Gdynia strax utanför Gdansk, på hotell Nadmorski, en båtresa från Sverige. Fotbollsmässigt är Ukraina dessutom tuffare (om än marginellt, Sverige vann med 1-0 i träningsfajten i höstas). Polen vore en guldlott på alla sätt. Spanien och Holland? Kommentarer överflödiga.

Grupp 2Tyskland, ITALIEN, England, Ryssland.
Kommentar: Ryssarna vill Sverige knappast ha igen, minns kölhalningen i Österrike EM 2008. Sedan är Italien förstås inte sämre medan England saknar Wayne Rooney i alla tre (?) gruppspelsmatcher men med tanke på att deras B-lag körde över oss härom veckan är Italien nog att föredra i ett ”pest eller kolera”-val. Tyskland? Hade varit förbannat skoj men där har Sverige inte skuggan av en chans.

Grupp 3Kroatien, Grekland, Portugal, SVERIGE.

Grupp 4Danmark, Frankrike, Tjeckien, IRLAND.
Kommentar: I den här gruppen är Tjeckien mest utdömda men utförsbacken pekar uppåt efter starkt play off mot Montenegro. Träningsmatchen mot Danmark avskräcker (0-2) och jag undrar om inte Irland passar oss bäst. Där vet vi i alla fall ungefär vad vi får: hårt slit kombinerat med italiensk taktik. Vad det nu innebär…

DRÖMGRUPPEN
Polen, Italien, Sverige, Irland. 

MARDRÖMSGRUPPEN
Spanien, Tyskland, Sverige, Frankrike.

MIN GISSNING
Ukraina, England, Sverige, Danmark.

SUPERGRUPPEN
Spanien, Tyskland, Portugal, Frankrike. 

En topprestation till ingen nytta

av Robbie Lauler

Med sin bok och angreppen på Pep Guardiola la Zlatan Ibrahimovic en enorm press på sina egna axlar.
Cirkusen inför mötet med Barcelona kan inte undgått någon i fotbollsvärlden.
Så hur skulle Zlatan hantera trycket?
Det var frågan.
Svaret?
En topprestation till ingen nytta.

”Jag triggas av hat och revansch”.
Meningen återkommer gång på gång i självbiografin ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”.
Nu fick vi det på röd-svart-vitt på grönt också.

Efter en minut hade Zlatan tagit en hundraprocentslöpning mot första stolpen och vräkt Seydou Keita över ända i momentet efter.
I tionde minuten gick han spontant ner på knä i besvikelse över att Robinho bommade ett öppet läge.
I 20:e kvitterade han till 1-1 efter en ny löpning mot första stolpen, förvisso med en felträff, men det är felträffarna som går in.
 
När Barcelona fick en billig straff var Zlatan nere hos keepern Abbiati och tipsade om var Messi brukar skjuta samtidigt som han nog hoppades psyka sin gamle lagkamrat en smula. Det hjälpte inte men Abbiati gick i alla fall åt rätt håll på den straff som slogs korrekt (domaren följde regelboken när han varnade Messi och straff ett fick slås om).
 
Första 45 minuterna hade Ibrahimovic inte en felpassning. Förutom att han halkade en del var han snudd på felfri och visade ett fokus och engagemang i både anfalls- och försvarsspel som jag inte kan minnas när jag såg från honom senast.
Triggas av hat och revansch, som sagt.
Vem tar på sig att reta upp Zlatan inför EM? Eller ska jag behöva göra det igen?
 
Zlatan var inte sämre i andra halvlek, däremot fick Milan allt större problem med anfallsspelet ju längre matchen led.
 
Tyvärr betyder hans topprestation ingenting.
Den här matchen handlade om en sak: vad som skrivs i historieböckerna efteråt. 
Där står nu att Zlatan Ibrahimovics Milan förlorade mot Pep Guardiolas Barcelona med 3-2 och tappade chansen att vinna gruppen och därmed få en gynnsammare åttondelslottning.
 
Egentligen är det här en strid som Zlatan redan förlorat och aldrig lär vinna men man måste ändå beundra att han återigen drog ut i fält. Men den sena 3-3-kvitteringen kom aldrig.
 
I TV-intervjun innan avspark antydde Zlatan att bara två Milan-spelare skulle tagit plats i Barcelonas startelva. Vilka ville han inte avslöja men jag gissar att han tänkte på sig själv och Thiago Silva.
9-2 på papperet alltså.
 
Så ojämnt var det nu inte på planen men känslan var ändå att den spanska giganten gick på halvfart och gjorde mål när det behövdes. Om Milan täppte till på en kant tog de sig fram på andra. Stängdes den igen sprang Xavi igenom i mitten. För varje hål som tätades såg Messi ett nytt.
 
Sammanfattningsvis en stormatch som levde upp till förväntningarna i ungefär en timme.

30 minuter Zlatan – på norsk

av Robbie Lauler

En norsk, en svensk och en Zlatanist – vad händer när man dissekerar Zlatan Ibrahimovic ihop med tre norrmän och en halvdansk?

Jo, jag reste till Norge igår för att vara med i just det programmet.

Det slutade med att jag var tvungen att såga dem för att de fortfarande använder ordet ”brassemål” för bicycleta.

När sluttade Arne säga brassespark? 1975? 1982? Inte sennare i vårt fall.

The show must go on

av Robbie Lauler

Lördagarna när du inte har något på jobbschemat, inte är härjad efter en tung after work, inga bjudningar att klä upp dig inför, inget inbokat, inget planerat, när du kan ta en långpromenad i höstsolen med granntjejen, knalla upp din lokala pizzaman, ta in en välgräddad med dubbel botten och extra ost, lägga dig framför en Premier League-match du egentligen skiter i…

…jag undrar om inte de lördagarna egentligen är de bästa.

Säga vad man vill om ”Super-Mario” Balotelli men fotbollen behöver sådana karaktärer. Först stirrade han ut Newcastles keeper Tim Krul, rullade in straffen, Krul kvar på hälarna, sedan gick ”Super-Mario” rakt fram med armarna i kors – och stirrade ner Krul en gång till.

…allt detta i en frisyr som ser ut som han gnuggat en tribaltatuering mot hjässan…

Mario new Haircut1.ashx.jpeg

…eller som Balotellis egen frisör ska ha sagt:
”Rumours are that when Mario walked into his favourite hairdresser in Stretford, the barber was muttering ’Why always me?’ under his breath”

Lite som Big Mamas syster (hon hade en salong på Friggagatan i Göteborg) en gång sa:
– Big mama big problem for big sister.

…ni som minns den färgstarke IFK-anfallaren minns också att han lekte mycket med håret.

Frågan som uppkommer efter Manchester City-Newcastle 3-1 är förstås: finns det något som kan stoppa City den här säsongen? Min PL-vinnare Chelsea är tolv (9) poäng efter.

I går visade Kanal 5 ”Armageddon” och det är nog den bästa skitfilm som gjorts. Får alltid tårar i ögonen när lille Tommy ropar till mamma Denise”Mom, that salesman’s on TV”  och mamman svarar: ”That man’s not a salesman. That’s your daddy”.

Vackert.

…eller när A.J (Ben Affleck) leker med ett kex på Graces (Liv Tyler) mage och hon undrar om det finns några människor på jorden som gör exakt samma sak som de två just nu?
I hope so, otherwise, what the hell are we trying to save? 

Lite som med Mario Balotelli. Vad vore fotbollen utan sina berättelser?

Avd. krystade liknelser.

Hjälp! Jag bor i en labyrint

av Robbie Lauler

Anlände till First Hotel i Köpenhamn i dag på eftermiddagen, var tvungen att resa senare än övriga styrkan eftersom jag hade ett ”Oj vilken vecka” att spela in i förmiddags.

Strax innan jag klev på flyget hörde resume.se av sig med frågor apropå Zlatan Ibrahimovics bokcitat ”Jag ville sänka den jäveln” som även uppmärksammas i dagens Sportbladet. Reportern Magnus Helander hade några frågor om hur det där kändes och jag svarade efter bästa förmåga, artikel här.

Även herr Härd på G-P tar upp ”kontaktannonsen” i sin krönika i dag och skriver vasst och lite elakt om undertecknad, precis som det ska vara…

IMG_1440.jpg

…artikeln som ligger till grund för allt detta är från hösten 2003 – Zlatan: Jag vill ha en flickvän… – men i nätversionen är den så kallade kontaktannonsen inte med eftersom det i själva verket var en treradig bildtext, formulerad som följer:

”VILL DU VINNA CHAMPIONS LEAGUE MED MIG?
Atletisk kille på 21 år, 192/84, med mörkt hår och mörka ögon söker kvinna i lämplig ålder för seriöst förhållande. Jag är rök- och spritfri, mina intressen är fotboll och fräcka bilar. Gillar barn. Jag finns i Amsterdam, var finns Du?
Svar till: Svenska Fotbollsförbundet, 08-735 09 00.”

För säkerhets skull vill jag poängtera att den är på skämt, så inte folk hör av av sig till SvFF igen…

Vad jag tycker om allt detta i dag? Tja, det är det jag svarar på i Resumés artikel.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Köpenhamn var det alltså. När jag letade efter mitt hotellrum upptäckte jag att jag bor i en labyrint.

Häng med nu:

Jag fick rum nummer 365 och så långt inga stora oklarheter när jag såg skylten utanför hissen på tredje våningen…

IMG_1441.jpg

…jag förstod ganska snabbt att jag skulle åt vänster, in här…

IMG_1442.jpg

…döm om min glädje när den första dörren i korridoren är 366, då är vi snart framme…

IMG_1443.jpg

…men säg den lycka som varar för evigt, på dörren mittemot stod 395…

IMG_1445.jpg

…jag fortsatte således framåt i korridoren…

IMG_1446.jpg

…tills jag kom till nästa skylt…

IMG_1447.jpg

…här uppstod viss förvirring, så jag gick rakt fram, jag skulle givetvis tagit till vänster i min jakt på 365 – vilket jag gjorde efter den lilla omvägen…

IMG_1448.jpg

…en bit bort möttes jag av ännu en skylt…

IMG_1449.jpg

…hmm…mycket siffror nu, jag tog vänster på ren rutin och traskade på i goda minuten innan korridoren tog slut vid ett nummer som inte alls var i närheten av 365.

Jag fick gå tillbaka och ta rakt fram i stället, mot fönstret, och titta där, likt färden mot rengbågens slut – 365…

IMG_1450.jpg

…sammanlagt tog det ungefär fyra gånger så lång tid som att hitta sin hytt på Viking Line 03.30 efter ett vargtass-race med tre män från Saarijärvi.

Nu återstår bara ett problem: att hitta ut innan avsparken mot danskjävlarna i morgon 19.00…

Zlatan på topp och det blir ett utmärkt tillfälle för honom att spotta in ett par mål och täppa till truten på landslagskritikerna också, nu när han har både sportjournalisterna och kulturetablissemanget i sin hand.

Annars får jag väl sänka den jäveln.

I dag kommer de tunga delarna i Zlatan-boken

av Robbie Lauler

Zlatans bok har blivit en följetong i tidningarna men jag skulle vilja säga att det är först i dag som de riktigt tunga delarna tas upp.

Det är först nu medierna har fått tillgång till hela Zibeln och först i dag vanligt folk får sina beställda exemplar. Jag får själv ett genom en ohelig allians med twittraren Ralf Träskman.

Aftonbladets Karin Magnusson och andra reportrar på andra medier har lusläst boken och gjort längre intervjuer med Zlatan som publiceras i dag (Karins utmärkta här).

Nu handlar mycket om det Zlatan själv beskriver är det viktiga: uppväxten där han som liten gick hungrig och blev slagen. Möten med socialtjänstens utredare. Lärare som ville placera honom i särskola. Fattigdomen – utanförskapet.

I ett kapitel berättar han hur hans mamma Jurka slog honom med en slev så att den gick sönder och att han som straff fick gå för att köpa en ny.
– Men det var omtanke också. Fast på ett annat sätt. Det är viktigt att man förstår det. Man behöver inte visa att man älskar någon bara genom att säga det, liksom, säger Zlatan till TT.

Zlatan skriver om det tomma kylskåpet hemma hos pappa Sefik:
”Jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle. Jag åt mig mätt på rostade mackor. Jag kunde smälla i mig en hel limpa, eller så sprang jag över till morsan. Det var inte alltid öppna famnen”.

– Det är kanske inte mitt budskap till alla ungdomar, men man kan lyckas även om man inte är som alla andra. Det är viktigt, säger Zlatan i TT:s intervju.

Jag skrev i ett blogginlägg häromdagen (som bland annat DN:s Johan Croneman kritiserade) att jag älskade Zlatan Ibrahimovic:

”Zlatan Ibrahimovic, jag älskar dig för vad du har gjort men framför allt för hur du och David Lagerkrantz berättar det. Den här boken kommer att öka läskunnigheten i Sverige. För in den i skolornas scheman, använd den under kidsens träningar, läs högt för de gamla på hemmet”.

Jag står för det.

Det Zlatan gör är i alla delar unikt, en världsstjärna på hans nivå har aldrig skrivit en så öppenhärtig bok i det här skedet av livet.

Jag kan beundra honom för det utan att hålla med hur han motiverar alla beslut han tagit under sin karriär, långt ifrån. Man behöver inte bestämma sig för eller emot Zlatan. Varför skulle man? Som med en fotbollsmatch: första halvlek kan vara bra, andra usel. Måste jag stämpla den?

Diskussionen kring Zlatan i kommentarsfält och sociala medier har visat att kvällstidningarna, som tidigare beskylldes för att dela upp världen i svart eller vitt, har blivit av med den rollen (om vi nånsin haft den) till ett hav av högljudda nätdebattörer som i vissa fall har väldigt svårt för nyanser.

Jag kan tycka si om det ena, så om det andra. Jag beundrar Zlatan för hans berättelse, samtidigt tycker jag att Kim Källström skulle haft Guldbollen och tycker att Zlatan, då 28, betedde sig som en trotsig tonåring i Barcelona.

Jag kan självklart småle och ta det med en klackspark att han kallar mig ”Kalle Anka” i boken när jag och sportchefen åker ner till Turin för att ”bygga broar” (det var så agenten Mino Raiola la upp det) under Zlatans mest mediekrigiska fas 2004. Mötet i ett rum på Le Méridien har beskrivits tidigare i Sportbladet och Jennifer Wegerups Zlatan-bok, men nu är det med Z:s egna ord, det gör det ännu mer intressant.

Bara en korrigering om hotelldramat: Zlatan skriver att han kastade en vattenflaska i huvudet på vår sportchef.

Jag vet inte om det är minnet som sviker, Zlatan, men du missade. Den träffade soffan.

Tur du inte satsade på handboll.

Guldbollen till Kim hade triggat Zlatan mer

av Robbie Lauler

Grattis till Zlatanboll…f’låt Guldbollen, Zlatan.
Sjätte totalt, femte raka och ny historia skriven.
Min invändning?
Jag hade gett den till Kim Källström i stället – det hade triggat Zlatan inför EM.

På löpsedlarna i morgon:
Bild på Zlatan i konfettiregn på Globens scen, krönikecitat av Simon Bank, en enig jury och allt det där.
Vilket är helt sant.
Jag har förstått att i den sex personer starka juryn (förbundskapten, generalsekreterare och ordförande från landslagets/förbundets sida – sportchefen plus krönikörerna Bank och Jennifer Wegerup från Sportbladets) så lades i princip alla röster på Ibrahimovic, möjligen någon endaste på Kim Källström.
 
En enig jury som sagt – vem kan protestera mot deras val? Guldbollen ska, enligt de gamla statuter som är försvunna, gå till Sveriges bästa fotbollsspelare på herrsidan och han heter Zlatan Ibrahimovic oavsett han står still på planen en hel säsong. Punkt.
Men ett fotbollsår som 2011 blir det förstås diskussioner.
Berättigade sådana.
 
Ur ett historiskt perspektiv är det på senare år vanligare rent statistiskt att samma spelare får priset flera gånger. Det handlar om att vara bäst, mindre om viktiga och avgörande insatser under den aktuella perioden.
Rätt eller fel?
Tja, att samma spelare kan vinna flera gånger har jag inga synpunkter på. Då är frågan om ”bäst” kontra ”avgörande insatser” mer knivig.
 
Zlatan vann Serie A med Milan under sin första säsong där, en stark höst, en svajig vinter, en svag vår med upprepade avstängningar och färre mål än vanligt.
Samtidigt levererade han egentligen bara i en enda EM-kvalmatch, munsbiten Finland på hemmaplan. I övriga matcher var han antingen underkänd, avstängd eller varken eller.
Under senhösten har Zlatan rest sig i klubblaget igen.
 
Samma period har Kim Källström fått allt större status i Lyon, spelat regelbundet i Champions League där den franske jätten åkte ut i åttondelsfinal i våras, precis som Milan. Men Källströms växande roll i Lyon hänger delvis ihop med att pjäser som Toulalan och Pjanic lämnat laget som trots allt bara slutade trea i Ligue 1, en liga som är svagare rankad än den italienska.
Argumenten för Kim finns i framför allt hans prestationer för landslaget där han dels varit en bärande lagspelare, dels en avgörande poängmaskin, ja hela EM-kvalets bästa framspelare till och med.
 
Hade Sverige gått till EM utan KIm Källström?
Troligen inte som kvalet utvecklade sig.
Men det hade Sverige kanske inte gjort utan Olof Mellberg, Johan Elmander och Andreas Isaksson heller.
Alla fyra har – till skillnad från Zlatan – spelat avgörande roller i EM-kvalet, därför har de varit med i diskussonen om vem som ska prisas som Sveriges bästa fotbollsspelare 2011.
Men det går heller inte att bortse ifrån det lyft ett litet landslag som Sverige kan få i enskilda matcher utan sin fixstjärna: ”Nu jävlar ska fixa det här utan Zlatan”, tänkte nog många inför Holland hemma. Det kan lyfta laget i en enstaka fajt eller två. Blir det en vardag med match efter match utan Sveriges bästa spelare försvinner den effekten.
 
Sammanfattningsvis:
Zlatan har en tung titel 2011, Kim har noll.
Båda åkte ut samtidigt i Champions League.
Zlatan har betytt mer för sitt klubblag på alla plan, Kim har betytt mer för landslagets EM-avancemang – på planen.
 
Till slut landar allt i en fråga: ska priset gå till Sveriges bästa fotbollsspelare 2011 eller till Sveriges formstarkaste spelare under 2011?
Jag hade lagt min röst på Kim men jag inser att argumenten att gå på Ibrahimovic är riktiga sett utifrån hur statuterna tillämpas dags dato.
Som jag ser det var Gulbollen 2011 lite av en fifty fifty, inte så självklar som juryn tycks ha ansett.
 
I den offentliga debatten har många icke-argument först fram.
”Zlatan har vunnit fem gånger redan”.
Det spelar alltså ingen roll. Om Sveriges bästa fotbollsspelare så vunnit 105 gånger, ska han fortfarande ha priset en 106:e om det är befogat. Om en spelare svarat för avgörande insatser 105 gånger ska han ha priset en 106:e om han avgör igen.
 
”Aftonbladet fjäskar för Zlatan”.
Förut hette det att svenska medier i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet var Zlatan-hatare och rasistiska. Nu är vi plötsligt Zlatan-fjäskare hela högen. Det var ett dumt påstående då, det är lika dumt nu. Aftonbladet har bedrivit självständig och oberoende journalistik sedan 1830. Zlatan må vara stor men han är trots allt bara en idrottskille som lirat boll på toppnivå i tio år. Visst, ledarsidan är ”obunden socialdemokratisk” men mig veterligen har den politiske chefsredaktören Karin Pettersson inte lagt sig i vart Guldbollen ska en endaste gång.
 
”Landslaget särbehandlar Zlatan”.
Ja, det brukar Erik Hamrén inte hymla med, han särbehandlar alla spelare brukar han säga. I konspirationsteoriernas tidevarv blir det extra mycket fokus på Zlatan ur det perspektivet. Men nu var det ett pris det handlade om, och jag har mycket svårt att se vad Hamrén skulle se sig vinna på att gå emot egen övertygelse. Om han har röstat på Zlatan, är det för att han tycker Zlatan är Sveriges bästa fotbollsspelare, någonstans får man dra gränsen för vad man kan anklaga en förbundskapten för.
 
Diskussionen om dolda dagordningar är trams och om det nu förekommer, borde det gå att hitta exempel bakåt i historien också men några sådana har ingen kunnat presentera.
 
Säga vad man vill om Zlatan men han befinner sig förstås på en för hög nivå för att sätta igång bojkotter och annat om Guldbollen gått till Kim eller Olof Mellberg i stället.
Möjligen skulle det lyft honom på planen, då han som vi numera vet ”triggas av hat och revansch”.
 
Det hade förstås kunnat vara en dold agenda för gubbarna och gumman i juryn, synd att så få tänkte på det med sju månader kvar till EM i Polen/Ukraina.

Nu räcker det med artiklar om Zlatans bok

av Robbie Lauler

Mycket reaktioner på mitt senaste blogginlägg om Zlatan. Vissa förstod det, andra inte.

Det Zlatan gör – att skriva en bok rakt från hjärtat om hur han är, hur han tänkt, vad han gjort, vad som hänt – är det jag älskar och beundrar.

Sedan håller jag förstås med om att Zlatan i många av de situationer som han beskriver agerar som ett barn, eller rättare sagt: som en upprorisk tonåring. Han resonerar som en tjurig egoist utan förmåga till reflektion.

Men det spelar ingen roll.

Det här handlar inte om att stämpla Zlatan som människa. Han har gjort något unikt, ärligt och modigt – det är det jag hyllar.

Däremot kan det räcka med förhandsartiklar i tidningarna nu. Man vill ha något kvar att läsa.

Det är självklart inte okomplicerat att vara så öppen – hur reagerar landslagskompisarna, vad vågar förbundskapten Erik Hamrén säga i omklädningsrummet i fortsättningen? Ur mitt perspektiv som journalist välkomnar jag självklart öppenhet framför slutenhet och kan bara applådera och hoppas att fler tar efter.

Det mest fascinerande är ändå omvärldens tolkning av Zlatan-journalistiken. Under många många år beskylldes sportmedierna för att vara rasistiska (!), för att vi bara vinklade på det negativa kring Zlatan. Vi är samma människor som skriver i dag, rasistisk har journalistiken kring Zlatan aldrig varit (herregud så dumt) men vi vinklar fortfarande ofta på det negativa (rubrikerna från boken handlar ju mest om Zlatans bråk) men när vi gör det nu, slickar vi i stället Zlatans röv heter det enligt till exempel Johan Croneman.

Alltså: när vi skrev om Zlatans bråk för fem-tio år sedan var det Zlatan-hat, när vi skriver om Zlatans bråk nu är det Zlatan-fjäsk. Hur ska ni ha det?

Ingenting har alltså hänt med journalistiken, det som hänt är att Zlatan släppt en bok som är helt unik i sitt slag. Att Croneman & kompani tycker av vi borde såga boken visar mest att han saknar insyn i den internationella toppfotbollen.

Det är också fascinerande att vissa inte tycks kunna hålla två saker i huvudet samtidigt: man kan älska att Zlatan har skrivit en bok utan censur, man kan tycka att han beter sig som en idiot emellanåt ändå. Är det verkligen så svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt?

I tio år har jag blivit kallad Zlatan-hatare, nu slickar jag tydligen hans röv. Ändå skriver jag precis samma sak som tidigare: jag hyllar öppenhet, jag går igång på skandaler och bråk (annars ska man inte jobba på en kvällstidning).

Det är rätt uppenbart att det är perspektivet utifrån som har förändrats snarare än journalistiken kring Zlatan. Vi sportjournalister som skriver har inga dolda agendor även om jag börjar lära mig att till och med andra journalister tror det (läs; Croneman). Så starka känslor väcker alltså Zlatan.

Varför skulle det inte gå att tycka ett par-tre olika saker om Zlatan, måste man antingen vara för eller emot, välja sida? Jag är oberoende journalist, vissa saker gillar jag med Zlatan, andra gillar jag inte. Det är inte svårare än så.

Croneman & kompani borde läsa mitt blogginlägg från när Zlatan blev klar för Milan.

Att påstå att jag slickat röv för Zlatan, det är som att påstå att jag slickar röv för Lasse Lava också. Påståendet är lika absurt. Men visst, om Lava tar Island till VM-guld, då kommer jag att hylla honom och då kommer Croneman komma farande med att jag slickat Lavas röv sedan Sverige fick stryk mot Spanien med 4-0 i den där träningslandskampen.

Men nog om boken nu.

I stället rekommenderar jag Banks och min intervju med Lennart Johansson. Vi träffade honom i veckan och han levererar också.

Det mest intressanta är att han inte tror på Michel Platinis baby Financial Fair Play:
”– Jag tror varken resurserna eller kunskapen att efterleva det finns. Väldigt många av storklubbarna i Europa är på ruinens brant. Det är att kräva för mycket. Det är en noggranhet i kontrollen som är större än för ett vanligt företag. Det finns enklare sätt. Att leva efter de regler och lagar som finns.
Behövs det inte en ekonomisk styrning av fotbolls-Europa?
– Jo, men jag tror att man har tagit i för kraftigt. Jag tror inte många klarar av att orka uppfylla kraven.

Så vad händer med FFP?
– Jag tror att det dör ut, att det läggs ner. Det finns inte kapacitet att dra igenom”
.

Vad gäller cupfinalen mellan Helsingborg-Kalmar (3-1) är den första reflektionen:
Har Mikael Stahre och Håkan Mild verkligen gjort läxan ordentligt, Daniel Sobralense ska spela i IFK Göteborg nästa säsong. I går skämde han ut sig rejält i sin sista match för Kalmar.

Den andra är:
Helsingborgs historiska trippel – eller kvadrupel – ger en bra bild av svensk klubblagsfotboll 2011: den domineras av Helsingborgs IF och Helsingborgs IF endast. De har gjort något som går att kopiera men inte att göra bättre.

Mer om finalen här.

I övrigt är jag krasslig och har legat hemma några dagar, vi får se man hinner repa sig till morgondagens fotbollsgala.

Sida 12 av 68