Jag har ägnat två arbetsdagar åt att skriva om Uppdrag Gransknings reportage om fotbollsfirmor i allmänhet och ”Firman Boys” i synnerhet.

Vi brukar inte nämna firmorna vid namn eftersom det har ansetts handla om löst sammansatta och hårt slutna nätverk som gör upp i organiserade slagsmål lite här och var och håller på fotbollslag.

Jag tror att ”Firman Boys”, och med tiden kanske också andra firmor, kommer att betraktas som något annat än ”bara” våldsamma huliganer efter kvällens tv-reportage. Som en anonym aktör med makt inom svensk fotboll.

Dels för att SVT:s tyngsta granskande samhällsmagasin bekräftar dem så tydligt.

Dels för att AIK har ett nytt sätt att kommunicera kring dem.

Så här säger AIK:s tillförordnade sportchef Björn Wesström till Sportbladet apropå hans dialog med ”Firman Boys” som uppmärksammas i UG:
– Vi gör ingen skillnad på olika supportrar.
Vad har ni en dialog om?
– Det kan vara allt från hur dialogformerna ska skötas till bengalbränning. Man kan ta hjälp av supportrar också.
Tar ni hjälp av ”Firman Boys”?
– Vi tar hjälp av alla supportrar. En klubb är ingenting utan sina supportrar.
Hur har ni tagit hjälp av ”Firman Boys”?
– Jag tänker inte peka ut enskilda företeelser. Men när AIK 2004 hade en konfrontationstaktik gick allt åt helvete. Sedan 2005 har vi haft en bra dialog vilket har lett till att det är lugnt på arenorna och det är firman en del av.

AIK:s föreningsordförande Johan Segui om hur han ser på Uppdrag Gransknings reportage:
– De har varit reko mot oss som klubb. Vi har fått ta del av materialet och jag tycker att de låter oss komma till tals. Men jag tycker att de buntar ihop oss: ”AIK:s firma”. AIK är något annat än vad ”Firman Boys” är. Jag reagerade också på att de sa ”Hammarbys firma”. Men framför allt förstår jag inte hur det kan ifrågasättas att vi har en dialog? Vi har fått ett bättre klimat runt matcherna och där har dialogen varit en viktig del.
Är det en terrorbalans?
– Det är en demokratisk balans. Jag hävdar med en dåres envishet att vi måste prata med dem. Det är det enda sättet att förändra.

Med det här sättet att resonera råder det inte längre någon tvekan om firmornas betydelse kring klubbarna, i alla fall inte ”Firman Boys” betydelse kring AIK. Firmorna fungerar inte som vanliga supporterklubbar eller andra fansorganisationer att det finns en ordförande eller en kontaktperson eller medlemslista. Därför har det varit lite knöligt att definiera vad det egentligen är för något. Nu är de, trots sin slutna organisationsform, något som AIK:s företrädare öppet förhåller sig till på ungefär samma sätt som de förhåller sig till andra supportergrupper. Eller om man så vill, en samtalspartner, en hjälpande hand, en del av familjen som visserligen har värderingar som frontalkrockar med AIK:s värderingar, men ändock – en del av AIK-familjen.

Det är vad jag tror blir den i ett historiskt perspektiv stora grejen med UG:s reportage.

Jens T Andersson, som avgick som sportchef i veckan, nämns överhuvudtaget inte i inslaget men jag tror att anledningen till hans avhopp kan hänga ihop med att han inte känt sig bekväm med den linje som AIK tycks ha bestämt att hålla (”Vi har en dialog med ’Firman Boys”, ”Det var ännu värre med konfrontationstaktiken”). Men det är en ren spekulation från min sida, Jens har själv hävdat att det inte har något med Uppdrag Granskning att göra så ta det för den vilda teori det är.

Mycket av materialet SVT har fått fram uppges komma från ”Firman Boys” interna forum på hemsidan sverigescenen.se som aldrig varit tänkt att läsas av utomstående. Det är planer, strategier och aktioner som sedan bekräftas genom att exempelvis Björn Wesström verkligen har haft det samtal med ”Firman Boys” som diskuteras internt.

Uppdrag Granskning hävdar att AIK:s styrelser är infiltrerade av ”Firman Boys” – Johan Segui hävdar att det inte stämmer då det i dag inte finns några personer i AIK-styrelsen som är aktiva i ”Firman Boys”. Som jag ser det har båda rätt på sitt sätt, det går att se det där ur olika perspektiv och var och en får bilda sig en uppfattning genom att se programmet.

Det framkommer ett par detaljer som var okända för mig (givetvis den interna kommunikationen på sverigescenen.se:s forum men också delen som handlar om Wesström samt omständigheterna kring hur ”Firman Boys” kopplas ihop med Hells Angels) men för den breda publiken är det säkert mycket som känns helt nytt, även om merparten har berättats tidigare fast då i den mer fragmentariska, dagliga nyhetsrapporteringen.

– Jag vill varna för väldigt obehagliga bilder, inleder Janne Josefsson med att säga och jag håller med: vissa scener från firmauppgörelserna är fruktansvärda.

Kvar på näthinnan finns en modig, ung tjej som på väg hem från jobbet kliver rakt in i en uppgörelse mellan två firmor på Södermalm, knuffar undan ett par huliganer och hjälper en annan slagskämpe som precis blivit stampad i huvudet liggandes på marken.
– För mig var det som att se någon som höll på att bli dödad, säger tjejen som borde få en Emmy för sin insats.

Uppdrag Granskning fick mig att fundera kring en av mina fotbollsjournalistiska ståndpunkter. Tidigare har jag tänkt att uppgörelserna på stan eller i grusgropar inte ska kopplas ihop med idrottsföreningarna trots att slagsmålen sägs utkämpas i deras namn. Det är ett rent samhällsproblem och en fråga för polis och myndigheter, har jag tyckt. Men reportaget visar på en röd tråd: det är genom fajterna som firmamedlemmarna har skaffat det skräckinjagande ryktet som i förlängningen bidragit till deras makt inom svensk fotboll. Även om det var ett onödigt frossande i slagsmålsscener som förmodligen är direkt kontraproduktiva.

Samtidigt är det Johan Segui säger i min intervju intressant angående
att europeiska fotbollförbundet Uefa faktiskt uppmanar alla klubbar att ha en dialog med SAMTLIGA supportergrupper.
– Det står klart och tydligt att vi är ålagda att ha en dialog med alla supportrar. Det anses vara ett förebyggande arbete för att minska våldsamheter i samband med fotbollsmatcher. Under förra året hände i princip ingenting inne på Råsunda och hela premiären på Friends föregicks av en dialog kring pyroteknik som fungerade.

Föreningsdemokratin får en känga i reportaget. Regeringens samordnare i frågor om idrottsrelaterat våld, Björn Eriksson, förklarar hur det kan gå till i storklubbar i dag:
– Om vi andra, som du och jag, inte engagerar oss, men en målmedveten grupp säger ”vi ska försöka kapa, vi ska försöka ta över”, då får den gruppen ett oproportionerligt inflytande. Tyvärr är det den tendensen vi tycker att vi ser i vissa storklubbar.
På Uppdrag Gransknings fråga om inte firmorna, som alla andra har rätt att delta demokratiskt, att göra sin röst hörd, svarar Björn Eriksson:
– Det kan tyckas så. Men då glömmer man en sak. De här våldsverkarna har begått mängder av våldshandlingar och skrämt vanliga människor. Sen kommer ett årsmöte, in tågar 30 stycken av de här, sedan har du 50 från det vita laget, som du och jag tillhör, då blir de rädda. Man får ett underläge mot de här. På något sätt har vi låtit de erövra agendan och det är det jag och många andra vänder sig emot.

Detta kommer säkert att användas som ännu ett i raden av tveksamma skäl för att riva upp 51-procentsregeln men jag tycker inte att heller det är starkt nog. Det vore att att säga att ”vi skyddar demokratin genom att avskaffa den”. Hur låter det?

Föreningsdemokratin har funnits i hundra år, den utmanas och prövas just nu mer än den någonsin gjort tidigare, och det visar hur viktigt det är att vi inom medierna belyser vad som sker på årsmöten, att personer inom föreningar slår larm om saker är på väg att gå snett samt vikten av att alla medlemmar gör sin röst hörd.

Nu dags att fokusera på fredagens Bollklubben som den här veckan gästas av Malmö FF:s tränare Rikard Norling.

En hektisk arbetsvecka tar slut, en ny börjar direkt: ikväll blir det Åtvidaberg-Malmö FF på Kopparvallen, sedan vidare mot Göteborg och Blåvitts hemmapremiär mot Brommapojkarna.

Fördelen med det upplägget: du får två dagar på framsidan.

Nackdelen: du missar AIK:s premiär på Friends.

Jag har dock dragit mitt förhandsstrå till stacken, vi diskuterar AIK-Syrianska en hel del i veckans avsnitt av Bollklubben, tränaren Andreas Alm har en lite annorlunda inställning till fajten, kolla gärna en halvtimme in i programmet…

…vi tittar också på märkliga frisparksvarianter, fotbollsrobotar, stjärtchocker och diskuterar hur den ekonomiska krisen påverkar fotbollen i Spanien och Frankrike. Gäster i studion: Fröken Frändén och mr Bank.

Men allsvenskan var det ja…veckans fredagssida ägnar jag åt Alejandro Bedoyas utspel om ”tråkiga Blåvitt” och jag ställer frågan när fotbollsspelare ska lära sig att fotboll handlar om att vinna och ta poäng?

I veckan hade vi på Sportbladet besök av en reporter från P1:s utmärkta program Medierna, det är förstås glädjande att de uppmärksammar och granskar sportjournalistiken, däremot kan jag tycka att frågeställningen ”Varför skriver ni så lite om damfotboll?” känns uttjatad och besvarad.

Dels handlar det om normal nyhetsvärdering, det är väldigt sällan damallsvenskan är det största som händer i idrottsvärlden (och det är det vi som kommersiell, rikstäckande tidning måste fokusera på). Dels skriver vi väldigt mycket om damlandslaget när det drar sig mot mästerskap, jag är helt övertygad om att rapporteringen från hemma-EM i sommar kommer att tapetsera tidningssidorna. Och dels har jag aldrig förstått varför just damfotbollen – som inte lockar särskilt mycket publik på klubblagssidan – ska lyftas mer än låt säga innebandy, ridsport, handboll eller andra, mindre idrotter.

…för det kan vi verkligen bli bättre på, en större mix i Sportbladet där de stora nyhetshändelserna blandas upp med reportage från andra delar av idrotts-Sverige. Dock inte nödvändigtvis damallsvenskan. Ansvaret att lyfta damallsvenskan vilar på förbundet och klubbarna själva, vi är en dagstidning, inte en PR-byrå.

Men vi får väl se vad Medierna kommer fram till i morgon klockan 11.00 i P1.

Nu hög tid att hoppa in i den sexväxlade Robmobilen med backkamera och sätta autoplioten på Kopparvallen.

Erik Hamrén hade presskonferens, den första inför VM-kvalet mot Irland på fredag, och några av frågorna kom att handla om Alexander Gerndt. Jag orkar inte upprepa hela historien och allt jag har skrivit tidigare utan nöjer mig här med ett reflektera över frågeställningen på dagens presskonferens. Vad jag anser om SvFF:s agerande över tid kring den misshandelsdömde landslagsspelaren framgår tydligt av mitt näst senaste blogginlägg.

I alla fall, Hamrén sa apropå att Gerndt första tackade ja och sedan tackade nej:
– När han blev varse om presskonferensen och det som hände efteråt mådde han inte bra helt enkelt. Det kan vara svårt att förutse det hela innan. Han ringde dagen efter och berättade att han inte mådde bra och inte kunde prestera. Han bad om ursäkt eftersom han förstod att jag hade andra problem också, att han inte visste det två dagar innan när han lovade mig. Men jag förstod hans känslor och respekterar hans beslut.

Men grundfrågan kvarstår: hur noga kontrollerade egentligen Hamrén saken? Om jag varit förbundskapten i den situationen hade jag frågat Gerndt:
– Alexander, är du beredd på att 5 000 människor buar åt dig när du springer in på Friends? Är du beredd på att svara på ingående frågor från 30 journalister första dagen du anländer?

Hamréns uppgift var att måla upp ett worst case scenario ur landslagets synvinkel, och därifrån göra bedömningen. Jag tror det är där det har brustit. Och jag tycker att ansvaret landar tyngre på Hamrén än på Gerndt i just den delen av frågan.

Nog om det.

Förbundskaptenen pratade också om att flytta upp Zlatan Ibrahimovic ett snäpp, till nummer nio-rollen. Trogna bloggläsare vet att jag tycker det är där Zlatan hör hemma, så nära motståndarens mål som möjligt.

Personligen tror jag på ett mellanting, jag tror det blir mer av ett 4-4-2 med Zlatan och Ola Toivonen på topp så länge han orkar. I förra veckan var jag inne på Tobias Hysén framför Zlatan men Toivonen spelade i helgen och gjorde det bra, han lär klara 60-70 minuter, och då är det den bästa lösningen.

Startelvan i övrigt, som jag tror att den blir, förutsatt att alla är friska på fredag (Martin Olsson har ju redan lämnat återbud)…

Isaksson
Lustig, Granqvist, J. Olsson, Safari
Larsson, Elm, Källström, Kacaniklic
Ibrahimovic, Toivonen

Alexander Gerndt tackar nej till landslaget. Han motiverar det på Svenska Fotbollförbundets hemsida:
– På grund av den negativa uppmärksamheten kring min person klarar jag just nu inte av att delta. Därför är det bättre att jag lämnar återbud redan nu och jag vädjar om förståelse för mitt beslut.

Förbundskapten Erik Hamrén lägger ansvaret för den uppkomna situationen på Alexander:
– Jag förstod att det skulle bli reaktioner på uttagningen av honom. Det var också därför jag ville prata med honom i förväg. Han sa då att han var redo och att han var beredd på att det kunde väcka en hel del uppmärksamhet. Men i efterdyningarna av presskonferensen har han mått dåligt. Han känner nu att han inte kan komma hem till Sverige och prestera vad som krävs av honom i landslaget.

Jag tycker att man måste se detta i ett längre perspektiv. Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, uttryckte det bra på fotbollskanalen.se i tisdags efter presskonferensen:
– Det jag varit kritisk mot är egentligen inte att man tar ut honom till landslaget. Däremot har inte fotbollförbundet följt någon klar linje genom det här. De har ändrat besluten flera gånger.
– Mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga inom idrotten och hela samhället och då måste man hantera den på ett mycket tydligare sätt. Istället för att ducka undan kunde man ha startat ett förebyggande arbete och även erbjudit programverksamhet för att hjälpa den enskilde spelaren.
– Man måste göra något mer aktivt än att uttala sitt stöd för svensk lagstiftning, sa Carina Ohlsson.

Hon har naturligtvis rätt. Alla kommer aldrig att bli helt överens om den för kvinnomisshandel dömde Gerndt skulle varit avstängd från landslaget i en månad, fyra månader, tolv månader, 24 månader (som den villkorliga domens prövotid är på) eller som vissa tycker; att han har förbrukat sin rätt att bära den gulblåa dressen för all framtid.

Här tycker människor olika och det får man ha respekt för.

Det handlar snarare om hur landslagsledningen och förbundet hanterat frågan under tiden. De har inte skött den bra, milt uttryckt. Jag har skrivit om turerna vid ett antal tillfällen, den bisarra presskonferensen inför Brasilien-landskampen i höstas där alla duckade diskussionen totalt, eller den nästan lika märkliga pk:n inför Argentina-matchen förra månaden när Gerndt ställdes utanför av ”sportsliga skäl”.

Svenska Fotbollförbundet med ordförande Karl-Erik Nilsson i spetsen var inte ens på plats i tisdags när Alexander Gerndt togs ut igen. SvFF agerar som ett multinationellt bolag som släppt 20 hektar olja i havet och som gör allt för att rädda aktiekursen eller undvika skadeståndskrav: de ägnar sig åt någon form av damage control, försöker undvika att svara, tysta ner, inte låtsas om debatten som pågår runtomkring dem.

Så bör inte ett idrottsförbund – Sveriges största och viktigaste – agera i en samhällsfråga som inte bara handlar om juridik kontra fotbollsresultat, utan lika mycket om förebilder och ansvar.

Det är ytterst illa skött.

Att Nilsson sedan hävdar att han inte kände till att Gerndt skulle bli uttagen tycker jag egentligen inte spelar någon roll. Det är hans skyldighet att ha en landslagsorganisation som inser vikten av att informera på förhand i sådana här frågor. Samtidigt visar det hur dåligt införstådda i ämnets sprängkraft förbundskapten och landslagschef är som aldrig informerade högsta ort.

Jag tror att reaktionerna på Gerndts comeback hade blivit annorlunda om det i grunden fanns ett förbund och en landslagsledning som visade att de tog frågan på allvar, likt Malmö FF direkt gjorde efter domen mot Miiko Albornoz där spelaren skulle skickas ut i skolor och inför ungdomslag som en del i ett förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar fotbollsstjärnor har.

Tanken verkar inte ens ha föresvävat förbundet utifrån den information som är känd.

SvFF kunde gjort tusen saker – jag kan just nu inte påminna mig om att de gjort en enda utöver avstängningen för ett drygt år sedan. I artikeln på förbundets hemsida om Gerndts nej nämns inte med ett ord vad han är dömd för, vad den ”negativa uppmärksamheten” handlar om. Ofattbart av ett stort idrottsförbund som har en gynnad och påverkande roll i samhället.

Erik Hamrén svarade på frågor på presskonferensen i tisdags, det var bra, men den kritik jag riktade mot honom i onsdagens krönika – att Gerndt borde blivit uttagen till träningslandskampen mot Argentina för en månad sedan – träffar ännu mer rätt med tanke på den situation som nu har uppstått. Då hade hela den här händelsekedjan inte rullats upp inför ett viktigt VM-kval utan för en månad sedan. Men kanske ville man inte störa biljettförsäljningen inför jippomötet med Leo Messi?

Den självinsikten borde Hamrén haft innan han skickade över allt ansvar på spelaren. Vad är det för ledarskap? kan man fråga sig.

Med tanke på anfallskrisen i landslaget hade Gerndt troligen gått rakt in i startelvan, Johan Elmander är ju skadad och Ola Toivonen har bara gjort två inhopp efter skadan. Nu lutar det åt att Sverige får möta Irland med Tobias Hysén på topp framför Zlatan Ibrahimovic. ”Tobbe” är visserligen i fin form, gjorde det bra mot Argentina, men känns väl tunn i ett tufft VM-kval.

Alternativen bakom imponerar inte:

Marcus Berg och Markus Rosenberg har inte gjort mål på hela säsongen, Denni Avdic har gjort sju för holländska Zwolle men gått mållös den senaste tiden och aldrig varit med i en riktig landslagstrupp. Samuel Armenteros platsar inte i Anderlecht, Mervan Celik har tappat sin plats i Pescara och inte gjort mål på två månader, John Guidetti är inte ens aktuell för U21-landslaget på grund av skadehistoriken och Erton Fejzullahu är för oprövad.

Mathias Ranégie? Han är numera en ”före detta landslagsspelare”, enligt landslagschefen Lars Richt.

Eller så får Erik Hamrén helt enkelt peta upp Zlatan till en spetsroll och spela med en mittfältare som tia. En roll som både Pontus Wernbloom och Kim Källström skulle klara.

Men att kalla den uppkomna situationen anfallskris, det är knappast att överdriva.

Till sist måste jag säga, mot bakgrund av huvudpersonens roll i det hela, att han är dömd mot sitt nekande för ett allvarligt brott av två instanser, så kraftfulla har väl reaktionerna inte varit på comebacken? På sociala medier, visst, men de flesta artiklar, uttalanden och krönikor har ändå stått bakom Erik Hamréns resonemang om ”en andra chans”, däribland undertecknad som drivit samma linje ett bra tag. Trodde Gerndt att Göta Lejons ungdomsorkester skulle möta upp vid Arlanda? Hans reaktion förefaller drastisk när landslaget faktiskt var i stort behov av hans tjänster. Vilket får mig att undra: hur gick samtalet mellan Hamrén och Gerndt inför uttagningen? Har förbundskaptenen missbedömt även detta och ingjutit en falsk förhoppning hos Gerndt om att det inte skulle bli några reaktioner överhuvudtaget?

Men visst: om Alexander inte anser sig kunna prestera under rådande omständigheter, då ska han inte heller vara med. Någon tredje chans lär inte bli aktuell efter denna cirkus, vilket gör en på alla sätt sorglig historia ännu lite sorgligare.

Svenska Fotbollförbundet hade kallat till presskonferens i den nya tröjsponsorns lokaler ett Rasmus Elm-inkast från Friends Arena. Eftersom jag var tidigt på plats noterade jag ett antal färdigtryckta namnbrickor i entrén (av någon anledning måste alla presskonferensdeltagare bära namnbricka nuförtiden). På en av brickorna stod det Niklas Bodell, min före detta nyhetschef på Sportbladet.

Hoppsan.

Bodell ny presschef för Zlatan & Co?

Jag frågade kommunkationschefen Camilla Hagman som duckade.

Några minuter senare presenterades Bodell som ny presschef.

Förhoppningsvis kan den erfarne journalisten, informationschefen och Bajen-supportern förändra ryggradsreflexen inom SvFF att inte ens kunna svara ”Ja” på något som ska presenteras två minuter senare. En öppnare attityd skulle inte skada förbundet, tvärtom.

Nu blev Bodells första drag i stället att snacka in ex-Hammarbyaren Erkan Zengin i VM-kvaltruppen.

Skämt åsido, att Zengin är med handlar varken om presschefens grönvita hjärta eller tunneln på Didier Drogba, snarare var det ett sätt att parera flörten från Turkiets landslag. Både Alexander Kacaniklic och Jimmy Durmaz ligger före i kampen om vänsterkanten mot Irland, däremot kan Zengin säkert luftas i den efterföljande träningsmatchen borta mot Slovakien.

Däremot lär Alexander Gerndt sannolikt gå rakt in i VM-kvalstartelvan om en och en halv vecka. Så djup är landslagets anfallskris – mer om det i papperstidningen.

Gerndt-frågan har hela tiden handlat om samma sak: att Svenska Fotbollförbundet måste markera kraftfullt och trovärdigt mot brottet han är dömd för, kvinnomisshandel. Något SvFF gjorde först efter många turer de där decemberdagarna när domen föll för snart ett och ett halvt år sedan.

Nästa fråga: Skulle Gerndts avstängning varit på en månad, sex månader, tolv månader, 24 månader (som prövotiden är på) eller en livstidsavstängning från svenska landslaget? Där kommer alla aldrig att bli helt överens.

Jag kan hålla med de som tycker att fyra månader var överraskande kort tid och jag har själv drivit debatten att förbundet hanterat frågan på ett fegt och bristfälligt sätt.

Den här diskussionen har pågått i snart ett års tid.

Att Alexander Gerndt spelar landslagsfotboll igen, ett och ett halvt år efter domen i Helsingborgs tingsrätt och ett halvår efter domen i Hovrätten, tycker jag inte är någon ”skandal” som vissa menar.

Det är klart att idrottsförbunden kan införa nolltolerans för tid och evighet mot alla idrottsmän- och kvinnor som döms till villkorliga fängelsestraff. Men vill vi verkligen det?

Eller ska livstidssförbud för landslagsutövning för villkorligt dömda idrottsmän bara gälla vid misshandelsdomar eller kanske mer specifikt då kvinnomisshandelsdomar?

Om man tycker det, och det har jag full respekt för att man gör, men då är det snarare rättsväsendets syn på det aktuella brottet som bör angripas, eller själva straffskalan.

Och det kan man självklart kritisera indirekt genom att kräva mer av idrottsförbunden när förebilder är inblandade i sådana brott. Vi ställer högre moraliska krav på idrottsstjärnorna genom deras gynnade och påverkande position i samhället. Därför ser jag kritiken mot förbundet som naturlig och viktig, samtidigt som jag tror på tanken om en andra chans efter en villkorlig fängelsedom och avklarad landslagsavstängning.

Går mot mållinjen i arbetet med den allsvenska fotbollsbibeln och även om min insats är rätt begränsad, är det i alla fall ett par dagars hårt slit.

De flesta uppskattar bibeln för vad den är, men en hel del reagerar också på startelvor, hur många plus spelarna får, vad det står i kommentarerna med mera.

Inget konstigt med det.

Men av någon anledning vänder sig många till mig med kritiken trots att det i första hand är en fråga för chefredaktören Jan Helin, i andra hand sportchefen Håkan Andreasson, i tredje hand bilageredaktör Mattias Andersson och i fjärde hand de tre-fyra reportrar som gör jobbet (de lägger ner ett jävla slit ska ni veta).

Men visst, jag brukar svara. Det gör jag på de flesta mejl, tweets och kommentarer jag får dumt nog, det tar mycket tid och något chefstillägg har jag ju inte heller.

I alla fall. För att inte behöva svara på samma sak tusen gånger, läs det här innan ni skjuter i väg era frågor:

Vanlig fråga: Hur kunde han få tre plus men han bara två plus?
Svar: Reportrarna gjorde bedömningen att den ene spelaren var värd tre plus och att den andra spelaren var värd två plus.

Vanlig fråga: Har du satt plusen?
Svar: Nej. Inte i år heller.

Vanlig fråga: Tycker du att ni bör ha plus på spelarna?
Svar: Hell no! Det hade gjort mitt liv till en dans på rosor i jämförelse mot nu.

Vanlig fråga: Sätter samma reporter alla plus?
Svar: Nej. Det är olika reportrar som jobbar med olika lag och som i all annan form av betygsättning på jordklotet något mått av subjektiv bedömning.

Vanlig fråga: Hur kan den spelaren stå med i startelvan, han blev skadad för en vecka sedan?
Svar: Stämmer bra. Men bibeln gick till tryck för två veckor sedan.

Vanlig fråga: Hur kan den spelaren vara med i truppen, han lånades ut till Väsby i går?
Svar: Jag vet. Men bibeln gick fortfarande till tryck för två veckor sedan.

Vanlig fråga: Varför är inte Joona Toivio med i Djurgårdens startelva?
Svar: För att Managern satsade på andra spelare under försäsongen. När vi gick i tryck lutade det åt att Toivio skulle säljas.

Vanlig fråga: Hur kan ni skriva att Alvaro Santos väger 180 kilo?
Svar: Där får vi be om ursäkt. Tryckfelsnisse måste varit framme.

Vanlig fråga: Ska Anders Svensson verkligen ha fem plus?
Svar: Hittills har han varit värd det i de allsvenskor jag har kollat. Vi får se om han håller samma klass i år.

Vanlig fråga: Den här killen (valfri talang), hur fan kan ni bara ge honom två plus???
Svar: Grabben har precis fyllt sjutton och gjorde två allsvenska inhopp i fjol. Visst, han kan bli jättebra men det vet vi inte ännu.

Vanlig fråga: Hur motiverar ni trean på Henrik Rydström?
Svar: Okej, vi kunde satt en fyra på honom.

Vanlig fråga: Hur i helvete kan ni sätta en fyra på Henrik Rydström???
Svar: Okej, vi kunde satt en trea på honom.

Om ni har några andra frågor ska jag försöka svara på dem när bilagan kommer, sista veckan i mars.

Svenska cupen börjar i morgon och i veckans Bollklubben diskuterar Erik Niva och jag det nya gruppspelsupplägget med Daniel Nannskog. SVT direktsänder matcher med start från nästa helg, premiäromgången nobbas på grund av skid-VM (gissar jag).

Aldrig tidigare i svenska cupens historia kan det ha hållits ett lika passionerat brandtal för svenska cupen, kolla in Nannskog från minut 26…

…mycket underhållande.

Vi träffar också Dulee Johnson, 28, i samband med en träning med IK Brage. Ett citat går rakt igenom bruset:
– När jag pratar i telefon med min mamma brukar hon säga: ”Nu hör jag dig mycket bättre, förut var du full hela tiden, då kunde jag inte höra din röst”.

…lagkamraten Jan Tauer hade knappt landat på svensk mark innan han tog heder och ära av AIK-antagonisten Martin Mutumba:
– Korkade kille, fnyser Tauer i reportaget om Real Brage.

Dagens stora fotbollsnyhet ur ett svenskperspektiv är att Alexander Kacaniklic lånas ut från Fulham till Burnley. Från Premier League till Championship. Redan i november skrev jag om Kacaniklic och Erik Hamréns val att satsa på honom:
”En förbundskapten som tar ett beslut som känns rätt i november 2012 men visar sig fel i mars 2013 kommer att få kritik för det”.

…med det sagt tror jag att jag gillar den här lösningen. I Burnley lär ”Alex” få mer speltid då han har tappat sin plats i Fulham. Han är Sveriges vassaste alternativ på vänsterkanten och för landslaget är det viktigaste att han får speltid.

Nu är det fredag, dags att bunkra upp med en bättre påse löst och göra som Nannskog beordrade – (kolhydrat)ladda för svenska cupen. Fina matcher redan i morgon.

Rubriken är hårddragen men sammanfattar andemeningen i det mejl jag precis fick från Olle:

”Tjena,
Har med viss glädje konstaterat att svenska cupen drar i gång med gruppspelet i helgen, och kommer att inviga årskortet för att se MFF-Öster. Kort fråga till dig: Jag inser ju att media inte har ansvar för att marknadsföra cupen, men väl att bevaka. Kollade på Sportbladet men kan inte hitta en enda rad om cupen. Om inte något alldeles extraordinärt inträffar kommer man med hundra procents säkerhet snart att kunna läsa i media, igen, att cupen är ett ointressant fenomen av olika skäl. 

Alltså, jag är ingen älskare av svenska cupen egentligen, men jag VILL att den skall bli större. Det är annorlunda att spela cup jämfört med serie, och jag tycker det är en styrka för fotbollen att ha dessa två tävlingar separat (istället för serie+slutspel som i hockey, handboll, allsvenskan på 80-talet etc). Nu till helgen är det dessutom en hel del möten mellan allsvenska/superettan lag, som är intressanta även som värdemätare inför serierna, även om ni inte intresserar er för cupen.
Jaha, vad vill jag? Jag vill läsa mer om svensk elitfotboll under denna tid när jag svälter efter allsvenskan. 
MVH
Olle”.

Jag svarade Olle och ska utveckla svaret. Jag tycker att det nya upplägget med gruppspel i åtta fyralagsgrupper som startar nu till helgen, kvartsfinaler, semi och final på Friends Arena (26 maj) – verkar jäkligt intressant. SVT direktsänder dessutom matcher från och med nästa helg, med Daniel Nannskog & Co. som experter.

Det är klockrent.

Vi kommer att snacka om cupen i Bollklubben som visas från fredag (Erik Niva och nämnde Nannskog i studion), vi har planerat ett förhandsuppslag i lördagstidningen och tänker givetvis bevaka och rapportera om matcherna när de väl drar igång.

Samtidigt är vår förhandsrapportering beroende av att spelare och ledare ställer upp. Vi har bjudit in både Pär Hansson och Tobias Hysén till Bollklubben för att prata just om cupen men deras klubbar meddelade att det inte finns tid för detta just nu. Vi har även kollat med spelare, tränare och ledare i AIK men fått nobben där också. Andreas Alm tycker inte att han har något att tillföra och det kommersiella är inget han prioriterar.

Jag tycker att det är en beklaglig inställning men inte så mycket vi kan göra något åt. Svensk klubblagsfotboll skulle vinna på att ta större plats i medierna där de slåss om utrymmet med internationell fotboll. Visst kan medierna också bli bättre men det gäller att klubbledare, tränare och spelare ger oss möjligheten.

Det här med ”Du skriver bara för att provocera” är ganska intressant att fundera kring.

Jag låg hemma framför Sportspegeln i söndags och undrade varför i helvete de drog på så mycket kring ett par silver. Det var anhöriga och kungligheter och lyckliga tvåor och tjo och tjim.

Jag tänkte inte mer på det utan gick till jobbet på måndagen för att planera inför torsdagens Bollklubben-inspelning.

Men så började jag diskutera silveryran med Farsan och vi kände att det fanns något där som ingen satt ord på.

Farsan – alltså inte min farsa utan Sportbladets chef – tyckte jag skulle skriva en krönika trots att jag sällan skriver om skidsporter. Det kunde jag väl göra, det går väl ganska fort.

Så jag la en timme eller två under eftermiddagen i en fråga som jag inte kan påstå engagerar mig särskilt djupt. Jag skrev mest självklarheter som att skidåkarna borde visa mer vinnarvilja och att det minsann var bättre på Wassbergs tid.

Sedan återgick jag till frågor som verkligen engagerar mig: innehållet i Bollklubben, 51-procentsregeln, vår allsvenska bilaga och mitt planerade bilköp.

I dag visade det sig att väldigt många ville kommentera mina tankar kring skidåkningen. Hälften tycker att jag är en idiot, hälften att jag har rätt.

Det här med att skriva provocerande är en konst. Den här gången hade jag inga direkta tankar på det, andra gånger när jag velat provocera för att få till en debatt (till exempel kring 51-procentsregeln som behöver debatteras och uppmärksammas) då är det inte en jävel som har brytt sig.

Av det drar jag slutsatsen att det inte är mina tankar eller jag som person som gör att skidkrönikan berör, engagerar och provocerar – det är ämnet i sig.

Ofta är det väldigt banala ämnen som engagerar.

Eftersom det just då – i måndags – varit slagsida åt att hylla silvermedaljörerna var den naturliga infallsvinkeln ”Varför jublar ni?”.

I ett annat sammanhang där silvermedaljörerna förringats hade det blivit samma engagemang om någon drivit tesen ”Vi måste hylla våra medaljörer!”.

Det är ett sådant ämne, helt enkelt.

Ett fifty fifty-ämne.

Men att ”skriva för att provocera”…nja, det vet man ofta först i efterhand om man har gjort.

Vissa frågor behöver det provoceras kring för att få till en debatt, exempelvis 51-procentsregeln. Men det har jag inte riktigt lyckats med ännu.

Där måste jag bli bättre på att provocera.

I morse vaknade jag av min egen röst. Det finns så klart bättre sätt att bli väckt på men är man singel så är man.

Tillsammans med TV4:s Olof Lundh hade jag blivit intervjuad av Medierna angående mitt blogginlägg från förra veckan där jag efterlyste mer drev inom sportjournalistiken.

Medierna är ett kanonprogram som sänds varje lördag 11.00 i P1, tyvärr tog vårt inslag slut innan det hann börja. Den lilla snutt som överlevt saxen var dock korrekt beskriven och budskapet gick ändå fram, tror jag. Olof var tydlig.

Här kan ni lyssna på Medierna som även tar upp Aftonbladets nya LIVE-satsning. Ni som följer den här bloggen vet att jag vid flera tillfällen kritiserat den moderna nätjournalistiken (MDMN!) men just LIVE-satsningen tror jag på och har inga problem med. Det stjäl inte resurser från papperstidningens kvalitetsjournalistik och går att göra snabbt och enkelt med vettigt innehåll.

Ett konkret exempel: Wennman den Store & Erik Niva är utsända av papperet för att bevaka en Champions League-match. De ska skriva en krönika till morgondagens tidning. Men innan de förflyttar sig från hotellrummet till arenan kopplar de upp sig på Skype och glider rakt in i Aftonbladets LIVE-studio där Kalle Kobra och jag diskuterar kvällens CL-fajter. Vi fördjupar det ytterligare genom att lyssna på vad Wennman har att rapportera från sitt hörn av världen, sedan gör vi samma sak med Niva. Och det är förstås bara ett exempel vad vi kan göra bra och snyggt med LIVE-tv. Förhoppnings tar vi konceptet till allsvenska matcher också. Eller det förutsätter jag att vi gör.

Efter att Medierna hade sänts hamnade jag i en diskussion med komikern Magnus Betnér på Twitter. Eller diskussion och diskussion…vi var ganska överens. Betnér skrev:
”När alla nyheter vi får är samtalsämnen vid kaffebordet är vi illa ute. Tror jag. Och snart är vi där.

Jag håller ju med om detta, det är precis vad MDMN! handlar om. Så jag svarade:
”Du har rätt här, Magnus. Sedan det blev möjligt att mäta exakt vad folk läser (klick) har fokus blivit att satsa på ’vad folk vill ha’ i en rasande takt. Men det finns en motståndsrörelse på golvet och vi kämpar på. LIVE-satsningen är dock ett steg i rätt riktning då det går att fördjupa snabbt och bra med papperstidningskompetens”.

Klick-hysterin är obehaglig. Många journalistiska samtal som förts på Aftonbladet senaste åren har utgått från vad som klickas bra. Det har blivit definitionen på lyckad och bra journalistik. Det är en farlig utveckling för medierna. Sedan dök LIVE-tv dök upp. Nu pratar vi mer om att göra bra journalistik i en ny kanal. Det är glädjande. Jag hoppas att det håller i sig. Det har varit en mörk tid, nu skymtar motståndsrörelsen ljuset.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Stor och intressant intervju med Henrik Larsson i Expressen av Mathias Lühr. Henke säger framför allt två saker jag reagerade på, först på frågan om han föredrar Lars Lagerbäcks eller Erik Hamréns system?
– Jag tror att Lagerbäcks system kommer att föra dig längst. Det tror jag definitivt. Det går att spela offensiv fotboll även om du har ett defensivt tänk.

Många känner nog igen sig i känslan att visst var det bra när Hamrén kom in och skakade om men pendeln har slagit till rakt motsatt sida. Visserligen verkar Hamrén ha insett att fokus måste tillbaka på defensiven men vi har ännu inte sett framsteg i praktiken. Jag hoppas och tror – kräver? – att vi får se det mot Irland i VM-kvalet 22 mars.

Henke pratade också om Rasmus Elm:
– Jag gillar en spelare som Rasmus Elm. Men han är ju in och ut, spelar emellanåt i landslaget. För mig är det definitivt framtiden att satsa på där inne. Dessutom har han glöd i dojan.

…utöver att uttrycket ”glöd i dojan” avskaffades efter fotbolls-VM 1958 är jag enig med Henke här också. Och jag tror ju att vi såg ett tronskifte i samband med Argentina-landskampen: Anders Svensson ut, Rasmus in som den som spelet ska byggas kring centralt bredvid Kim Källström.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

På eftermiddagen promenerade jag över Mälaren. Då hamnar man i Bromma. Där finns en bilaffär som säljer Nissan och jag är extremt nära att handla mig en Qashqai vilket varit min dröm sedan jag såg modellen i USA första gången för sex år sedan. Bilhandlaren i Bromma har kampanj på den ”fattigaste” varianten, du får en svart metallic med 1,6-liters bensinmotor på 117 hk för 170 000 kronor. Det duger gott för en vanlig kille från Göteborg. Någon jävla gång i livet ska man väl äga en ny bil, eller?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Patrick Ekwall ägnar lördagssidan i Expressen åt allsvenskan. Det börjar närma sig nu. Vi tar upp värdens mest oförutsägbara och spännande fotbollsserie i slutet av veckans avsnitt av Bollklubben också, kolla gärna…

Till sist: undrar om drottningen låter XVI kolla på Melodifestivalen i kväll?