Ja det har sannerligen hänt en hel del senaste dagarna.

Fröken Frändén debuterade i På Spåret, jag recenserade Nobelfestens klänningar och Mikael Wiehe höll hov i Så mycket bättre. Det var första gången det programmet blev intressant på riktigt. Plus att Wiehe bjöd på en och annan oneliner:
– Jag är ingen drinkkille. Jag halsar hellre renat i en port, som han sa inför en måltid.

…nu är nog Wiehe folkkär bland borgarna också.

Till fotbollen då.

Vi fick ett bra El Clásico, en ganska jämn match men som dog efter Barcelonas 3-1-mål. Xavis 2-1-skott som styrdes i mål av Marcelo och Ronaldos två grova missar blev avgörande. Annars var skillnaden inte så stor även om Real hade behövt en Puyol i sitt försvar – vilken insats den gamle mittbacken gjorde till höger. Framåt fick Iniesta de ytor han behövde när di María inte orkade längre. Det var också en nyckel till att Barca tog över. Slutsatsen är ändå att min CL-vinnare Real har närmat sig regerande mästarna.

Sebastian Larsson tog revansch för sin straffmiss förra veckan med en klassfrispark på tilläggstid mot Blackburn. Svår vinkel långt ut till höger, bollen dök vid första stolproten och 2-1. Viktiga poäng i bottenstriden för Sunderland, extra viktigt för nye managern Martin O’Neill och Seb Larsson är Premier Leagues effektivaste frisparksskytt.

Johan Elmander, Markus Rosenberg och John Guidetti målskyttar för sina klubblag (Galatasaray, Werder Bremen och Feyenoord) och även om jag och många med mig vill se Guidetti i EM-truppen ska Rosenberg nog inte räknas bort. 

Zlatan Ibrahimovic satte en straff för Milan i 2-2-matchen borta mot Bologna. Straffen hade han fixat själv och säg så här: det är inte ofta Zlatan filmar men i dag föll han lätt. Jag har inget emot det, filmningar är en del av spelet men det är sällan Zlatan utnyttjar knepet. Jag skrev en krönika härom året om anfallaren som står när de andra faller.

Apropå Serie A så hängde Klose ett i vardera halvlek borta mot jumbon Lecce när Lazio vann med 3-2 borta. Fint det.

Under halvtidspausen i Viasat i lördags konstaterade Erik Niva stillsamt att Liverpool och Luis Suárez haft problem med målskyttet under hösten. En minut in på andra halvlek nickade Suárez in mot 1-0 QPR som blev slutresultatet. Fint det också.

Väldigt många män gick i taket över den här krönikan. Men är det så konstigt att fundera kring att herrlandslagets andreman tjänar mer än damernas nummer ett?

…då blir jag mer upprörd när Radiosporten beskriver damernas innebandylag som Sveriges just nu bästa landslag alla kategorier. Ett EM-avancemang för fotbollsherrarna eller ett VM-brons för fotbollsdamerna smäller väl ungefär tiotusen gånger högre än ett VM-guld i innebandy?

…tänker du titta?
– Jag kommer säkert att plåga mig igenom det någon gång. I dag hinner jag inte eftersom jag ska skriva artiklar inför El Clásico.
Vart är vi på väg?
– Madrid.
Ärligt talat, visste du vem Carl Johan De Geer var innan ni buntades ihop i På Spåret?
– Ja, vagt. Jag kände till hans ”skända flaggan”-tavla men inte alla barnprogram. Visste du att han gjort Tårtan?
Nej. Om du måste välja: Kristian Luuk eller Fredrik Lindström?
– Jag skulle hellre tävla med Fredrik Lindström. Han är lite bredare. Men Kristian är också jättesnäll.
Sportbladets Erik Niva vann Guldpennan i veckan, vore det större att vinna På Spåret?
– Alltså, för genomslaget är det större att vinna På Spåret. I vårt skrå smäller nog Guldpennan lite högre.
Ni möter Niklas och Jenny Strömstedt – vem tar hand om disken i deras förhållande?
– Det är nog han. Hon har en arbetsplats och jobbar mycket, han sitter hemma och skriver låter och är en hemmaman.
Och i ditt och Carl Johans?
– Han skriver i sin självbiografi att det är borgerligt att diska. Det håller jag i och för sig med om, men jag skulle nog få diska till slut ändå.
El Clásico i morgon som sagt, hur hade Messi och Ronaldo fixat det i dresinen?
– De hade tävlat om vem som skulle dra först och gått bort sig på tio poäng.
Var det svårt?
– Ja. Även de mest självklara saker blir flytande. Man blir osäker på om Köpenhamn är huvudstad i Danmark. Man missar saker som man aldrig skulle missa i soffan. Det är publiken och alla kameror och så.
Till sist; vad heter Danmarks huvudstad?
– Oslo.

Har ägnat natten åt att specialstudera den här videon och det jag kommer fram till är förstås inget nytt, men det är intressant att se hur långt före övriga fotbollsvärlden det brasilianska landslaget -82 låg.

Framför allt är det Zico som sticker ut som måste legat 5-10 år före alla andra i speluppfattning…kolla bara:

2.15
Zico får bollen efter en fin yttersida av Eder mot Argentina…

…eller 2.45 in i videon, också mot Argentina…

…här klackvändningen mot Italien 3.18 in…

…och entouchpassen mot Nya Zeeland efter 3.40…

…värt att notera att vid samtliga dessa tillfällen blir det mål efter att Zicos fötter slagit den avgörande. Man kan också titta på videon och se den verkliga hemligheten: hur varje brassespelare efter att han levererat bollen genast fortsätter i riktning framåt för att ta en ny offensiv position i stället för att som tidigare i fotbollen, stanna upp.

Både vid Juniors 3-1 mot Argentina (sekvens två) och Sócrates 1-1 mot Italien (sekvens tre) är det målskytten själv som har levererat hockeyassisten och sedan fortsätter löpningen för att få tillbaka bollen av Zico (som jag döpte min Golden retriever efter).

Myten säger att brassarna lirade sig igenom detta mästerskap men jag skulle vilja säga att de också löpte på ett sätt som alltför få fotbollslag gör än i dag.

Det vore kul om någon verkligen granskade dessa matcher, jag tror alltså att framför allt Zico låg 5-10 år före övriga världen i speluppfattning, övriga brassar åtminstone ett mästerskap före.

Ja, förutom målvakten Valdir Peres då. Han låg 45 år efter.

Härom veckan blev jag kontaktad av några glada grabbar som ligger bakom Facebook-sidan ”Vi som älskar Erik Niva”. De ville göra en intervju med mig för att få lite fart på sajten.

Sagt och gjort.

I går kväll läste jag på aftonbladet.se att Erik vunnit Guldpennan – och det är inget dussinpris mina vänner – men om detta hade han inte sagt ett ljud, trots att vi satt mittemot varandra hela dagen i går på redaktionen. Det enda Erik tjattrade om var att han ”gått om” mig i antal followers på Twitter. 

Eftersom förberedelsetiden därmed har varit knapp nöjer jag mig med att rekapitulera intervjun från ”Vi som älskar Erik Niva”-sidan som en personlig hyllning till den man som antagligen kommer att bli den mest framgångsrika journalist man fick äran att arbeta tätt intill.

I går mindes vi Sócrates, i dag hyllar vi Erik Niva.

Håll till godo:

Vad är Eriks styrkor som journalist?
– Hans förmåga att paketera nördigheten i ett sammanhang som gör det intressant att läsa och lyssna till även för gemene man. Det är en snudd på oslagbar kombination om du ska vara expert inom ett område och göra journalistik av det. Han är fyndig i både tal och skrift, en snabbtänkt debattör med pedagogisk skicklighet. Det gör att han behärskar alla situationer han kastas in i. Sedan är han beredd att lägga ned den tid och kraft som krävs för att ha den position han har. Allt sammantaget gör det honom unik inom svensk sportjournalistik.

Beskriv Erik som person.
– Han är en sådan där snubbe som man vill stöta och blöta med. Det är kul att berätta något för Erik för att höra hans reaktion på det, oavsett det gäller fotboll, livet eller Asta Kask. Lite som en flickvän man är stolt över: man vill visa upp honom för farsan och sina polare. Han är en bredare samtalspartner än vad man kan tro, det är inte bara fotboll, Erik har nog fler intressen än många andra fotbollsexperter i form av musik, historia och politik. Sedan kan han vara lite upp-och-ner i humöret och är ganska karriärinriktad. Å andra sidan är det sistnämnda nästan en förutsättning i vår bransch. 

Kan Erik odla ett lika maffigt fyfan-vad-ful-du-är-skägg som du?
– En gång kom han till en tv-inspelning och upptäckte att han hade glömt att raka sig på någon vecka. Då slet han upp en eldriven ur bakfickan och tog väck sina sju glest placerade strån. Svaret är alltså nej. Växtligheten på Erik Nivas haka är mer deprimerande än förbjudna zonen i Tjernobyl strax efter explosionen i reaktor fyra. Jag vet att det sitter som en liten tagg i honom att troligtvis aldrig kommer kunna odla ett mer respektingivande utseende. 

Till sist: berätta något Erik inte vill ska komma allmänheten till kännedom?
– Han har vunnit ett pris för sin kinesiska keramiksamling.

Dr Sócrates, så kallas den utbildade läkaren av det brasilianska folket, kommer inte särskilt högt upp på listan över världens genom tiderna bästa fotbollsspelare. Han är inte nära att slå sig in på min topp 20, de tunga titlarna saknas.

Sócrates var aldrig någon vinnare men Sócrates var så mycket annat.

Tidningen World Soccer har honom på delad 61:a plats på 100-listan över 1900-talets bästa fotbollsspelare som publicerades i samband med millennieskiftet (Sócrates delar platsen med Glenn Hoddle och David Ginola).

Ett av hans mål, kvitteringen mot Sovjetunionen i VM 1982, rankas som VM-historiens 19:e främsta. Brasilien-Sovjet var en sån där match som hade allt.

Det var öppningsmatch i grupp F i Spanien-VM och Veleri Bal hade oväntat gett sovjeterna ledningen i 35:e minuten efter en svårslagen målvaktstavla av usle brassekeepern Valdir Peres. Brasilien skapade direkt ett fruktansvärt kvitteringstryck men hade svårt att få in bollen:
– Det här är imopnerande. De sista minuterna är något av det värsta man har sett på en fotbollsplan. Hur ryssarna än försöker kommer brassarna tillbaka gång på gång, sa Ove Kindvall som satt expert bredvid Bengt Grive i svenska tv-sändningen.

Till slut var det lagkapten Sócrates som en kvart från slutet hittade öppningen i det röda handbollsförsvaret. Två skottfinter utanför straffområdet och ribba in. Jublet efteråt med skakande kameror får det att kännas som att hela Estadio Sanchez Pizjuan i Sevilla lyfter ett par meter ovanför marken för att sedan braka ner igen. Kolla gärna tre minuter in i brasilianska TV-sändningen, det dröjer 20 sekunder innan kommentatorn lyckas överrösta dånet (och då vrålar han ändå rätt bra får man anta…).

Jag satt i vår lägenhet på Studiegången, sex år gammal, och minns att farsan var förbannad på domaren som han tyckte gick Brasiliens ärenden.
– De har alltid domarna med sig, fräste farsan som höll på Sovjet när de röda petade in 2-1 och målet dömdes bort för offside.

Strax efteråt avgjorde Eder i 88:e minuten med en otrolig prestation: Falcao släppte bollen mellan benen, Eder trixade upp den till sig själv och drog till med en skruvad vänstervolley. Målet är etta på listan över Brasiliens elva bästa mål från VM 1982 i den här videon som är svårslagen i kategorin gåshud: elva mål som tillsammans är vackrare och större än VM-turneringen självt.

Brasiliens VM-lag 1982 anses tillsammans med Ungern (1954) och Holland (1974) som det bästa lag som aldrig vann turneringen. Brasiliens VM 1982 är mitt starkaste fotbollsminne, om jag inte var såld på fotboll innan, var jag såld för alltid efteråt.

Jag grät framför en radio i norrländska Svarttjärn när Brasilien orättvist skickades ur turneringen av ett fegspelande Italien. Än i dag hejar jag alltid på Brasilien när de spelar, sorgen är för evigt inpräntad i mig och ett VM-guld läker den bara för stunden. 

Brasilien är det närmaste jag kommer starka och svårhanterliga känslor för ett fotbollslag. Jag tror det handlar om den gränslösa kärlek jag byggde till Brasilien under VM 1982 och det enorma sår Paolo Rossis tre mål rev upp. Jag grät i dagar, än i dag kan jag bli irriterad när jag läser om förlusten. Jag trodde på fullaste allvar att Brasilien inte kunde förlora. Hur skulle de bästa kunna göra det? Det var ett elakt och obehagligt – chockartat – möte med verkligheten, den tydligaste insikt om livet jag hittills fått.

Min man var inte Socrates, jag ”var” Zico (nr 10) när vi spelade på skolgården som små, min bästis Samuel ”var” Sócrates (8) – mittfältaren med de nedhasade strumporna, de korta shortsen, det täta skägget och det krulliga, kolsvarta håret. Han lunkade oftast runt strax utanför mittcirkeln, gjorde en dragning, vände kant med en klack, skickade en stenhård bredsida rakt fram som skar igenom det mest samlade av försvar. Ibland kunde Socrates lämna sin position som speluppläggare och trampa i väg i djupled med ett steg så majestätiskt och långt att han kunnat vinna pris i dressyr. Sköt som en häst gjorde han också, med båda fötterna.

Till exempel när han kvitterar till 1-1 mot Italien och det ryker vit krita från målinjen och Arne Hegerfors, SVT, går i spinn:
”Zico, vilka dragningar och Sócrates, vilken passning och det är 1-1, vilket anfall, vilken uppvisning och nu är det brasiliansk glädje igen”.

I Spanien 1982 var Socrates den reslige lagkaptenen för ett av de stoltaste och bästa landslag fotbollsvärlden någonsin skådat. För mig och många andra var Brasilien det Barcelona är för dagens kids.

Fyra år senare i Mexiko-VM visade Sócrates världen hur en straffspark slås utan ansats. Han tog ett steg, sedan satt bollen i målvaktens högra kryss. Dessvärre missade han den viktigaste straffen, i kvartsfinalen mot Frankrike som hade slutat 1-1 efter full tid och förlängning. Joël Bats gick åt rätt håll men faktum är att Sócrates inte fick upp bollen tillräckligt högt, annars hade den också suttit. Häromåret samlades Bank, Niva, Vikingstad och jag i min soffa och återupplevde det som brukar kallas VM-historiens bästa match genom tiderna, 7.30 in i det här Laul Calling-avsnittet.

Det får bli mitt bidrag när Brasilien och världen nu hyllar och minns Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira som gick bort alldeles för tidigt, endast 57 år, i sviterna av en matförgiftning. Han levde hårt efter karriären, rökte under den och var sliten och emellanåt ganska bitter de sista åren då han arbetade som kolumnist och TV-expert och deltog i både samhälls- och fotbollsdebatten. Under VM 2010 var han en av förbundskapten Dungas främsta kritiker:
– Dagens Brasilien är ett hån mot vår kultur. Även om Brasilien vinner sitt sjätte VM kommer jag inte kunna njuta av att se laget spela som de gör i dag, sa Sócrates inför turneringen.

Sócrates var sambafotbollen personifierad och inledde sin karriär i Botafogo men nådde sina största klubblagsframgångar i Corinthians där han spelade 1978-1984. Passande nog vann Corinthians brasileirão i går och sorgen över Sócrates förbyttes för stunden till glädje bland mästarklubbens fans. Han gjorde även en säsong i Serie A med Fiorentina på -80-talet för att snabbt återvända till Brasilien och Flamengo.

Men det var i den tajta, gula tröjan med de gröna ärmändarna, de korta, blåa shortsen och de nedhasade, vita strumporna som han blev odödlig för en hel generation fotbollsälskare långt, långt utanför Brasiliens gränser.

Jag avslutar med ett citat som bloggläsaren Stoltzão påminner mig om. I en intervju redan 1983 ska Sócrates ha sagt:

– Jag vill dö på en söndag och med Corinthians som mästare.

Doktorn visste kanske vad han gjorde. Som så ofta på fotbollsplanen.

Efter att ha studerat alternativen ännu noggrannare (läs; studerat dem med Fitness-Wagner) byter jag ut Italien mot Tyskland…

…här Fitness bredvid en jättelik ukrainsk julgran.

Alltså: drömgrupp i kväll är Polen, Tyskland, Sverige och Irland.

Italien vet man aldrig riktigt var man har i ett gruppspel medan tyskarna kommer köra över allt och alla vinna på nio poäng. Och det passar Sverige perfekt att bli tvåa i gruppen (dessutom är det fan så mycket roligare med Tyskland än Italien som motståndare, ett sådant drag det skulle bli).

En andraplats i grupp A ger nämligen kvartsfinal i Gdansk, nära landslagsbasen och fancampen i Gdynia, på färjeavstånd från Karlskrona. Dessutom på självaste midsommarafton 22 juni. ”…och nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome” och allt det där. Eventuell kvartsfinalmotståndare är Holland som vi har en oplockad gås med sedan Algarve 2004.

Det kan bli en blågul fest à la Berlin 2006.

En andraplats i grupp A innebär att Sverige ”slipper” spel i Ukraina fram till finalen på Olympiastadion i Kiev och det kan vi leva med.

Sverige är dessutom bättre när vi får slå ur underläge, visar min högst ovetenskapliga forskning, och den breda allmänheten samt spelarna själva kommer aldrig att uppfatta en grupp med Tyskland som en drömgrupp.

Landade i just Kiev i går kväll och inom två timmar hade jag sett en jätteaffisch på Roxette (de spelar här på tisdag), min taximan hade blivit stoppad av polis för fortkörning (blev motsvarade 100 kronor i böter) och jag hade provat inhemska specialiteten ugnsbakad kanin (mycket gott)…

…som ni hör och ser kan allt hända.

Nu några timmars sömn innan det är dags att hugga i igen…

…är det något de kan i östeuropa är det att bygga flådiga hotell.

Lottningen ska börja klockan 18.00 svensk tid men räkna med förseningar, det brukar det bli. Fram till dess kan ni drömma om det här…

Trots att Juha Valjakkala är på fri fot gjorde vårt stolta journalistlandslag den traditionsenliga resan till vårt östra grannland för årliga bortamötet med ormen från karelens sista utpost.

Överledare Rosqvist höll ett lika traditionsenligt hov på båtresan över och rykten säger att Jöken tog hem guldkapsylen i storartad stil. Han lär ha vaknat med en lapp på hyttgolvet att han blivit sydd med sju stygn under natten.

Rykten tänker ni?

Var vi inte med?

Ja.

Jo det är faktiskt sant att veteraner som Patrick Ekwall, mittlåset Mats ”Mulle” Olsson, kvicksilvret Daniel Sjöberg och speluppläggaren Robbie Lauler saknades men kanske lika bra det? Sverige tog en historisk 2-1-bortaseger över Finland när Jari Rantanen debuterade som förbundskapten – och avgick direkt efteråt.

Finland, anförda av förre hammarbyaren Antti Pohja, tog visserligen en tidig ledning men genom en heroisk insats av målvakten Tobias Rosvall och två snabba av Andrea Dårias Marcus Sennewald var förbundskaptener Kling & Klangs första seger ett faktum.

Rantanen, mannen som 1986 introducerade brassesparken för den finska nationen i blåvit tröja mot Stahl Brandenburg, slet sitt hår och ska enligt uppgift ha klockats för ett nytt inofficiellt rekord i gravölsvep när lagen möttes igen över en rotmosbuffé på den rekordusla restaurang som finländarna alltid släpar med oss till när vi egentligen bara vill till båten och borsta tänderna med en ny Minttu.

Nåväl.

– Ni var bättre utan Laul, sa finske förbundskaptenen Mikko Innanen och inga jämförelser i övrigt men det är klart att laget kan höja sig i en match eller två när stjärnorna sitter på ett representantskapsmöte.

Men jag skulle ändå vilja hävda att jag bär bindeln vid returmötet till våren och att Ekwall då har tröja nummer tio i vanlig ordning.

Ett grattis är förstås på sin plats. Bra jobbat. Den enda insats vi egentligen kan underkänna är Robert Tennisbergs vars utlovade comeback lös med sin frånvaro.

En norsk, en svensk och en Zlatanist – vad händer när man dissekerar Zlatan Ibrahimovic ihop med tre norrmän och en halvdansk?

Jo, jag reste till Norge igår för att vara med i just det programmet.

Det slutade med att jag var tvungen att såga dem för att de fortfarande använder ordet ”brassemål” för bicycleta.

När sluttade Arne säga brassespark? 1975? 1982? Inte sennare i vårt fall.

”Men den där Lasse Anrell, alltså. Är han inte en jävla sopa?”.

Jag har fått frågan fler gånger än jag kan räkna till.  För folk utanför branschen låter det som en sågning. Vi som lever i den vet att det är den största hyllning du kan få som krönikör.

Gemensamt för alla som jobbar med journalistik är att bli läst, sedd, hörd. Lasse Anrell är läst mer än någon annan på Aftonbladet skulle jag tro, möjligen undantaget Jan Guillou när han bemödar sig.

Det betyder något eftersom ord betyder något.

Jag anar redan invändningarna kring Anrell: ”Vem blir inte läst om man bara försöker provocera?”. Det är en myt. Läsarna tröttnar snabbt på den som vecka efter vecka provocerar för provocerandets skull. Du måste veta när du ska vässa pennan, var den ska sättas ner extra hårt men framför allt: texten måste alltid vila på ett fundament av relevans, om än bara ett litet korn som inte går att sprätta bort och som resonemanget sedan funderar och raljerar kring.

Jag skulle vilja påstå att Lasse Anrell – hur jävla högtravande det än låter – är näst intill överlägsen i svensk press på detta.

Men en stor tidning som Aftonbladet kan inte bara bestå av Lasse Anrells. Den kan inte heller bara bestå av nyhetsjägare som Michael Wagner och Tomas Ros, stilister som Simon Bank, unikum som Erik Niva, genier som Peter Wennman eller vanliga, hederliga idrottskännare som Stefan Alfelt och Mats Wennerholm.

Tidningen lever på mixen.

Med Lasse Anrell försvinner en ingrediens som jag aldrig har kunnat motstå när jag slår mig ner i soffan om söndagarna. Det är inte alltid jag efteråt förstår varför jag egentligen läste just den krönikan. Men jag vet en sak, och det är att jag inte kunde låta bli att läsa.

Inte för att det kommer behövas men: lycka till framöver, Lasse. Jag hoppas att Söderstadion är bokad för avskedsfesten.

Och Globen för efterfesten.

Många är vi som väntat tålmodigt på Lars Lagerbäcks första uttalande om årets stora händelse i den svenska bokvärlden. Men när det äntligen kom i går kväll, ja då blev det en besvikelse.

Det kom i form av ett pressmeddelande från Lagerbäcks arbetsgivare Viasat:
– Just nu vill jag inte kommentera boken då jag ännu inte läst den, säger Lars Lagerbäck i pressmeddelandet.

…kanske inte så konstigt därför, att Tomas Bannerhed ser lite halvpurken ut på jubelbilden, trots att han stoltserar med den 31 centimeter höga och tre kilo tunga Auguststatyetten, gjuten 1989 på Herman Bergmans konstgjuteri i Enskede, Stockholm…

…Lagerbäck gläntar ändå på dörren för att i framtiden ge en mer utförlig kommentar till boken:
– Ni får vänta på att jag skriver en egen, skojar han enligt pressmeddelandet. 

”Korparna” är alltså Tomas Bannerheds debutbok, den gavs ut 2011 och tog hela tio år att skriva, nästan lika lång tid som Lars Lagerbäck var svensk förbundskapten.
– Kontinuitet är en framgångsfaktor – särskilt för lag som inte kan vinna match efter match på individuell skicklighet, menar Lagerbäck.
Öh, det handlar inte om korpfotboll, utan om en stackars småländsk familj på 70-talet där åkrarna och kreaturen i lagården är deras lott och tunga ansvar mot dem som kom före. Boken beskriver både himmel och helvete där pappan saknar insikt i hur han deformerar sin familj och lägger sin ångest tung och svart över dem som trots allt älskar honom? 
– Generellt tror jag att om man funkar ihop i familjen så har man ofta också ett bättre samarbete på bondgården.

Lagerbäck drar en parallell till Manchester City:
– Jag tror att händelsen med Tevez var viktig. Klubben och Roberto Mancini satte ner foten och sedan dess har det varit lugn och ro. Att Balotelli, i Tevez frånvaro, får mer speltid är viktigt för harmonin. Balotelli är en sådan som behöver spela för att behålla motivationen. 

För ytterligare information, vänligen kontakta:
Fredrik S Johansson, pressansvarig Viasat Sport.