Så har vi landat i Kazakstan, Europas östligaste land, världens nionde största stat, men bara en liten del ligger rent geografiskt i Europa, dock inte den snabbt växande huvudstaden Astana som vi befinner oss i. Här använder diktatorn Nursultan Nazarbajev oljemiljarderna till att bygga pampiga palats och Dubai-influerade skyskrapor som bildar en grotesk blandning med det som är kvar av gamla Sovjet.

Många undrar varför Kazakstan kvalspelar i Europa, faktum är att de tillhörde den asiatiska federationen tidigare men hade chansen att välja, då bytte de. Det handlar om att komma närmre Europa, större tv-pengar och bättre möjligheter att utveckla fotbollen.

Sportbladets styrka bor i den gamla delen av staden, på Hotel King, här utsikten från min balkong på 15:e våningen…

Har inte hunnit bekanta mig med Astana så noga ännu, fokus när vi anlände till hotellet åtta i morse lokal tid var att sova eftersom vi flugit hela natten.

Med på planet var ett gäng tappra svenska supportrar som var allt annat än nöjda med spritransoneringen ombord. ”Jag har aldrig druckit så här lite”, som någon uttryckte det.

…då snackar vi ändå om promillehalter som fick matvagnar att välta, åtminstone två besök framme hos players manager Marcus Allbäck i business class och ett antal ogenerade frierier till flygvärdinnan som dock inte nappade på formuleringar i stil med: ”Vill du bli min blivande ex-fru?”.

När inte det funkande försökte någon gifta bort sin son i stället.

Lundh på TV4 och Fitness-Wagner dividerade om supportrarna hade gått över gränsen, Fitness-Wagner menade att man ska ha en liberal inställning till livet med Lundh tyckte att Fitness-Wagner var väl generös i den betygsättningen.

Nåväl, fram kom vi och i kö stod vi en och en halv timme för att ta oss igenom passkontrollen vars datasystem hade kollapsat.

Framåt eftermiddagen hittade vi en tungt Stalin-influerad restaurang…

…restaurang Epoch där vi visades in i Stalinrummet för att avnjuta vår måltid.

Jag beställde givetvis kebab men den får inte mer än tre haltande L. För lite kärlek i såsen, för lite kärlek mot fåren.

Fitness-Wagner insisterade på att fotograferas på den här stridsmotorcykeln…

…som den skjutjärnsreporter han vill vara.

Jag gillade scenen, god nog åt det bästa av punkband men enligt vår servitris blir det dans framåt kvällen…

…kanske uppträder Sten & Stalin?

Vad gäller landslaget hade Bodell Briefing lovat att få upp Zlatan Ibrahimovic på presskonferenspodiet, sedan tränar laget 22.00 lokal tid (18.00 hemma).

…men så roligt blev det inte, en lös hund sköt upp starten på Arlanda, landslaget blev fem minuter försenade till presskonferensen, lagkaptenen hade fått stressa för att hinna med allt så de utsända journalisterna fick hålla till godo med förbundskapten Erik Hamrén som glädjande nog hade koll på varningsläget denna gång vilket förhoppningsvis innebär ett tidigt byte på  Zlatan vid 2-0-ledning eller bättre.

Jag skriver ”denna gång” eftersom Hamrén EFTER Österrike-Sverige inte hade en aning om att han precis hade fått Johan Elmander och Andreas Isaksson avstängda.

En tidning ska göras, texter ska skrivas, startelvan blir av allt att döma den samma som mot Irland om inga skador dyker upp i kväll (alltså fortsatt förtroende för Pelle Nilsson och Mikael Antonsson).

Det innebär att förbundskaptenen i så fall har underkänt hela det mittbackspar han högg i sten med hammare och skära för ett drygt år sedan. Inte bara Jonas Olsson utan nu även Andreas Granqvist. Det måste vara en historisk felbedömning (vad gäller att underkänna sitt eget val) på den här nivån men så länge det går någorlunda bra får vi leva med sådant.

…den betyder att det har gått fyra månader sedan allsvenskan 2013 började, att Robmobilen har rullat 1484 mil, att cirka 40 allsvenska matcher har bevakats och att jag har skrivit min sista krönika på ett tag (IFK Göteborg-Helsingborg 2-4).

Det är hög tid att ta in på spa.

Semester, alltså.

Fyra veckor.

Och det började bra redan första morgonen kan jag avslöja:

– God morgon, det var från receptionen.
– (harkel) Uhm, ja?
– Väckte vi dig?
– (host) Hur kan du tro det?
– Ja, vi ser att du ska bo här en hel vecka så vi kan erbjuda en svit med havsutsikt i stället för ditt rum. Vill du ha det?
– Öh, ja.
– Då står det klart på tredje våningen.

Det blir Stenungsbaden Yacht Club en vecka, det blir en och annan runda på Avenyn, det blir fotboll som en vanlig glad läktarbanan och det kan bli en seglats mot outforskade trakter. Böcker ska läsas och biografer ska besökas, öl ska drickas och skägg ska växa, Way Out West ska ockuperas om det nu finns biljetter kvar (mejla om du vill sälja).

Sedan är jag tillbaka i den raka fembackslinjen i slutet av augusti igen.

I dagens Laulsvenskan tar jag bland annat upp HBK-anfallaren Shkodran Mahollis klenskydd…f’låt benskydd som godkänns av domarna (här ligger det bredvid ett benskydd i normal storlek)…

…det ledde till att jag fick följande sköna anekdot mejlad till mig:

Som ni vet älskar jag film över mycket annat, och filmer jag älskar över all annan film är exempelvis Batman-trilogin, Apocalypse Now, True Romance, Kick-Ass och Den gode, den onde, den fule för att nämna några (de här rullarna står högst upp och från vänster i den första av mina fyra filmhyllor).

Givetvis gillar jag också syskonen Wachowskis som ligger bakom bland annat Matrix-trilogin och V för Vendetta (se den om ni inte gjort det).

Deras senaste verk, Cloud Atlas, gick upp på bio för något halvår sedan men mig gick den märkligt nog förbi. I dagarna har filmen DVD-premiär och i går såg jag den.

Två gånger.

Direkt efter varandra.

Trots att den tickar in på närmare tre timmar.

Det var värt varje sekund för sedan dess har jag knappt kunnat tänka på annat.

Sex olika berättelser – sex olika filmgenrer – löper parallellt och skådespelare som Hugo Weaving (Matrix-skurken), Halle Berry och Tom Hanks med flera spelar mängder av olika karaktärer.

Filmen bygger på en bok av David Mitchell från 2004 och de röda trådarna är många och det är ett pussel att upptäcka dem. På samma sätt som böcker och musikstycken lever vidare och existerar i framtiden, gör enskilda beslut det. Om ni har sett trailern, känner ni igen det här:
”Our lives are not our own. From womb to tomb, we are bound to others. Past and present. And by each crime and every kindness, we birth our future”.

Det är Nietzsches tankar om historiens eviga upprepning, det är tanken om själavandring och det är Solzjenitsyns citat ”You can have power over people as long as you don’t take everything away from them. But when you’ve robbed a man of everything, he’s no longer in your power”.

Nu är det ju inte de historiska och filosofiska referenserna som gör filmen märkvärdig, sådana kan vem som helst sätta i ett sammanhang. Jag förstår om man tycker att de inslagen är lite larviga och att det här därför låter en aning pretentiöst.

Nej, filmens – och bokens – storhet är att när du väl har sett den kan du inte sluta fundera på den. Hur hänger pusslet – mosaiken – ihop?

Jag satte mig alltså för att se om den, och skissade samtidigt på ett antal olika kopplingsscheman. Själavandringen är central men mellan vilka karaktärer flyttas själen?

Jo, så här:

Att känna till det här på förhand är ingen nackdel, tvärtom finns det mängder av ”User’s Guide” på nätet. Den här kan vara värd att läsa innan du ser filmen, exempelvis.

Cloud Atlas är tre timmar lång men underhåller betydligt längre (förutsatt att man inte har väldigt höga studieskulder och för lite fritid). I min banala filmvärld tillhör den redan en av de moderna klassikerna.

Nej, Man of Steel var en stor besvikelse. En förväntad besvikelse, men stor ändå. Två haltande L i betyg.

En story utan djup eller twist, skurkkaraktären enligt mall 1A, en skyskrapsslakt av transformerska mått. Resultatet är tröttsamt, högljutt, banalt, ovärdigt, poänglöst och meningslöst i största allmänhet.

Eländet visades dessutom i 3D.

Batman vs Superman 3-0.

…men det är sedan gammalt.

Brasilien också en besvikelse till en början, säkerhetsrisken David Luiz ordnade straff åt Uruguay som Diego Forlán bommade…eller Julio Cesar räddade, ska jag väl skriva.

Felipão manade på från sidan men det blev mest bollar på mötande spelare, Hulk var oduglig som han oftast är och först i slutet av halvleken började Neymar ta djupledslöpningar. Då dröjde det inte länge innan Uruguay kunde såras. Neymars nedtagning och avslut i trängt läge var en prestation på högsta nivå och Fred kunde slå in returen till 1-0.

Nytt försvarshaveri i början av andra halvlek (Felipão har ett år på sig att få ordning på defensiven, jag upprepar att det här räcker aldrig i VM) och Cavanis kvittering kändes logisk.

Brasilien gjorde bra byten, ut med Hulk och Oscar, in med Bernard och Hernanes, kopplade nytt grepp om matchen och det avgjordes på en fast situation: Neymars hörnor mot bortre ytan hade hotat tidigare och nu kom Paulinho rätt.

2-1 och ni såg glädjen, den här turneringen är ”på riktigt” för Brasilien.

Jag stör mig egentligen inte på filmningar, i alla fall inte mer än på tröjdragningar och krokben, det är en del av spelet. Det är samtidigt regelbrott som bestraffas då de upptäcks (filmning ger gult kort). Filmningen är anfallarens svar på försvararens osynliga fasthållning.

Men när Neymar låtsas få en hand i ansiktet på mittplan, gör en halv frivolt och sedan vrider sig i plågor för att få motståndaren utvisad, då förstår jag att folk blir upprörda och tröttnar. Det är en sak att falla lätt när någon drar dig i tröjan, en helt annan att simulera en allvarlig ansiktskada när motståndaren inte ens har rört dig. Där går min gräns, Neymar klev över den.

Årets upplaga av Confederations Cup fortsätter annars att engagera, i kväll ser vi fram emot mot Spanien-Italien, sedan förhoppningsvis en final mellan Brasilien och Spanien på söndag.

Får Neymar ens låna bollen då?

Biljetterna är inhandlade, klockan 18.00 är det dags – Man of Steel.

Har egentligen inte särskilt mycket till övers för Stålmannen – den kristna varianten av Batman – men två saker tvingar mig till premiären:

1. Christopher Nolan är producent och har varit med att skriva manus.

2. Filmer om superhjältar kan aldrig räknas bort på förhand.

Lagom till vi vet om Man of Steel är något att ha börjar Brasilien-Uruguay i Confederations Cup, denna träningsturnering som faktiskt varit intressant att följa. Ni som tror på en promenadseger för Brasilien riskerar att bli besvikna, respekten för Uruguay är stor sedan Maracanazo, matchen från VM 1950 inför drygt 200 000 åskådare på Maracanã-stadion där oavgjort räckte för hemmaguld men Uruguay vann med 2-1 och blev världsmästare för andra gången. Det sägs ha blivit knäpptyst inne på den enorma arenan och sedan dess har Brasilien aldrig spelat i helvita matchdräkter igen.

En bra kväll som ni hör, och i morgon fortsätter äventyret i Helsingborg: stormatchen HIF-AIK.

Ni som inte ska på Man of Steel kan värma upp med Sportbladets podd om fotbollsallsvenskan med Madame Amanda, EP-Månsson och undertecknad.

Fick det här mejlet i går och funderar på att hoppa på dealen. Knappa hundra miljoner kronor skulle ju inte sitta fel. Eller vad tror ni?

”Från Dr Joe Miller

En av världens bästa låtar med Ebba Grön – Beväpna er

Bajen Fans text om den gemensamma arenan har nu censurerats, det behövde Ebba Gröns aldrig göra, trots att den var bannlyst från radion i många år om den inte är det fortfarande. Det handlar om hur man sparkar, och på vem, och varför. Där Ebba är politiska och sparkar uppåt i ett tidsdokument, är Bajen Fans bokstavligen våldsuppviglande och sparkar neråt (enligt deras egen beskrivning), och det blir osmakligt, utan charm, ingen finess eller Bajen-identitet, bara Firman Boys-retorik, även med censuren – läs själva:

…om Inter och Milan kan dela arena, kan inte Hammarby och Djurgården göra det då? Eller vilka tror Stockholmsfotbollen att de är? Borås ligger före sportsligt. Nya arenor behövs, vem betalade den här arenan? Hammarby? Nej, Stockholms stad. Ekonomi och utveckling är ett måste för Stockholmsfotbollen, supporterkulturen är den alltjämt den viktigaste delen men våldsromantiken som nu tar sig supporteruttryck är vämjelig.

Med det sagt förstår inte jag heller varför inte Hammarby får inviga arenan, det borde vara en smal sak som alla skulle kunna enas kring.

Till sist: Apropå musik kan vi väl avsluta med det kanske vackraste som har sjungits på svenska:

…och glad nationaldag på dig.

Hoppas det svänger var du nu befinner dig.

Jag skulle vilja tipsa om en bra läsning från min kollega Simon Bank, han har räknat ut att en femtedel av talangerna i de svenska ungdomsfotbollslandslagen har rötterna på Balkan.

Eller eftersom du gillar siffror: 31 talanger med rötterna på Balkan.

31 spelare där alla eller ingen eller någon blir en ny Zlatan.

Givet att svenska ungdomsledare gör sitt jobb, bygger Sverige sin landslagsframtid på spelare med rötter utanför den gräns du helst tycks vilja stänga.

Givet att svenska ungdomsledare gör sitt jobb, hade det du förespråkar inneburit att Sveriges fotbollslandslag på sikt blivit sämre.

Om svenska ungdomsledare hade lyssnat på dig och ditt favoritord assimilering skulle de uppmuntrat dessa spelare att överge de kvaliteter som deras fotbollskultur berikat dem med: Ambitionen, kärleken till bollen, tekniken, viljan att bli bäst.

Jag räknar inte med att du kan översätta detta till det vanliga samhället, för då hade du inte fört den politik du för.

Men du kanske fattar följande: Med din politik blir Sverige en fattigare och sämre fotbollsnation.

Som fotbollsälskare kan jag inte acceptera det.

Du får gärna höra av dig när du firat nationaldagen färdigt. Jag publicerar ditt svar här i bloggen, så länge det inte är främlingsfientligt, rasistiskt eller fascistiskt.

Landslaget tränade på Söderstadion i dag, näst sista träningen inför VM-kvalet mot Österrike på fredag och Press-Kenta hade i enlighet med önskemålen skickat fram bland annat Pontus Wernbloom till pressen (det pratas nu om Bodelleffekten på sportredaktioner landet över).

Wernbloom, som alltid på gott humör, fick en fråga om utvisningen i den ryska cupfinalen. Han gjorde inga ansatser att förklara bort det röda kortet:
– Det var blodrött.

Sedan avslutade Wernbloom frågestunden med ett ”Ha det bra, media” och joggade in på planen.

Den som såg Zlatan Ibrahimovics presskonferens i går noterade att Zlatan mår bra. Efter dagens träning går det att fylla på med att landslaget mår bra. Kanske hänger det ihop.

Apropå Zlatan: Åtminstone två gånger under passet föll han ut i spontana ”Olé!”.
– Han fick med sig något från året i Barcelona, skrockade Bank där vi satt och njöt i solskenet på Bajens ståplatsläktare.

Lika nära till skrattet tycks en del av Sportbladets läsare inte ha. Jag gjorde en klackis på Zlatans klotter från gårdagens presskonferensen, bad konstnären Carl Johan De Geer göra en lättsam analys och skrev en humoristisk text om det hela.

Att läsa kommentarerna under artikeln, vissa reaktioner på Twitter och en del mejl är fascinerande. Människor är upprörda – på riktigt!

Jag brukar inte använda utropstecken men här kommer ett till!

Jag förstår att det mest handlar om 16-åriga grabbar men ännu mer häpnadsväckande är att även fullvuxna karlar hör av sig och utstöter bittra läten.

Herregud, ta det för vad det är, en klackis bland hundratals landslagsartiklar under en samling som handlar om spelsystem, passningsvägar och defensiva omställningar. Men de orkar ni kanske inte läsa?

Klaga gärna på humorn, klaga inte på publiceringen. Det är inte elakt mot någon, gör ingen skada och balanserades upp fint av Banks djupare dokument om svensk fotbolls Balkandominerade framtid (bara att tugga i sig, Jimmie). Högt och lågt, precis som det ska vara i en kvällstidning. Ibland får man helt enkelt konstatera att det är läsarna som har fel, åtminstone vissa av dem.

Då tycker jag att Fröken Frändéns farsa – han som kallas ”Groggen” – har en mer relevant poäng:
– Bra! Bildning behövs det mer och mer av. Nu när skolan misslyckas tar vi tacksamt emot hjälp från sportjournalisterna, skriver Groggen som är lärare till yrket.

Jag fick också mejl från Moderna Museet apropå min egen jämförelse med konstnären Hans Hartung. De skickade med en bild på ett av Hartungs mer berömda verk och helt snett på det är jag väl inte…

Hartung

Ibrahimovic

I morgon flyger vi till Österrike, sedan smäller det på fredag. I torsdagstidningen skriver jag att en svensk förlust faktiskt kan ses som något positivt.

Till sist: Dagens bästa citat kommer från Tord Grip i Krokodilens artikel om att Grip inte får hänga med ”Svennis” på Kina-äventyret:
När ska du prata med honom? frågar Krokodilen.
– Snart. Bara jag får reda på var fan han är, muttrar Grip, 75, som inte förefaller helt nöjd med att ha ställts åt sidan den här gången.