Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i dag i Sverige är en form av fascism. Det man gör nu är att plåga invandrare. Plåga en nation som varit öppen för invandring för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. 

Som ett led i att öka säkerhetsmedvetandet på Aftonbladet får vi med jämna mellanrum information hur vi ska göra och tänka när vi vistas på redaktionen. Våren 2012 skedde ett antal datorstölder och i december hade säkerhetsbolaget 2Secure utredningen klar. Pål Johansson, pensionerad chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, bedömde sannolikheten för nya datorstölder till fem på en femgradig skala.

För att undvika att obehöriga vistades fritt i lokalerna sändes följande information ut:

 Budskapet gick knappast att misstolka: Hamnar du öga-mot-öga med en man i Zorromask släpandes på en kofot – släpp inte in honom!

Uppenbarligen var detta inte nog för nu har rutinerna skärpts ytterligare. En ”säkerhetskarusell” har byggts och budskapet går inte att missförstå denna gång heller: Du ska inte kliva in i ”säkerhetskarusellen” ihop med en person klädd i Zorromask.

Särskilt inte om denne döljer en kofot bakom ryggen.

Jag ska inte säga att Sverige-Estland var en speciell fotbollsmatch för mig, däremot finns här en personlig historia att berätta.

Min gammelfarmor och farmor och farmors syster flydde till Sverige från Estland under andra världskriget. Gammelfarmor fick egentligen inte plats på båten som skulle ta dem till Sigtuna men hon ville förstås inte skicka iväg två tioåriga flickor ensamma utan hoppade i vattnet och sam efter båten. En bit ut drog besättningsmännen upp henne, trots att det egentligen inte fanns plats. De hade inte hjärta att låta henne drunkna.

Gammelfarfar fick däremot stanna kvar på bondgården på Ösel för att hålla röda armén stången med högaffel och revär. En tid senare det blev plats på en båt och gammelfarfar kunde fly till Sverige för att förenas med familjen.

Jag har alltså rötter i Estland. Laul betyder sång på estniska. Laula är sjunga och Estlands melodifestival heter Eesti Laul. I år vann Tanja Mihhailova med låten Amazing. Estland har aldrig varit något stort musikland. Inte vidare fotbollsland heller som alla kunde se i går.

Det här var 1944, totalt kom 50 000 ester till Sverige bara det året. Året efter ännu fler med ryssen hack-i-häl. Om det hänt nu, och Jimmie Åkesson haft makten, gissar jag att han satt upp en skylt i Sigtuna: ”Var god vänd, lycka till i Gulag”. Familjen Laul hade aldrig kunnat slå ner bopålarna i Jonsered utanför Göteborg, vi hade inte kostat samhället de pengar vissa anser att människoliv ska ställas emot.

Gammelfarmor och gammelfarfar snodde till sig var sitt jobb på fabriken från de infödda svenskarna, farsan skulle så småningom stjäla ett lärarjobb från någon annan stackars svenne och långt senare stal jag själv ett skrivbord på Sportbladet.

I veckan deltog jag i Aftonbladets stora partiledardebatt. Jag satt i en soffa med Blondinbella och annat löst men trevligt folk. Vi stod för de lite mindre genomtänkta reflektionerna som en andningspaus till Lena Mellin och Karin Pettersson & Co. i expertpanelen.

Efter att soffan samstämmigt dömt ut Jimmie Åkessons utspel i debatten fick vi på fingrarna av en i panelen. Hon var politisk retorikexpert (typ) och menade att Sverigedemokraterna stärks om de kritiseras för mycket och för unisont. Jag tror hon menade att SD ökar ju hårdare etablissemanget ansätter deras partiledare och politik.

Påståendet hörs då och då, jag bemötte det aldrig i tv-sändningen men har funderat på det sedan dess.

Ska jag inte säga vad jag tycker om främlingsfientlighet, rasism och nazism för att det kan ta Åkesson över tio procent? Tystnad i stället för grundläggande värderingar?

Jag ställer inte upp på det.

Låt i så fall SD få de där tio procenten, låt partiet och dess väljare svetsas samman ännu mer för den här frågan handlar inte bara om Sverige 2014, om denna valrörelse, detta val.

1944 kom min släkt till Sverige. 70 år senare är det ingen som ser mig som en kostnad och ett problem. Om ytterligare 70 år hoppas jag att dagens flyktingströmmar betraktas på samma sätt. Det är mitt ansvar, min skyldighet och min plikt för det land som en gång tog emot mina släktingar.

Då går det inte att vika en tum i frågor som rör människoliv och människovärde när populistiska politiker spelar ut de korten.

Inte en tum.

Det var snudd på publikrekord i journalistlandskampssammanhang på Hjorthagen i onsdags.

Åtminstone i en kvart.

Sedan tröttnade de 15 Djurgårdsjuniorer som stannade kvar efter träningen för att se det traditionsenliga sommarmötet mellan Sverige och Finland i Stockholm.

De svenska förutsättningarna var inte optimala. Förbundskapten Jöns Larsson ramlade in en halvtimme försenad i ett par blankslitna gympadojor då han inte hittade sina fotbollsskor. Lagets andlige vägvisare Niklas Holmgren kom direkt till uppvärmningen, spelade två minuter innan han tvingades kliva av med svåra krämpor. President Berndt Rosqvist dök inte upp överhuvudtaget vilket fick fart på spekulationerna att det bara är båtresan till bortamötet som lockar numera.

Finland, däremot, hade tagit flyget på morgonen och ett dopningstest skulle garanterat placerat de på fel sida gränsen: Där fanns inte en promilles bakfylla.

Fusket lönade sig, finländarna stod för de få löpningar matchen erbjöd i sommarsolen.

Efter fem raka svenska segrar blev det till slut en klar 3-1-förlust, tröstmålet gjorde förbundskapten Larsson själv men han kunde inte gärna undgå att få bollen i mål från nära håll efter debutanten Ramin Nouris exakta vänsterinlägg.

Det svenska laget såg ut att ha skött sommarträningen exempellöst uselt, ansvaret faller förstås på förbundskapten Larsson, och efter det fiaskoartade haveriet återstår två obehagliga men viktiga utredningar innan returmötet i Helsingfors i november:

* Kan Johan Larsson sitta kvar?

* Vem tar kaptensbindeln från Simon Bank?

BETYGEN

Henrik Strömblad, Viasat +
TV-räddningen på ett finskt närskott i andra halvlek räcker inte för godkänt då Strömblad bjöd på två mål: Han släppte en lobb från 35 meter (1-2) och missbedömde en utrusning kapitalt (1-3).

–

Simon Bank, Aftonbladet (C) +
Förtjänar möjligen ett plus till men i journalistlandslaget ställs extremt höga krav på lagkaptenen. De levde Bank inte upp till den här gången. Heller.

Niklas Holmgren, Viasat ++
Spelade egentligen 58 minuter för lite för att kunna betygsättas men var en positiv kraft på bänken. Ett extra plus för att han satt kvar tiden ut.

Christoffer Braw, Viasat +
Man får hoppas att Braw har bättre ordning på de tv-produktioner han producerar än han hade på sitt positionsspel i den här matchen.

Per Bohman, Aftonbladet ++
Ovan roll för journalistlandslagets ”Thierry Henry” som han ändå löste bra. Bohman har spelat för lite vänsterback, det är vad han har gjort.

–

Kalle Karlsson, Aftonbladet +
Hade en frispark som så när letade sig in i mål. Bolltrygg och klok, men bjudningen till Finlands andra mål kan omöjligen förbises när det kommer till betygsättning.

Christoffer Glader, Aftonbladet +
Mannen som aldrig gör en dålig match vet nu hur det känns.

–

Johan Larsson, Expressen ++
Lyckades bli fälld av bollen två gånger, sedan kapades han av en finne nära mål men domaren missade den uppenbara straffen trots bra placering. Tröstmålet räddar med nöd och näppe det godkända betyget.

Robert Laul, Aftonbladet +
Fet och oduglig.

Ramin Nouri, SVT +++
En intressant debut. Utnyttjades tyvärr för sällan av sina lagkamrater då han med fart och teknik direkt fick ett övertag på Finlands högerback. Låg bakom de flesta av Sveriges få målchanser.

–

Thomas Wilbacher, Expressen +
Sveriges svar på Fred. Nuff said.

ERSÄTTARE

Fredrik Jönsson, Aftonbladet ++
Fick ersätta Holmgren tidigt och stabiliserade defensiven någorlunda samt bjöd på alternativ i det offensiva spelet.

Sigge Dabrowski, Expressen +
Arbetsinsatsen var det inget fel på. Det var resten som var problemet.

TRÄNARE

Johan Larsson, Expressen +
Den försenade ankomsten, det tveksamma skovalet, den slappa laguttagningen och den direkt undermåliga sommarplaneringen. Larssons uppförsbacke blir allt brantare.

I tider då det politiska samtalet tar över allt fler diskussioner är det dags att dra en skiljelinje:

Mellan Vänstern.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Och Högern.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Med en högerpolitik så har du personligen goda möjligheter att bli rik, du kommer att kunna förverkliga dina drömmar om  rikedom. Men priset är större klyftor, flera fattiga, gated communities och de skurkar som kommer i närheten tas hand av fler poliser. Du är rik – men du lever i ett otryggt samhälle.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Vänsterns synsätt ger bidrag och många människor utnyttjar detta, de lever på bidrag. Det innebär att du och jag aldrig kan bli så rika som vi vill i det här samhället. Men vi håller ihop det, jag behöver aldrig råna dig. Vi behöver inte resa murar och gated communities. Vi är inte jätterika – men vi är trygga.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Det är inte val att välja vänstern – det är en skyldighet.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Det är ganska enkelt.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Annars lyssnar ni på Johnny.

Jag skulle bara vilja göra ett principiellt tillägg här.

Belinda Olsson har nu tjatat på mig om att jag ska tala om varför jag är feminist.

Och jag är en demokratisk feminist.

Med stolthet.

Och med glädje.

Jag blev det när jag lyssnade på Maria Svelands sommarprat och hörde om det fruktansvärda hatet mot kvinnor fast männen var oerhört undantagna.

När jag farit runt på sociala medier har jag sett ett ännu värre hat, och som journalist har jag kommit öga mot öga med patriarkatets förtryck och människoförföljelse i de demokratiska staterna.

Jag blev det när jag kom till männens bastuklubbar och fick se hatlistorna på feminister och andra engagerade.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var feminismen som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var feminismen som lyfte halva landet ur fattigdom och arbetslöshet under -70-talets frigörelsepolitik.

Jag blev det efter många år av samarbete med Johanna Frändén där jag lärde mig vad feminism och humanism är, och med nära vänner som Simon Bank, Kalle Smalben och Linda Isaksson som riskerar sömnen i kampen för människovärdet.

Men viktigare är: Jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen, när jag ser krigen och kapprustningen och ojämlikheten och klyftorna mellan människor. Jag bestyrks i min övertygelse när jag i mitt eget land ser ser orättvisorna öka, jämställdheten dala, näthat och påhopp gripa kring. När jag ser hur patriarkatet i land efter land ställer människor emot varandra, slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. Och när jag ser in i den framtid patriarkatet tydligen har att erbjuda, där kvinnorna ska bli fattigare och männen rikare och rikare. Där kvinnorna blir bräckligare och lyxbåtarna fler och fler. Där solidariteten blir svagare och egoismen starkare. Där männen kan ta för sig och kvinnorna får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk feminist.

Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska feminism har uträttat i vårt land. Jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter männens vanstyre i 125 000 år. Jag är det med tillförsikt, för människor vet vad som händer med kvinnor, trygghet och stabilitet när männen får ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende, för jag vet att den moderna, svenska historien är full av värdefulla reformer som ni har skildrat som elak feminism, sedan slåss ni om att ta äran för reformerna när männen får erfarenhet av de betyder.

Så visst, Belinda Olsson, är jag en demokratisk feminist. Som Fredrika Bremer när hon genomförde rösträtten, som Simone de Beauvoir när hon gjorde upp med normer på 1950-talet, som Mariann Andersson när hon bekämpade arbetslösheten på -70-talet eller Gudryn Schyman när hon byggde ut den feministiska vetskapen på -90-talet för det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.

Vad är egentligen Belinda Olsson?

Av en händelse fastnade jag framför en repris av SVT:s ”Kung i 40 år” häromdagen. Sedan såg jag ”Året med kungafamiljen” på SVT Play av bara farten. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare men jag kände att jag behövde nedteckna några av XVI:s svar och även kommentera dessa för att uppnå den inre frid som krävs för att orka vara ledig en vecka till.

SVT:s reporter Sara Bull ställer frågorna, och hon tar tjuren vid hornen direkt…

Under en arbetsresa med svenska fotbollslandslaget i Costa Rica blev jag bjuden på middag hemma hos en högt uppsatt politiker. Hon tillhörde dåvarande presidenten Oscar Arias innersta krets och över nationalrätten Arroz con pollo lärde jag mig en del om det centralamerikanska landet. Fattigdomsrelaterade samhällsproblem och kriminalitet diskuterades ofta och gärna utifrån ett ”vi och dom”-perspektiv. Både politiker och vanligt folk pekade på människor från Nicaragua, Panama och Colombia som troll och häxor.
”Utan Dom har Vi egentligen inga problem”, tycktes man anse.

Jag tyckte att resonemanget lät ogenomtänkt. Låt säga att Costa Rica hade deporterat varenda colombian redan påföljande eftermiddag (vilket omedelbart lett till en rad negativa effekter), så skulle det fortfarande krävas enorma ansträngningar innan landet närmade sig Sverige vad gäller levnadsstandard och brottslighetsnivå.

Väl hemma skrev jag en krönika i Aftonbladets numera insomnade sportmagasin S. Ingen märkvärdig text, bara en ögonvittnesskildring om att det överallt i världen verkar finnas ett behov att skylla länders problem på människor med annan nationalitet, religion eller kultur. Jag beskrev synsättet som ”omodernt och förlegat” och ondgjorde mig över att ”vi och dom”-perspektivet även vädras av ett fåtal moderata och folkpartistiska politiker, samt förstås av sverigedemokrater men de hölls utanför debatten på den här tiden.
Året var 2008.

Inte ens i min vildaste fantasi anade jag hur det skulle låta fem år senare. Nu ställer statstelevisionens tyngsta samhällsprogram frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” och migrationsministern menar att ”volymen av invandrare bör minskas”. Ett främlingsfientligt riksdagsparti får tio procent i opinionsmätningarna trots att det bygger hela sin politik på ett ”vi och dom”-perspektiv. Och trots att dess företrädare om och om igen avslöjas som rasister.

Sveriges och Costa Ricas samhällsproblem är väsensskilda, det inser alla – ändå drar fler och fler i Sverige plötsligt samma slutsats som i Costa Rica, det vill säga att även här är invandringen roten till grundläggande problem. I Costa Rica skylls det på människor från Nicaragua, Panama och Colombia – i Sverige på muslimer och somalier med flera.

Jag har funderat på vad det är som gör att jag själv aldrig har känt behovet att skylla på ”dom”, och det kan ha med fotbollen att göra. Jag är uppvuxen i den, uppfostrad av den och har levt helt hela mitt yrkesliv med den. Lagidrott är främlingsfientlighetens och rasismens motvikt. På planen har du inte tid att fundera över var folk kommer ifrån. För att nå framgång måste alla resurser utnyttjas. I omklädningsrummet gör gemenskapen dig färgblind. En gång fick jag frågan ”Men har du spelat i ett ’invandrarlag’ då?”. Jodå, tre säsonger i Arameiska Syrianska i Botkyrka och jag var den ende som inte hade utländskt påbrå. Vi var grymma.

Ibland tänker jag att Sverigedemokraternas framgångar hänger ihop med just det här. I dagens allt mer individualistiska Sverige tycks färre och färre se samhället som ett lag där alla behövs och kan fylla en funktion som gör kollektivet bättre och starkare. I stället handlar retoriken om att ”vi måste våga prata om problemen med invandrarna”.

När jag tittar på mina juggegrannar ser jag inte dem som ett problem. Den ene är tränare för Assyriska, den andra sitter i kassan på Bromma flygplats. Deras grabb går i samma klass som min ex-flickväns tioårige son. Är hans bästa kompis ett problem? Bör vi i Solna, där folk från alla håll och kanter samlas och samsas, lära barnen i skolan att vissa av dem är ett problem för att de har en annan hudfärg eller kommer från en annan kultur? Jag tycker inte det.

Däremot har jag inga svårigheter att se svenska hustrumisshandlare och ekobrottslingar som ett samhällsproblem, som kriminella som bör buras in i fängelse. Men inte heller det får mig att fundera i termer ”Hur många gifta män tål Sverige?” eller att ”Volymen av ekonomer måste minskas”.
ROBERT LAUL

(Texten publicerades i tidningen Expo i våras. Den är först ut i en serie artiklar jag har skrivit under 2013 som kan vara värda att damma av på nytt så här när året lider mot sitt slut).

En av flera lediga dagar den här veckan. Lugnet före stormen. Lugnet före SUPERVECKAN.

Lämpligt nog släpptes Lars Winnerbäcks nya album Hosianna i dag. Winnerbäck är en liten favorit i min bok, inte på Stefan Sundströms, Håkan Hellströms eller Joakim Thåströms nivå (framför allt inte på Pimmes nivå).

Men när Vinterdäck släpper nytt, då kollar jag i alla fall upp det.

Vad jag tycker? Nja, L L L. Där finns guldkorn – Skolklockan, Ett slags liv och titelspåret – men också bottennapp av episka mått där Larsa tycks försöka låta som just Thåström (som ju medverkar på en av låtarna).

Huvva.

Dessutom tappar Winnerbäck det lite i texterna ibland, hör jag. Eller vad tycker ni om formuleringar som ”Du är kalven som alla ska mjölka” eller ”Vi åkte aldrig ut till havet, men en gång satt vi fast i ett dike, där ville hjulen inte greppa och alla andra körde förbi”.

Jag vet inte, men jag får känslan att det är ungefär så det skulle se ut om man gjorde parodi på hans texter.

Tacka vet jag tandläkarväder och en valpropagande lika billig som reklam, vi vill ha ett bättre Sverige…o fan.

Vilket leder oss vidare i det här blogginlägget.

De pratas ju mycket politik så här i budgettider. Borgarna lanserar nya skattesänkningar och igår twittrade jag att jag tycker att de borde höja skatten i stället, åtminstone för sådana som mig som tjänar alldeles för mycket pengar (45k/m).

…det blev en del ilskna reaktioner på det, folk tycker jag ska skänka till välgörande ändamål. Men välgörenhet är disco, skatt är rock n’ roll. Höj den gärna, i alla fall för oss som tjänar mer än tillräckligt.

Ironi i text är svårt, för att inte säga omöjligt, det är jag medveten om och det är sedan gammalt. Att inte alla skulle begripa mitt inlägg om Lasse Lava var väntat. Det är inga problem.

…men en reflektion jag gör allt oftare är hur svårt många har att acceptera att det går att ha två tankar i huvudet i samtidigt:

Det går att tycka att Lars Lagerbäck är en grymt skicklig förbundskapten när det kommer till taktik, laguttagningar och matchcoaching – det går samtidigt att tycka att han efter sitt journalisthatiska Sommar i P1 blir en hycklare när han själv spekulerar hej vilt i tv så länge det ger bra cash.

Det går att tycka att tycka att Disciplinnämnden tar konstiga beslut ibland – det går att tycka att åsikten att de gör det för att gynna AIK är helt befängd.

Det går att tycka att Miiko Albornoz har gjort sig skyldig till ett vidrigt brott och utnyttjat sin position som idol för unga människor på ett oacceptabelt sätt – det går samtidigt att känna stort obehag över dödsramsorna och pedofilsångerna samt den allmänt spridda åsikten att Tingsrättens dom inte var tillräcklig trots att åklagare/målsägande aldrig överklagade den till Hovrätten.

Det går att tycka att ett par låtar är riktigt bra på Winnerbäcks senaste platta – det går samtidigt att tycka att ett par är skit.

När blev det så här? Och varför? Krävs det en fullständig redovisning kring varje ämne, måste man upprepa allt som redan har skrivits i varje enskild fråga? Det skulle bli enorma textmassor varje gång man snuddar vid ett känsligt ämne.

Ett sådant handlar om idrottens inkilningar. Jag har varit utsatt för tuffa inkilningar, jag har arrangerat tuffa inkilningar. Jag har alltid tyckt att de lett till att spelarna lärde känna varandra bättre. Ett tillfälle för nyförvärv och uppflyttade juniorer att komma in i gänget. En normal inkilning är inte helt olik en kick off på ett företag.

I de elitföreningar jag har representerat – Jonsereds IF och Ljungskile – handlade det exempelvis om att bada isvak (kallt), sätta upp teaterpjäser (skämmigt), hålla föreläsningar för lagkamraterna (ännu skämmigare), dricka sprit (spydde) – och jag ansåg aldrig att det gick över gränsen och hörde aldrig någon som tyckte det.

Däremot vet jag att det har gått över gränsen i vissa klubbar genom åren. Spelare har bakbundits och slängts ner i vattnet från bryggan för att känna en sekunds dödsskräck innan de insåg att de bottnade.

Det handlar, som allt annat, om gränsdragning. Men i grunden är inkilningen ett positivt laddat ord för mig, något man såg fram emot, både som ny i laget och om man hade varit i klubben ett tag.

Körde bil från Solna till Halmstad i går. Jag mötte hösten på vägen.

Det blev temat på matchkrönikan från Örjans Vall: Hösten har svept in över den allsvenska guldstriden.

Blåvitt stod stadigt mot HBK, AIK svajade åter på Friends, Helsingborg rasade ännu en gång på Hisingen.

I kväll rullar Robmobilen vidare mot Malmö, MFF-Djurgården, men så långt söderut är det kanske sommar fortfarande?

Egentligen borde min kollega Simon Bank fått skriva HBK-Blåvitt. Bank är krönikören som aldrig missar en regndroppe, han går ner i spagat av ett väderomslag och han hade gått upp i brygga över att få beskriva ett årstidsskifte.

…Bank kan mycket väl ha varit meteorolog i ett tidigare liv, eller så heter hans pappa inte alls Ulf utan John.

Två starka centrallinjer ställdes mot varandra på Örjans Vall, Andreas Landgren och Mikael Boman var bäst i HBK, men det var Mikael Stahres val att byta in Sam Larsson som till slut avgjorde. Det – och Tobias Hyséns högklassiga lilla nicktouch.

– Sedan lämnade Sam posten i rätt brevlåda, som Stahre uttryckte det.

Det spelades en förmatch också, Halmstads guldlag från 1997 mötte ett kändisgäng med ”Bjärred” och ”Sudden” med flera. Bakom projektet stod Fredrik Ljungberg och tanken var att dra in pengar till Halmstad. En snygg gest av den gamle HBK-liraren som blev brutalt kapad av Håkan Mild under spelet. Domaren Martin Ingvarsson friade dock och Mild tyckte förstås inte det var så mycket att diskutera.
– Jag måste bli tuffare där, jag borde tag tagit honom ännu mer.
Fredrik sa att du har kollat för mycket på Mats Sundin och ishockey…?
– Nä, det var ingen fara. Han reste ju på sig med ett leende.
Nöjd med kryss?
– Det får vi vara, det var ju bortaplan, sa IFK Göteborg-sportchefen om matchen som slutade 1-1 efter mål av Mikael Rosén och Kennet Andersson (straff).

Gjorde en längre intervju med Ljungberg efteråt som ni kan läsa i dagens tidning, jag tycker att den blev helt okej även om Nattchefen noterade att jag helt hade bommat att fråga Ljungberg om livet som nybliven pappa…den frågan skulle jag förstås ha ställt.

…i stället frågade jag vad Fredrik tyckte om Özils insats mot Sunderland, han jobbar ju som ambassadör för Arsenal numera (Ljungberg alltså, inte Özil):
– Rent fysiskt blir det en omställning för honom. I vissa situationer var han säker på att få frispark, som han fick i Spanien, men det får han inte nu. Det får han lära sig lite grand, sa Freddie och flinade.

…han hyllade också, det ska tilläggas.

Nåväl.

Är förklaringen bakom Elfsborgs plötsliga uppvaknande så enkel som att de är ett bättre lag med Mohamed Bangura på bänken? Det skulle i så fall rasera allt jag har lärt mig om fotboll. I min värld gör bra spelare lag bättre och inte tvärtom.

Går det att få fram statistik över vilka tränare som blivit uppvisade flest gånger på läktaren? Och finns det någon som helst möjlighet att Party-Janne inte toppar den listan?

Mattias Metes van Basten-volley eller Kennedy Igboananikes van Basten-bicycleta – det är väl där vi står i Årets Mål-diskussionen just nu. Eller vilka har jag glömt?

…annars var ju Melker Hallbergs stolpskott värt ett bättre öde.

Häckens 18-åring Simon Gustafsson är verkligen på väg att bli den nye ”Kim Källström”. De har samma förmåga att äga ett allsvenskt mittfält redan i ung ålder. Simon blir spännande att följa under januariturnén om några månader, tillsammans med Hallberg, Sam Larsson och…ja vilka vill ni mer se när Erik Hamrén tar ut truppen under förbundets julbord i december?

Det är lite synd att Branimir Hrgota inte kan testas då men han måste vara ett av de första namnen Hamrén ringer upp inför nästa träningsfajt.

Hoppas anfallaren tackar ja då så att vi inte har en till Loret Sadiku-situation här.