Såg Sverige-Ryssland framför tv:n och kan inte påstå att jag är särskilt besviken. På förhand kändes det som en match som borde sluta 0-0 eller 1-1. Det gjorde den.

Sverige utan Zlatan Ibrahimovic, Albin Ekdal och en vänsterback som högerback är inte bättre, inte ens på hemmaplan, och inte mot ett Ryssland som emellanåt såg rätt oorganiserade ut för att vara tränade av Fabio Capello.

Sebastian Larsson sköt straff i fel skor och fel höjd, och med facit i hand borde Kim Källström snott åt sig bollen.

Jimmy Durmaz och Pontus Wernbloom var bra, Nabil Bahoui gjorde en helt okej tävlingslandskampsdebut men bäste svensk hade jag sällskap av i soffan: tv-experten Anders Svensson.

Jag vet inte om han går hem i alla stugor men för oss som har spelat en del fotboll är han klockren. Han famlar inte efter starka åsikter eller spetsiga teorier, Anders förklarar lugnt och någorlunda pedagogiskt varför det blir som det blir, vad som är bra respektive dåligt samt petar in någon intressant och rolig detalj här och där (som när Anders påpekade att stängt tak passade Kim Källström bra). Detaljerna borde han bjuda på fler av men han har många landskamper kvar att kommentera så det blir tid för det också.

…rätt lustigt egentligen, Anders har varit med i landslagssammanhang sedan 1999, nu är det 2014 och ändå landar man i slutsatsen att Anders var bäst efter ännu en match.

Sämst var försvarsspelet på Rysslands 1-0-mål. Kan inte påminna mig om att jag har sett särskilt många så enkla mål på den här nivån. Ska man hänga någon får det bli Andreas Isaksson. Hans ingripande var så lökigt att till och med en VM-94-hjälte kändes sig manad att skicka mig ett SMS: ”Man pratar om att försvarsspelare ska avstyra skott. Om försvarsspelet är som många vill så behöver man inte ha någon målvakt. Det var knappt styrfart på bollen som ”Isak” släppte in. Flytta på fötterna!”.

Jag brukar försvara Andreas Isaksson i vått och torrt mot förvirrade troll som tror att det avgörande för en fotbollsmålvakt är vad han gör med bollen vid fötterna men här får jag nog hålla med kritikerna: Rör på fötterna!

Ny chans på söndag, hemma mot Liechtenstein. Det känns väl inte glödhett, nej. Ändå är Sveriges chanser fortsatt goda att nå EM i Frankrike eftersom det är så EM-kvalen fungerar nuförtiden. Vilket tyvärr gör dem tämligen ointressanta.

Nu ska jag åka till Jönköping, ta in på hotell och sträckläsa Torbjörn Nilssons nya bok Förstå spelets idé. Det kallar jag en helg det.

Sverige har i dag ett ganska tunt spelarmaterial på landslagssidan med ett lysande undantag i Zlatan Ibrahimovic längst fram och ett inte lika lysande men åtminstone nästan alltid väldigt pålitligt längst bak i Andreas Isaksson. Att försöka köra över Österrike borta i en EM-kvalpremiär hade kanske gått. Eller så hade det slutat 8-5 i röva. Mer troligt.

Nu fanns där en klar och tydlig tanke med hur Sverige ville hantera matchen. Försvarsspelet var lågt, positionerna skulle hållas, Zlatan blev isolerad men mot Österrike borta i en EM-kvalpremiär var det inget stort problem. Varken för laget vad jag kunde se eller för honom själv vad jag kunde höra i tv-intervjun efteråt eftersom matchplanen satte säkerheten främst. Jag tycker det var klokt.

Det var inte särskilt underhållande att se på. Och visst hade Österrike fler chanser. Men matchplanen låg där den låg, Sverige trodde på den och till slut satt den rätt bra. Från minut 55 var det en strålande defensiv insats i kombination med att Österrike började tröttna och bli frustrerade. Fram till dess hade Sverige räddats av bra mittbacksspel från Andreas Granqvist och när han inte hängde med: Av just Isaksson.

Centrala mittfältaren Albin Ekdal växte under matchen och kommer förhoppningsvis växa vidare under kvalet, Erkan Zengin blev ett utropstecken (även defensivt) och där får man ge Erik Hamrén cred för fingertoppskänslan. Eller så kan man såga Hamrén för att han egentligen hade tänkta starta med Nabil Bahoui…

Skämt åsido, jag gillade det jag såg på Ernst Happel-stadion. Jag gillade vad jag hörde från Anders Svensson också, även om jag misstänker att han får en del kritik (det ska ju expertkommentatorer ha). Men jag tycker han kom med kloka inspel, han behöver släppa försiktigheten men med tiden blir det nog bra.

Sveriges landslag är inte bättre än 1-1 borta mot Österrike just nu men spelade efter resurserna. Den omstarten kan jag inte kritisera.

Nu ska det bara slussas lite fler talanger i formationen och bygga vidare mot EM 2016 så Sverige inte bara kvalificerar sig utan har något där att göra också. Dit är det fortfarande en bra bit kvar.

Före detta landslagsspelaren, Elfsborg-ikonen och nyblivne tv-experten Anders Svensson levererade i helgen ett uttalande som snabbt fick vingar.

Anders sa apropå den dagen Zlatan Ibrahimovic slutar:

– Många tror att det kommer bli tufft, jag tror precis tvärtom. Jag tror att Sverige kommer bli bättre igen.

Helt klart är att det bor en journalist i Anders. Han är medveten om att uttalandet kommer kritiseras, att han själv riskerar att förlöjligas. Men att det också profilerar honom i hans nya yrkesutövning. Uttalandet är fem plus ur det perspektivet, för någon som vill profilera sig som expert.

För där finns något i grunden som inte går att vifta bort som ett tomt utspel från en expert som vill provocera.

För det första visar Anders direkt att han inte är rädd för att stöta sig med gamla lagkamrater, inte ens med Den Store. Det ger honom tyngd samtidigt som han framstår som en lagspelare: Han sparkar uppåt.

För det andra tror jag att utspelet inte är riktat mot Zlatan egentligen. Anders pekar på ett ledarskapsproblem. Zlatan har inte bara fått en unik särställning i landslaget under Erik Hamrén, det har mer eller mindre blivit Zlatans landslag. Han gör som han vill, spelar där han vill.

Jag tror att Anders begåvade utspel är en känga i riktning Erik Hamrén, och jag tror att han gör det för att han vet att han har många landslagsspelare med sig.

Det Anders efterlyser är inte att Sverige är bättre utan Zlatan, utan ett ledarskap som kan hantera en situation som den Sverige befinner sig: Där en spelare är så mycket större och mer framgångsrik än de andra.

Anders vill helt enkelt svensk landslagsfotbolls bästa.

Även därför är det ett genialt utspel som kommer att leva kvar i spelares och fansens medvetande, som förhoppningsvis tvingar Erik Hamrén att förändra sitt ledarsskap till det bättre. Om han nu är förmögen till det.

En intressant situation har uppstått efter Anders Svenssons kritik mot Erik Hamrén. På gårdagens presskonferens sa nämligen Hamrén så här apropå om Anders hade framfört åsikterna direkt till förbundskapten under tiden Anders var kvar i Blågult:

– Under alla samtal vi har haft så har han aldrig tagit upp något sådant här, sa Hamrén.

Men i en intervju med expressen.se i dag säger Anders:

– Jag har ju också tagit upp det här med honom tidigare när vi haft samtal, sa Anders.

Vem håller sig inte till sanningen? Eller pratar de förbi varandra, om olika delar av kritiken?

Jag har svårt att se Anders Svensson har något att vinna på att dribbla med sanningen i det här läget. Dessutom tycker jag att den så kallade kritik han framför är motiverad, han står upp för tidigare lagkamrater, han påpekar ett par faktiska förhållanden. I den bästa av världar skulle utspelet gjorts långt tidigare men alla pusselbitar som kan läggas till granskningen av en förbundskaptens arbete bör välkomnas av inte bara av journalister, utan också av fans.

Dessutom kommer informationen inte inför en viktig kvallandskamp utan i samband med två matcher som ska spelas när alla vill ha semester, som lagkaptenen uttryckte saken.

Om det visar sig att Hamrén försökte ducka Svensson-kritiken genom att bluffa hela presskåren och alla landslagsfans måste en stor del av hans förtroendekapital direkt vara förbrukat.

Ytterligare en träningslandskamp avklarad för förbundskapten Erik Hamréns Sverige. Till vilken nytta? kan man kanske fråga sig.

Ett antal nya spelare fick chansen men få av dem kommer  vara med när det blir allvar i höst. Frågan är om spelare som Rasmus Bengtsson, Joel Ekstrand, Johan Dahlin och Marcus Berg får förtroendet igen överhuvudtaget?

Det här landslagets övergripande problem är alltjämt osäkerheten, bristen på en fungerande organisation och balansen i laget som Hamrén inte riktigt tycks kunna sätta.

Hjälper det med nya spelare stup i kvarten?

Tja, det är klart att det ibland måste testas nytt men vad Sveriges landslag skulle må bra av är att spela ihop en startelva+4-5 man som vet exakt vad de ska göra i olika typer av matcher.

Jag blev inte särskilt imponerad av någon av de nya eller nygamla eller gamla som fick chansen mot Turiket, det skulle vara Jimmy Durmaz då som har många idéer även om det inte riktigt klickat i Blågult ännu.

Sedan fanns det en spelare till då, men för honom handlade det inte om att ”ta chansen” utan om att klara av debuten. Det gjorde Muamer Tankovic,19, helt godkänt.

Kapten Zlatan formulerade det bra:
– Han spelar enkelt när han kommer in, han gör det han ska göra, han spelar enkelt men ibland kan det vara svårt att spela enkelt.

Själv frågade jag Tankovic, lite med glimten i ögat förstås, varför han inte bjöd på några snurrfinter som på träningen?
– Det är det som är grejen, om vi haft övertaget hade det varit lättare, nu låg vi under och fick jaga boll. Förhoppningsvis i nästa match, då hoppas jag vara här igen, svarade den lille talangen.

Efter matchen uppstod en diskussion på sociala medier om Sportbladets betygsättning. Framför allt om att vi underkände Albin Ekdal.

Jag tycker ettan är glasklar. Albin är Sveriges offensiva, centrala mittfältare och skapade knappt något öppnande över 90 minuter. På plats med ett helheltsperspektiv som skiljer sig från tvn:s, var det också tydligt att han ofta felvärderade situationerna, släppte tillbaka i stället för att fullfölja en vänding exempelvis. Sedan att Albin i situationer visar att han är en bättre fotbollsspelare än många andra svenskar på planen kan inte ligga till grund för att godkänna honom i den enskilda matchen. Givet hans roll och vad han uträttade i den var Albin Ekdal underkänd mot Turkiet, anser jag.

Själv sa han så här när fotbollskanalen.se berättade att de utsett honom till bästa svenske spelare:
– Det tycker jag inte. Jag tycker inte att man behöver sätta betyg i en sådan här match, alla kan bättre och vi förlorar. Jag slog bort bollar i både första och andra halvlek. Jag kan mycket bättre personligen.

Men det är som det är med betyg, man ser fotboll på olika sätt. Sportbladets utsända (Simon Bank, Patrik Sjögren och undertecknad) var dock överens om ettan.

19 maj-stadion var mycket riktigt en fantastisk fotbollsarena, och hemmapubliken skapade en inramning du sällan ser på träningslandskamper. Från en samstämmigt vackert sjungen nationalsång till de dubbla klackarnas växeldrag. Lägg därtill mobiltelefon-tifon och den mer nötta gamla vågen.

Enligt uppgift var det 1650 poliser på plats och som jag noterade i en tidigare spaning här i bloggen: Det är gott om poliser i Ankara. De kanske bara ville se matchen?

I dag åker vi hem igen utan att vara särskilt mycket klokare på något annat än att kebaben i Ankara håller högsta klass.

Nej, det är inte ofta man ser sådant i landslaget.

Jag tror mig äga viss tyngd här. Få levande människor har sett lika många landslagsträningar med Sverige de senaste tio-tolv åren. Jag har sett de flesta.

Jag har aldrig sett någon ta för sig på det sätt Muamer Tankovic gjorde i dag – redan andra dagen med gänget. Det dröjde ganska länge innan Zlatan Ibrahimovic nådde dit. Tvärtom var Zlatan faktiskt lite valpig i början. Det tog sig på allvar efter VM 2002, och Zlatan debuterade trots allt januari 2001.

Så vad var det som hände på 19 maj-stadion i förmiddags, denna utsökta fotbollsarena i hjärtat av Turkiets huvudstad Ankara?

Jo, vi såg en en 19-åring dribbla, göra snurrfinter och leverera mål redan andra träningspasset. Det behöver inte säga ett skit om framtiden. Men det säger att Muamer Tankovic är en kille som åtminstone kommer att ge det här ett gott försök.

Jag hoppas ni får se honom framför tv-apparaterna  i morgon kväll, jag hoppas att Erik Hamrén låter honom få en halvtimme åtminstone, varför inte en halvlek.

Hamrén sa på presskonferensen:
– Jag gillar attityden, det är det som avgör hur stor en spelare blir. Han har en härlig attityd som man blir glad av att se.

Här är jag helt enig med förbundskaptenen.

Alexander Kacaniklic, John Guidetti, Kim Källström, Rasmus Elm, Sebastian Larsson…jag har följt många av dagens landslagsspelares första tid i Blågult och ingen har tagit för sig på samma sätt som Moamer Tankovic gjorde i dag. Sedan vad det betyder får vi se men det är ett faktum ingen kan protestera emot.

En annan sak jag garanterat aldrig sett eller varit med om tidigare är ett fotbollslag som tränar på att stå i mur.

Men Zlatan & Co. fick vackert rada upp sig, Hamrén pekade lite hit och dit, sedan sköt Kacaniklic utanför och så var det över. Bank, Anders Andersson och jag enades på läktaren om att sådant där tar man normalt på matchgenomgången men att träna på det? Nope, ingen av oss hade någon erfarenhet av det.

På presskonferensen fick Hamrén frågan vad tanken egentligen var:
– Frisparksskottet? Ja, vi tittade på vad vi har och hur vi ska agera i olika situationer så att spelarna vet det. Vi har våra grunder och det är viktigt att repetera det. För de nya killarna är det viktigt att veta vad som gäller, jag kommer att göra sex byten i morgon.

…nåja, vet inte om vi blev så mycket klokare men det påminner mig om när Erik Niva intervjuade förre Ljungskile-tränare David Wilson och frågade hur i helvete LSK kunde hysta ut 50 000 kronor på att köpa Robert Laul från Jonsered?
– Laul? Honom värvade vi som mur, svarade Wilson.

Zlatan har haft presskonferens i dag också, den gav inte så mycket men Zlatan avslöjade åtminstone vilka han tror vinner fotbolls-VM så här hundra dagar före premiären:
– Brasilien är favoriter. De spelar hemma och har ett övertag. Jag hoppas att någon av mina lagkamrater i PSG får vinna: Brasilien, Italien, Frankrike, Holland, Uruguay…jag missade säkert någon.

Helt enig där Zlatan – klart att vi unnar Thiago Silva ett VM-guld. Själv ska jag bo i Terasopolis, följa brassarnas träningar och matcher, klart jag hoppas att de går långt. Hundra dagar kvar nu, snart är bloggen på plats i närheten av Copacabana.

I övrigt har dagen varit ett monumentalt bakslag. Vi har inte lyckats få i oss en enda kebab. Den chansen är å andra sidan inte förbi, i annat fall får det bli en dubbel på matchdagen.

Det kan bli en historisk kväll i morgon. Zlatan har gjort 48 landslagsmål, ett till och han är i kapp Sven Rydell, två till och han är förbi. Tyvärr har Z problem med ryggen och det är tveksamt om det blir någon speltid alls.

På plats i Turkiets huvudstad Ankara för första gången.

Har inte hunnit se så mycket ännu, vi kom fram lite halvmosiga i går kväll och ett dygn senare drog jag undan gardinerna för första gången och insåg att utsikten från hotellet var helt okej…

…ni skymtar 19 maj-stadion där nånstans bakom den upplysta träningsplanen. Arenan är döpt efter datumet 19 maj 1919 då Kemal Atatürk anlände Samsun för att sparka igång det turkiska självständighetskriget. 19 maj-stadion är även hemmareana för bland annat Gençlerbirligi SK där Jimmy Durmaz lirar.

I morgon tränar Sverige där och bloggen ber att få återkomma med en rapport.

I dag har det varit presskonferens på spelarhotellet med förbundskapten Erik Hamrén, sedan träning på Gençlerbirligis anläggning. Fan vet om det inte var fler turkiska journalister på plats och deras standardfråga löd ungefär så här:
Kommer Ibrahimovic i dag?
– Nej.
Kommer Elmander i dag?
– Nej.

…de fick nöja sig med  Durmaz och Erkan Zengin. Det är förstås inte illa.

Är det något det finns gott om i Ankara tycks det vara poliser. Om det var många turkiska journalister på plats på Sveriges träning var där ännu fler poliser. Överallt på gatorna står en polisbil med tjutande sirener. Kanske beror det på att man har placerat USA:s och Rysslands ambassader bredvid varandra, alldeles intill det svenska spelarhotellet för övrigt:
– Lasse Richt på det, snacka om dödens triangel, som Bank uttryckte det.

…var Ukraina håller till förtäljer inte historien riktigt ännu.

Själv blev jag stoppad av autografjägare som undrade om jag var svensk spelare. När jag klappade mig på magen och bad dem att ta en närmare titt insåg de snabbt sitt misstag.

Målsättningen en kebab om dagen är uppfylld så här långt, vi fick en utmärkt Iskander på ett ställe som heter Kebap 44.

Vad gäller landslaget blir det en enklare artikel till morgondagens papper som handlar om Sveriges kursändring inför EM-kvalet (mer fokus på defensiven, organisationen och balansen, tack för det).

Från presskonferensen finns annars inte så mycket att rapportera, utöver att Martin Olsson blir borta från landslagsspel till efter sommaren, samt att Hamrén kallade Vitryssland för white russian innan tolken fick honom på Belarus-tåget. Övervägde att ställa en fråga om Hamréns favoritdrink men insåg att det där misstaget hade jag själv  lika gärna kunnat göra (möjligen skulle jag försökt med vodka red bull i stället).

Muamer Tanković, eller Mujo som alla redan kallar honom, var förstås hetast i mixade zonen. Återstår att se hur mycket speltid det blir på onsdag. Jag gissar att han får en kvarts-tjugo minuters inhopp.

Mest spännande framöver är hur Hamrén tänker kring det centrala mittfältet. Är det all in på Albin Ekdal och Rasmus Elm eller är Kim Källström med i matchen fortfarande? Kim är inte på plats i Turkiet på grund av skada så rimligen testas Ekdal-Elm nu med medan Oscar Hiljemark och Pontus Wernbloom få nöja sig med  inhopp.

I onsdags började jag fila på ett dokument om John Guidettis sjukdom och skada. Det skulle vara klart fredag och 19.55 lämnade jag – med god marginal till På Spåret.

Det blev helt okej. Ett par dagar till hade inte skadat, å andra sidan är jag inte bortskämd med att få jobba tre dagar på ett knäck.

Jag fick förstås kritik från vissa som menade: Men vad är nytt?

Det mesta, skulle jag säga.

I Skavlan från hösten 2012 säger John Guidetti visserligen att det är Guillain-Barrés syndrom han har haft (2.58 in i klippet). Men dels säger han det så fort att du knappt uppfattar det, dels är intervjun på engelska och Guillain-Barrés kommer aldrig med i textningen, antagligen för att människorna som textar tv-program (finns det en titel för sådana förresten?) inte uppfattar vad John säger.

Så jag vill nog hävda att nyhetsvärdet är tungt, dessutom när det sätts i sammanhanget hur ovanlig, allvarlig och lömsk sjukdomen är. Vidare levereras en alternativ och bredare bild av varför John fick GBS. Förgiftad av en dålig kyckling, har det ju länge hetat. Men det finns en bakomliggande historia av sjukdomar och infektioner som aldrig kopplats ihop tidigare.

Till sist ger jag en bild av varför det var sånt hysch-hysch kring Guidetti – det pågick helt enkelt djupa förhandlingar om att sälja honom från City och locket låg på så hårt att till och med landslaget vilseleddes.

Nåväl, i lördags var jag på Selhurst Park där Crystal Palace besegrade Stoke med 1-0. Det var ingen match att skriva hem om men Guidettis inhopp lovade gott. Jag blev förvånad över rappheten i steget och hur bekväm han är med bollen. Tänk på att han inte spelat en seniorfotbollsmatch på nästan två år.

Intervjuerna efteråt flöt fint, John stannade och tog sig tid (vilket inte är helt vanligt i Premier League) för mig och Expressens utsände Carl Juborg. Även Viasat hade en journalist på plats men vi tre var de enda från Sverige.

Innan John hoppade in i spelarbussen gav jag honom Sportbladet och sa att han kunde läsa om sin väg tillbaka där.
– Jag har redan läst, sa han.

Guidetti är lite som Zlatan, kanske…full koll på allt som rapporteras om sin person.

På kvällen mötte jag upp Sportbladets Peter Wennman, eller Wennman den Store som han heter på bloggen. Wennman den Store var ledig för att fira sin 60-årsdag, och framåt kvällen gjorde jag honom sällskap på en brittisk pub. Vid ena bordet satt ett gäng och spelade frågespelet Trivial Pursuit, vid det andra hängde förtjusande gaypar. Vi samspråkade med bögarna en stund och vid ett tillfälle stack en av dem in sitt finger i mig.

Ja, i mitt öra, alltså. Var trodde ni?

Kvällen rundades av i Wennman den stores lägenhet över en flaska vitt vin eller två (det var två om jag ska vara ärlig). Där avhandlades anekdoter som hade fått kontinentalplattor att svikta om de skulle komma till allmän kännedom.

Trogna bloggläsare vet att Wennman den Store är den krönikör jag håller högst, inte bara på Sportbladet utan på hela Aftonbladet. Ja möjligen i hela Sverige, kanske till och med Europa, ja varför inte hela världen.

Även Wennman den Store får dock sin beskärda del av näthat, hån och snarstuckna kommentarer men jag brukar säga att man ska se hans krönikor som ett intelligenstest. Att läsa Wennman den Store kräver nämligen en del av dig som läsare, och de som tycker att han är en idiot, de är helt enkelt inte särskilt intelligenta, är min teori.

Så här enkelt gör du ”Intelligenstestet Wennman” i fyra steg:

1. Leta rätt på valfri krönika av Aftonbladets Peter Wennman.
2. Läs den.
3. Bestäm vad du tycker om den.
4. Om du tycker den är dålig, och att Peter Wennman är en idiot, då är det hög tid att börja äta fisk.

Dagen efter tog jag mig mot flygplatsen med stapplande steg. Jag förvirrade mig i tunnelbanesystemet, hamnade i nån avkrok nånstans och rusade upp för att få tag på en taxi. Jag stoppade en som redan hade passagerare, förklarade mitt prekära läge och taxichauffören gjorde det enda raka: Han bad sin kund kliva ur bilen för att göra plats för mig.

Jag har egentligen inget emot London men allt är så stort, och det är långt till allting överallt. Om någon säger ”Det ligger runt hörnet”, bli inte bli förvånad om det innebär att du måste ta dig över två berg, en sjö och ett par parker innan du är framme. Vilket förstås är extra besvärligt om du har varit på vinprovning hos Wennman den Store kvällen innan.

Väl på flygplatsen möttes jag av beskedet att jag var placerad på väntelistan eftersom de var oroliga att planet skulle bli för tungt lastat (startbanan på London City Airport är nämligen extremt kort). Jag försökte att inte ta det personligt.

Tillsammans med tre bastanta karlar, en formstark kvinna och en felplacerad kines kastades jag mellan hopp och förtvivlan vid gaten innan beskedet ropades ut i högtalarna: Ni är feta men inte så feta – stig på.

En timmes akutbantning hade gjort susen.

På måndag morgon går tåget mot Malmö för ett nytt, spännande journalistiskt uppdrag. Vi får se vad det ger.

PS Undrar ni varför mannen stack in sitt finger i mitt öra? Han ville känna om jag hade hår i mitt öra. Det hade jag inte, sa han.

När jag läste intervjun med Zlatan Ibrahimovic i Expressen på juldagen reagerade jag, precis som många andra, till att börja med på två saker: Var blev följdfrågorna av? Vilket arrogant och hånfullt försök till skämt, det där om den signerade cykeln.

Att ställa följdfrågor är nu inte det viktigaste under en intervju, det viktigaste är att få intervjuobjektet att prata. Sedan får debatten följa därefter.

Det har den sannerligen gjort, så ingen skugga över reportern Mattias Larssons arbete, ingen större i alla fall.

Debatten handlade till en början om cykel-uttalandet, det var magreflexen. Mycket av det andra Zlatan sa var visserligen lika problematiskt men det är samtidigt sådant som har sagts väldigt många gånger tidigare.

Men det handlar också om vem som säger det, och jag tycker att Nilla Fischer kom att uttrycka det bra senare:
– Visst, många innan honom har pratat om damfotboll på det viset men det har ju varit bittra gamla män. Inte framgångsrika män som Zlatan. Det finns massor av unga människor som lyssnar på honom och när han säger något så här skadar det väldigt mycket.

Zlatan, som tjänar 120 miljoner om året, såg det plötsligt som sin uppgift att sparka nedåt, mot damfotbollen, för att försvara Anders Svensson, den här höstens mest hyllade svenska herrfotbollsspelare efter honom själv.

Zlatan gjorde det i skydd av ett i sammanhanget helt meningslöst resonemang om att man inte ska jämföra herr- och damfotboll. Men käre Zlatan – vem har jämfört kvaliteten, passningarna eller hårdheten på skotten? Det som diskuterats är om förbundet för Sveriges största folkrörelse som rymmer damer och herrar, pojkar och flickor, ska uppmuntra och uppskatta ett landskampsrekord på samma sätt för båda könen.

De flesta som tänker i åtminstone två led tycker förstås det. Herrspelaren bör inte få en bil och damspelaren en cykel utan det ska vara lika när det kommer till att uppskatta och uppmuntra förbundets egna aktiva – oavsett vilket landslag som tjänar mest pengar för stunden (hur mycket pengar drar förresten herrlandslaget in ställt mot deras kostnader nu när de missat två av de tre senaste mästerskapen?).

Det är ändå sorgligt att se hur ett antal arga män eldar på varandra i Aftonbladets kommentarsfält. Men på den mest förekommande åsikten ”Zlatan säger bara det alla tycker – man ska inte jämföra” är svaret enkelt: Grattis, ni har precis levererat ett icke-argument, en självklarhet som aldrig varit en del av den här diskussionen.

Men visst, för skojs skull kan man så klart jämföra. Då kan man också börja med alla filmningar inom herrfotbollen, alla maskningar, klungbildningar, gnäll, tjafs, supporterproblem, hutlösa biljettpriser, korruption, ekonomisk brottslighet, uppgjorda matcher, genomkommersialiseringen, miljonlönerna, pengarullningen och allt annat som gör att damfotbollen befinner sig betydligt närmre idrottens kärna vilket är ett tungt argument om man nu ska jämföra – vilket man alltså inte ska.

Zlatan har i efterhand försökt skylla det mesta av debattens vågor på medierna – han brukar skylla på medierna när det blåser – men det var inte ”medierna” som plötsligt skulle dela ut lyxbilar till redan välbeställda, det var inte ”medierna” som gav Svensson en bil och glömde Therese Sjögran, det var inte ”medierna” som kapade Caroline Segers Instagram och skrev om hur det är att känna sig förminskad, det var inte ”medierna” som tvingade förbundskapten Pia Sundhage att uttala sig kritiskt, det var inte ”medierna” som bad Anders Svensson ringa Sundhage för att hitta en väg framåt. Framför allt var det inte ”medierna” som fick Nilla Fischer att sätta pricken över i:et.

Däremot var det ”medierna” som till slut fick Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson att slita sig från julfirandet för att skicka ut ett pressmeddelande via förbundets hemsida där han försökte släta över hela diskussionen.

Det var en rimlig ansträngning i svensk fotbolls mest intensiva debatt i år, tyckte dess högste chef – och högg in på kalkonen.

Det räckte förstås inte, och det hade varit oacceptabelt om ”medierna” nöjt sig med ett pressmeddelande. Nilsson har därefter avkrävts på fler svar i olika intervjuer i alla medier som bevakar svensk fotboll, precis som en makthavare inom ett annat områden än fotbollen hade fått göra. Den som inte förstår medieintensiteten, kommer att förstå när hen blir lite äldre.

Svenska Fotbollförbundet ska förstås inte lägga munkavle på Zlatan, och det är det heller ingen som kräver. SvFF har däremot ett ansvar att visa var de står i debatten även om deras åsikter går på tvärs med Zlatans. Någon som vet vad Karl-Erik Nilsson tycker?

Jag tror inte Karl-Erik Nilsson är så dum att han tänker att Zlatan slutar i landslaget om han får mothugg från en förbundsordförande. Har Zlatan sagt att han har motivationen att köra ett EM-kval och ett EM till för Sverige, så skulle det knappast förändras av att han och Karl-Erik Nilsson har olika åsikter om damfotboll. Så funkar inte Zlatan, och det handlar knappast om en sådan rädsla från förbundsordförandens sida.

Däremot väljer Nilsson det han trodde skulle bli den enklaste och bekvämaste vägen för honom själv och hans vapendragare Mikael Santoft som var hjärnan bakom att rulla ut den där Volvon på röda mattan. Karl-Erik Nilsson väljer att inte stå upp för den jämställdhet han påstår att hans förbund arbetar för och anser viktig. Det är fegt och slött, och han har även i tidigare frågor som handlat om grundvärderingar flytt eller försökt vifta bort det. Nilsson var till exempel inte på plats vid truppresentationen inför Irland när Alexander Gerndt skulle göra comeback (Gerndt lämnade senare återbud på grund av reaktionerna), Nilsson var inte på plats när Miiko Albornoz kom med i januaritruppen härom veckan.

Svensk fotboll förtjänar en ordförande som brinner till hundra procent för svensk fotboll och allt som hör svensk fotboll till. Den ordförande de har nu verkar vara mer eller mindre ointresserad av alla frågor som tenderar att bli lite besvärliga, och en sådan ordförande bör svensk fotboll inte ha under 2014.

Tycker ni att jag har tjatat för mycket om Erik Hamrén?

Jag håller helt med, det är precis vad jag har gjort.

Men det är tyvärr omöjligt att undvika att ta upp honom igen efter dagens presskonferens.

Sverige har missat VM, förbundskaptenen är ytterst ansvarig.

Det brukar ju sägas om stora ledare att de kliver framför sina spelare och tar kulorna vid stunder av stor motgång.

Erik Hamrén?

Tja, han sa så här:
– Om jag hade varit klubblagstränare skulle jag köpt in några spelare. Men det är skillnaden mellan att vara klubblagstränare och landslagstränare.

Bara det uttalandet fick mig att vilja riva upp förra inlägget där jag resonerade kring att Hamrén tyvärr får bli kvar i brist på alternativ. Men nu…nej, jag vet inte…ge ”Kola” jobbet.

Nu.

Jag frågade Hamrén om han tycker att han har utvecklat landslaget och det tycker han. Sedan fyllde GP-Malin på och undrade vad han har utvecklat:
– Jag tycker att vi har…det som jag varit inne på tidigare, om man uppträder som vinnare så blir man en vinnare. Hur ska vi vara som lag, hur ska vi vara som spelare, vinnartyper. Mentalt, som grupp, tycker jag att vi har utvecklats. Vi har haft mycket framgång men vi har också haft några motgångar som vi har klarat av. Vi har varit i svåra situationer som vi har rett ut som grupp.

Det kanske var inbillning men här någonstans tyckte jag att till och med presschefen Bodell Briefing som satt intill förbundskaptenen började skruva besvärat på sig.

Men Hamrén fortsatte:
– Under hösten tycker jag att vi spelmässigt har fått till mycket av den fotboll jag vill spela. Defensiven mer som jag har önskat utan att göra så mycket avkall på offensiven. När vi bara försvarade oss ner i Lissabon gjorde vi det fantastiskt bra defensivt men vi tappade också offensivt men om man vill ha båda delarna så tycker jag att vi utvecklade det inte minst under hösten. Att kunna vara stabila bakåt men ändå ha kraften att kunna anfalla och göra mål.

…Sverige har väl, snabbt räknat, släppt in 13 mål på sju matcher under hösten. Det är ingen fullständig katastrof men det är inte vidare mycket till defensiv utveckling, det är ju omöjligt att hävda med trovärdighet.

Till sist frågade Bank vad som är viktigast för framtiden, bortsett från att Hamrén vill att spelarna ska bli bättre individuellt (ja helst vill han ju köpa nytt).
Av det som går att påverka, vad ska fokus ligga på? undrade Bank
– Om vi tittar på organisationen, hur vi jobbar tillsammans, så är det bra. Det gäller att få fram kvaliteten hos spelarna, som du säger, ännu mer och där har jag en förhoppning. Många av spelarna är i början av sina karriärer och bör bli bättre och bättre. Jag tycker att vi kan utveckla allt givetvis. Ska man nå framgång måste man jobba hårt och, nu upprepar jag det, uppträda som en vinnare. Och det gör vi! Vi ger Portugal en match. Det är faktiskt nära att vi tar dem även om det nu var stryk i två matcher.

Ge ”Kola” jobbet.

Ge åtminstone Hamrén en riktigt stark assisterande, varför inte Johan Mjällby. Om han nu är intresserad.

Slutligen, tillsätt en chefsideolog inom förbundet som ansvarar för landslagsutvecklingen på längre sikt. Belgien har gjort det med framgång, Schweiz också. Precis som England. Tyskland har förstås haft det sedan länge. Det kan vara Lasse Lagerbäck, det kan vara Stefan Lundin, det kan vara någon annan garvad teoretiker, bara det är någon som hade reagerat på ungefär samma sätt som många av oss gör nu: Vad är det karl’n gör och säger egentligen?

NU ska jag inte tjata mer om det här.