Det blir inget VM i Brasilien 2014 för Sverige och det är lika tråkigt som det var väntat.

Jag var kommenderad att skriva om kvallottningen i juli 2011 och minns att jag inte ens kände mig övertygad om att Sverige skulle bli grupptvåa.

Sverige blev grupptvåa, med god marginal före Irland som jag spådde som det stora hotet som i stället kom från Österrike.

Att rå på Tyskland fanns aldrig på kartan.

Egentligen inte Portugal i ett playoff heller.

Portugal är bättre på nio av elva positioner, över två matcher visar det sig förr eller senare.

Det gör ju det.

Jag köper inte analyserna att om Sverige bara hade gjort si, eller om de hade gjort så, då hade det löst sig.

I första matchen sårade Ronaldo…f’låt Portugal…NEJ Ronaldo ett kompakt Sverige på inlägg – ett mål plus en boll i ribban.

I andra matchen, när Sverige flyttade upp positionerna, hittade Ronaldo fram i djupled i stället.

Vi kan skylla på att Sebastian Larsson inte utnyttjade det öppna läget i 49:e minuten som hade gett det viktiga första målet – men det är ju ingen tillfällighet att Cristiano Ronaldo i stället satte sitt friläge en minut senare. Det är skillnad på Sunderland och Real Madrid.

Det går att klaga på att backlinjen stod fel vid målen men ett landslag som möter Portugal med Mikael Lustig-Per Nilsson-Mikael Antonsson-Martin Olsson kommer förr eller senare hamna fel eftersom den backlinjen har gjort fem landskamper tillsammans.

Om man ska kräva förbundskapten Erik Hamréns avgång är det inte på grund av resultaten. De är okej givet förutsättningarna.

Om man ska kräva förbundskaptenens avgång får man i stället börja med att titta på att Sverige har en förbundskapten som sett över hela kvalet inte optimerade lagets möjligheter att till slut lösa en VM-biljett.

Varför stod Sverige plötsligt där med en backlinje som endast hade spelat fem landskamper tillsammans?

Var det så klokt att sparka ut Jonas Olsson och Andreas Granqvist? Hade inte en mer samspelt backlinje haft större chans att lyckas, även om Olsson och ”Granen” svarade för individuella misstag under kvalet (vilka mittbackar gör inte individuella misstag förresten)?

Men okej, vi vänder på det, det kanske var rätt att byta. Men var det då så klokt att gå in i kvalet med Olsson/Granqvist? Det är ju exakt sådana minor en förbundskapten har betalt för att inte gå på.

Playoffet var första gången Erik Hamrén höll fast vid samma startelva två tävlingsmatcher i rad. En historisk startelva men det var så dags.

Hamrén har haft fyra år på sig att bygga en stomme, den ende spelare som har fallit bort är Olof Mellberg, ändå har Hamrén misslyckats med att bygga denna stomme. I stället har han ändrat och bytt och velat och svängt.

Han har agerat som en klubblagstränare i en förbundskaptenskostym som varit alldeles för stor.

Nästa fråga man bör ställa är om Erik Hamréns fotbollsfilosofi utvecklar svenska landslaget i rätt riktning?

Jag tycker inte det.

När Erik Hamrén tidigare i höstas under en presskonferens fick en fråga om hur Sverige ska bli mer stabila, mindre svajiga, svarade han med en parallell till Belgien:
– Det är många faktorer som påverkar för att bli det lag man kan drömma om. Inte minst vad du har för möjligheter med spelarna. Om du tar Belgien igen så har de ett antal spelare som är dominerande i stora klubbar i Premier League. Det är klart att laget då har större möjligheter att lyckas.

Resonemanget var längre men även den som läser hela svaret kommer att komma till följande slutsats:

1. Om Sverige ska utvecklas under Hamrén måste Sverige få fram fler spelare med framträdande roller i bättre klubblag. Något som är mycket svårt att påverka.

2. Inte någonstans i resonemanget kopplar Hamrén eventuella utvecklingsmöjligheter till att strukturen eller spelsystemet kan formas bättre efter tillgängliga spelarmaterialet. Det som faktiskt går att påverka.

Det här sammantaget är förstås goda skäl att kräva en förbundskaptens avgång efter ett missat mästerskap.

Problemet är, att när du sedan sätter dig ner för att lista alternativen till ersättare, då inser du att den enda riktigt vettiga och realistiska kandidaten slarvades bort. Förbundet högg aldrig på Per-Mathias Högmo, nu är han Norges man i stället.

Högmo flörtade med svensk fotboll när han fick Djurgården på fötter – SvFF vågade aldrig agera av rädsla att störa Erik Hamrén, vad vet jag. Agerade gjorde de i alla fall inte tillräckligt.

Om P-M Högmo hade varit tillgänglig, skulle jag utan tvekan hoppat på #AVGÅHAMRÉN-tåget i dag.

Nu står vi där med Hasse Backe, Jörgen Lennartsson, Roland ”Kola” Larsson, Rikard Norling och Johan Mjällby och kanske några till.

Är det verkligen värt att byta då? Här och nu?

Någon föreslår ”Svennis” men han vill inte. Inte Pia Sundhage heller vad jag har förstått. Jonas Thern verkar inte gå att övertala.

Kanske är ”Kola” Larsson, som gjorde succé med U17-landslaget, det namn som känns allra mest spännande efter Högmo men det är förstås extremt svårt att veta hur han skulle hantera ett sådant kliv. Så ”Kola” till U21 till att börja med.

Jag är inte säker på att jag, om jag varit i förbundsordföranden Karl-Erik Nilssons kläder, hade gjort den chansningen nu. Jag hade nog också väntat ett kval till. Med tanke på hur Platinis nya EM ser ut, med 24 lag, är vägen dit förhållandevis enkel. Under playoffet har Hamrén trots allt visat att han värdesätter kontinuitet. Kanske inser han betydelsen av struktur om han får sova på saken över jul.

Med det sagt: Erik Hamrén blir kvar för att det inte finns något vettigt alternativ. Han blir kvar för att relationen till förbundet är smidig, Erik är inte någon besvärlig jävel som ställer krav. Sponsorerna är nöjda och vad som står i tidningarna brukar förbundet inte bry sig om (det ska de inte göra). Och självklart är Erik Hamrén kvar eftersom kapten Zlatan har skickat signalen att han accepterar det och trivs med det.

Vad det svenska Svenska Fotbollförbundet verkligen saknar och behöver är någon form av chefsideolog, en stark maktfaktor ovanför förbundskaptenen som kan lägga ut den långsiktiga planen för svensk fotbolls utveckling. En landslagets sportchef eller klubbdirektör om vi översätter till klubblagsfotbollen. En röd tråd, en grå eminens.

Vid det här laget vet ni vem jag talar om. Han missade också VM i går och är därmed ledig för att åter träda i nationens tjänst.

En annan idé är att ge Hamrén en assisterande tränare med koll på försvarsspel men med tanke på att jag nämnde detta första gången för två och ett halvt år sedan, och inget ännu har hänt, är det föga troligt att det sker nu.

Hoppas går ju.

För några år sedan hette de Erik Edman och Mikael Nilsson.

Spelarna som alltid tog sig tid för medierna och inte bara det – de såg till att ha något vettigt att säga också.

Nilsson förklarade detta med en tacksamhet över allt fotbollen hade gett honom. Han slog igenom sent och fick en smått otrolig landslagskarriär med tanke på att han debuterade vid 24 års ålder:
– Är ni intresserade av vad jag har att säga så fråga på, sa Nilsson och stod kvar i mixade zonen tills landslagschefen Lars Richt slet ut honom till den tutande spelarbussen.

Med Edman var det lite annorlunda. Edman var mer typen som gillade att slänga käft. Det gjorde han med oss journalister i ungefär sex år innan han förstod att det han sa gick i tryck också. Då tyckte han plötsligt att det var för mycket Big Brother-Linda och ”Zätas nya kärra” i Sportbladet och slutade snacka.

En gång frågade vi varför och Edman svarade:
– Jag har så mycket i mig, det vill ut men…nä.

Grejen med firma Edman & Nilsson var inte att det skrevs artikel efter artikel om de själva, däremot citerades de i artiklar som handlade om annat eftersom de kunde förklara och ge det viktiga inifrån-perspektivet.

Om Henrik Larsson fick frågan varför han missade straffen svarade Henke med ett hästflås följt av ”Jag menar, det är sånt som händer”.

…när Erik Edman sedan kom knallandes fick vi veta att det ”Det var en snedträff, han siktade egentligen på andra hörnet”.

Eller när Lasse Lagerbäck suttit på en presskonferens och hävdat att det onödiga baklängesmålet ”absolut inte” berodde på att spelarna stressades framåt av publiken, kunde Micke Nilsson besvara samma fråga med: ”Klart att vi påverkades av publiken. Det var jävligt onödigt”.

Edman och Nilsson har varit saknade, nu tycks de ha fått en värdig efterträdare.

Jimmy Durmaz.

Han har inte spelat en enda minut under det pågående playoff:et, i Sportbladet och andra medier får han desto mer speltid.

Först uttalar han sig i en artikel om hur Ronaldos filmningar ska hanteras:
– Det gäller att påpeka det för domaren och visa det för motspelaren. Man brukar skämmas när man har filmat, förklarar Durmaz.

Dagen efter diskuterar Durmaz åter filmningar – fast nu handlar det om varför Zlatan sällan eller aldrig lägger sig:
– Zlatan vet att han kommer förbi ändå för han är så stor och stark, menar Durmaz.

Den snabbe yttermittfältaren befinner sig sedan i medieskugga i fyra timmar innan han nästa gång förekommer i en artikel i textarkivet. Den här gången ger han sin syn på Sveriges nya landslagströja:
– Jag såg den bara snabbt när jag skulle käka frukost. Helt okej tröja, anser Durmaz.

Dagen efter är Durmaz verkligen på tå. Först funderar han kring hur Portugals ”grisspelare” Pepe ska fås ur balans:
– En sån som Zlatan kan förnedra honom ordentligt också fotbollsmässigt. Då kanske han får det där röda kortet.

…sedan, i en annan artikel, tipsar Durmaz om hur Sverige ska hantera ett av Portugals många anfallsvapen – hörnorna:
– 50 procent av deras kvalmål har kommit på fasta situationer. Där gäller det att se upp, säger Durmaz i något som även får betraktas som en lyckad GBG-vits.

Ett annat hett tema inför första mötet med Portugal var hur Ronaldo skulle stoppas. Givetvis hade Jimmy Durmaz en tanke om detta:
– Vi sätter Erkan Zengin på honom. Sedan är Ronaldo helt borta.

I samma matchdagstidning finns en artikel om de svenska kontringarna som kan bli ett vapen. Det antyds att Durmaz kan vara en joker att sätta in på slutet:
– Portugal blottar sig jävligt mycket. Deras ytterbackar blir nästan som ytterforwards när de flyttar upp laget. Vi kommer att ha massiva kontringsmöjligheter, säger Durmaz som dock aldrig byts in i den första matchen.

I ”mellandagarna” har mycket av snacket handlat om en eventuell straffläggning. Så här säger Jimmy Durmaz när TT pejlar läget bland intresserade straffskyttar:
– Jag slår gärna en.

I tisdagens Sportbladet kan jag – utan att avslöja för mycket – meddela att Durmaz förekommer i åtminstone tre artiklar: Om den svenska matchplanen, om Sveriges förmåga att vända underlägen och om Andreas Isakssons kvaliteter som straffräddare.

Vi journalister – och i förlängningen de svenska fans som gillar att läsa om landslaget – lyfter förstås på hatten för Jimmy D.

I efterdyningarna till stora idrottshändelser ramlar det alltid in ett och annat mer eller mindre välformulerat mejl i korgen. Jag tänkte bjuda på två av dem, vi börjar med att läsa vad Lars G har att säga:

”Det är förvisso sant att Sverige måste ha mer bollinnehav, lyfta backlinjen, pressa högre på tisdag. Men i grunden är det en fråga om mentalitet. Så här bör taktiken se ut:
Sparka sönder Ronaldo.
Ronaldo är Portugals hjärta. Allt går via honom, man söker alltid hans kant. Kommer han inte fram på den ena kanten så vandrar han över till den andra, och så söker man honom där.
Om Sverige sparkar sönder honom kommer den portugisiska lagmoralen sänkas drastiskt. Lagets hjärta kommer att avstanna, motorn kommer att hacka, osäkerheten inställa sig.
Detta i kombination med ett fanatiskt publiktryck (mer eller mindre krigsstämning) kommer att knäcka Portugal. Sverige får då ta en utvisning men vi kan slå dom med tio man, om vi får det rätta mentala övertaget. Matchinställningen måste vara ’en fråga om liv o död’.
Även en ful och smutsig seger kan vara vacker i fotboll. Fråga Toni Schumacher, den gamle tyske keepern, som knäckte käkbenet på Battiston 1982, med en ful och välriktad armbåge vilket sänkte den franska lagmoralen i den matchen.
Minns också Rob Niedermayers lömska tackling i ryggen på Foppa i en VM-final hockey för 10 år sen. Ett riktigt konstverk om du frågar mig.
Vi måste ha en osvensk inställning på tisdag. I krig är allt tillåtet och vi ska ju trots allt till VM. Om så, med vilka metoder som helst. Och allt detta kan du hälsa herr Hamrén eller någon vattenkammad taktikingenjör inom den svenska truppen från mig. Det går så bra.
MVH
Lars G”.

Kommentar: Hälsningen framförd. Medhåll saknas. Åtminstone från den här bloggen.

Johan anar vidare en tänkbar porrulle i efterdyningarna till hur spanska tidningen Marca översatt ett av mina citat: 

”Hallå Robert, läste igår en grej i en spansk sporttidning (Marca) om efterdyningarna av Sveriges möte med Portugal. Marca rapporterade om att svensk press kritiserar Ronaldo bla bla bla, och så kom de in på Zlatan.
Där hänvisade de till tidningen Aftonbladet och ett citat från dig, det där om sista skåran i kolven. Rejält roligt blev det dock först när jag översatte dina ord från spanska till svenska:
Den sista skåran i kolven blev (enligt Marca) på spanska ’la última muesca en la culata’, tillbaka till svenska, enligt Google translate blev det: ’den sista tidsluckan i baken’. I mina öron låter det som en möjligt titel på en sci fi-porr-rulle, så om det kommer ett kinky erbjudande från Spanien så vet du vad det beror på.
Hepp!
/Johan”.

Kommentar: Tyvärr har inga erbjuden ramlat in hittills.

På plats i Lissabon där solen skiner och det är 20 grader varmt. Tyvärr dröjde jag för länge med att gå till poolen, för precis när jag lagt mig försvann solen bakom en mur.

Cristiano Ronaldo dök inte heller upp…

…vad skulle han göra det för?

Fått en del ilskna reaktioner på min text om Portugals grisspelare men i mina ögonen är det inte negativt att vara en gris. I alla fall inte enbart negativt. Sedan har vissa, som Pepe, gått över gränsen för ofta för att det ska vara tillfälligheter.

Det är förresten inte negativt att vara en riktig gris heller. Alltså det där rosa djuret med svans och tryne. Under min research har jag förstått att grisar som lever i det vilda ägnar 14 timmar åt att böka efter föda och sover åtta timmar (vad de gör de övriga två timmarna är oklart, de kanske spelar FarmVille).

Grisar som lever på svenska farmar sover däremot hela 19 timmar per dygn vilket gör de olyckliga och benägna att bita svans.

Jag skulle nog kategorisera mig som något mittemellan institutions- och frihetsgrisen. Jag sover gärna tolv timmar per dygn och bökar efter föda ungefär lika länge. Det är en stabil rytm.

Det har varit en del snack om bilar i veckan och eftersom jag inte ska bevaka allsvenskan som kringresande krönikör längre funderar jag på att byta min folkhemsbil, en svart Nissan Qashqai 1,6l diesel, till en svart Nissan Juke 1,6l bensin…

…mindre folkhemsbil, mer Batmobil.

Erik Hamrén har haft presskonferens, landslaget har bekantat sig med Estádio da Luz, texterna till morgondagens tidning är under produktion.

Efter galor, gåvor och grisar går vi djupare med det fotbollstaktiska i morgon matchdag – värt att köpa i pappersformat för alla som påstår sig genuint intresserade.

Det har varit mycket Jimmy Durmaz också. När vi räknade hade han 13 citat i tre olika artiklar i dagens Sportbladet varav endast en artikel handlade om honom själv.

…i morgon förekommer Durmaz i åtminstone två artiklar till som inte heller handlar om honom. Har Mikael Nilsson och Erik Edman äntligen fått en värdig arvtagare?

Bank noterade  precis att Durmaz avslut på träningen är svaga – pallar han inte uppmärksamheten?

…snart kan det dock bli ännu fler artiklar om Jimmy Durmaz. Sebastian Larsson klev av träningen med lindat knä och om inte Hamrén vill göra en rockad med Rasmus Elm ut på högerkanten, Anders Svensson in centralt bredvid Kim Källström, då är ett rakt byte med Durmaz det logiska.

Skulle Sebastian Larsson missa matchen är det förstås väldigt olyckligt. Även om han inte alltid glänser framåt är det på den kanten Ronaldo håller till. Och vad gäller försvarsspelet funkar Seb och Mikael Lustig bra ihop.

…Larsson är för övrigt den spelare under Hamrén som har flest poäng i tävlingslandskamper mot topp 15-rankat motstånd (två mål – tre assist). Där har Zlatan Ibrahimovic bara två poäng (två mål) enligt sajten http://forbannadfotboll.com/.

Så nog vore det illa med en skada på Sebastian Larsson alltid. Men förhoppningsvis är det så lugnt som Bodell Briefing hävdar, ”Bara ett köttsår”.

Pröva förresten att googla klickfiskare och ni får en rolig förstaträff. Jag åkte plötsligt på en känga i Dagens Media av något högdjur på Bonnier som menade att delningar på sociala medier är det kanske bästa kvalitetsmåttet på journalistiskt material. Nu annonserar Bonnier efter just en klickfiskare och jag kanske borde anmäla mitt intresse enligt devisen if you can´t beat them, join them.

Skämt åsido. Jag känner mer if you can’t join them, beat them.

Enligt Niva är det ett satans drag i Lissabons gamla stad i kväll, själv tänkte jag böka efter föda i hotellobbyn innan det är dags att sova mina tolv. Det duger gott för en mätt och nöjd gris.

Torsdag.

Den här veckan betyder det ”stig upp i vargtimmen”.

Planet mot Lissabon går 07.45.

Fy fan.

Sen någon gång, när vi har tagit oss förbi mellanlandningar, säkerhetskontroller och eventuella oväder – då är det snart bara ett dygn kvar.

Portugal-Sverige på Estádio da Luz.

Först tänkte jag lyckoarenan där Sverige spöade Bulgarien med fem kassar i EM-premiären 2004. Men så är det ju inte, det var på José Alvalade.

Synd.

Däremot var det på Estádio da Luz som Portugal förlorade finalen mot Grekland -04. Det är här Champions League-finalen spelas i vår.

Mot ljusets arena.

…eller A Catedral, katedralen, som hemmalaget Benficas supportrar kallar den.

Sveriges startelva enligt mr Flinchs rapporter:

Isaksson
Lustig, Nilsson, Antonsson, M Olsson
Larsson, Källström, Elm, Kacaniklic
Elmander, Ibrahimovic

…det är väl det bästa Sverige kan ställa upp med just nu. Om Erik Hamrén hade rört till det ytterligare en gång, och petat in en förvisso formstark Jonas Olsson i mittförsvaret, då hade han nog slagit världsrekord i veleri.

Frågetecknet fanns – som det alltid gör – på innermittfältet. Men utifrån hur players manager Marcus Allbäck resonerade i en webb tv-intervju när Tysklands-elvan presenterades senast så är frågan inte vilka som ska starta centralt utan vem som startar bredvid Rasmus Elm.

…vi får väl förutsätta att det gäller fortfarande?

Mot Tyskland blev det Kim Källström, och att döma av träningsrapporterna blir det alltså Kim mot Portugal också.

Anders Svensson sa det visserligen på skämt men uttalandet ”Jag spelar bara när vi måste vinna” – undrar om det ligger något i det?

…svaret får vi på Friends på tisdag om det skulle bli förlust i Lissabon i morgon.

Exakt hur Hamrén tänker och vill ha det på centralt mittfält, det kommer vi nog aldrig att bli kloka på. Det har testats och växlats och bytts och sagts så mycket så många gånger att en röd tråd är omöjlig att upptäcka (likt den Lagerbäck hade när han spelade safe med Anders bredvid Tobias Linderoth och satsade mer offensivt med Kim).

…om någon har listat ut den röda tråden, vsg att kommentera. Jag vågar nästan lova att jag har ett matchexempel som raserar även den teorin.

Tänk bara att så sent som i augusti var Källström utslängd med fostervattnet, icke önskvärd, persona non grata – inte ens med i truppen. Sedan bänkad mot Irland, Kazakhstan och Österrike. Snart har han startat mot Tyskland och Portugal.

Hjälp mig att förstå.

Annars har vi journalister bökat runt i mixade zonen på Friends Arena i veckan i jakt på nyheter och svar. I går var inget undantag.

Fokus var flyttat från Alexander Gerndts griserier och Anders Svenssons svindyra bil till Jonas Olssons ”Musse Pigg”-gräl med portugrisen José Mourinho.

Efter några frågor klippte Olsson av diskussionen:
– Ni klagar ofta på att det är ont om tid så ställ då relevanta frågor, tyckte han.

Möjligen var mittbacken extra lättretlig eftersom han åter hamnar utanför startelvan (precis som Svensson och Gerndt för övrigt).

Ur ett rent sportsligt perspektiv har Jonas Olsson alltså en poäng: ”Fel” spelare hade varit i centrum så långt under playoff-samlingen.

Ordningen återställdes när Zlatan Ibrahimovic intog podiet i presskonferenssalen – varpå en norsk journalist plötsligt ställde en fråga om schack.

Inför EM 2004 blev det full kalabalik när just en norsk murvel ville att Zlatan skulle trixa med en apelsin, så hur skulle han hantera schackfrågan?

Som det anstår en kung.

Zlatan har nått det stadium av livet och karriären då jag undrar om det finns några frågor som stör honom längre. Medan den unge Zlatan var rolig genom att vara elak är den äldre Zlatan rolig genom att vara smart.
– Jag vet att de som spelar schack tänker framåt, det är väldigt smarta människor, sa landslagskaptenen.

Till och med på den oväntade schackfrågan – som ställdes med anledning av att norrmannen Magnus Carlsen gör succé i pågående VM i Indien – sammanfattade Zlatan i en mening allt vad schacksporten handlar om.

Det är inte konstigt att Zlatan Ibrahimovic numera är en uppskattad person i spelargruppen, en i gänget, en som folk trivs med. Och då inte bara för den världsspelare han länge varit utan för den lagkamrat han mer nyligen har blivit.

Jag förstod att det inte är tomma ord utan så det verkligen förhåller sig när jag läste Henrik Rydströms samtal med Tobias Hysén i GT i helgen:

”Jag låg i sängen en kväll och slötittade på TV”, berättar Hysén för Rydström och fortsätter:
”Plötsligt kom Zlatan in med en handduk virad runt höfterna, ’Vafan, har du tandkräm?’, frågade han. Den bilden var ju surrealistisk, det är ju som om Messi hade klivit in och frågat efter tandkräm. Innan har han mer hållit sig med sitt gäng. Där var han trygg, där hade han sina polare och nu när inte de är kvar kanske han tycker att det är skönt att röra sig lite fritt. Det är svårt att säga, men jag upplever honom som mer harmonisk”.

Om något liknande hade sagts för några år sedan skulle jag ha viftat bort det, landslaget var inte sådant då. 

I dag är jag övertygad om att det ligger mycket i Hyséns reflektion. 

Klyschornas klyscha inom lagidrott – ”Stämningen är hur bra som helst” – är sann när det gäller Erik Hamréns landslag. Trots att resultaten, som ofta styr sånt där, inte alltid är de bästa. Det är en viktig poäng.

Mot den här bakgrunden fick jag en uppenbarelse härom natten och den drabbade mig efter jag hade lyssnat på ett radioinslag om grisar. 

Det räcker nämligen att en gris i svinstian mår dåligt och är ur balans (till exempel på grund av trängsel) så biter den svansen av en annan gris.

Blodet sprutar, och när grisar får smak på blod blir de som tokiga och börjar bita av svansar till höger och vänster tills det är fullt krig i gyttjan.

Därför är det viktigt, sa grisexperten, att ingen gris mår dåligt. Det startar kedjereaktioner som är svåra att stoppa.

Jag hade feber den här natten men såg framför mig hur Zlatan Ibrahimovic strax efter avspark på Estádio da Luz bet svansen av supergrisen Pepe som i sin tur gav sig på pappagrisen Bruno Alves som kastade sig över minigrisen Ronaldo som sprattlade vilt för att freda sin knorr.

Till ingen nytta.

När allt var över kunde ett harmoniskt svenskt landslag blicka ut över slagfältet och konstatera att de hade fått precis det resultat som hemma på Friends följande tisdag tog Sverige till fotbolls-VM i Brasilien 2014.

Det var grymt.

Så var det dags för landslagssamlingens första riktiga träning. En dag som denna är det förstås positivt att kunna dra för ett tak. Regnet som faller över Solna hade gjort det svårt att genomföra ett bra pass på gräs.

Innan träningen var det mixad zon och jag intervjuade Sebastian Larsson om hur han och Mikael Lustig har tänkt att hantera Ronaldo.

Då brakade det till bredvid oss:

– Oj, nu blev det fajt, sa ”Seb”.

Anledningen?

Anders Svensson klev in i mixade zonen och journalisterna stormade dit.

Alla undrade förstås om bilen går bra.

Skämt åsido, som jag skrev på bloggen redan i går landar inte ansvaret på Anders utan på Svenska Fotbollförbundet som inte fått utan köpt bilen av sponsorn.

– Jag blev glad och stolt och lite chockad, sa Anders om när han fick nycklarna på galan i går.

Han fick också fick frågan om han tror att det kan sticka i ögonen på folk att en redan välbetald fotbollsspelare får ännu en bil att ställa bredvid de andra.

– Alla får ha sina åsikter, jag har egentligen inga kommentarer till det.

Som sagt, det var förbundet som gjorde bort sig, och det är åt det hållet kritiken bör riktas.

Vilket också görs.

Därmed kan landslaget nog släppa frågan men den lär leva vidare för förbundet – och så småningom även för Anders.

I alla fall, bara tre dagar kvar till avspark i Lissabon och det märks att intresset för de här playoff-matcherna är oerhört stort. Hemma i Göteborg sparkas det igång en jättefest på Trädgår’n, Tillsammans mot VM, för de göteborgare som inte har möjlighet att ta sig in på Estádio da Luz, alla journalister är på plats här på träningen, det vimlar av webb-tv-kameror.

Som det ska vara inför två extremt avgörande fotbollsmatcher.

Förbundskapten Erik Hamrén har en intressant taktisk frågeställning att brottas med. Han har försökt stänga till mot Österrike och framför allt Tyskland utan att vara i närheten av att lyckas över 90 minuter.

Ska han göra det igen – eller gå ut lite hårdare för att jaga det viktiga bortamålet som faktiskt kan sätta Portugal under press?

Jag trodde att det var ett skämt.

Det såg Anders Svensson också ut att tro.

Ett stort och svindyrt åbäke som någon sponsor som ville vara smart hade ordnat eftersom Anders har ”rullat längst” i landslagshistorien på herrsidan, 146 A-landskamper.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. De var inte positiva.

Therese Sjögran, hon har gjort 187 A-landskamper fast på damsidan – vad skulle hon få då? En lastbil? Ett atlantångare?

Nä, hon fick ingenting. Inte en lådbil en gång. Inte ens en påse bilar.

Jag tycker inte Sjögran ska ha någonting. I alla fall inte en svindyr bil. Det skulle inte Anders Svensson heller haft. Jag undrar om han verkligen ville ha lyxbilen?

Här skickar Sveriges största idrottsförbund – på en redan påkostad firmafest – ut en bil värd runt en halv miljon kronor som om det vore en skraplott.

Eller en bingolott kanske, det var till Bingolotto överlämnandet förde tankarna när SvFF:s egen version av Loket Olsson kom fram med bilnycklarna.

Anders Svensson har gjort flera säsonger i Premier League, han fick tio miljoner kronor för att skriva på för Elfsborg 2006, han är säkert redan bilsponsrad i klubblaget – men ansvaret ska förstås inte läggas på Anders.

Däremot tycker jag att förbundets agerande kändes osmakligt då de aktivt gör sig till avsändare.

Vi lever i ett land där folk får slita för att ställa mat på bordet, ska ett idrottsförbund dela ut gåvor i halvmiljonklassen bara för att en redan priviligerad fotbollsspelare gjort några landskamper fler än de andra?

Jag tycker självklart att vi ska hylla våra hjältar men det hade gjorts lika bra utan lyxbil. Till exempel genom att Anders Svensson fått pris som Årets mittfältare, för det förtjänade han minst lika mycket som vinnaren Albin Ekdal eller Rasmus Elm (som inte ens var nominerad).

Annars var det som vanligt en gala med usla skämt och förväntade vinnare  (jag bommade bara en), grattis Zlatan & Lotta, och bra av TV4 att sätta ihop en genomarbetad minneshyllning till Ivan Turina.

Det var Fotbollsgalan 2013:s vackraste och bästa del.

Det man fortfarande undrar är om TV4 har fått tag på Tobias Hysén ännu?

Min förkylning blev inte bättre av att följa det allsvenska kvalet på Örjans Vall i går eftermiddag. Därför blir det till att bädda ner sig i dag, jag vill inte nysa landslagsspelarna i ansiktet i mixade zonen. Det kan i det här läget betraktas som landsförräderi.

Fotbollsgalan brukar jag sällan gå på – been there, done that – men jag kommer säkert slänga ett öga på den framför TV:n.

I alla fall, så här tycker jag att priserna ska falla på herrsidan. Vad gäller damerna är andra bättre lämpade att spekulera i det.

ÅRETS MÅLVAKT

Andreas Isaksson (Kasimpasa SK), Kristoffer Nordfeldt (SC Heerenveen), Johan Wiland (FC København).

KOMMENTAR: För de avgörande räddningarna mot Österrike, för att han är en av de bästa målvakterna i Süper Lig och för att det var Johan Wiland som släppte in de där fem målen mot Tyskland.

ÅRETS BACK

Per Nilsson (FC Nürnberg), Jonas Olsson (West Bromwich Albion FC), Martin Olsson (Norwich City FC).

KOMMENTAR: För det öppnande kvitteringsmålet mot Österrike och för att Martin nästan alltid presterar bra i Blågult. Men jag tycker det är märkligt att Mikael Lustig inte kan vinna detta som faktiskt bidragit mycket framåt i landslaget, vunnit ligan och spelar i Champions League med Celtic. Jonas Olssons landslagsår kan inte anses ha varit särskilt lyckat, snarare tvärtom. Plåster på såren för den plötsliga petningen? Både Hamrén och Allbäck sitter ju i juryn. Jonas har gått starkt i Premier League, det ska påpekas.

ÅRETS MITTFÄLTARE

Albin Ekdal (Cagliari Calcio), Alexander Kacaniklić (Fulham FC), Anders Svensson (IF Elfsborg).

KOMMENTAR: Här finns det inte heller någon riktigt klockren vinnare men i de tre matcher som till slut tog Sverige till playoff – Irland borta, Kazakhstan borta och Österrike hemma – var Anders den gemensamma nämnaren som inte startat tidigare men gjorde det då. Dessutom sköt han 2-1-målet borta mot Irland. Skulle Ekdal eller Kacaniklic få priset är det mer för att uppmuntra deras snabba, blågula karriärer. Precis som om Nilsson får det i kategorin ovan. Och var är Elm och Wernbloom som har gått starkt i klubblaget i alla fall?

ÅRETS FORWARD

Johan Elmander (Norwich City FC), Tobias Hysén (IFK Göteborg), Zlatan Ibrahimović (Paris Saint-Germain FC).

KOMMENTAR: Överflödig.

GULDBOLLEN

Zlatan Ibrahimović (Paris Saint-Germain FC).

KOMMENTAR: Överflödig.

ÅRETS MÅL

Zlatan Ibrahimović (mot England på Friends).

KOMMENTAR: Jag förutsätter att det kommer att vara med i omröstningen eftersom det gjordes efter senaste Fotbollsgalan. Annars tycker jag Kennedy Igboananikes mot Halmstad, också det en bicycleta.

I dag var Sven-Göran ”Svennis” Eriksson i Stockholm för att kränga sin bok. Efter en ganska hastigt överstökad presskonferens – där Svennis svarade så gott han kunde på de frågor han fick – var det dags för personliga sittningar med ett antal journalister från olika medieföretag (mer om det i torsdagens tidning där han intervjuas av Krokodilen).

Själv gjorde jag som jag lärt mig – tvärtom.

Jag pratade med författaren till boken, Stefan Lövgren.

…nej, inte handbollsliraren, den här snubben påminner mer om Vladimir Putin…

’
…i alla fall, jag var nyfiken på vilken bild Stefan Lövgren hade fått av Svennis intresse för ett framtida förbundskaptensuppdrag?

Själv är jag av åsikten att Svennis aldrig någonsin kommer att vilja ha jobbet och heller aldrig velat. Svennis brukar ge svävande svar om att det inte passar just nu och så vidare och yada yada.

Men Lövgren som tillbringat långt över hundra timmar i Svennis sällskap måste ju veta säkert hur det ligger till.

Så jag frågade.

– Jag trodde från början att det skulle vara som i filmen Citizen Kane, hans Rosebud.
Kälken?
– Ja, grejen han alltid ville ha men aldrig fick. Det är ju så med Svennis, allt i hans liv är tillfälligheter. Saker bara händer.

– Han hade ett stående erbjudande under Lagrell. 1997 kom han och erbjöd jobbet, då hade Svennis Lazio, världens dyraste lag. Det fanns inte en chans att han skulle ta Sverige då.

– Sedan, när han var i Notts County 2009, för honom var det ett drömprojekt. Jag trodde inte en sekund på det. Jag trodde att det bara handlade om pengar. Men han fick aldrig några pengar i Notts County. Det var hans chans att bygga upp ett lag från grunden. Kontraktet hade inte stoppat honom men jag tror att han kände att det där var något spännande för honom.

– Svennis var skitsur på Lagrell. Det var det första han sa till mig. Vi åt middag i Bangkok och jag frågade: ”Vad fan har du inte tagit svenska landslaget för?”.

– Då berättade han om diskussionerna med Lagrell. Att de hade bestämt att inte ge några kommentarer, sedan gjorde Lagrell det ändå. Jag tycker att Lagrell säger emot sig själv. Han säger att Svennis aldrig fick erbjudandet för att de inte hade börjat diskutera ekonomin ännu. Men då fanns det ju ett erbjudande, eller hur?
Lagrell säger väl så för att han vill skydda Erik Hamrén, för att Hamrén inte ska känna sig som andravalet?
– Absolut, det var det som var grejen. Svennis sa ju till Lagrell att ”Jag är jättehedrad men jag tackar nej, jag skulle gärna vilja men jag kan inte, jag har ett jobb här”. Då säger Lagrell ”Okej, kan vi hålla tyst om det här för att skydda Hamrén? Hamrén får ju inte framstå som ett andraval”.

– Sedan gick Lagrell ut och snackade ändå. Då får han skylla sig själv.
Men vad jag hörde i den här vevan var att det fanns en reservplan. Att Svennis skulle vara kvar i Notts County, Hasse Backe och Tord Grip skulle sköta det dagliga, sedan skulle Svennis flyga in till matcherna?
– Enligt Svennis gick Lagrell med på det. Enligt Svennis var det han själv som kände att det inte skulle funka i längden. Men kan inte ha två olika jobb.  Det är vad han har berättat för mig.

– Han hade ju ett liknande upplägg i Lazio och med England. Det fungerade inte.

Men i framtiden då? Jag förstår ju att han vill vara kollegial nu inför ett playoff och inte säga något som stör Hamrén men vad tror du, vill han om det blir en lucka?
– Det man ska säga är att Svennis och Hamrén är ju kompisar. De käkade middag i Dubai i våras. Jag var inte med men Hamrén var nere på semester och ringde upp Svennis, sedan åt de middag ihop.

– Men en grej som han har sagt, som vi inte tog med i boken, är om hans pappa och andra människor i Sverige. Det är en helt annan grej för honom att leda England eller andra lag, det händer där borta nånstans. Men vad skulle pappa säga om det skulle gå dåligt med Sverige?

– Jag bara garvade åt det först men sedan när han tog upp det fler gånger…jag tror han är lite nervös för det där. Det är lite gulligt nästan.
Är han rädd hur bilden av honom skulle bli om han misslyckas, att det blir testamentet i Sverige?
– Nej, han är inte rädd för misslyckanden för fem öre. Jag tror det är en jävligt personlig grej bara. Pappa bryr sig inte om Guangzhou (Svennis nuvarande klubb i Kina), de snackar varje dag på telefon, kul att ni vann men Sverige…vad ska gubbarna pappa spelar på hästar med i Torsby säga? 

– Jag tror ändå det är en grej han önskar att han skulle ha gjort.

Ungefär så. Men plötsligt växlade författaren spår och sa att Elfenbenskusten, laget Svennis ledde under VM 2010, det skulle han gärna ta igen.

– Ja, han gillade det som fan. De afrikanska lagen har ju inte råd att ha europeiska tränare under kvalen. Men tre-fyra månader före VM-slutspelen kickar de den lokala killen och tar in någon på korttidskontrakt.

Elfenbenskusten möter Senegal i Casablanca nästa vecka med en VM-biljett i potten.

– De gillade honom. Drogba gillar honom. Och Drogba har en del att säga till om.

Den som lever får se.

Jag frågade också författaren om en mer pikant historia som en norsk journalist visat mig ur boken innan pressträffen. Om en blöt kväll med Glenn Schiller och dennes kvinnliga bekant.
– Den historien har vi inte med i boken, sa Lövgren förvånat.
Jo för fan, en norsk kollega visade mig den precis, i den norska utgåvan.
– Åh fan.

Det visade sig vara en ganska fascinerande historia. Men den spar jag till papperstidningen.

Farsan och jag har sökt svaret på var den svenska fotbollens vagga finns. Här är vår något långrandiga slutsats:

Jonsered – en brittisk ö i Sverige

År 1831 inköptes godset Jonsered – i dag ett bruksamhälle en mil öster om Göteborg med ett par tusen invånare – av kommerserådet Olof Wijk. Denne innehade dock inte godset mer än två år, redan 1833 sålde han det vidare till sin svåger, William Gibson, som tillsammans med sin svåger och kompanjon Alexander Keiller tog över. Redan samma år anlades en segel- och tältduksfabrik vid ån nedanför Manered. Efterhand uppstod fler grenar av textilindustriell framställning.

De båda skottarna hade förmodligen inga problem med att få folk till sin fabrik då skiftesomvälvningen just pågick för fullt i socknen. De upprörda känslor som detta förde med sig måste ha gynnat de båda fabrikörerna då det ”blev folk över” efter skiftena som genomfördes – som tvingade folk att ta vilka jobb som helst för att kunna överleva.

Jonsereds fabriker utvecklades godartat år efter år. Och redan efter ett tiotal år var det ett företag av betydande storlek. William Gibson bodde kvar inne i staden men för att underlätta kontakterna lät han anlägga en telegraflinje mellan Göteborg och Jonsered år 1853. År 1856 drogs Sveriges första stambana från Göteborg till Jonsered. Först senare blev Stockholm den andra änden längs denna järnväg. Fabriksklockan av brons vid Jonsereds Fabriker – numera på Jonseredshemmet – påstås i en källa härröra från hans skepp, briggen L´Industrie.

Jonsered blev snart (kommunen) Partilles största arbetsgivare i takt med att fabriken växte. Samhället byggdes upp efter brittiska förebilder och Gibson och hans söner visste att utnyttja den folkökning som bygden upplevde under 1800-talet. De flesta fick jobb på ”bruket”. Samtidigt var de socialt medvetna. De startade skolundervisning i Jonsered redan 1839, tre år före den allmänna skolstarten i Sverige. År 1860 byggde de skolan som ännu existerar i Jonsered, väl värd ett påseende också denna. Samma år var Gibsons kyrka färdig för invigning. År 1868 står ”Herrgården” klar, här bosätter sig Gibsons son som disponent. För att motverka emigrationen till Amerika, upplåter Gibsönerna ett koloniområde dit arbetarna kunde gå efter jobbet – så de inte tänkte på att flytta till Amerika. Naturligtvis kom detta, Sveriges första koloniområde, att hetta Amerika (fast vi kallar det för ”Potäte-Amerika”…).

Fotbollen utvecklas

Så kallad ”spontanfotboll” hade praktiserats på de brittiska öarna sedan medeltiden, och på andra håll i världen. Den fotboll som praktiserades i England och Frankrike under medeltiden hade väldigt lite regler och följaktligen lite gemensamt med dagens fotboll. Det fanns inga bestämmelser på hur många spelare som skulle finnas i respektive lag. Det vanligaste var att man i en by eller stad samlade ihop deltagare i två lag, totalt kunde antalet deltagare uppgå till hundratals personer, även möten mellan två byar eller städer var vanligt förekommande. Målburar förekom vanligtvis inte. Istället handlade det om att försöka driva bollen från punkt A till B som kunde vara flera kilometer från varandra. Spelet var brutalt och svåra skador förekom ofta. Det var inte ovanligt att spelet urartade i rena slagsmål, vilket gav fotbollen dåligt anseende hos myndigheterna. På 1500-talet hade fotbollsspelet även börjat utövas på de stora universiteten som t.ex Oxford och Cambridge.

Men i början av 1700-talet dog intresset ut på de brittiska öarna. Under 1800-talet blev detta spel åter populärt på just de brittiska öarna. Befolkningstillväxt och nya sätt att bo i städer och större samhällen drev fram olika fritidssysselsättningar, och idrotten kom då väl till pass. Spelet ansågs nyttigt då det ansågs härda pojkar till riktiga gentlemen. Under denna tid var fotboll en blandning av dagens fotboll och rugby. Spontanfotbollen frodades på gator och torg, på ängar och gärden. Spelet varierade från ort till ort. Beskrivningar finns om hur kvartersgrabbar mötte andra kvartersgrabbar i mer eller mindre fri kamp om bollen från ände till ände utefter en gata. Antalet spelare var obestämt eller bestämt av gängen, och bollen skulle drivas med varierande medel till motståndargängets kvartersände. Dessa aktiviteter spred sig även uppåt i samhällshierarkin och unga studenter började praktisera liknande sportliga aktiviteter vid skolor och högre lärosäten. Den allmänna skolgången gynnade tillväxten av aktiviteter som barnen kunde syssla med under rasterna mellan lektionerna. Detta drev på skapandet av olika sportgrenar och fritidsaktiviteter i Storbritannien under 1820-1830-talen.

Vid privata internatskolor runt om i Storbritannien växte intresset för sporten med boll allteftersom, och flera av dessa skolor kom år 1848 överens om vissa regler. Vid internatskolorna bildades fotbollsklubbar, den första i staden Sheffield år 1855. Därefter kom nya regler och fler fotbollsklubbar bildades, och det engelska ligaspelet i fotboll kom igång under 1860-talet. Fotboll växte sig allt större och blev allt populärare. 1863 bildades Englands fotbollsförbund – Football Association. Men en splittring uppstod omgående och 1871 bildades Rugby Union. Orsaken till att rugbyn och fotbollen gick skilda vägar var att man inte kunde enas om vilka regler som skulle gälla. Olika internatskolor tillämpade olika regler där en del skolor med starkaste fästet i Cambridge ansåg att det skulle vara förbjudet att använda händer och armar. Den andra inriktningen som hade sitt starkaste fäste i Rugby School, skolan som gav namn till spelet, menade att man inte bara skulle få använda händerna, man skulle även kunna bära den och en oval boll skulle användas. När FA grundades, var målet att skapa ett gemensamt regelverk som tillfredsställde båda parter men det var omöjligt att enas.

När brytningen mellan sporterna genomförts, satsade FA stort för att popularisera spelet, en satsning som skulle visa sig mycket lyckosam. År 1871 startade engelska cupen och sedan dess har sporten rullat på. En benämning för fotboll i England är ”Association football” efter fotbollsförbundet. Benämningen ”Association football” uppkom för att skilja fotbollen från rugbyn där rugbyns anhängare menade att deras spel var den ”äkta” fotbollen. I nutid är benämningen ”Association football” ovanlig i England, vanligtvis kallas spelet helt enkelt bara ”football”. År 1872 spelades den första landskampen, mellan Skottland och England, i Partick, Glasgow, Skottland, slutresultat var 0-0.

…och ”football” hittar till Västsverige…

I Sverige, och först då i Göteborg med omnejd, praktiserades också en slags spontanfotboll från 1800-talets mitt och framöver. Skotska och engelska influenser spreds via handeln med Västsverige och de hitflyttade yrkeskunniga arbetarna från Skottland och England. Släkten Gibson, som ägde Jonsereds fabrik, fanns på båda sidorna av havet med sina handels- och rederirörelser, och även andra skotska släkter av betydelse för kontaktutbytet etablerade sig i Göteborgsområdet. Invandringen av de skotska kärnarbetarna, som behövdes för den västsvenska textilindustrin i Göteborg och Jonsered, gav impulser till spontanfotbollen och senare till fotboll i mera reglerad form.

Under loppet av 1800-talet fördes skottar och engelsmän hit för att lära upp sockenborna i fabriksarbetets ädla konst. Fotbollen hade under 1860-talet börjat ta form i Storbritannien och börjat få egna allomfattande regler, om än med lokala varianter runt om i England och Skottland. Dessa brittiska fabriksarbetare skulle lära upp de tröga Jonseredsbönderna och borna i ett då modernt arbetssätt i maskindrivna fabriker. På fritiden sysslade dessa britter med olika sporter, bland annat det som snart skulle bli fotbollen. De så att säga förde med sig ”böllen” hit, och mot slutet av 1800-talet var Jonsered en del av den svenska fotbollens vagga.

På så sätt var en del Jonseredsgrabbar väl insatta i spelet med boll, de brittiska arbetarna gav sig av hem igen, men andra stannade kvar och gifte sig. De gav brittiska gener till nya årgångar av Jonseredsbor som föddes under 1860-1880-talen. Kanske detta på ett biologiskt sätt höll liv i fotbollskunniga gener i just Jonsered? Tja, vem vet?

Under 1850-1860-talen handlade det ofta om spontanfotboll i Jonsered, varianter av rugby och fotboll spelades mellan grupper av främst ynglingar i tonåren. Skolpojkar och de yngre arbetarna spelade på den tiden efter skolans respektive arbetets slut till dess att mörkret sänkte sig över samhället. De som kom till ängen eller gatan och senare till planen på skolgården delade in sig i lag och kunde spela i timmar. Lagen från Jonsered kom också att möta lag utifrån, och sådana matcher förekom innan sekelskiftet 1900, redan innan någon separat fotbollsklubb bildats i Jonsered. Men under 1870-talet började man ta efter de regler som fanns i främst Storbritannien och fotbollen kom att konkurrera ut rugbyn i både Jonsered och resten av Sverige de kommande decennierna.

Fotbollen spreds därefter i de större städerna vilka hade kontakter med övriga världen, och främst var det hamnstäderna som kom att anamma fotbollen – Göteborg, Malmö, Stockholm, Gävle, Visby, Helsingborg och Gävle. Fotbollsstäderna Göteborg, Stockholm och Visby enades redan år 1885 om gemensamma regler för fotbollen. De engelska reglerna antogs först år 1895 och ersatte då de tidigare. När Svenska Mästerskapen i fotboll ägde rum år 1896 fanns redan duktiga fotbollsspelare i Jonsered, således före föreningsbildandet i samhället.

Så småningom tog även föreningsbildandet fart i Göteborg. Den första göteborgsklubben konstituerades 1883, Lyckans Soldater, och flera medlemmar i Örgryte IS, bildat år 1887, var skottar. År 1894 bildades GAIS, Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap och tio år senare tillkom IFK Göteborg, Idrottsföreningen Kamraterna i Göteborg. Snart bildades fotbollsklubbar även i Stockholm, Gävle, Malmö, Helsingborg och Norrköping.

Drömmar om ett utopiskt samhälle gynnar fotbollen i Jonsered

Gibsonsläktens direktörer i Jonsered anlitade tidigt yrkesskickliga skotska arbetare, varvid det kan antas att spontanfotboll även utövades tidigt i Jonsered. Till en början var brukspatron William Gibson, den andre, inte så intresserad av att stödja fotbollen. Gymnastik och idrott mera generellt låg honom varmare om hjärtat. Individuella idrotter föredrogs framför kollektiva. Risken för arbetarnas eventuella politiska och revolutionära mobilisering genom utövningen av lagsporten fotboll ansågs något äventyrlig, enligt disponenterna uppe på Herrgården. Det synsättet visade sig med full kraft när en av dem in i det längsta motarbetade den fackliga och politiska organiseringen på fabriken. Det senare föreningsbildandet i Jonsered än i Göteborg har häri en av sina förklaringar. Men den omständigheten medförde dock inte att fotbollsspelandet kunde hindras att utvecklas. En ny brukspatron med ett annorlunda synsätt och en mer positiv syn på sportutövningens fördelar började sprida sig runt om i Sverige, inte minst genom idéer komna från Storbritannien, som ju var Gibsönernas ursprungsland, och med vilken man hade många handels- och släktförbindelser.

I New Lanark i Skottland praktiserade britten Robert Owen sin radikala grundfilosofi redan i början av 1800-talet och i boken A New View of Society beskrev han den. Gemenskapens betydelse för såväl produktionen vid bomullsspinneriet som invånarnas välbefinnande betonades. Det dubbla målet skulle uppnås genom moralisk, social och fysisk omsorg om alla i samhället. I den andan främjades gymnastik och idrott i olika former. Fotbollen fick efter hand fäste och erkännande av patriarken även i Jonsered. Owens utopiska samhälle överfördes inte i sin helhet till Jonsered, men vissa owenska idéer tog Gibsönerna fasta på och gav spridning åt. Detta sker under decennierna efter år 1860, och tas som ideologiskt förhållningssätt av flera av Jonsereds Gibsonska brukspatroner.

Lånebibliotek och föreläsningar skulle således även vara medel i arbetarnas bildning. Man måste kunna läsa och skriva i det nya fabriksdominerade samhället, det förstod Gibsönerna. I och med socialismens genombrott i Sverige på 1880- och -90-talen sprängdes arbetarrörelsen i två delar, den liberala och den socialistiska, och den socialistiska devisen löd ”bröd först, bildning sedan”. Det gällde då för brukspatronerna Gibson att om än något motvilligt slutligen komplettera utbudet så att andra aktiviteter erbjöds arbetaren. Fotbollen, som fanns redan långt tidigare och mera spontant i Jonsered, legitimerades och fick då fäste och etableringsmöjligheter på allvar i Jonsered. Det sker på 1880-talet. Den ansågs av disponenterna, som brukspatronerna i Jonsered nu kallades, vara av mindre militaristisk karaktär än rugbyn. Rugbyn sågs som ett enda stort slagsmål, medan fotbollen uppskattades för sin gracila skönhet och sitt återhållsammare spelsätt, där endast fötterna fick användas. Den var mindre rebellisk till sin karaktär, och således mindre benägen till att uppvigla till revolution. Rugby sågs däremot som en förövning till en våldsam samhällsomstörtning.

Även andra sporter introducerades i Jonsered. Tennis utövades uppe vid Jonsereds herrgård senast i början av 1880-talet. Handbollsliknande övningar  utövades också tidigt i Jonsered, liksom korgboll och andra friidrottsliga aktiviteter. Och detta redan under 1880-1890-talen. Tennis spelades även av Gibsönerna och det blev en överklassens idrottsutövning uppe på höjderna, medan fotbollen nere i dalgången, i de besuttnas tankevärld, tillhörde det arbetande patraskets fritidssyssla. Några idrottsklubbar bildades dock inte före år 1880, det var ännu förbjudet av överheten. Men redan under 1880-talet började man släppa på reglementena och i de större städerna bildades snart idrottsutövande klubbar. Föreningsbildandet inom fotbollen ägde emellertid rum lite senare. Den första, kända, idrottsliga klubben i Jonsered bildades år 1892. Fotbollsmatcher mellan lag från Jonsered och andra lag i närområdet förekom emellertid tidigare.

Idrottsliga aktiviteter utvecklas i Jonsered av präster och en gjutare

Den förste pastoren i Jonsereds kyrka var en fritänkare, och en nagel i ögat på både kyrkliga överheter liksom brukspatronerna i Jonsered, som ju ägde kyrkan. Den nyinstallerade pastorn och brukspredikanten i den år 1860 färdigställda kyrkan i Jonsered hette Kristian Torin, från Halland. Han påbörjade sin tjänst år 1861. Han hade dragningar åt det frikyrkliga hållet, inte minst till pietismen. Han var ofta kritiserad i pressen, och han betraktades snart som en fridsstörare. Men inte av alla, han var omtyckt av Jonseredsborna som såg honom bilda sångförening, försvarade kvinnors rätt att förkunna Guds ord och samla gamla arbetare i en förening där de då och då fick både mat och lyssna till Guds ord. Han var inte rädd för brukspatroner och sina biskopliga överhuvuden, och det föll i god jord bland de hunsade arbetarna i Jonsered. Pastor Torin stannade till år 1891, då han till slut erhöll en kyrkoherdetjänst i Östad vid sjön Mjörn. Han hade försvarat arbetarnas rätt att utöva idrotter och lade på så sätt grunden för ett idrottsligt utövande bland Jonseredsborna – även om han inte gillade ett ”syndigt exercerande” på helgdagarna, som han kallade den då utbredda skarpskytterörelsens övningar på söndagarna.

Den nye pastorn i Jonsered, Ernst Klefbeck, från Västergötland, hamnade som pastor i Jonsereds kyrka år 1891. Han var inte lika kyrkligt radikal som företrädaren, men däremot mer modern i synen på att idrott var något gott. Idrotten skulle hålla de unga arbetarna borta från alkoholen, ansåg Klefbeck. Han startade tillsammans med gjutaren Gustav Friberg ”Ynglingaföreningen” 1892. Vem denne Gustav Friberg var, är något oklart. Men han var gjutare i Jonsereds fabriker, och troligtvis en pådrivande ande vad gäller idrottsutövning och säkerligen fotboll i synnerhet. Kanske han själv hade fastnat för denna bollkonst under de år då brittiska arbetare lärde ut denna konst till bönderna i Jonsered och dess fabriksarbetarkår under föregående decennier? År 1893 ändrades namnet till Jonsereds GoIF (Gymnastik- och Idrottsförening) och därmed organiserades verksamheten fastare. Bland annat anslöt sig Jonsereds GoIF till riksidrottsförbundet (Svenska Idrottsförbundet), som bildats år 1895.

Målet var att samla ungdomen i Jonsered och erbjuda dem gymnastik och andra idrottsliga aktiviteter. Även utflykter anordnades. Tanken var att kärnan i verksamheten skulle vara gymnastiken, men efter hand förekom även friidrott och korgboll på schemat. Bland utövarna som anslöt sig fanns många fotbollsspelare och med tiden kom fotbollen att dominera alltmer.

Klefbeck och Friberg – och Gibson – strävade efter att hos invånaren och arbetaren forma en sund själ i en sund kropp. I föreningens begynnelse förlades också träningen och tävlandet till de kvällar ölkärrorna kom till samhället. Både män och kvinnor deltog i gymnastiken och i idrottandet. Gibson ställde lokaler till förfogande. Men den schemalagda träningen i gymnastik med mera hindrade inte brukssamhällets pojkar och ungdomar från att ägna sig åt fotboll, när mörkret inte satte hinder i vägen.

Pastor Klefbeck flyttade från Jonsered, han hamnade i Stockholm. Där bildade han ett framgångsrikt handbollslag som kallades ”Pastorns Gossar”, sedermera bytte man namn till – IK Hellas.

I och med fotbollens dominans inom GoIF kom gymnastiken, friidrotten med mera att bli inslag i fotbollsträningen. Redan 1893 upplät Gibson skolgården till fotbollsplan. De fotbollsivriga tog sig verket an och året därpå (1894) stod planen klar. År 1905 tillkom en gräsplan och det blev starten för deltagande i spel i klass II i Göteborgsserien. Den första matchen i den serien ägde rum mot Kroksslätts IK, men matcher hade spelats tidigare både före och i och med Jonsereds GoIF:s bildande.

Fotbollen som etablerad brukssport i Jonsered

Fotbollen blev en populär sport i Jonsered under de första åren av 1900-talet, och många var de grabbar som tränade och spelade för brukets lag. Snart tillkom ett nytt lag, Bokedalens IF, år 1908. Och en rivalitet kunde anas mellan de båda klubbarna. En av Jonseredsfotbollens verkliga höjdpunkter ägde rum 1909-1911. Åren 1910 och 1911 vann Jonsereds GoIF DM. Då hade de dåtida största stjärnorna som en viss herr Erik Börjesson, vidare fotbollsgenier såsom Lindoff Andersson, Konrad Törnqvist och John Olsson redan lämnat klubben, men eftersom GoIF spelade DM i Västergötland och inte i Göteborg kunde de vara med, och det tyckte Erik var bra för sämjan mellan de flygfärdiga och de kvarvarande fotbollsspelarna. I Jonsered var man ömsom stolt och ömsom förbannad över att de lämnat föreningen på hemorten.

Efter en schism med Svenska Fotbollsförbundet (bildat 1904) år 1912, upplöstes GoIF. I virrvarret efter den schismen florerade spontanfotbollen som aldrig förr i samhället. Fotbollsgängens tid var inne. En mängd mer eller mindre organiserade lag bildades efter hand de kommande åren. Utifrån samhällets mer eller mindre väl avgränsade bostadsområden formades lagen; norr om landsvägen, söder om den, närmare fabriken, på fabriksholmen osv. Många duktiga fotbollsspelare lämnade under den perioden Jonsered för toppklubbarna i Göteborg. Bland dem återfinns Henning Svensson, Erik Hjelm, Torsten Svensson, Gunnar Zacharoff med flera.

Utan matcher i seriespel tröt resurserna. Utrustning saknades. Fotbollsskor tillhörde den lyx som få kunde unna sig. Träskor fastsatta med snören och trasbollar i stället för fotbollar förekom. Brukspatron James Gibson ställde upp med fem kronor för inköp av en fotboll vid ett tillfälle, möjligen vid flera. Hans son Paul hade själv redan tidigare visat sitt eget intresse för fotboll. I en önskelista inför julen 1905 kan man läsa:
”När Jonsereds Bollklubb bildades 1914 styrdes verksamheten upp, men klubben anslöt sig inte till något förbund och deltog inte i några mästerskapstävlingar. Klubben påträffas emellertid i Göteborgsserien”.

I början av 1900-talet bildades alltså ett antal idrottsklubbar, varav en del sysslade med fotboll. Här tränade och spelade blivande landslagsstjärnor och fotbollshjältar fram till våra dagar. Partille kommuns mest framgångsrika fotbollsförening. Naturligtvis bör varje sann Partillebo åtminstone en gång om året bese Jonsereds IF spela på det vackra Jonsereds Idrottsplats. Planenfärdigställdes med medlemmarnas arbetsinsatser, och stod spelklar år 1922. Därefter sköttes den av trotjänare på bruket vilka klippte och skötte planen med yttersta noggrannhet. Idrottsföreningen blev ett med Jonsereds Fabriker under de kommande decennierna. Den nuvarande anläggningen fick ett ansiktslyft under 1980-talet, då även Idrottshallen i anslutning till Fotbollsplanen byggdes.

När fotbollen tog över inom GoIF bildades för den allmänna idrotten Bokedalens Idrottsförening 1908. Under 1910-talets slutskede, det var ju världskrigstid och nödår, minskade intresset för fotbollen och medlemsantalet i föreningen sjönk. Det gällde även Bokedalens IF och de kvarvarande i de bägge klubbarna insåg att bruket behövde en stark förening, inte två svaga. Man diskuterade och således kom man fram till att Jonsered borde ha en stor förening där flera idrottsliga grenar kunde samsas. De kvarvarande medlemmarna kom till slut överens, och anslöt sig till Jonsereds IF som tillkom år 1921.

I föreningen samsades senare både brottning och friidrott.

Under 1900-talets första decennier, men även senare, återfanns en rad fotbollsspelare från Jonsered i landslaget, och ur den Jonseredska fotbollskällan öste göteborgsklubbarna ÖIS, IFK Göteborg och GAIS elitspelare. Ja, den göteborgska fotbollen har mycket att tacka Jonsered för. Hela fotbollselvor producerades fram i Jonsered och dess fabrik under årens lopp. Ja, hela fotbollslandslag har i detta lilla goa samhälle skapats.

På tal om det skotska inflytandet i Västsverige och i Jonsered finns något intressant att notera i staden Aberdeen, Skottland. I borgmästarens boning i denna stad finns ett porträttgalleri, där storheter från Jonsered och Göteborg blickar ned mot betraktaren. Här finns de uppradade, brukspatronerna Gibson och Dickson, tillsammans med andra skotska och västsvenska företagsledare.  Man känner sig hemma i Aberdeen, ja riktigt hemma, nästan som i Jonsered, men i Aberdeen. Tala om kulturella inramningar och historiska vingslag…

Erik Börjesson – 1900-talets ”Zlatan”

Erik Börjesson (1888-1983) kom att spela fotboll på gatorna i samhället och senare på skolgården, där den första fotbollsplanen kom att ligga, när han själv var ung. Spelet med bollen hade då pågått en längre tid, han hade vuxit upp med den. I början av 1900-talet var han en yngling i 13–14-årsåldern – och mycket bra i fotboll. Han trodde på den så kallade Jonseredsandan som huvudsaklig förklaring till de tidiga framgångarna för fotbollen i samhället. Kollektivets överlägsenhet över individualismen, egoismen, var hans ideologiska rättesnöre, och det synsättet framfördes således av den moderna fotbollens allra största individuella stjärna på den tiden. Erik Börjesson hade sin ideologiska hemvist inom socialismen och kom efter hand att sympatisera med dess kommunistiska gren. Men på planen var han en individuell artist, ett geni som kunde göra lagkamraterna till statister i ett storslaget drama.

Medelklassen hade under fotbollsrörelsens första organiserade era en stark ställning på såväl klubb- som landslagsnivå, även om undantag fanns. Amatörreglerna undergrävde kvaliteten. Det hände att spelarna fick stå för sina egna kostnader för resor till landskamper. Erik Börjessons fruktlösa försök att få ersättning från fotbollsförbundet kan förklara varför han inte uttogs i laget till OS i London 1908.

Men Erik tackade även flera gånger nej till landskamper av andra skäl. Han var hemkär. Närheten till familjen och brukssamhället betydde mycket för honom. Samtidigt gällde det, som sagt, det ekonomiska, familjens försörjning. Ledighet för landslagsspel innebar förlorad arbetsförtjänst. Vid ett tillfälle avböjde han medverkan i en landskamp, då ekonomin inte medgav inköp av en ny kostym. Amatörreglerna favoriserade medel- och överklassen, inte arbetarklassen. Penningen styrde.

Erik ägnade sig med stor iver åt den jordlott brukspatron Gibson försett honom och familjen med uppe i ”Potäte-Amerika”. Efter 56 timmars arbetsvecka i textilen tog han sig an det lilla jordbruket. Arbetet i fabriken och på jordlotten krävde sin tribut av svett och lidande. Sluttningen upp till potatisbacken var brant, men potatisen skulle i jorden, skötas och skördas. För ekonomins och hälsans skull var det även viktigt att Erik var nykterist. Festerna efter landskamperna undvek han oftast. Erik Börjesson blev svensk mästare med IFK Göteborg 1908 och 1910. När Allsvenskan startade 1924-25 tillhörde han ÖIS.

Erik Börjessons unika förmåga, tekniska skicklighet, smidighet och effektivitet, som fotbollsspelare kom av de ekonomiska skälen främst att användas vid landskamper hemmavid. Men undantag finns. I den prestigefyllda landskampen mot Tyskland i oktober 1911 gjorde han två av målen. Matchen slutade med seger för Sverige med siffrorna 3-1. I den allra första svenska landskampen, i utskåpningen av Norge 1908, prickade han själv in inte mindre än fyra mål. Hade Erik Börjesson varit aktiv i dagens fotboll hade hans internationella stjärnstatus varit given.

År 1919 diskvalificerades Erik Börjesson för brott mot amatörreglerna. Efter visst övervägande från förbundets sida upphävdes anklagelsen med hänvisning till att den ”saknade grund”. Den formuleringen kvarstod trots att de flesta visste att han fick viss om än blygsam ersättning för sin medverkan.

Inom fotbollsklubbarna, även inom Jonsered, var det känt att han fick en mindre slant emellanåt, och då avsåg ersättningen fotboll på klubbnivå. När sedan spelarna i Jonsereds IF mera officiellt erhöll ersättning för förlorad arbetsinkomst spräcktes amatörvallen. Företagen i brukssamhällena stod för fiolerna. Allt fler spelare, även i andra klubbar kunde därmed ansluta sig till landslagstruppen. Men från 1920-talet och en tid framöver var frågan om företagens sponsring av spelarna oklar. Stred den sponsringen verkligen mot amatörreglerna? Reglerna fanns dessutom i Sverige men inte i andra länder som det svenska landslaget mötte. Ländernas bataljer inom fotbollen utspelades således under vitt skilda förutsättningar. 

Erik Börjesson fick ett proffserbjudande från den brittiska fotbollsklubben Liverpool år 1914, men tackade nej. Skälen var flera. Familjen och gemenskapen hemma var viktigare. På frågan om han ångrade att han avböjde erbjudandet från Liverpool följde ett klart ”Nej”. Erik menade under sina sista år att proffsen dessutom har höga löner utan att vare sig kunna försvara det egna målet eller göra mål. Hans egen typ av fotboll var enkel. Pyramiden med två backar, tre halvbackar och fem forwards hade man helt och hållet vänt på, menade han. Inom den nya fotbollsfilosofin hade antalet kedjespelare, som forwards då kallades, bantats från fem till en eller möjligen två. Det gillade inte Erik – det skulle vara fem kedjespelare. Vidare påtalade han …

…att han ifrågasatte spelarnas daltande med bollen och undrade över varför kedjespelare inte sköt när målvakten var skymd utan måste tråckla sig hela vägen in i mål.

…att han inte förstod sig på det eviga passandet bakåt och i sidled.

…att han inte hade mycket till övers för spelsystemens defensiva och destruktiva karaktär.

…att han inte förstod varför spelare hade så svårt att slå inlägg eller skjuta på liggande boll eller varför ”tåfjutten” underskattades.

Erik Börjesson var en individualist och finlirare med en fantastisk förmåga att komma till avslut och göra mål. Hans storhet är odiskutabel. Som förebild som spelare och som tränare förde han sina erfarenheter vidare, bland annat till Sven Rydell i ÖIS.

Sonen Reino Börjesson utvecklades också han till en mycket framgångsrik landslagsspelare. Erik och Reino Börjesson är den enda far-son-konstellation, där båda genom landskampsuppdrag erhållit utmärkelsen ”Stora Grabbars Märke”. Fotbolls-VM 1958 i Sverige och sonens medverkan i landslaget då var en av Eriks högtidsstunder. När han genom åren talat med oss var han alltid mycket noga med att påpeka just detta.

Även på äldre dar var Erik ”Börje” Börjesson en stor förebild för fotbollsföreningens ungdomar. Heino Klamas, ett geni i fotboll, lyssnade hellre på Erik Börjesson än på sina tränare.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om Erik Börjesson att han…

”…var Sveriges första riktigt stora fotbollsstjärna, centerforward i det svenska fotbollslandslagets allra första landskamp mot Norge 1908”.

Det var i den matchen han gjorde fyra mål.

Erik Börjesson tillhörde följande klubbar:
Jonsereds GIF – 1900-1907
IFK Göteborg – 1907- 1910
ÖIS – 1911-1912
IFK Göteborg – 1912-1920
Tränare för Jonsereds IF – 1921-1923
ÖIS – 1923-1925
Sveriges landslag – 1908-1922

Jan Laul
Robert Laul