I Israel fortsätter Benjamin Netanyahu sin valrörelse. Det gäller att till varje pris piska upp en känsla av nationell enighet kring premiärministern, och alla medel är tillåtna.

Dammet efter krevaderna i Gaza har knappt lagt sig förrän Netanyahu spelar ut nästa kort, beslagtagna palestinska skattepengar och tusentals nya bosättningar på den ockuperade Västbanken. Större delen ska dessutom byggas på det mycket känsliga område som kallas E1. När de är färdiga ringar de israeliska bosättningarna helt och hållet av östra Jerusalem.

Det skulle definitivt stänga dörren för den fred alla vet måste bygga på en tvåstatslösning.

Netanyahu säger naturligtvis inte att det handlar om valarbete. I stället beskrivs byggplanerna som en reaktion på att den palestinska myndigheten sökt – och fått – högre status i FN.

”Vi hade inget val”, säger till exempel miljöministern Gilad Erdan.

Bara för tydlighetens skull; ett FN-beslut som en stor majoritet av världens länder ställt sig bakom lämnar alltså inte den israeliska regeringen något annat val än att ge klartecken för nya brott mot folkrätten. Det är kanske inte så konstigt om den logiken har fått världens diplomater att gå i taket.

Och kanske är det precis det Netanyahu vill. I alla fall deklarerar han trotsigt att Israel kommer att försvara sina intressen, oavsett vad världen i övrigt säger. Bosättningarna ska byggas till varje pris.

I dagens Israel kan det vara precis rätt valbudskap. Det är dessvärre en historia vi känner igen.

Konstigare är faktiskt språkbruket i svenska medier. De senaste dagarna – mitt under brinnande diplomatisk kris – har vi nämligen fått höra om planerna på att bygga israeliska ”bostäder” på ockuperad mark.

Aktuellt, Ekot och Aftonbladet (med en text från TT) har alla beskrivit byggplanerna som just ”bostäder”.

Det kanske är en tillfällighet, men visst ser ni skillnaden.

Bosättningar signalerar precis vad det handlar om, olaglig kolonisation av ockuperat land och folkrättsbrott.

Bostäder låter snarare som vanlig, hederlig kommunalpolitik.

Det är en dålig beskrivning av det som händer just nu, när den israeliska regeringen tycks vara på väg att slå igen förhandlingsdörren för gott.

Ingvar Persson

Trots att uppmaningen kommer från Jonna Sima borde jag antagligen avstå från att kommentera Arbetsförmedlingschefens insatser som stjärna i Expressens Webb-TV. För allas skull.

Huvudbudskapet från Angeles Bermudez-Svankvist är trots allt att vi ska vara ”snälla mot varandra”, och jag har lite svårt för att vara ”snäll” mot Bermudez-Svankvist.

Det är absolut inget personligt.

Det handlar inte om att Sven-Otto Littorin när han rekryterade henne beskrev henne som en supervärvning.

”Störtskön” är tydligen ordet.

Det handlar inte om att Bermudez-Svankvist mitt under ett anställningsstopp passade på att bemanna myndighetens ledning med lojala medarbetare från tidigare uppdrag, eller att hon har infört en myndighetskultur där självständighet och ifrågasättande bestraffas.

När fackförbundet ST härom veckan redovisade resultatet av en medarbetarundersökning skickade Svankvist ut sin pressavdelning för att ifrågasätta statistiken, inte för att berätta hur arbetsmiljön skulle förbättras.

Nej, jag har svårt för Bermudez-Svankvist därför att hon så villigt gjort sin myndighet till ett redskap för alla regeringens tossiga idéer när det handlar om arbetsmarknadspolitik.

”Vi kämpar hårt” förklarar hon för Expressen.

Ska det vara fas 3? Visst då hyr vi in en jobbfabrik.

Ska det vara coachning? Inga problem, det kryllar av hokus pokus-människor där ute.

Och vill ministern ge de långtidssjuka lite drill och disciplin? Då är det klart att Bermudez-Svankvist står redo med ett eller annat program.

Så där skulle jag kunna fortsätta, men det skulle knappast vara någon mening.

Angeles Bermudez-Svankvist har kort sagt devalverat föreställningen om en svensk myndighetschef, och på kuppen gjort om Arbetsförmedlingen till något slags slutförvar.

Den som faktiskt söker ett arbete har i alla fall inget där att hämta. Det säger hon mer eller mindre rakt ut till Expressen.

Sedan kan man ju inte låta bli att fråga sig varför vi ska ha en arbetsförmedlingschef som – när arbetslösheten passerar 400 000 föreslår landets arbetssökande att de ska ”få ett arbete som man vill ha och som man är intresserad av”.

Det är kanske det Bermudez-Svankvist menar när hon säger att hon har en ”möjlighetsbaserad” syn på sitt jobb.

Vore det så enkelt kunde staten faktiskt spara in de pengar en generaldirektör på Arbetsförmedlingen kostar.

Kanske är mitt problem med AF-chefen ändå en smula personligt.

Ingvar Persson

Margaret Thatchers svarta väska
Järnladyns viktigaste allierade var den svarta Aspray-väskan. Hon hade den med sig var än hon gick och i parlamentsdebatterna dängde hon den i bordet. Alla var rädda för den. Nu är den såld.

Mona Sahlins röda väska
Mona Sahlin fick en Luis Vitton-väska i 50-årspresent. På ett foto i SvD hade hon den bredvid sig. Ursinnig debatt bröt ut. Argast var Göran Greider. Ledarredaktionen höll, förstås, humöret i schack. Nu är väskan såld.

Michail Gorbatjovs hemliga väska
I en annonskampanj för Luis Vuitton har den före detta Sovjetledaren fotograferats i en bil som passerar Berlinmuren. En stor sak, förstås, att en gammal kommunist gör reklam för ett flådigt modehus. Men i väskan sticker ett dokument fram. Vad det står? ”Mordet på Litvinenko: De ville släppa de misstänkta för 7 000 dollar”. Väskan är, inbillar vi oss, såld.

Den saudiarabiska väskan
I en gul plastpåse med en rosa gris på. Så levererades de 250 000 kronorna till Dick Sträng, mannen som fick i uppdrag att dra i gång det superhemliga bolaget SSTI för att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien.
I en gul plastpåse med en rosa gris på. Så ville journalisterna Bo Göran Bodin och Daniel Öhman ta emot prispengarna när de i november vann pris för sitt avslöjande.

Den stulna SD-väskan
Sverigedemokraternas näringspolitiska talesperson, Lars Isovaara, rasade ur rullstolen och blev hjälpt upp av två ”invandrare” som också passade på att stjäla hans väska. När Isovaara kommer till riksdagen förolämpar han en vakt och gör grisljud. Vakten är nämligen ”invandare”. Isovaara polisanmäls, partiet skickar ut ett pressmeddelande.
Några timmar går. Isovaaras väska hittas på krogen, ”invandrarna” som bestal honom var inga tjuvar. De var bara hjälpsamma.
I torsdags fick Isovaara tillbaka sin väska. Men han blev av med sin riksdagsplats.

Daniel Swedin 

I Agenda i dag deltog Jonas Sjöstedt (V) och Elisabeth Svantesson (M) för att debattera RUT-avdraget. Frågan är aktuell efter att det i veckan avslöjats att även notan för egen bartender numera kan skickas till skattebetalarna.

Elisabeth Svantesson (M) använde som huvudargument att svarta jobb blivit vita. Det fanns möjligen en omfattande svart marknad för bartenders som nu blivit vit men på det stora hela är argumentet inte sant.

Det forskningen visar är istället att den svarta marknaden fortsätter parallellt med den vita. Av rut-arbetarna uppger bara 17 procent att de någon gång tidigare arbetat svart med städning. 9 procent tog arbetet för att de ville sluta arbeta inom den svarta sektorn (hela studien här, om svartarbete på sid 26).

Detta var alltså ett av huvudargumenten för hela reformen. Och i debatten i Agenda.

Anders Lindberg