Efter EU-kommissionären Tonio Borgs ampra propåer när det gäller smaksättningen av snus finns det väl egentligen bara en sak att säga.

Kanin ska smaka kanin, så det så.

EU borde omedelbar förbjuda det maltesiska oskicket att koka de små gnagarna i rött vin och tomat.

Egentligen borde väl kaninätarna få tugga i sig köttet rått, men en smula salt och lite kokning i vatten kanske kunde tillåtas om den först manglats genom en ordentlig testpanel. Däremot kan vi absolut inte gå med på karakteriserande vitlök eller lagerblad som kan förvandla den osmakliga djurkroppen till den läckra maltesiska nationalrätten Tal-Fenek.

Ingvar Persson

I morgon ska facken inom industrin formellt överlämna sina avtalskrav till arbetsgivarna. Men redan pågår en enorm aktivitet på andra områden. Byggnads redovisade vad de vill ha ut av årets förhandlingar i går. Seko gjorde samma sak inför arbetsgivarna på väg- och banområdet i dag.

Men framför allt har LO:s största förbund, Kommunal, i dag växlat krav med arbetsgivarna.

I grunden vill Kommunal förstås se LO:s avtalsplattform genomförd. Löneökningar på minst 700 kronor i månaden och en förlängning av tillägget vid föräldraledighet. Men dessutom vill Kommunal ha regler som begränsar arbetsgivarnas rätt att använda otrygga anställningsformer, och i princip ett stopp för ”delade turer”.

Till stor del kommer förstås resultatet för kommunalanställda, vägarbetare och andra ändå att bestämmas av hur det går i industrins förhandlingar. Principen om industrins roll som norm för lönebildningen gäller fortfarande.

Att till exempel Kommunal ändå väljer att formellt presentera sina krav redan i dag ger förbundet en möjlighet att peka på att förhandlingarna inte bara handlar om pengar. Kraven på anständiga arbetsvillkor handlar inte bara om kommunalarbetarnas arbetsmiljö, utan lika mycket om att den offentliga sektorn ska kunna erbjuda trygghet och kvalitet till gamla och sjuka.

En avtalsrörelse handlar faktiskt om det också.

Nyheten om att Disney klipper om i sitt syndikerade julprogram ”From all of us to all of you” (i Sverige känt som ” Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”) har slagit ner som en bomb.

I skrivande stund samlar protestgrupper på Facebook hundratusentals svenskar. Jag tänker lite på en annan julteve-tradition, ”Svensson, Svensson”-julavsnittet.

Här blir pappan i familjen, spelad av Allan Svensson, rasande när Scooby-Doo på julaftonsmorgonen utgått. När sedan det inte är Arne Weise som presenterar Kalle Anka-programmet blir han ursinnig.

Det är en harmlös och lite skojig ilska, och jag kan känna igen mig i det där. Till exempel är jag mycket skeptisk mot att Disney låtit dubba om sin Musse Pigg-version av Charles Dickens ”En julsång på prosa”.

Varför? Det var Johannes Brost som var Joakim von Anka/Ebenezer Scrooge under min barndom. Att det plötsligt är John Harryson känns inte rätt, för mig.

Det här med traditioner och barndom är explosivt. ”Saker ska vara som de alltid har varit – eller åtminstone som de var när jag var barn”, tycks många resonera.

Och säga vad man vill det nämnda ”Svensson, Svensson”-avsnittet och den typen av sitcom men det är en ganska begåvad drift med hela fenomenet.

Intressant i Kalle Anka-sammanhanget är att väldigt många tycks bygga sin vrede på direkta missuppfattningar. Det är ju inte som att programmet i Sverige sett likadant ut ändå sedan det sändes första gången 1960.

På bloggen Högtider skriver Mattias Axelsson intressant om detta. Han visar att enbart tre inslag funnits med under alla de 52 år programmet sänts i Sverige: ”Jultomtens verkstad”, ”Snövit” och ”Lady och Lufsen”.

Då fanns det också med klipp ur ”Peter Pan”, ”Bambi”, ”Pinocchio” och kortfilmen ”Kalle Anka och nötkriget” – ingen av dessa är kvar i dag. ”Askungen” – som åtminstone i min familj tillhör det mest populära inslaget – fanns inte med mellan åren 1969-1976.

Hur som helst, av de tre inslagen som funnits med sedan premiären är det inget som visats på samma sätt genom alla år.

Den scen som klipps om i år – den med dockorna och leksaksparaden från ”Jultomtens verkstad” – började faktiskt visas först 1983. Att prata om att scenen är grundmurad svensk jultradition blir i det perspektivet lite fånigt.

På Scribd har någon startat projektet ”Kommando: Kalle Anka”. Här samlas nyhetstexter från de senaste åren där man avslöjat hur Disney ibland, SVT ibland, klippt i programmet. Det är en intressant läsning, särskilt i perspektiv av dagens råilska.

Inga folkstormar mot att vi inte får se Långben stoppa en gaffel i ett eluttag och blir strömförande? Inga förståsigpåare som känner att våra svenska traditioner är hotade för att Kalle Anka inte tillåts gå bärsärk med en kulspruta?

Varför inte det? Raseriet mot Kalle Anka på julafton kan väl inte bero på att det är just en pickaninny-docka och en judekarikatyr som klipps bort den här gången?

Eller?

Daniel Swedin

Läs också: Disney gör rätt (Oisin Cantwell/Aftonbladet), Tintin, pepparkaksgate och Disney – rena tomteverkstan (Anna-Carin Carnebro/blogg), Stereotyper som skaver (intervju med Oivvio Polite i SDS), För vita svenskar är rasisten alltid någon annan (Johannes Anyuru/SVT Debatt), Jag är redo för ugnen (Patrik Lundberg/SDS), Om en ung man i uniform och en svart flicka. Man måste inte behålla allt (Kent Wisit/blogg)

Göran Persson är nu den starkaste kandidaten till ordförandeposten i det skandalomsusade Telia Sonera. Det kan Svenska Dagbladet berätta i dag. Tidningens källor beskriver Persson som ”tung” och med ”koll på politikens villkor”. Just sådana egenskaper ett företag som Telia kan behöva.

Kanske borde Persson trots allt tänka sig för två gånger innan han tar jobbet.

Någon skulle ju kunna få intrycket att han rekryteras för att sköta kontakterna med centralasiatiska självvåldshärskare.

Ingvar Persson

Det är dystra tider för journalistiken.

Men inte riktigt överallt. För oss på Aftonbladets ledarsida går det bättre än någonsin.

På två år har trafiken (mätt som sidvisningar) nästan femdubblats.

Denna höst har antalet sidvisningar på Aftonbladets ledarsida varit i snitt 350 000 i veckan.

Räknat i antal unika webbläsare på www-sajten handlar det om 140 000 unika webbläsare i veckan. Det är lika mycket som hela Correns sajt.

På mobilsajten ligger vi i snitt på 65 000 unika webbläsare i veckan. Det är mer än dubbelt så mycket som hela Sydsvenskans mobilsajt.

Orsakerna till den ökade trafiken är flera.

Vi producerar fler ledare nu än för två år sedan, bland annat en (webbunik) kvällsledare varje dag.

Trafiken till Aftonbladets plattformar har ökat kraftigt under perioden. Aftonbladets ledarmaterial har samtidigt fått mycket bättre exponering på sajten, vilket självklart gett stor effekt.

Kanske är det roligaste ändå responsen från våra läsare. Det är nämligen enormt.

Våra huvudledare är ofta delade flera tusen gånger på Facebook – nivåer som våra konkurrenter inte är i närheten av. Det ger effekter på trafiken. Men är framför allt är det ett bevis på att våra texter gör folk glada och arga. Engagerade, helt enkelt.

Bara några exempel från de senaste två veckorna:

Anders Lindbergs ledare om barnfattigdom i fredags lästes 14 000 gånger och har delats 4100 gångar.

Katrine Kielos text förra söndagen om Det nya arbetarpartiet lästes 18 000 gånger och har hittills delat 1300 gånger på Facebook.

Daniel Swedins text om Aftonbladets #välkommen-satsning lästes 12 000 gånger och är delad 3100 gånger.

Eva Franchells kvällsledare om lägre personaltäthet på dagis lästes 14 000 gånger och har delats 1800 gånger.

Fredrik Virtanens krönika om snökaoset lästes 13 000 gånger och har delats 800 gånger.

Min egen text om högerns bidragspolitik lästes 27 000 gånger och har delats 5500 gånger.

Ingvar Perssons text om Arbetsförmedlingen lästes 9 000 gånger och har delats 1500 gånger.

Målet för Aftonbladets ledarredaktion är att bilda opinion utifrån socialdemokratiska värderingar, att påverka debatten och nå så många som möjligt.

Det är hemskt roligt att kunna säga att vi blir allt bättre på det.

På ett plan får dagens debattartikel på Svenska Dagbladets brännpunkt mig att tänka på ett möte med en representant för Komsomol, det sovjetiska kommunistpartiets legendariska ungdomsförbund, någon gång på 1980-talet.

Apropå hoten mot miljön försäkrade den inte så ungdomlige ungdomsrepresentanten att tusentals sovjetiska forskare arbetade med tiotusentals förslag. I nästa andetag deklarerade han också att några miljöproblem egentligen inte förekom i rådsrepubliken.

Angeles Bremundez-Svankvist, generaldirektör på Arbetsförmedlingen, låter lite på samma sätt.

Arbetsförmedlingen har å ena sidan absolut inga problem, vare sig med att förmedla arbetskraft eller med att hålla kontakten med landets arbetsgivare.
Verksamheten beskrivs som ett under av effektivitet.

Å andra sidan får vi veta att förmedlingen för att skaffa sig bättre kunskap varje år genomför 14 000 intervjuer med arbetsgivare, i två omgångar. Förmedlingen arbetar dessutom träffat avtal med ett 30-tal nationella arbetsgivare (bland annat Fagersta kommun) om att ”bistå i rekryteringen”.

Det låter som en uppgift Arbetsförmedlingen borde ha haft från början.
Det skulle ha varit enkelt att driva lite med den självbild som tycks härska på Arbetsförmedlingen. Ändå tänker jag göra något jag inte brukar. Jag tänker ge Angeles Bermudez-Svankvist rätt.

Dagens artikel är nämligen framför allt ett försök att slå tillbaka mot de som velat söka lösningar på Arbetsförmedlingens kris till en fråga om nya avregleringar eller privatiseringar.

Men enligt Arbetsförmedlingens ledning är lösningen inte att rusta ner den nationella arbetsförmedlingen.

Det är alldeles sant. Arbetsförmedlingen har problem, många skapade av politiska pekpinnar och en ”arbetslinje” som till stor del handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte att skapa arbeten.

Men lösningen är inte att avskaffa Arbetsförmedlingen eller att släppa fram fler privata förmedlingar. Det skulle tvärtom göra att stora grupper hamnade ännu längre från arbetsmarknaden.

Ingvar Persson

I dag skriver MUF:s förbundsordförande Erik Bengtzboe att det är dags för platt skatt i Sverige. Bengtzboe skriver att vi behöver tänka över hur vi bygger ett ”rättvisare system som ger människor större rätt till det de skapat och ansträngt sig för”

En intressant formulering kommande från härskaren för högerns ungdomsförbund, men nog har han rätt i MUF behöver tänka över hur man bygger ett rättvist system – socialism brukar vi kalla det.

Så här kommer lite lästips inför tänkandet: ”Socialism” (Mats Wingborg), ”Kapitalet” (Karl Marx), ”Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter” (Eduard Bernstein), ”Socialistisk samhällssyn” (Hjalmar Branting), ”Funktionssocialism – ett alternativ till kommunism och kapitalism” (Gunnar Adler-Karlsson), ”Vad är socialdemokrati?” (Ann-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson) och ”Människans rikedomar” (Leo Huberman).

Daniel Swedin

Det är något särskilt sorgligt över kristdemokratiska bostadspolitiker. Inte nog med att Anders Borgs regim knappast tillåter något som liknar en riktig bostadspolitik. Både Mats Odell och Stefan Attefall har dessutom lanserat den ena konstigheten efter den andra för att dölja sin impotens.

Odell ville lösa bristen på ungdomsboende med hyrestanter, och Attefall har – utan att kunna presentera mer än vaga förhoppningar – för ockerhyror i andrahandsboenden.

Nu tar Attefall dessutom nya tag. Den här gången är det reglerna – särskilt de kommunala – som står i vägen. Därför har bostadsministern beställ en utredning vars uppdrag varit att ta bort kommunernas möjlighet att ställa speciella krav, till exempel på energieffektivitet.

I dag kom resultatet, och precis som ministern tänkt sig vill utredaren se enhetliga, nationella energiregler för byggandet.

I klartext, ett förbud mot kommunala ansträngningar att bygga miljövänligt och energieffektivt. Byggindustrin jublar och Attefall hoppas att det ska sätta fart på det slumrande byggandet.

Det kommer det förmodligen inte att göra. Utredningens förhoppningar om en besparing på mellan 10 och 15 procent måste nog sättas på kontot för byggföretagens glädjekalkyler.

Attefalls påbud kommer däremot – om det skulle genomföras – att innebära frustrerade kommunalpolitiker och ett och annat hus som kräver mer energi.
När det gäller bostäder har till och med en ickepolitik sina offer.

Ingvar Persson

I förra veckan krävde vi på ledarsidan att regeringen skulle försvara det svenska snuset med ”precis alla medel”.

Nu verkar det som handelsminister Ewa Björling tagit oss på orden. I alla fall har hon i dag – samtidigt som unionen tog emot fredspriset – deklarerat ”fullskaligt krig” mot kommissionens planer på att lägga sig i snusets innehåll samtidigt som exportförbudet ska bli kvar.

Precis hur Björling tänker bedriva sitt krig återstår väl att se, men också i detta krig borde ministern sätta försvaret först. Då handlar det om att slå tillbaka attackerna mot det svenska undantaget och svenska snusares rätt att få ta en prilla.

De mer offensiva operationerna för att tillsammans med Swedish Match sprida snusandet över kontinenten får faktiskt komma i andra hand.

Ingvar Persson

I själva verket är han en rakryggad fritänkare som är värd vår beundran.

Charlotte Cederschiöld (M) i hyllningsartikeln: ”Därför stödjer jag Silvio Berlusconi” från 1 juli 2003. Hon berättar också att det bästa med italienska män är att de är ”väklädda, lättsamma och skickliga på att hantera kvinnor”. Vidare skrev hon:

I själva verket är Berlusconi på många punkter en principfast och framgångsrik europeisk politiker.

Tidigare hade Gunilla Carlsson (M), nuvarande biståndsminister slagit fast:

Berlusconis valseger är jättebra för Italien och jättebra för Europa

Ett antal rättegångar, bunga-bunga-partyn och en havererad italiensk ekonomi senare är Silvio Berlusconi fortfarande en del av Moderaternas vänkrets i Europa.

2009 röstade bland andra Moderaterna i Europaparlamentet mot att kritisera Berlusconi för bristande pressfrihet i Italien. Folkpartiet anmärkte surt: ”Moderater ställer sig bakom Berlusconi istället för yttrandefriheten”

I helgen rapporterades att Italiens premiärminister Mario Monti kommer att avgå vilket gör att nästa val kommer tidigare än beräknat. Monti tvingas i praktiken bort sedan Silvio Berlusconi dragit tillbaka sitt stöd och förklarat att han själv ställer upp som kandidat. Berlusconi är 76 år och avgick som premiärminister 2011.

Vad kan möjligen gå fel?

Anders Lindberg