Konsten att vinna en S-kongress

När klubban slog i bordet var vi många som inte riktigt trodde det var sant.

Söndagen 30 oktober 2005 kastade den socialdemokratiska partistyrelsen in handduken i frågan om könsneutrala äktenskap. Föredragande Jens Orback tvärvände efter en intensiv debatt och yrkade bifall till motionerna G3, G4 och G5:1.

Det var jag och Åsa Westlund som skrivit G3 och skickat till vår S-förening ett år tidigare. På den tiden var jag aktiv gräsrot i socialdemokratiska partiet.

Rubriken på motionen var det numera otidsenliga ”Homoäktenskap” och att-satsen löd ”att äktenskapslagstiftningen ändras så att även samkönade par kan ingå äktenskap med varandra.”.

Det som hände är en ganska bra studie i hur folkrörelsedemokrati och en S-kongress fungerar i praktiken.

Göran Persson och partistyrelsen ville ”besvara” motionen, vilket innebar att inget skulle hända.

I utlåtandet skrev partistyrelsen:

”När den allmänna debatten och tidens värderingar förändras är ofta lagstiftningen det sista ledet i en sådan process.”

Sen hänvisade de till en utredning.

När vi skrev motionen skickades den till vår arbetarekommun, alltså Socialdemokraterna i kommunen. Sedan skickades den vidare till Stockholms läns partidistrikt som godkände den och sände den vidare till partikongressen.

Där fick den sällskap av motion G4 från Norrbottens partidistrikt och G5 från Stockholms kommun.

Stockholms län är landets näst största partidistrikt, Stockholm är tredje största och Norrbotten är det ledande distriktet i norra Sverige. Så när Göran Persson sa nej började fotarbetet bland ombuden för att få partiledningen på fall.

Så här är det ofta. Delegationerna utser ansvariga för olika frågor som sedan pratar runt med övriga partidistrikt, räknar röster och i vissa fall kompromissar med partistyrelsens föredragande, i detta fall dåvarande jämställdshetsminister Jens Orback.

Det som hände var att allt låste sig. Trots att de som ville driva igenom motionerna samlade många ombud sa partistyrelsen nej.

Då blåste Stockholms län, Stockholm och Norrbotten till strid för sina förslag. Även ombud från Skåne, Östergötland, Södermanland, Göteborg, Skaraborg och Blekinge yrkade bifall. Liksom SSU och S-studenter.

Fotarbetet hade fungerat.

Det finns 350 ombud på en S-kongress. Hemligheten med att vinna är att bygga allianser och kunna räkna till 175.

När partistyrelsen insåg att de läst kongressen fel var det försent.

Votering var begärd och skulle verkställas.

Innan debatten ens var avslutad gav Jens Orback upp.

Många av de beslut som fattades på kongressen 2005 är idag genomförda. Antingen av S själva eller i samarbete med andra. Och om tio år kommer mycket av det som diskuteras i Västerås idag att vara verklighet. Det som sägs här, i korridorer och från talarstolen kommer att få betydelse för miljontals andra människor.

Varje röst kommer att räknas och minnas.

Oftast kommer partistyrelsen att vinna, de är också ganska bra på att räkna till 175, men då och då kommer ombuden att sätta ner foten och peka ut en annan färdriktning.

När partistyrelsen inte lyssnar på rörelsen brukar rörelsen vara ganska bra på att höja rösten.

Anders Lindberg