Helgens manifestationer mot nazism värmer hjärtat. Tusentals människor i flera städer har gått ut och visat sin avsky mot våldet och att de är beredda att försvara människovärdet.
Men denna folkliga mobilisering ställer också myndigheternas släpphänta förhållningssätt i tydlig dager.
I förra veckan lades åtalet ner efter den grova misshandeln av V-politikern Daniel Riazat. Polisen har slarvat mycket med utredningen och trots att den misstänkte, en känd nazist, är väl känd kommer ingen att kunna dömas.
Säkerhetspolisen har i samma veva framfört den, något märkliga, uppfattningen att svenska högerextremisters resor tills Ukraina inte riktigt är deras bord.
Ovan kan ni se en tweet från en av dem, på väg att träffa sin instruktör i ”knivstrid”. Helt oskyldigt med andra ord, Säpo?
I metadebatten på ledarsidor och i Public service lever vi i kålsuparteoriernas tidsålder. Alla är lika onda, och goda. En deltagare i en feministisk demonstration är lika misstänkt som någon som över knivstrid med terrorister i Ukraina. Offer och förövare flyter samman, egentligen är alla samma sak.
Utanför bussens fönster svischar vinterlandskapet förbi. Det är minus tio och kristallklar luft. Alla halvsover, eller småpratar lågmält. Folk och Försvar 2014 är över.
Carl Bildt skrev i ett blogginlägg i förrgår att världen är större än Dalarna. Det är självklart sant, men samtidigt finns det nog inget svenskare än detta landskap med sina granar och röda stugor, sina fjäll och sin tystnad.
Det är ingen dålig utsiktspunkt om man ska fundera över vad som behöver försvaras och varför.
En gång, för inte så länge sedan, var svaret en värnpliktsarme på flera hundratusen man och cykelskytte. Här i dalaskogarna skidade pigga värnpliktiga (skidorna kallades populärt ”vita blixten” och påminde lite om avlånga snöskor). Och ville du inte göra militärtjänst fick du skaka galler.
Ibland kanske detta glöms bort när alla nu pratar om hur viktig värnplikten var. Det fanns problem då med…
Idag handlar försvar om det ÖB Sverker Göranson pratade om igår, en ”yttersta garant” mot en ganska diffus och mångfacetterad hotbild. Hur denna hotbild exakt ser ut är svårt att säga, men en sak är helt säker. Osäkerheten och oförutsägbarheten ökar. Till stor del på grund av den oroande utvecklingen i Ryssland, men inte bara.
Jag tar med mig tre saker från årets Folk och Försvar.
Det första handlar om principen att bygga försvaret ”inifrån och ut”, alltså låta försvaret av det svenska territoriet vara politikens utgångspunkt. För ett par år sedan var denna ”nationella dimension” något främst Socialdemokraterna pratade om. Nu verkar det råda närmast konsensus om detta. Så till den milda grad att ingen längre pratar om internationella insatser. Då blir det fel åt andra hållet istället.
Det andra handlar om att värnplikt återkommit i diskussionen. Alliansen avskaffade värnplikten 2010 med tre rösters övervikt och såren har inte läkt än. Varken hos Socialdemokraterna som fortfarande är arga, eller hos Försvarsmakten som inte har någon fungerande personalförsörjning.
Debatten bygger lite på lek med ord, det S förslår är en mer begränsad mönstringsplikt och FP:s förslag är egentligen ett system med reservister. Men färdriktningen är tydlig.
Det tredje är att diskussionen om den svenska försvarsförmågan har nåt en brytpunkt när något måste göras på riktigt. Om inte försvarsberedningen lägger förslag som innebär en verklig förmågehöjning och mer pengar kommer det att bli ramaskri. Hur detta ska lösas konkret är inte lätt men politikerna har pratat in sig i ett läge där de väckt stora förväntningar.
Dessutom är bilden nu grundmurad av att försvaret bara kan försvara Sverige i en vecka när den nya organisationen är på plats tidigast 2023. Nyheten inför konferensen om att bara Stockholm ska försvaras blev också en stor snackis.
Som inriktning känns det något fattigt: Hela Stockholm ska försvaras. I en vecka. Tidigast 2023.
Jag är inte säker på att skattebetalarna är helt nöjda med vad de får för sina pengar.
Folk och Försvar sätter ofta avtryck i svensk debatt. Inte alltid inom försvars och säkerhetspolitiken. Konferensens viktigaste tal kanske ändå var Fredrik Reinfeldts inledningstal.
Det visade att han inte är med i matchen, och att han inte heller vill vara med. Det är en intressant inledning på ett valår.
Mantrat på Folk och Försvar i Sälen är att försvaret ska byggas inifrån och ut.
Det är i grunden klokt och betyder i klartext att den nationella dimensionen stärks, vilket behövs. Bakgrunden är diskussionen om vilka uppgifter som ska avgöra hur stort försvaret ska vara, eller som det heter här: ”vara dimensionerande”. Ska utgångspunkten vara försvaret av det svenska territoriet eller Sveriges deltagande i internationella insatser?
Svaret i år är tydligt att försvaret av Sverige ska stå i centrum.
Samtidigt får detta inte innebära att det bara blir den nationella dimensionen kvar. Även om uttrycket ”Sveriges försvar börjar i Afghanistan” kan leda fel finns det fortfarande en betydande sanning i det,
Världen hänger ihop, bryter länder samman (som Afghanistan och Syrien) påverkar det även oss. Det ligger också i Sveriges intresse att göra insatser för internationell fred och säkerhet. Dessutom är det för ett litet land viktigt att bygga gemensam säkerhet och starka internationella institutioner, och då krävs ett aktivt deltagande.
Att värna mänskliga rättigheter, att förhindra folkmord, massmord och brott mot mänskligheten, är oerhört viktiga delar av svensk utrikespolitik. Självklart är diplomati och internationellt fredsarbete utgångspunkten i det arbetet men vi vet av erfarenhet att detta inte alltid räcker. Då måste det finnas en militär förmåga att falla tillbaka på.
FN är inte starkare än sina medlemsstater. När FN kallar, då bör Sverige kunna ställa upp.
Dessutom tror i varje fall jag att det kommer att vara svårt att i framtiden rekrytera soldater om framtidsutsikterna, lite elakt uttryckt, främst är att sparka grus på en kaserngård någonstans i Sverige. Möjligheten att kunna delta internationellt är nog viktiga om man ska kunna locka ungdomar att söka sig till försvarsmakten.
Både regeringen och socialdemokraterna drar nu ner på internationella insatser. Enligt FN-förbundet är antalet svenskar som idag deltar i internationella fredsbevarande operationer det lägsta sedan början av 1970-talet.
Det är bra att diskussionen förs på allvar om försvaret av svenskt territorium. Men vi får därmed inte, som Staffan Danielsson (C) uttryckte saken ”kasta ut barnet med badvattnet”.
Den vanligaste diskussion jag hört inför försvarsminister Karin Enströms tal på Folk och Försvar i Sälen handlar om det sannolika i att Peter Hultqvist (S) blir ny försvarsminister.
Följt av frågan om vem som kan efterträda Carl Bildt.
Det skvallras, gissas och diskuteras.
Tanken att Enström och Bildt skulle leda Sveriges utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik när Folk och Försvar samlas till nästa Sälenkonferens om ett år verkar inte föresväva någon. Det folk istället vill veta är vad Socialdemokraterna vill göra i olika frågor.
Både Göran Hägglund och Jan Björklund lyckades betydligt bättre med att få fram sina budskap. Det är faktiskt svårt att förstå hur statsministern och hans rådgivare resonerade inför talet.
Irritationen över Reinfeldt gav Stefan Löfven en fantastisk möjlighet att vinna publiken bara genom att vara ödmjuk och resonerande. Han sa egentligen inget nytt och många frågor kring vad Socialdemokraterna egentligen vill göra med försvaret är fortfarande obesvarade, som resursfrågan. Men den färdriktning han pekar ut känns betydligt mer seriös än Reinfeldts försök till ”skönmålning” (för att låna det ordval M:s förre försvarsminister Mikael Odenberg använde i Dagens industri idag).
När Karin Enström i dag kliver upp på scenen på Folk och Försvar i Sälen är blickarna redan riktade åt annat håll.
I veckan var jag med i P1 morgon och diskuterade bland annat “samtalsklimatet” och “åsiktskorridoren” med Sanna Rayman från SvD.
Senast DN:s ledarsida idag tar upp samma sak på temat att man inte “får” prata om invandring.
För mig sönderfaller diskussionen om samtalsklimatet i två helt olika delar. Den ena handlar om det näthat som SD-sidor som Avpixlat och andra sprider. Det är avskyvärt och det är bra om alla tar avstånd.
Men den andra gäller den vanliga politiska diskussionen. Det har blivit något av en borgerlig snackis att “samtalsklimatet” är sämre i dag. “Åsiktskorridoren” är för smal. Lustigt nog sammanfaller detta med att borgerligheten börjat förlora både i debatten och i opinionen.
Jag tror inte att det är en slump.
Och stämmer det verkligen?
För två år sedan var Håkan Juholt S-ledare. Jag vill minnas att tonläget mot honom var ganska hårt. Det skämtades friskt om hans utseende. En av de mest hyllade borgerliga texterna jämförde honom med Marve Fleksnes. Det fullkomligt dröp av klassförakt.
Jag hörde inga borgerliga debattörer som klagade på “samtalsklimatet” då.
Eller under valrörelsen 2010 när Mona Sahlin fick löpa gatlopp på redaktionell plats. Bland annat i Expressen, en av de tidningar som nu klagar på “samtalsklimatet”.
Enligt Aron Etzler, skarp penna och partisekreterare i Vänsterpartiet, är detta ingen slump. I sin bok Reinfeldteffekten går han igenom hur Moderaterna och deras vänner skickligt och systematiskt besegrade S 2006 och 2010 genom att just krossa personerna.
Det “samtalsklimat” som lät dem göra det är nu borta. Även Moderaterna får kritiska frågor. Stefan Löfven är svår att skrämmas med. Och dag och natt plockar vanliga människor på Twitter sönder den spelplan och politiska karta borgerligheten vill spika fast.
Jag tycker borgerligheten just nu påminner om klacken till ett fotbollslag som håller på att förlora. Nyss satt de på läktaren och skrek goda råd, allt mer irriterade över att ingen på planen lyssnade. Sedan några veckor har de övergått till att ropa “domarjävel” istället.
Nästa steg är nog att de säger att matchen är tråkig och att de egentligen vill gå hem. Svensk politik är “ointressant”, kommer det att heta.
Men egentligen handlar det om sorgen efter en problemformuleringsmakt som gått förlorad.
Samma sak är det med “åsiktskorridoren”. Det är alltid så att vissa frågor diskuteras och andra inte gör det. Nu sägs det från flera håll att exempelvis invandringspolitik eller abort inte “får” diskuteras.
Detta är i sak inte sant, invandring och integration är frågor som kommer upp hela tiden. Rätten till abort är under attack från både konservativa och främlingsfientliga grupper.
Men det går idag inte att angripa exempelvis invandring och aborträtt utan att någon säger emot. Och detta är något bra.
Delvis är det en konsekvens av sociala medier. De stora mediernas tongivande personer är ofta vita, ofta medelålders, ofta med höga inkomster, ofta män och så vidare.
Sociala medier har öppnat det offentliga samtalet för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism. Resultatet blir ett annat samtal än tidigare, en ny “åsiktskorridor”.
Det är en förändring som gjort det jobbigare för de som tidigare satte dagordningen.
Jag tror egentligen “åsiktskorridoren” vidgats betydligt det senaste året, fler människor tycker offentligt om fler saker. Det har gynnat vänstern och de unga på bekostnad av etablerade strukturer.
Det har också ändrat politiken. Tidigare var det exempelvis omöjligt att ens diskutera skattehöjningar eller vinstuttag ur välfärden. Vänsterpartiet blev kallade kommunister och jämförda med Nordkorea när de ens andades om det. Nu står dessa frågor i centrum.
Frågor om antirasism och feminism tar allt större plats och i förlängningen tror jag vi kommer att se även klass, miljö och exempelvis djurrätt leta sig upp på den politiska dagordningen.
Samtalet förändras, och politiken kommer att följa efter. Som alltid.
Och någonstans uppe på läktaren sitter en handfull förgrymmade personer och ropar att allt är domarens fel.
Reaktionerna från rasister och andra i min mail och på nätet är ganska förutsägbara. De skyller på AFA, moskébesökarna själva osv.
Men ett ord återkommer ständigt: ”pojkstreck”.
Jag stör mig på det ordet.
”Pojkstreck” låter så vänligt, så oskyldigt. Som något Emil i Lönneberga skulle gjort.
Emil red exempelvis in med sin häst på borgmästarens 50-årskalas. Han ville bara visa borgmästaren att en liten pojke visst kunde äga en häst. Tårtorna flög, fyrverkerierna gick av och folk betedde sig till Emils förvåning som att de aldrig sett en häst förut.
Det var ett pojkstreck. Han menade ju inget illa.
Eller när Emil rörde ihop skorna för alla besökare vid husförhöret i Katthult. Kyrkoherden blev arg. Emils pappa blev inte så glad heller. Emiiil, förgrömmade unge….
Det var också ett pojkstreck. Och alla hittade ju faktiskt sina skor. Till slut.
Men jag har svårt att tro att Emil i Lönneberga skulle sprejat hakkors på dörren till en moské eller en synagoga.
Det är nämligen inget ”pojkstreck”.
Visst förekommer klotter, visst slår folk sönder saker. Men hakkorsen på Stockholms moské och grisfötterna som kastades i moskén i Fittja är något annat.
Avsikten med hakkors och grisfötter är att sända ett politiskt budskap. Det handlar om att avsiktligt kränka människors religiösa tro. Det är också ett tydligt hot.
Även om vi glömt vår historia, även om många kanske ser hakkors främst som politisk rekvisita, så borde ingen efter Kärrtorp sväva i villfarelse om innebörden.
De som målade hakkorsen och kastade grisfötterna visste precis vad de gjorde och vilket budskap de skickade, oavsett vilka de är, oavsett om de är organiserade eller inte. Och det är avsikten som är det viktiga, för det är där hotet om en fortsättning ligger.
I början av 90-talet attackerades flyktingförläggningar runt om i Sverige. Lasermannen härjade. 1993 brändes Trollhättans moské ner till grunden.
Strax innan millennieskiftet såg vi en ny våg av högerextremt våld, mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg, polismorden i Malexander och bomben mot journalistparet i Nacka.
Många talar i dag om att vi ser början på en tredje våg under valåret 2014. Men det behöver inte bli så. Kärrtorp visade att det finns starka motkrafter, att hela det demokratiska Sverige, från höger till vänster, kan samlas kring de värden vi vill ska prägla Sverige.
Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver i ett läsvärt inlägg på bloggen Polititologerna att väljare inte är dumbommar.
Han går sedan vidare och analyserar samhällsdebatten utifrån vilka minoritetsuppfattningar som får genomslag i debatten. Han konstaterar att exempelvis åsikter som att vara mot abort, för dödsstraff och för att begränsa invandringen finns i befolkningen men att de inte går att vädra offentligt. Väljarna hindras att uttrycka dessa åsikter av att de blir fördömda av opinionsbildare.
Väljarna är inte dumma, men samhällsdebatten är det, kan man sammanfatta.
Henrik Ekengren Oscarsson skriver:
”En mer modererad och respektfull hållning från opinionsbildare står alltså på min önskelista.”
Han efterlyser en samhällsdebatt som mer liknar det akademiska seminariet. Han är heller inte ensam, på senare tid har många etablerade debattörer börjat kräva just detta, DN:s ledarsida avfärdar det mesta som sägs med ”tonläget” och många skyller på Twitter.
Men man kan också vända på perspektivet. Sociala medier har ändrat samtalet, dess karaktär och dess deltagare. Fler är med och ständigt får nya röster höras. Man kan också se denna mer oborstade och ostyriga samhällsdebatt som något bra.
Men en konsekvens blir naturligtvis att vissa åsikter utsätts för hårt motstånd.
Abortmotståndare får det svårare i en debatt där allt fler unga feminister tar plats. De som kritiserar invandringen och kulturella influenser utifrån möts i dagens debatt av människor med egen erfarenhet av diskriminering och rasism. Det är inte självklart vem som går segrande ur den diskussionen, den unga arga feministen med sin blogg, eller Svenska Dagbladets ledarsida.
Väljarna är inte dumma, med dessa nya röster som fyller samtalet är inte heller dumma. Och framförallt, dagens debattklimat representerar allt större del av det Sverige vi faktiskt bor i.
Jag tror inte att en med ”modererad och respektfull hållning från opinionsbildare” riktigt är svaret, även om det naturlitvis vore trevligt.
Svaret är istället att lyssna, och att anpassa samtalet efter den tid vi lever i. Samhället är inget akademiskt seminarium och DN äger inte längre problemformuleringsprivilegiet, den svenska offentligheten är i förändring. Det kastar om maktrelationerna. Visst gör det ont när knoppar brister, men jag tror inte våren planerar att tveka. Den här gången heller.
Henrik Ekengren Oscarsson skriver att man inte bör föra samhällsdebatt med vuvuzelor. Självklart är det så.
Men.
Om ingen lyssnar, kan det faktiskt vara ganska effektivt att skruva upp volymen.
I går avslöjades att både Adlibris och Bokus säljer den antisemitiska förfalskningen Sions vises protokoll (boken kom ut 2008). Boken var en viktig inspiration för Nazitysklands folkmord på judar och sprider den urgamla myten om att judarna strävar efter världsherravälde.
Trots kritiken har Adlibris fortfarande boken ute till försäljning.
Få dokument har haft så stort inflytande på 1900-talet. Ändå är det inte många idag som har läst det. Det har avfärdats som ett falsarium sedan andra världskriget. Men stämmer det verkligen?
Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, anser att boken borde sluta spridas.
– Att ett seriöst företag sprider en bok som orsakat så mycket lidande, mord och progromer på judar är ju helt oacceptabelt, säger han.
Den person som gett ut Sions vises protokoll heter Lars Ulwencreutz och har även gett ut en bok om ”historierevisionism”, alltså myten om att förintelsen inte ägt rum.
På sin blogg försvarar han sig med att han inte är antisemit utan ”antisionist”. Själv ska han rösta på Nationaldemokraterna och flera inlägg handlar om att Sverigedemokraterna är för mjuka. Han kallar dem ”Svikardemokraterna”. I tidigare inlägg kallar han integrationsministern för ”Erik Quisling” och han länkar bland annat till nynazistiska Svenskarnas parti.
Adlibris har valt sitt sällskap med omsorg.
På Twitter skriver Adlibris:
Vi sympatiserar inte med bokens innehåll men har valt att inte censurera bort böcker baserat på våra egna åsikter utan låter tryckfriheten och yttrandefriheten råda.
Det argumentet ger Willy Silberstein inte mycket för.
– Tryckfrihet betyder inte att man behöver sälja vad som helst, säger han.
Självklart har Adlibris ett ansvar för vad de säljer, det bestämmer de själva. Sions vises protokoll är en av historiens mest inflytelserika antisemitiska texter. Att Adlibris säljer den typen av böcker påverkar självfallet bilden av företaget.
Sions vises protokoll har formen av en judisk plan för att ta över världen. Det avslöjades som en förfalskning redan 1921 (texten baseras i själva verket på en äldre satirisk text). Vill man läsa mer om den kontext som förfalskningen uppstod i skriver Forum för levande historia här.
När Adlibris på sin hemsida ifrågasätter om Sions vises protokoll är en förfalskning sprider de själva aktivt en antisemitisk myt. Det spelar ingen roll att de klippt texten från förordet till boken. Det är deras hemsida och de ansvarar för innehållet.
I Sverige är hatbrott mot judar ett allvarligt problem. Det är den yttersta konsekvensen av om toleransen för antisemitism ökar.
Adlibris ledning borde nog tänka över sitt agerande en gång till.
På M-stämman kommer Moderaterna att ändra i sitt program. Det är historiskt eftersom det är första gången ett politiskt parti ändrat programtext på grund av en hashtag på Twitter.
När Moderaterna för två år sedan försökte ta äran för kampen mot apartheid och för rösträttens införande protesterade 1000-tals människor under hashtagen #stuffmoderaternadid tills Moderaterna kastade in handduken.
Det Moderaterna påstod var ju inte sant. Och sanningen spelade roll, trots allt.
