I morse krävde SD att jag skulle ta ner artikeln om att Jimmie Åkesson ljög i Agenda om sina välfärdssatsningar.

Fair enough, om vi har fel ska vi naturligtvis rätta, jag hade inte själv gått igenom siffrorna som ligger under KIT:s postning.

Så jag läste nu på morgonen igenom SD:s budget och ringde sen till Finansdepartementet för att fråga hur Strandhäll har räknat.

Så här, blev svaret:

SD har i sin budget, i tabell 18:5, redovisat effekterna på kommun och landstingssektorns finanser:

Som man ser är minuset på drygt två miljarder enligt deras egen redovisning, effekten på kommuner och landsting av övriga statsbidrag är enligt tabellen noll.

Detta är uppenbart osant, flera av förändringarna är dessutom ganska stora. Exempelvis drar SD ner nästan 10 miljarder på kommunersättning till flyktingmottagande, knappt 4,5 miljarder på bidrag till lärarlöner och 2,3 miljarder på fler anställda i lågstadiet.

Finansdepartementet har summerat vad SD satsar och drar ifrån på olika områden i tabellen nedan:

Av tabellen framgår alltså de olika områdena och de summeras till just 13 miljarder.

SD:s budget är offentlig och vem som vill kan naturligtvis gå in och kontrollera siffrorna själva.

Därmed är mitt svar till Josef Franson, SD, att jag vidhåller att Åkesson ljög i Agenda. Om SD bevisar att jag har fel ska jag naturligtvis ändra mig.

Däremot ska jag självklart uppdatera artikeln med turerna kring KIT.

Anders Lindberg

Denna vecka har S och M berättat om sina valstrategier. I båda fallen ser det ut som om partierna utgått ifrån väljarnas prioriteringar och försöker exponera sina starka sidor som svar på dessa. Inget av partierna lyfte fram några reformer eller egna sakfrågor att gå till val på.

Det blev en uppvisning i ”valtaktik” snarare än ”valstrategi”.

Typiskt sett är det striden om dagordningen snarare än om enskilda sakfrågor som skiljer politisk strategi från politisk taktik.

Strategi handlar om att på lång sikt styra vilka frågor som diskuteras och positionera in sitt parti som svaret på dessa. Det handlar om att förutse väljarnas prioriteringar men även att svara på frågor de inte idag vet att de ställer. Och det handlar om att ha reformer och fungerande svar på de frågor man lyfter.

Taktik däremot är förmågan att på kort sikt hantera de frågor som redan dominerar och lösa kriser ur hand i mun.

Maxtaxa och språktest

När Göran Persson i valet 1998 föreslog maxtaxa i barnomsorgen, när Lars Leijonborg 2002 byggde valrörelsen på språktest för medborgarskap eller när Fredrik Reinfeldt slog fast att han var de Nya Moderaterna så var det strategiska val.

Strategierna byggde på konkreta förslag, bars av en tydlig berättelse med problem och lösningar och blickade framåt. Och de satte alla tre dagordningen för valrörelserna.

Sedan skiftade taktiken, med utspel, valaffischer och krishantering.

”Vi tycker lag och ordning är viktigt” som i princip var Moderaternas budskap på presskonferensen är ingen strategi – det är en åsikt.

”Så här blir Sverige ett tryggt land” följt av X, Y och Z reform hade kunnat vara en strategi men något sådant har vi inte hört denna vecka.

Men språktest och maxtaxa kom senare i valcykeln, kanske någon invänder. Gott så, men valrörelserna 2010 och 2014 bars mer av känsla och storytelling än av verklig politik. Jag kan ha fel, men det vi ser nu är misstänkt likt dessa val.

Politik är hopp

I dag är politik ofta mest signaler och bildsättning med ilsket surrande av sociala medier i bakgrunden. Jag tror det finns en stor möjlighet för det parti som väljer att gå på tvärs mot den logiken.

När alla andra spelar på rädsla skapar det ett sug efter hopp och möjligheter, när alla andra känns medietränade till döds vinner den som är och känns äkta.

Vem säger ”Yes we can” i Sverige idag?

Jag tror den som först gör det med trovärdighet har oerhört mycket att vinna, om den själv tror på det.

Anders Lindberg

Robert Nyberg, som tecknar på Aftonbladets ledarsida, har idag tilldelats ABF:s litteratur och kulturstipendium på bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Summan är på 100 000 kronor.

Han fick stipendiet ”för bilder som med humor och värme belyser och diskuterar vilket samhälle vi vill bygga”.

Vi träffade Robert Nyberg för en kort intervju.

Hur känns det?

– Jättebra, stolt och glad. Det blir ett kvitto på att mina bilder betyder något för många människor.

Hur tänker du när du tecknar?

– Jag brukar börja med ämnet, jag funderar på vilka ska vara med. Det är lite som en teateruppsättning. Sen skissar jag och talar med Lena (Robert Nyberg fru) om bilden är något att ha. När vi båda tycker att det funkar skickar jag till min redaktör. Först när skissen är klar och godkänd gör jag ett original.

Hur vill du själv att bilderna ska uppfattas?

– Att välja ämnen som inte är så omskrivna, som arbetslivet, är ju ett ställningstagande. Sen måste det finns humor, en knorr som gör att läsarna förlöser bilden. I bästa fall kan en bild sammanfatta ett större kraftfält, fast i en vardaglig situation. Om läsaren skrattar så har vi etablerat ett ”vi”, då kan vi fortsätta diskutera frågorna. Det kanske låter högtidligt, men det är så det är.

Vad önskar du din mest av allt just nu?

– Ska jag säga cykel eller fred på jorden? Ärligt talat, då skulle jag vilja säga att de oumbärliga jobben, de ”enkla jobben” som man säger, börjar värderas efter hur mycket de faktiskt är värda.

Anders lindberg

Den socialdemokratiska partistyrelsen har benhård kontroll på ombuden. Hittills har den bara förlorat två (2) frågor.

I ”Gröna jobb är framtidens jobb” ändrades meningen ”Gång-, cykel- och kollektivtrafik ska stimuleras, särskilt inne i städerna där biltrafiken måste minska.” till ”ska stimuleras i hela landet”.

En regionalpolitisk revolution, med andra ord. Konflikten mellan land och stad formligen glöder.

Det andra är att kongressen beslutat förbjuda bottentrålning (det är en fiskemetod, frågan berör det kustnära yrkesfisket).

Riktigt varför kongressen vill det är lite oklart eftersom det redan verkar vara förbjudet. Men det argumentet bet inte riktigt på ombuden.

Det brukar sägas att partistyrelsen alltid förlorar några frågor men den här gången börjar jag misströsta.

Dessutom håller kongressombuden tiden. Även detta är nytt. Vid det här laget brukar kongresspresidiet annars skälla och hota med att ställa in kongressfesten.

Men inte ens Bosse Ringholm verkar det minsta upprörd.

O tempora, o mores.

Anders Lindberg

Före S-kongressen har en lång rad motioner lämnats in som kräver en mer human flyktningspolitik. Särskilt har partimedlemmarna krävt förbättrade möjligheter till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd.

Fram till i går fanns vissa möjligheter att delar av detta skulle kunna gå igenom. Men partistyrelsen förhandlade fingerfärdigt och har fått nästan alla med sig på en ny linje.

Frågan har nu i debatten ändrats från sakpolitik nu till en principiell fråga senare. Och då är det lättare att kompromissa.

Partiledningen har lagt enorm prestige bakom det nya förslaget och piskat in de ombud som inte håller med. Taktiken har lämnat en del ledsna personer efter sig men har i princip lyckats vilket man kunde höra när så skilda grupper som skogslänen, alltså norra Sverige, SSU och Kronoberg yrkade bifall.

Så här ser för övrigt beslutsprocessen oftast ut, och det mesta av kongressens förhandlingar sker i temagrupper, delegationsmöten och korridorer bortom journalisternas blickar.

Konkret betyder beslutet att Sverige inte ska ha en flyktingpolitik som på viktiga punkter avviker från EU. Det är alltså en rejäl sänkning av ambitionerna jämfört med den tidigare ”humanitär stormakt”-retoriken. Sverige ska uttryckligen inte föregå med gott exempel i frågorna.

Den nya linjen är att Socialdemokraterna principiellt är för permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.

Det finns inga skrivningar om när eller hur detta ska ske. Så i sak betyder beslutet att regeringen har fria händer att fortsätta nuvarande politik.

Sen finns ett par mindre frågor som skärpts som att Sverige ska ta emot fler kvotflyktingar vilket alla redan tyckte.

Men den verkliga betydelsen finns på ett annat plan. Partiledningen kan inte rimligen skärpa migrationspolitiken ytterligare efter detta utan att få en rejäl svekdebatt på halsen. Det är i sin tur en seger för de som kritiserat den nya hårdare politiken och en förlust för partiledningen stenhårda linje innan förhandlingarna.

I princip har partiledningen fått kongressens stöd för sin politik. Nu väntar dock diskussioner i EU och där är positionerna minst sagt låsta.

Betyder detta att det tillfälliga flyktinglagen blir permanent?

Men om inte ett mindre underverk inträffar i EU så kommer det mesta av lagens innehåll bli kvar.

Anders Lindberg

Natolobbyn har länge försökt påstå att det finns en rörelse inom Socialdemokraterna för Nato.

Som bevis brukar de lyfta fram tre tidigare ambassadörer som är S-märkta samt Widar Andersson, politisk chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Inget ont om dem, men i morse var det ”reality check” då S-kongressen diskuterade frågan.

Resultat: när de socialdemokratiska partimedlemmarna får bestämma blev det inte ett enda inlägg och inte ett enda yrkande för Natomedlemskap. Inte en enda person (vad jag kunde se) lobbade för frågan vilken kan bero på att det inte finns en enda arbetarekommun som tycker så. Inte heller fanns det några ”ja till Nato”-motioner.

Om det ser ut som vitlök, luktar som vitlök och smakar som vitlök finns en slutsats att dra – det är vitlök.

Nato-lobbyn har helt enkelt fel. Synd för er.

Anders Lindberg

I dag meddelade partierna i försvarsgruppen, alltså de som står bakom den blocköverskridande försvarsuppgörelsen, att försvaret får ytterligare 500 miljoner redan i år.

Det är en bra början.

Både för att resurserna behövs och för att det visar att försvarsuppgörelsens partier håller ihop. Det sista är viktigt eftersom Sverige kommer att behöva fatta en rad tuffa beslut kring försvaret de närmaste åren.

Den försvarspolitiska kartan börjar så sakteliga närma sig verkligheten.

Enligt ÖB:s underlag inför nästa år behövs 6,5 miljarder i tillskott och om den militära förmågan ska ökas, som de flesta partier vill, så krävs betydligt mer pengar än så.

Problemet är att försvarets ekonomi varit eftersatt i tjugo års tid och att åtgärda det snabbt är både svårt och dyrt.

Men beskedet visar ändå en ny anda av allvar. Den 9 januari 2017 tillsattes en ny Försvarsberedning som ska ta fram underlag inför nästa försvarsbeslut. Den 2 mars aktiverade regeringen värnplikten igen och i sommar kommer ungefär 13 000 att kallas till mönstring. Och i dag besked om ökade anslag.

Supertankern håller sakta men säkert på att ändra kurs.

Anders Lindberg

Den 14 till 15 mars samlas ett 60-tal progressiva opinionsbildare på Rönneberga kursgård utanför Stockholm.

Konferensen arrangeras tillsammans av Aftonbladets ledarsida och tankesmedjan Katalys.

I dag utmanas värderingar många av oss trodde var självklara. Demokratins kärna, allas lika värde och rätt, pressfriheten och rättsstaten är plötsligt inte självklara i debatten längre, varken i vår omvärld eller i Sverige.

Giftet från högerpopulismen tränger allt djupare in i samhället, och med ilskan och föraktet för svaghet följer också rädslan hos de som utsätts.

Ett nytt, allt mer polariserat samhälle håller på att växa fram. Men det behöver inte bli så.

Vänstersidans opinionsdagar är ett tillfälle att samla tankarna och kanske försöka formulera några svar. Det finns inget facit, inget rätt och fel,

Det som finns är möjligheten att tänka och prata till punkt, ett samtal som inte begränsas av 140 tecken.

Medverkar gör bland andra:

Thomas Frank, USA, författare till nyutkomna boken Listen, Liberal,

Karin Pettersson, Aftonbladet,

Magnus Marsdal, Norge, expert på högerpopulism, Manifest tankesmedja,

Lisa Pelling, utredningschef Arena,

Björn Elmbrant, journalist och författare,

Kajsa Ekis Ekman, journalist,

och många fler.

Tanken är att Vänstersidans opinionsdagar ska bli en årligt återkommande konferens.

För frågor kontakta Daniel Suhonen, Katalys

Telefon: 0735190106

E-post: daniel.suhonen@katalys.org

Anders Lindberg, Politisk chefredaktör (tf) Aftonbladet

Daniel Suhonen, Chef tankesmedjan Katalys

The Atlantic skriver i en intressant artikel om den dikt av den Lutheranske prästen Martin Niemöller som kommit att stå på många plakat under trump-protesterna.

Först kom de för att hämta muslimerna…

Följt av kommentarer som ”Men vi sa – inte denna gång”.

Vad Martin Niemöller egentligen skrev verkar vara en tvistefråga. På Wikipedia citeras dikten så här:

När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Wikipedias källa är Martin Niemöller-stiftelsen så det ligger kanske nära sanningen.

Hursomhelst skrevs dikten, som Martin Niemöller hävdade inte var en dikt, strax efter andra världskriget och fångar passiviteten från många under nazisternas förföljelser av olika grupper.

Folk skötte sina dagliga sysslor och levde sina vanliga liv i trygg förvissning om att det som hände drabbade andra.

Tills det drabbade dem.

De folkliga protesterna mot #MuslimbBan inger hopp. Samtidigt visste vi ju att det var denna politik Donald Trump skulle bedriva. Och vi vet att Marins Le Pen i Frankrike eller SD i Sverige står för ungefär samma politik.

Vi vet – ändå är så många goda, anständiga människor tysta när även vårt samhälle riskerar att gå i samma riktning.

SD kommer aldrig att kunna förändra Sverige på egen hand. Den politiska isoleringen av partiet har hittills lett till att de ställts utanför allt inflytande.

Det är nästan två år kvar till nästa val och mycket kan hända. Men skriften på väggen är just nu mycket olycksbådande. Och även i Sverige är muslimer den första måltavlan för extremhögern.

Men Martin Niemöllers dikt är framförallt en påminnelse om att det finns ett alternativ till passivitet.

Anders Lindberg

2016 års ord i Oxford dictionary var ”post-truth”.

Nu har det kommit till Sverige.

Högerpopulism är inte fakta. Det är ett knippe åsikter även när de skriks ut högt.

Under Brexitkampampanjen var jag två gånger på besök i London. Det som fascinerade mest var att Leave-sidan hela tiden kom undan med att ljuga så mycket.

Och sen kom undan igen med påståendet att alla ljög lika mycket, vilket inte heller var sant.

Leave-sidan delade ut flygblad till alla landets hushåll och påstod att Turkiet (även Irak och Syrien var utmärkta på kartan) kommer gå med i EU och över 70 miljoner turkar i så fall har möjlighet att komma till Storbritannien.

De påstod att de skulle ta EU-kostnaden på 350 miljoner pund i veckan och ge till sjukvården och så vidare.

När alla vanliga auktoriteter, experter, forskare och myndigheter sa att detta inte var sant och när media kontrollerade fakta ryckte Leave-sidan bara på axlarna.

”Folk i det här landet är trötta på experter” svarade dåvarande justitieministern Michael Gove, en av de ledande i Leave-kampanjen.

I november återupprepade Trump samma metoder, och även han vann. Budskapet var inte sant, men tillräckligt många trodde honom.

Post-truth-politics är över oss alla. I förra veckan kändes en skakning på nedre däck även i Sverige.

Den tändande gnistan var författaren Katerina Janouch intervju i tjeckisk TV där hon bekräftade saker som ”no go-zoner” och pratade om att beväpna sig.

Men just den berättelsen, bilden av Sverige som ett land i sönderfall där myndigheterna lämnat hela stadsdelar åt sitt öde, har länge odlats i nätets undervegetation.

Men det är inte fakta, det är till stora delar inte ens en tolkning av verkliga händelser utan en blandning av riktiga problem, vandringshistorier och politisk ideologi.

Det är den svenska modellen av post-truth, av exakt samma mekanismer som i Storbritannien och USA.

Och motfrågan dominerar så mycket av debatten, förnekar du människors upplevelse sv verkligheten, va, va, VA?

Här finns en lärdom. I London och Washington fick världsbilden först genomslag när den etablerade högern valde att alliera sig med ytterkanten.

Det vi ser i kölvattnet av Katerina Janouch-historien är nu samma sak.

Men borgerligheten bör fundera på vad som hände sen. I både Storbritannien och USA förlorade vänstern, men det gjorde även mainstreamhögern.

Även politiska revolutioner verkar ha den dåliga vanan att äta sina egna barn.

Vad är då den viktigaste lärdomen?

Utan tvekan att bromsa i tid, när väl gränsen mellan fakta och fiktion lösts upp, när verkligheten ersatts av berättelser är det svårt att klämma in tandkrämen i tuben.

Det kan mycket väl bli den viktigaste politiska striden under 2017.

Anders Lindberg