Tågstrejken lockar fram de mest sympatiska dragen hos borgerligheten. Carl B Hamilton – greve, folkpartist och professor – är alldeles särskilt upprörd. I ett överspänt inlägg på sin blogg i går kväll beskrev han facket Sekos hot om strejk i Stockholm som ett både maktfullkomligt och oproportionerligt övergrepp.

I dag får mannen som aldrig fick bli finansminister understöd av Christer Nylander, folkpartistisk talesperson för arbetsmarknadsfrågor. På Aftonbladets debattsida deklarerar det liberala partiet att man nu vill ”begränsa” rätten att strejka med anledning av att fackförbundet Elektrikerna tar ut medlemmar i strejk i sympati med tågpersonalen.

På Twitter får han medhåll av tankesmedjan Timbros vd, Marcus Uvell, som dessutom drar till med att kalla sympativarslen för ”sabotage”.

Det är klara besked och egentligen är raseriet hos borgerligheten inte så konstig. De vet att rätten till sympatiåtgärder är en mycket viktig rest från en tid då konflikterna var fler och värre än i dag.

Vi såg det i praktiken under konflikten i Vaxholm och under striderna mot Toys ’r us och Kellermann – där facket slogs för att överhuvudtaget få teckna avtal för företagens anställda.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle fackförbund stå helt handfallna vid konflikter där arbetsgivare vägrar prata med facket och kanske till och med driver verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle det i praktiken bli möjligt för arbetsgivare att ställa sig utanför alla uppgörelser och regler som finns på arbetsmarknaden, och man skulle inte behöva besvära sig om bråkiga anställda.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända. Kollektivavtalens täckningsgrad skulle minska under trycket av konkurrensen och hela den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle urholkas.

Den konflikt som pågår nu ser dock annorlunda ut. Här handlar det om rätten till trygga anställningar och det är en fråga som på helt avgörande sätt rör hela den svenska arbetsmarknaden.

Då är breda sympatiaktioner logiska. Kravet på ett stopp för skitlivet riktar sig inte bara till Almega utan mot hela den samlade fronten av direktörer och arbetsgivare. Men det ska inte vara så lätt för Almega att sitta på kontoret på Sturegatan och avfärda tågpersonalens krav, helt enkelt.

Så när folkpartisterna lallar om oproportionerliga övergrepp ska man ha detta klart för sig: en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner vore en arbetsmarknad där proportionerna alltid är på arbetsgivarnas sida, så att säga.

– – –
Läs också: Antifackliga partier har inte i regeringen att göra (Agneta Berge, Politism), Om strejkrätt och proportionalitet (Samuel Engblom, Utredarna)

Sedan 1979 har Moderaterna alltid, i alla svenska val, varit ett av de två största partierna. Det är de inte längre, om man får tro SVT:s Valundersökning.

Sedan demokratins genombrott i Sverige har ett borgerligt parti alltid varit ett av de två största, när rösterna räknats. Så är det inte längre, om ValU:n stämmer.

Det har aldrig hänt att två icke-borgerliga partier är störst och näst störst i ett svenskt val. Aldrig.

Det är vad som gör riktigt ont på den moderata valvakan på Norra Latin i kväll.

En femtedel av de österrikiska väljarna har röstat på det högerextrema Frihetspartiet, FPÖ, enligt en vallokalsundersökningar från Österrike. FPÖ blir därmed tredje största parti i Österrike. Störst blir konservativa ÖVP (27 procent)  och på andraplats kommer socialdemokraterna SPÖ (23 procent)

På Cypern ser högerpartiet Demokratisk samling ut att bli störst med ett stöd på mellan 35-39 procent. Postkommunistiska Arbetande folkets progressiva parti, AKEL, får stöd av 25-29 procent av väljarna. Socialdemokraterna i EDEK får runt av 10 procent.

På Irland ser kristdemokraterna Fine Gael och mittenhögerpartiet Fianna Fáil ut att bli jämnstora med ett väljarstöd på cirka 22 procent var. Vänsterorienterade Sinn Féin får 17 procent.

Grekiska radikala vänstern, Syriza, ser ut att bli största parti i när grekerna röstar till Europaparlamentet. Enligt en vallokalsundersökning som presenterats i tv-kanalen ΝΕΡΙΤ får Syriza stöd från mellan 26-30 procent av de grekiska väljarna.

Borgerliga Ny demokrati – vars ledare Antonis Samaras är Greklands premiärminister – får stöd av 23-27 procent, enligt valundersökningen. Tredje största parti blir det nazistiska Gyllene gryning med med väljarstöd mellan 8-1o procent.

Det socialdemokratiska partiet Pasok har gått till val i en allians med andra mittenvänsterpartier under namnet Olivträdet. De ser ut att få stöd av knappa 8 procent av grekerna. 

Klockan 18 stängde vallokalerna i Tyskland och nyligen kom de första vallokalsundersökningarna. I Der Spiegel går att läsa att valdeltagndet i Tyskland ökar – från 43 till 48 procent.

Angela Merkels kristdemokratiska partiunionen CDU/CSU backar lite, men är ohotat störst.

Socialdemokraterna SPD går starkt fram men är fortsatt andra största parti. Det liberala partiet FDP:s genomklappning bara fortsätter. Störst anledning att jubla har kanske det högerorienterade och Euro-kritiska partiet AfD som nu kommer in i Europaparlamentet och därmed får den politiska plattform de gick miste om i förbundsdagsvalet 2013.

Prognoser ger vid handen att de 96 mandaten Tyskland har i parlamentet kommer fördela sig ungefär så här:
CDU/CSU får 35-36 mandat, SPD får 27-28 mandat, De Gröna får 10-11 mandat, vänstersocialistiska Die Linke får 7-8, liberala FDP bara tre och AfD sex stycken mandat.

Eftersom de tyska vallagarna ändrats tror man även att nynazistiska Nationaldemokraterna – med ett stöd på bara en procent av väljarna – också kommer in i parlamentet. Det tyska Piratpartiet får 1,2 procent, enligt tyska tv-bolaget ARD.

Så mycket mer folkpartiet än den här analysen av eurokrisen blir inte folkpartiet. pic.twitter.com/Y85VVxHNFE

— Örjan Rodhe (@orjanr) 22 maj 2014

Har inte riktigt hämtat mig från kraften i det här valbudskapet: #södermalm pic.twitter.com/fRorAmVc7v

— Kristina Lindquist (@Syrran) 23 maj 2014

Grattis Erik Scheller!

Något har hänt i Stockholms tunnelbana.

Jag åker med den nästan varje dag, till och från jobbet, till och från vänner. Den senaste veckan har jag för första gången – ja, faktiskt – hört hur mina medresenärer öppet pratar fientligt eller hånfullt om tiggare.

Det är förstås bara mitt eget intryck, men kan det ha något att göra med de rent lögnaktiga affischer som just nu syns på vissa tunnelbanestationer?

Efter Anders Behring Breiviks terrorattacker mot den norska regeringen och det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF påminde författaren Ola Larsmo i en essä om Sverige under 1990-talet:

 Jag mindes hur jag då, på nittiotalet, själv drog mig för att tänka på olika politiska utspel i termer av rasism – också efter att jag hade besökt ett torgmöte där Ny demokrati gick till attack mot ”muslimerna” som inte lät svenska barn äta köttbullar.

Men det politiska diskussionsklimatet i Sverige under de åren vreds runt i en rasistisk matris där det hela tiden var ”dom”, flyktingarna, som var problemet. Så lät det också på de stora tidningarnas debatt- och ledarsidor medan moskén i Trollhättan brändes ned och Ausonius sköt mörkhåriga människor. […]

Sverige var sjukt de åren. Jag levde mitt i det och såg inte helheten. Och det lönar sig inte att i efterhand försöka hitta syndabockar. Frågan är hur själva klimatet uppstod. Hur det offentliga språket tilläts glida tills sansade politiker drogs med av ett språk där de som var utsatta utsågs till förövare. Vi måste helt enkelt förstå hur sådant går till.

Men Larsmos text handlade också om den tyske litteraturvetaren Victor Klemperer.

I sin hemliga dagbok från Nazityskland skildrade Klemperer den politiska språkkamp som pågick i 1930-talets Europa, i medierna och på gatorna. Långt innan nazisternas propagandaministerium hade kommit igång hade hatet, mekaniskt och omedvetet,  prånglats ut och svalts tills det inte fanns något ­annat. Ordens betydelser omformades, uttrycksmöjligheterna utarmades. Främlingsfientliga ord ledde till främlingsfientliga tankar. Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”, skrev Klemperer i sin ”LTI: Tredje rikets språk”.

Språkkamp. Larsmos text kommer till mig när jag hur hur mina medresenärer talar om tiggarna. Alla de vanligaste myterna utsägs, skamlöst. Åsikterna är sannolikt inte nya, men på stora affischer i tunnelbanestystemet har fördomen adlats och hittat sin väg in i våra vardagssamtal. Det som förr var ett mummel är nu prat.

Och ja, varför ska man tala tyst om sitt förakt för sina medmänniskor när ens fördomar bekräftas på stora affischtavlor i våra gemensamma utrymmen?

Kanske är det detta som är det riktigt farliga med de omdiskuterade affischerna: de riskerar riva gränser för vad vi brukar anse vara acceptabelt.

”Med självständig, daglig rapportering från Europa är The Local ett fönster till andra kulturer.” Så presenterar sig den engelskspråkiga webbtidningen The Local.

The Local bevakar Sverige, men särskilt självständigt är det inte.

I en ny artikel berättar The Local att det vore dåligt om Socialdemokraterna vinner valet 2014. Texten är, får vi läsa längst ned, producerad av The Local men sponsrad av arbetsgivarorganisationen Almega.

I en annan artikel uppmanar The Locals redaktör James Savage sina läsare att sprida #kompetensinvandring, Almegas halvdana försök med att få till en viral kampanj.

Herr Savage tyckte inte om att jag twittrade om det där i morse:

@danielswedin Ja, det heter sponsrad innehåll. Letar förgäves på ledarsidan för där det står att dina artiklar är sponsrade av LO.

— James Savage (@jamesstockholm) 16 maj 2014

Ja, men då vet vi.

The Local tycker själva att vi ska jämföra dem med en Almega-ägd ledarsida. Vill man ha självständig, daglig rapportering på engelska får man kanske leta någon annanstans.

I dag skriver Expressens Ann-Charlotte Marteus att protesterna mot Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin. Det kommer vi få anledning att återkomma till.

Men det finns en formulering i Marteus text som jag inte blir klok på. Hon har registrerat att Sverigedemokraterna annonserar i tunnelbanan. Hon har också noterat att folk är arga på sagda affischer och att människor sagt sig vilja riva ner dem eller på annat sätt förstöra dem.

Så då skriver Marteus så här:

Förr klädde man upp sig i vuxenkläder för att gå att rösta. Man insåg att det var en ynnest att leva i en demokrati. Kanske var det lättare då. Det fanns mormödrar som inte hade fått rösta som unga. Det fanns diktaturer in på knuten: Sovjet, Grekland, Spanien. Demokratikämpar flydde till Sverige från Sydamerikas diktaturer och vittnade om förtrycket.
Då revs det inte ner några valaffischer. Det sker nu.

Så att Sovjet föll och att folk inte längre har på sig ”vuxenkläder” förklarar ilskan mot högerextrema budskap i det offentliga rummet? Och stämmer det verkligen att valaffischer inte revs när i det stora luddiga obestämda ”förr”?

Jag vet inte jag. Jag gjorde en sökning i vårt mediearkiv.

25 augusti 1985 rapporterade TT att ett flertal valstugor i Stockholm hade förstörts. I Bredäng hade någon försökt spränga Moderaternas valstuga. I Farsta slogs Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Moderaternas valstugor sönder. I Örnsberg slogs ytterligare en valstuga sönder samma natt.

Sex år senare, 30 augusti 1991 satte någon eld på Ny Demokratis och Socialdemokraternas respektive valstugor i Göteborg.

Sovjet skulle, för övrigt, upphöra först ett halvår senare.

Rapporter om nedrivna eller förstörda valaffischer hittar jag från bland annat Ludvika, Trollhättan, Storfors, Gävle, Östersund, Rosvik, Vallentuna, Sölvesborg med start i början av 1990-talet.

Att bränna ned valstugor och sabotera affischer är ett jävla oskick, men det tycks inte vara en helt ny aktivitet.