Vid valdagen om två veckor så ska vi också få också rösta om vem som ska få bestämma i hemkommunen. Och eftersom kommunerna sysslar med det riktigt vardagsnära – skolor, omsorg, kultur och fritid – så är det förstås särskilt intressant att veta vad de olika partierna vill göra i ens vardag.

I Yttre Västeort – den stockholmska kommunvalkrets där Akalla, Husby, Kista, Tensta, Rinkeby, Hässelby och Vällingby ingår – har Moderaterna presenterat sju förslag för ”jämlikhet, social rörlighet, trygghet och sammanhållning”.

Det ska bli kameraövervakning på centrumtorgen. Fler poliser och vakter ska synas. Det ska råda nolltolerans mot klotter, skadegörelse och nedskräpning. En graffitiväg i Tensta ska rivas. Det ska bli tryggare vid pendeltågsstationen i Spånga. Det ska bli enklare för friskolor att etablera sig i området och de skolor som finns måste ställa hårdare krav på eleverna

Man kan ju tycka att det är litet konstigt att 140 000 av Stockholms kommunmedborgare – som råkar bo i de fattigaste delarna av staden – nästan bara lovas tuffare tag, men sådan är väl tidsandan.

Så uppmärksammas jag på en moderatbroschyr som deltats ut i Norra Djurgårdsstaden – ett område för socioekonomiskt starka där de boende också förväntas leva ett grönt liv och motionera. Här är tonen en annan.

Här ställer Andréa Ström, ordförande för Engelbrektsmoderaterna och ledamot i Östermalms stadsdelsnämnd, ut 20 förslag för Östermalm. Visst, även här är hårdhandskarna på. Det ska råda nolltolerans mot illegala bosättningar och det ska satsas på fler kommunala ordningsvakter. Men den moderata löftesbuketten har fler blommor.

Moderaterna vill att Östermalm ska vara en ”levande stadsdel rik på caféer, kvartersrestauranger och promenadstråk”. Det ska byggas boulebanor, utegym, lekplatser och hundrastgårdar. Det ska vara gratis att parkera på kvällar och helger. Kajerna på Östermalm ska vara inbjudande och tillgängliga, och stadsdelens verksamheter ska lägga grunden för goda uppväxtvillkor.

Moderaterna lovar de boende på Östermalm fler förskole- och skolplatseplatser. Förskolans personal ska ges tid att stimulera varje barns unika intressen. Barnen ska få rofyllda måltider som ger barnen möjlighet att utforska alla färger och smaker. Förskolan och fritids ska uppmuntra till lek och rörelse. Förskolans personal ska ges tid att stimulera varje barns unika intressen. Överlämningen mellan förskola och skola ska kvalitetssäkras för barn med särskilda behov. Unga på glid in i kriminalitet och missbruk ska mötas med snabba insatser. Äldreomsorgens personal ska hinna samtala med varje individ under dagen.Maten på äldreboendena ska vara näringsrik och lagad på plats

Bra saker alltihop, men tydligen inte tillräckligt bra för folk i Kista och Hässelby.

Vad är det Ulf Kristersson brukar säga… Lika för alla?

I höstas var jag i Norge och talade bland andra med Magnus Marsdal om Arbeiderpartiets kassa valrörelse.

Jag har tänkt på detta nu när Socialdemokraterna tappar överallt, i alla mätningar.

Marsdal hade en tes om att få saker stöter bort arbetarväljare så som en politiker som uppfattas göra vad som helst för att få eller behålla makt.

– Arbetarklassväljare hatar politiker som är ”two-faced”. Politiker som kan tänka sig att samarbeta med vem som helst uppfattas som att de bara vill ha makt för sin egen skull, att de inte går att lita på. De behöver inte vara överens med dig om allt, men att uppfattas som opålitlig är en jävla svaghet bland exakt de väljare som Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet slåss om.

Detta blir ju anekdotiskt, men jag har den senaste tiden stött på den här uppfattningen, och då specifikt kring regeringens omläggning av migrationspolitiken. Rörelsen från ”mitt Europa bygger inga murar” till gränskontroller uppfattas som oärlig. Fokuset på hårda tag uppfattas som kalkylerande. 

Oavsett vad man tycker om politiken i sak så litar man inte på att S verkligen tycker så här av något annat skäl än att bärga hem makten.

Den uppfattningen tycks sedan ha stärkts efter att regeringen sagt att 9000 ensamkommande  ska få en ny chans att söka uppehållstillstånd. Oavsett vad man tycker om politiken i sak: där framträder bilden av S som vankelmodigt.

Det är ingen jättebra coctail man blandat sig i partiet vars affärsidé i stora delar är stabilitet, långsiktighet och pålitlighet.

I går noterade Ulf Bjereld att de partier som stått fast vid sin politik under hela den gågna mandatperioden – SD, V och C – ökar medan de partiet som bytt linje minskar. 

”Här finns förstås inga enkla förklaringar. Men en hypotes är att de partier som hållit fast vid sin linje av väljarna uppfattas som mer trovärdiga och trygga i sina grundvärderingar, medan de partier som ändrat sig uppfattas som icke trovärdiga, kanske till och med som opportunistiska. Håll fast, kan vara ett klokt råd i dessa turbulenta tider”, skriver Bjereld.

Sedan våren 2011 har jag skrivit ledare i Aftonbladet, och det ämne jag kanske oftast återkommit till är barnfattigdomen. I grunden handlar det om ­anständighet. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige att en ­enda unge tillåts växa upp i fattigdom. Och vi vet att den som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att bli fattig som vuxen, med alla de sociala risker det innebär: du är sjuk oftare, utsätts för brott oftare och dör tidigare.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade svenska politiker. Håkan Juholt var S-ledare och försökte göra kampen mot barnfattigdomen till en av partiets viktigaste frågor. FN:s barnfond Unicef kritiserade Sverige för att låta barn falla djupare i fattigdom än vad man gör i jämförbara länder, och den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hade så svårt att försvara sig att han började pladdra om att svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade väljare. Och läsare. Det här är förstås anekdotiskt, men när jag skrev om barnfattigdom hörde läsare av sig och de var förbannade. Förbannade på att M-regeringen finansierade sina skattesänkningar genom att försämra för sjuka, arbetslösa och föräldralediga. Förbannade på politikernas handlingsförlamning, trots att det skulle kosta lika mycket att utplåna barnfattigdomen som det varje år kostar staten att betala ut rut- och rot-avdrag. Förbannade på att  barnbidrag och underhållsstöd till ­ensamstående knappt höjts på ­årtionden.

När så den juholtska retoriken inte följdes upp av ambitiösa reformprogram och när partiet bytte ledarskap var det som om barnfattigdomen somnade in som politisk fråga. Att göra något åt denna oanständighet var liksom inte lika intressant. Trots att 234 000 barn fortfarande lever i fattigdom. Trots att 5 000 barn är hemlösa.

Men nu verkar Socialdemokraterna ha återupptäckt barnfattigdomen, och naturligtvis sorterar frågan in i deras nya ”auktoritära dagordning”. I Dagens Nyheter berättar finansminister Magdalena Andersson att barnfattigdomen är ett avgörande skäl till att migrationspolitiken stramats åt.

–  Vi vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor, särskilt gäller detta i fråga om barnen som får sina framtida livschanser begränsade, säger finansministern.

Skulle man kunna tänka sig att klyftorna har något med decennier av uteblivna jämlikhetsreformer, åratal av underfinansierad välfärd, en epok av stram ekonomisk politik att göra? Ja, men det kommer inte Socialdemokraterna att säga eftersom man inte vill lägga om den ekonomiska politiken på det som sätt skulle krävas för att utplåna barnfattigdomen.

Andersson försöker säga till väljarna att valet nu står mellan lite invandring och minskad barnfattigdom eller lite mer invandring och fler fattiga barn. Men i förlängningen introducerar man en argumentation som bara leder till att vanliga svenska väljare bekräftas i att att barnfattigdomen är något som inte rör våra ungar, och följaktligen en ickefråga.

Så överger Socialdemokraterna ett samhällsproblem som man för bara sju år sedan påstod var ett av de viktigaste att åtgärda. Det är en oanständighet.

I en bild som spridits i sociala medier berömmer sig Socialdemokraterna med att allt färre ”behöver bidrag” i dag jämfört med när Moderaterna styrde. Problemet är väl att det inte bara är bidrag man räknat på. För att blåsa upp siffrorna har man helt sonika blandat ihop bidrag och socialförsäkringar. Och det är verkligen inte samma sak.

– De som är kritiska till socialförsäkringstanken blandar systematiskt ihop försäkring och bidrag.

Så sa Joakim Palme, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, till Dagens Arena efter att Moderaterna berättade att de avser att gå till val på att införa ett bidragstak och att värna välfärden. Hur värnar man välfärden? Man gallrar hårt i bidragen. Och i den moderata retoriken är sjukförsäkringen, a-kassan och föräldraförsäkringen lika mycket ett bidrag som socialbidraget, barnbidraget och etableringsstödet.

Men det finns som sagt en ganska avgörande skillnad.

Socialförsäkringar finns där för att man ska känna sig trygg i sin försörjning även om man blir sjuk, får barn eller blir arbetslös. Och de bekostas med avsagt löneutrymme via arbetsgivareavgiften. Så går det inte till om man behöver söka socialbidrag.

Men i Moderaternas värld är alla pengar man får om man inte arbetar bidrag.

Det är förstås ingen nyhet. Den förra borgerliga regeringen talade vitt och brett om ”bidragslinjen”, ”välfärdens kärna” och lät försämringar i socialförsäkringarna bekosta skattesänkningar.

Mer förvånande är det att socialdemokratin – vars historiska uppgift varit att på politisk väg bygga stabila försäkringssystem och stå upp för ett välfärdsbegrepp där både socialförsäkringar och sjukvård får plats – nu tycks ansluta sig till idén att bidrag och föräldrapenning är samma sak.

Innan Ebba Busch Thor var kristdemokratisk partiledare och talade om ”värderingsrevansch” så var hon kristdemokratiskt kommunalråd och ordförande för äldrenämnden i Uppsala.

Från hennes tid som lokalpolitiker finns det en intressant liten historia som ännu kostar Uppsalaborna stora pengar.

2012 berättade Ebba Busch Thor att landstingets och Uppsala kommuns enheter för palliativ vård skulle samordnas. Så skulle patienterna garanteras bästa möjliga vård.

I fjol – när en rödgrön majoritet tagit över i Uppsala – beslutade sig så politikerna för att avveckla den palliativa vården i kommunal regi. Boendet, som kallas Omtanken, faller utanför kommunens ansvarsområde, menade de rödgröna. Dessutom kunde man inte fylla vårdplatserna och det blev alldeles för dyrt.

Så kunde Omtankens saga var över. Men inte. Som ett arv från Ebba Busch Thor sitter Uppsala kommun fast i ett hyresavtal som sträcker sig till år 2032. Kvadratmeterhyran är 2 225 kronor – eller cirka 12 miljoner om året.

Detta berättar Upsala Nya Tidning om.

2013 köpte kommunen dessutom in en syrgasanläggning för över 3 miljoner kronor, ett utbildningspaket för personalen som skulle hantera syrgasen och man hyrde gastuber för 70 000 kronor per år. Men strax innan syrgasen skulle tas i bruk kom man på att en kommun inte får vara huvudman för en medicinsk gasanläggning.

“De diskussioner som då inleddes med landstinget om att överta ansvaret ledde inte till någon överenskommelse, främst beroende på att landstinget inte var hyresvärd för huset“, skriver den nuvarande äldrenämnden i sin kommentar till en revisionsrapport.

Nu har lokalerna stått tomma i nästan ett år (ett äldreboende ska flytta in) och det var först i fjol man kunde säga upp hyresavtalet på syrgasen man inte fick använda.

Så här står det i revisionsrapporten:

Det är uppenbart att det fanns en stark politisk vilja att bygga upp ett mycket högkvalitativt och värdigt palliativt centrum vilket också gjordes. Intervjuerna indikerar att planeringen gick för snabbt och att all förankring inte var klar (bl a mot landstinget). Någon bedömning av behov, beläggning, intagningsregler och ansvarsfördelning mot landstinget hade inte föregått uppstarten av den nya verksamheten.

Och dyrt blev det. Vi kanske kan kalla det “värderingsrevansch“.

Fler och fler redaktioner tar bort yrkestitlar som reporter, fotograf och redigerare. Nu ska alla som jobbar på en tidning eller en tv-kanal vara ”multijournalister”. En sådan ska ensam kunna skriva, fotografera, filma, redigera, göra poddradio, livesända webb-TV och hålla igång sociala medier.

Om man tar hela Sveriges mediehistoria i beaktande så är det här en ganska ny företeelse, och för människor som tidigare kanske intervjuats av en reporter och en fotograf kan mötet med ”multijournalisten” bli litet ansträngt.

Så här har tre härliga karlar hanterat att intervjuas av en ”multijournalist”.

Kungen möter SVT Upplands multijournalist:
”Jaha, du är en sån.. budgetvariant.”

Rockartisten Ralf Gyllenhammar möter Dala-Demokratens multijournalist:
”Om två sekunder slår jag dig på käften”.

Olle Thorell (S-riksdagsman) möteR SVT Västmanlands multijournalist:
”Plötsligt är det någon som har en kameraman med sig. Vem har de legat med?”

“Aftonbladets ledarsida är en farlig domstol”. Det slår Expressens ledarskribent, juridikstudenten Johannes Forssberg fast i en ledarkrönika i dag.

Vad står på?

Jo, undertecknad har i en text här i Aftonbladet argumenterat för att det är orimligt att en grupp män som har sex med en ung berusad kvinna mot hennes vilja frias i en våldtäktsrättegång.

Detta är en “ihopslarvad“ åsikt, enligt Expressen. Men det är nog en åsikt jag delar med större delen av svenska folket.

Det var efter en studentkryssning i mars som flera unga män greps misstänkta för att ha gruppvåldtagit en kvinnlig resenär i en hytt. För två veckor sedan friade tingsrätten de fyra män som åtalades, då kraven för våldtäkt inte ansågs uppfyllda.

Kvinnan har vittnat om att hon var så berusad att hon kände sig drogad. Den unga kvinnan har berättat att hon aldrig hade stannat kvar i den mörka hytten med de okända männen om hon hade varit nykter.

Hon har uppgett att hon ”kände sig avstängd och maktlös som ensam tjej bland tre killar.” Hon var rädd och ”visste inte vad de var kapabla att göra”. Utanför hytten höll dessutom ytterligare en ung man vakt under tiden.

Hade den unga kvinnan, ensam och berusad, sig själv att skylla?

Det Stockholms tingsrätt har prövat är om den unga kvinnan befann sig i en särskilt utsatt situation och av den orsaken behövde, som det heter, “straffrättsligt skydd för sin sexuella integritet”.

Här bör vi pausa lite och fundera.

Är inte händelsen som beskrivs själva urtypen för en “särskilt utsatt situation“? Är det inte exakt detta unga kvinnor alltid varnas för? Och är det inte just i sådana situationer samhället inte får svikta i de normer vi står för?

Tingsrätten tycker inte det, och Expressen håller med.

Den fråga vi rimligen borde ställa oss är denna: ville kvinnan ha gruppsex med männen i hytten, eller ville hon det inte?

Om det skedde mot hennes vilja borde det väl rimligen dömas som våldtäkt. Men det är hennes ord mot flera andras. Och om hon inte kan bevisa att hon var i en utsatt situation och att hon inte ville ha sex – så ville hon nog det, egentligen.

Att domen strider mot väldigt många människors rättsuppfattning är uppenbart. Det är därför frågan om samtyckeslagstiftning ofta lyfts efter uppmärksammade våldtäktsdomar.

Jurister, och juridikstudenter, brukar gå i taket när kritik mot domar luftas . Denna kåranda är ett problem, särskilt när den krockar med många människors rättsuppfattning.

Johannes Forssberg jämställer min kritik av tingsrätten med “diverse högerextrema sajter“. De nätsidor han pratar om har ägnat många veckor åt att hänga ut de misstänktas etnicitet och publicerat namn och personuppgifter.

Så fungerar det när kårandan spårat ur. Då dras all kritik dras över en kam och man börjar på allvar tro att jurister inte kan göra fel.

I dag skriver jag en text om bemanningsföretaget Orange, som ägnar sig åt lönedumpning i den svenska vården. Bolaget har även haft verksamhet i vårt grannland Norge, men i början av maj fick man nog.

Här kommer lite länkar om Oranges uttåg ur Norge.

Nå kastes Orange Helse også ut av Oslo (Fagbladet):

Det er tre punkter i kontrakten som er bakgrunnen for at kommunen nå sier opp samarbeidet med Orange Helse:

• Gjentatte brudd på lover, forskrifter og instrukser.

• Gjentatte brudd på forhold som går ut over brukernes helse og trivsel.

• Gjentatte brudd på manglende evne/vilje til å etterkomme Oslo kommunes pålegg om å oppfylle kontrakten.

Sier opp avtalen med Orange Helse (Kommunalrapport)

Millionkontrakter med flere av landets kommuner står på spill for Orange Helse AS fordi vikarer blant annet har jobbet ulovlig mye.

Slutt for Orange Helse i sykehusene (Sykepleien)

Vikarbyrået Orange Helse har rotet med lønnsutbetalinger og brutt arbeids- og hviletidsbestemmelsene på norske sykehus. Nå er rammeavtalene med tre helseregioner sagt opp.

Den 18 maj kan 300 tidningsgrafiker som är organiserade av GS-facket komma att gå ut i strejk. Tidningar som Östgöta Correspondenten, Bohusläningen, Dagens Nyheter, TTELA och Expressen kommer i sådana fall att drabbas. Vad strejken handlar om kan man läsa här.

En som är mycket vred över strejkvarslet är Expressens liberale chefredaktör Thomas Mattsson. Det är ett ”historiskt misstag”, menar chefredaktören i en bloggpost på Expressen.se.

Mattsson tycker inte att en strejk som drabbar företaget där han är chef kan vara rimlig eftersom hans företag gör så viktiga saker. På så sätt är han ingen unik chef, men det finns ett resonemang som är lite intressant.

Så här skriver Thomas Mattsson:

Som chefredaktör för en privatägd kvällstidning på en konkurrensutsatt marknad där den andra aktören, socialdemokratiska Aftonbladet, delägs av LO är det naturligtvis också extra stötande att ett av LO:s medlemsförbund, alltså GS-facket, valt att strejkhota just Expressens tryckeri, men inte Aftonbladets…

Hoppla!

Tydligen vill Expressens chefredaktör ha en generalstrejk.

Tja, det är i alla fall konkurrensneutralt.

Moderaterna vill återställa rut-avdraget. Det meddelar partiledaren Anna Kinberg Batra i dag. I dag är det så att staten betalar till hälften av räkningen om familjens rut-tjänster kostar upp till 100 000 kronor om året, men det är för snålt. Man ska kunna köpa städning för 200 000 och få tillbaka hälften, tycker M.

– Vi såg direkt när taket halverades att antalet företag minskade, säger hon i dag.

Tidigare har Moderaterna mest pratat om höjda rut-tak som mycket viktiga för de människor som köper jättemycket städning. Men när regeringen ändrade reglerna så sa städföretag rakt ut att att vanliga skattebetalare inte behövde oroa sig: Av de drygt 600 000 svenskar som gör rut-avdrag är det ­bara 1,8 procent som slår i taket.

Så vad säger Anna Kinberg Batra då? Jo, att ett antal svenska företag, enligt uppgifter som M har, inte klarar sig om inte staten betalar hälften av deras arbete. För det är så fakturamodellen för rut-avdrag fungerar.

I fjol kostade rut-avdraget staten 3,4 miljarder kronor och en stor del av den summan går alltså till att människor överhuvudtaget ska kunna driva sina städföretag, om man ska tro Anna Kinberg Batra. Är det riktigt rimligt med skattesubventioner till det privata näringslivet?

Ja, Anna Kinberg Batra måste tycka det. Plötsligt blir den debattartikel där M-ledaren öppnade för en ny syn på näringslivet och mer gemensamt ägande begriplig.

Varför inte klippa till och socialisera hela städbranschen i stället? Det är ju samma pengar.