Inlägg av Daniel Swedin

Ledarskribent på Aftonbladet.

Det är inte partisymbolen som är problemet, M

av Daniel Swedin
Bo Lundgren valtalar i Växjö 2002. FOTO: MATS SAMUELSSON

Moderaterna ska byta partisymbol i helgen, erfar SVT. Eller byta och byta. De ska återupprätta det klassiska M som var partiets signum i över 30 år. Hur det ska tolkas är förstås uppenbart: epoken Nya Moderaterna är slut. Nu är Moderaterna bara Moderaterna igen.

Hur kan man se till att Moderaterna – av tradition och hävd ett ytterkantsparti – vinner politiskt inflytande i ett land där man traditionellt samarbetar i mitten och statsministern oftast är socialdemokrat? Det är ingen liten fråga, men varje tid och varje M-ledare har haft sitt svar.

Gösta Bohman valde att i alla lägen tycka tvärtemot Olof Palme. Fredrik Reinfeldts val var stenhård block­politik där de andra borgerliga partierna inordnade sig i en allians mot löftet att ­alla skulle få ministerposter och ansvar över sina hjärteområden när de fällt ­Göran Persson.

Hur ska Ulf Kristersson göra? Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan har förskjutit det politiska spektrumet till höger och samtidigt tvingat M mot mitten. Dessutom har SD:s framgångar ryckt undan förutsättningarna för den blockpolitik som var alliansens fundament. Socialdemokraterna – Moderaternas arvsfiende – har samtidigt visat att de inte måste regera ensamma, distanserat sig från Vänsterpartiet och ska nu göra budgetar ihop med Liberalerna och Centerpartiet.

Skvallrar symbolbytet om vilken sorts strategi Moderaterna nu anlägger? Att Moderaterna har tänkt något kring det där?

I en Fokus-intervju har moderatlegendaren Peje Emilsson berättat om hur det gick till när Moderaterna skaffade sig sitt M och hur tankarna gick: de saknar en trovärdig partiledning och de har inte tänkt en ny politisk idé de senaste tio åren.

”Vi hade sett hur tyskarna och andra positionerat sig, så det var breddning som gällde. Partiet bytte namn, från högerpartiet till moderata samlingspartiet. Och vi tog fram en ny partisymbol, M:et, som Carl-Henrik Winqvist målade röd. Vi ville ju få in andra grupperingar än tanter i persianpäls.”

Det är väl inte direkt breddning och flykt från tanter i persianpäls som återupplivandet av det gamla M:et symboliserar.

När Moderaterna skaffade sig sitt M för 49 år sedan så var ju Moderaterna Sverigedemokraterna – det vill säga partiet som ligger längst ut till höger. Expressens Torbjörn Nilsson har skrivit om det där, hur Moderaterna uppfattades när 1970-tal höll på att gå över i 1980-tal och den första borgerliga regeringen på 44 år skulle bildas:

”Moderaterna betraktades som ett extremt parti, i medierna och av många väljare. Centerpartisterna och folkpartisterna kunde inte ge högern något större utrymme. Istället för makt på kort sikt siktade Bohman och hans medarbetare in sig på inflytande på lång sikt. Eftersom regeringen sa sig stå för ’mittens politik’ kunde moderata företrädare utanför statsrådskretsen föra en lika stark oppositionspolitik som någonsin tidigare. Partiet fick påverka, men blev samtidigt fritt att kritisera offentligt. Samtiden hjälpte förstås – Friedman, Thatcher, så småningom Reagan – men det var det egna arbetet som avgjorde. Det gav resultat.”

Problemet för dagens moderater är att de varken har samtiden på sin sida eller på något naturligt sätt kommer vara uppsamlingsplats för borgerliga missnöjesröster. Nu står både Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor i vägen. Och vad värre är: partiet saknar en trovärdig partiledning och de har inte presenterat en ny politisk idé på över tio år.

Kanske ska vi bara förstå partisymbolbytet som att man rehabiliterar Bo Lundgren.

Margot Wallström måste kräva att Nasrin Sotoudeh blir fri

av Daniel Swedin

I veckan dömdes den iranska människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh till 38 års fängelse och 148 piskrapp. Sotoudeh har i snart 30 år varit verksam som advokat i den teokratiska diktaturen och har gett stöd och juridisk hjälp åt människorättsaktivister i åratal. En av dem är Nobelpristagaren Shirin Ebadi. Sotoudeh anklagas bland annat för att ha uppmanat till korruption och prostitution och för att ha stört allmän ordning.

Det är förstås trams. Det hon gjort – i verkligheten – är att han försvarat kvinnor som på ett fredligt sätt protesterat mot tvånget att bära slöja.

De iranska myndigheternas förföljelser av Sotoudeh har pågått i snart tio år. I september 2010 dömdes hon till sex års fängelse för ”propagandistisk verksamhet” men benådades efter tre år. Den 13 juni 2018 greps hon i sitt hem och fördes till det ökända Evin-fängelset i Tehran. Här informerades hon om att hon i sin frånvaro redan dömts till fem års fängelse för “medhjälp till att gömma spioner som vill skada den nationella säkerheten”.

Vid en rättegången i december i fjol vägrade Nasrin Sotoudeh att närvara i protest mot den inkorrekta rättsprocessen, där hon bland annat inte fått välja advokat själv.

Hur Iran han hanterat Nasrin Sotoudeh, från arresteringen 2018 till den farsartade rättegången i december, visar att regimen inte är det minsta intresserade av rättsskipning. De vill bara tysta en av de viktigaste rösterna för rättvisa i landet.

Sverige, EU och FN kan inte stillatigande acceptera det. Och vi bör inte nöja oss med mindre än att våra politiker offentligt kräver att Nasrin Sotoudeh friges.

Straffet mot Nasrin Sotoudeh är det hårdaste straff som Amnesty dokumenterat mot en människorättsförsvarare i Iran under de senaste åren. Här kan man skriva på deras upprop för Nasrin Sotoudehs frigivning.

Nigel Farages legitima åsikter

av Daniel Swedin
Välklädd.

I veckan drog Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson en lans för Nigel Farage, tidigare ledare för det brittiska stollejockepartiet UKIP. Farage är, tycker Nilsson, ”skoningslös, rolig, välklädd – och intressant” och hans kritik mot EU är ”legitim och relevant”. Därför är Stefan Löfven ”totalitär” när han kritiserar den välklädde Farage och hans europeiska partivänner – bland annat Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Lega Nord och Slovakiska nationalistpartiet. Tycker PM Nilsson.

Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter, uppskattade inte Nilssons lilla hyllning av Farage. UKIP-farbrodern är inte bara en elegant som formulerar en giltig EU-kritik. Han är också en figur som stämt in i Viktor Orbáns antisemitiska ”kritik” mot George Soros.

Nu var PM Nilsson tvungen att twittra.

Det borde kanske också bekymra PM Nilsson att hans välklädde favorit låtit meddela att amerikanska väljare bör oroa sig mer över judiskt inflytande än påståenden om att Ryssland lade sig i det amerikanska valet 2016.

– There are other very powerful lobbies in the United States of America, and the Jewish lobby, with its links with the Israeli government, is one of those strong voices, sa Farage i sin radioshow i förrfjol.

Men kanske anser Dagens industris ledarsida att Farages åsikter även här är legitima och intressanta.

Världen brinner – SSU hånar miljöpartister

av Daniel Swedin

I går publicerade SSU en, tja, sketch på Instagram där man driver med stockholmsbaserade miljöpartister som vill höja bensinskatten. Sådan politik är tydligen felprioriterad, räddar inte världen och gör det bara svårare för folk på landsbygden att leva sina liv.

Att SSU vill anlägga ett klassperspektiv på klimatfrågan är förstås utmärkt. Klimathotet inte bara en fråga om miljö. Det handlar om fördelning av resurser.

De tio procenten i världen som har högst inkomst står för cirka hälften av alla koldioxidutsläpp. Den halva av jordens befolkning med lägst inkomst står i sin tur för bara cirka tio procent av utsläppen. 100 multinationella företag är ensamma ansvariga för 77 procent av den uppvärmning som skett av planeten sedan mitten av 1980-talet.

De fyra senaste åren har varit de varmaste som någonsin uppmätts. Genomsnittstemperaturen på jorden riskerar att stiga med 3,2 grader till år 2100.

Är det en konflikt med några grönpartister vi behöver ha då?

Ja, det finns en risk att omställningspolitiken blir en teknokratprodukt som inte tar några sociala hänsyn. Ja, miljöpartister är ofta blinda för fördelningspolitik. Ja, man bör utforma klimatpolitik så att det inte i huvudsak är människor med små resurser som bestraffas och beskattas. Ja, omställningen måste ha stöd av vanligt folk.

Men är det mot partier som trots allt ser problemen och har politik för att göra något åt klimathotet man ska ta fajten?

Klimatförändringarna handlar om att de rikas jakt på profit har fått vår planet att brinna. Kanske borde SSU utforma politik – och sketcher – utifrån det faktumet. Annars riskerar den klassmedvetna blicken på miljö- och klimatpolitiken att bli ett svepskäl för att inte göra någonting.

(För tolv år sedan drev för övrigt SSU att nyproduktionen av bensindrivna bilar skulle vara stoppad 2017 och att bensinskatten skulle höjas med fem kronor per liter under en femårsperiod)

 

 

 

 

Björn Söder är förevigad

av Daniel Swedin

Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Anders Pihlblad (@anderspihlblad)

I går valdes så Andreas Norlén till ny talman i Sveriges riksdag, och den gångna mandatperiodens talman Urban Ahlin lämnar riksdagen. Men bilden av Ahlin kommer för alltid att stanna kvar i det beslutande organet.

Alla landets talmän blir nämligen avmålade och deras portätt hängs upp i riksdagens sammanbindningsbana. Det är kutym att man hänger upp porträttet av talmannen samma dag som han eller hon avgår, och i går fick världen alltså se Urban Ahlins talmansporträtt.

Är det god konst? Det kan ledarbloggen inte uttala sig om, däremot noterar vi en liten intressant detalj på tavlan. Är det inte självaste Björn Söder – i går nesligt avsatt som riksdagens andra vice talman – som står där och parlerar i bakgrunden?

Jovisst är det det.

När Söder nu inte längre får svinga klubban i kammaren så är han i alla händelser förevigad i den svenska konsthistorien, tillsammans med de övriga avgångna vice talmännen Ewa Thalén Finné och Esabelle Dingizian. Och detta tack vare Urban Ahlin, mannen som Söder i vintras kallade ”en av de bästa talmän vi haft”.

Quid pro quo, som romarna sa.

 

När Bono ringde upp rasister

av Daniel Swedin
mac001

Hur intresserade är en fransk rockpublik av ett svenskt riksdagsval? Ganska himla jätteintresserade, om man får tro U2-sångaren Bono.

Aftonbladet berättar i dag att Bono under en spelning i Paris pratade om svenskarnas tråkighet och Jimmie Åkessons valframgångar. Och, ja, han gjorde Hitlerhälsning också.

Eller, U2-fansen är överens om att det inte var Bono som heilade utan MacPhisto, ett sorts alterego som Bono skapade under U2:s världsturné 1993. Nu har han reducerats till ett sorts Snapchat-filter, men för 25 år sedan såg det lite annorlunda ut.

Vitsminkad och klädd i guldkostym och djävulshorn brukade MacPhisto prata med publiken om dagsaktuella händelser och politik och busringa från scenen. Folk som fick ta emot telefonsamtal från MacPhisto inkluderar Helmut Kohl, Margaret Thatcher, Allessandra Mussolini, John Major, Pavarotti, Madonna, Salman Rushdie och prinsessan Diana.

När U2 spelade på Stadion i juli 1993 pratade Bono om det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis ledare Ian Wachtmeister: ”What about Ian Wachtmeister? Ooh, he’s my kind of man – I like people flashy, you know? From good stock”. Och sedan försökte Bono ringa Wachtmeister men enligt dottern – som svarade i telefonen – var partiledaren inte hemma.

Hur som helst så gillar Sverigedemokraterna inte Bonos tilltag i Frankrike.

– När svenska kändisar uppenbarligen inte har någon verklighetsförankrad uppfattning om oss och vårt parti, förvånar det mig inte att läget är än värre hos en person som Bono.  säger SD:s informationschef Henrik Gustafsson till Aftonbladet.

I slutet av september spelar U2 i Köpenhamn. Kanske vore det bra om Bono ringde Åkesson för att stämma av det här med verklighetsförankringen.

Hårdhandskar i Hässelby, ståndsmässigt på Strandvägen

av Daniel Swedin

Vid valdagen om två veckor så ska vi också få också rösta om vem som ska få bestämma i hemkommunen. Och eftersom kommunerna sysslar med det riktigt vardagsnära – skolor, omsorg, kultur och fritid – så är det förstås särskilt intressant att veta vad de olika partierna vill göra i ens vardag.

I Yttre Västeort – den stockholmska kommunvalkrets där Akalla, Husby, Kista, Tensta, Rinkeby, Hässelby och Vällingby ingår – har Moderaterna presenterat sju förslag för ”jämlikhet, social rörlighet, trygghet och sammanhållning”.

Det ska bli kameraövervakning på centrumtorgen. Fler poliser och vakter ska synas. Det ska råda nolltolerans mot klotter, skadegörelse och nedskräpning. En graffitiväg i Tensta ska rivas. Det ska bli tryggare vid pendeltågsstationen i Spånga. Det ska bli enklare för friskolor att etablera sig i området och de skolor som finns måste ställa hårdare krav på eleverna

Man kan ju tycka att det är litet konstigt att 140 000 av Stockholms kommunmedborgare – som råkar bo i de fattigaste delarna av staden – nästan bara lovas tuffare tag, men sådan är väl tidsandan.

Så uppmärksammas jag på en moderatbroschyr som deltats ut i Norra Djurgårdsstaden – ett område för socioekonomiskt starka där de boende också förväntas leva ett grönt liv och motionera. Här är tonen en annan.

Här ställer Andréa Ström, ordförande för Engelbrektsmoderaterna och ledamot i Östermalms stadsdelsnämnd, ut 20 förslag för Östermalm. Visst, även här är hårdhandskarna på. Det ska råda nolltolerans mot illegala bosättningar och det ska satsas på fler kommunala ordningsvakter. Men den moderata löftesbuketten har fler blommor.

Moderaterna vill att Östermalm ska vara en ”levande stadsdel rik på caféer, kvartersrestauranger och promenadstråk”. Det ska byggas boulebanor, utegym, lekplatser och hundrastgårdar. Det ska vara gratis att parkera på kvällar och helger. Kajerna på Östermalm ska vara inbjudande och tillgängliga, och stadsdelens verksamheter ska lägga grunden för goda uppväxtvillkor.

Moderaterna lovar de boende på Östermalm fler förskole- och skolplatseplatser. Förskolans personal ska ges tid att stimulera varje barns unika intressen. Barnen ska få rofyllda måltider som ger barnen möjlighet att utforska alla färger och smaker. Förskolan och fritids ska uppmuntra till lek och rörelse. Förskolans personal ska ges tid att stimulera varje barns unika intressen. Överlämningen mellan förskola och skola ska kvalitetssäkras för barn med särskilda behov. Unga på glid in i kriminalitet och missbruk ska mötas med snabba insatser. Äldreomsorgens personal ska hinna samtala med varje individ under dagen.Maten på äldreboendena ska vara näringsrik och lagad på plats

Bra saker alltihop, men tydligen inte tillräckligt bra för folk i Kista och Hässelby.

Vad är det Ulf Kristersson brukar säga… Lika för alla?

Stå upp och bli räknad med

av Daniel Swedin

I höstas var jag i Norge och talade bland andra med Magnus Marsdal om Arbeiderpartiets kassa valrörelse.

Jag har tänkt på detta nu när Socialdemokraterna tappar överallt, i alla mätningar.

Marsdal hade en tes om att få saker stöter bort arbetarväljare så som en politiker som uppfattas göra vad som helst för att få eller behålla makt.

– Arbetarklassväljare hatar politiker som är ”two-faced”. Politiker som kan tänka sig att samarbeta med vem som helst uppfattas som att de bara vill ha makt för sin egen skull, att de inte går att lita på. De behöver inte vara överens med dig om allt, men att uppfattas som opålitlig är en jävla svaghet bland exakt de väljare som Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet slåss om.

Detta blir ju anekdotiskt, men jag har den senaste tiden stött på den här uppfattningen, och då specifikt kring regeringens omläggning av migrationspolitiken. Rörelsen från ”mitt Europa bygger inga murar” till gränskontroller uppfattas som oärlig. Fokuset på hårda tag uppfattas som kalkylerande. 

Oavsett vad man tycker om politiken i sak så litar man inte på att S verkligen tycker så här av något annat skäl än att bärga hem makten.

Den uppfattningen tycks sedan ha stärkts efter att regeringen sagt att 9000 ensamkommande  ska få en ny chans att söka uppehållstillstånd. Oavsett vad man tycker om politiken i sak: där framträder bilden av S som vankelmodigt.

Det är ingen jättebra coctail man blandat sig i partiet vars affärsidé i stora delar är stabilitet, långsiktighet och pålitlighet.

I går noterade Ulf Bjereld att de partier som stått fast vid sin politik under hela den gågna mandatperioden – SD, V och C – ökar medan de partiet som bytt linje minskar. 

”Här finns förstås inga enkla förklaringar. Men en hypotes är att de partier som hållit fast vid sin linje av väljarna uppfattas som mer trovärdiga och trygga i sina grundvärderingar, medan de partier som ändrat sig uppfattas som icke trovärdiga, kanske till och med som opportunistiska. Håll fast, kan vara ett klokt råd i dessa turbulenta tider”, skriver Bjereld.

Socialdemokraterna överger de fattiga barnen

av Daniel Swedin

Sedan våren 2011 har jag skrivit ledare i Aftonbladet, och det ämne jag kanske oftast återkommit till är barnfattigdomen. I grunden handlar det om ­anständighet. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige att en ­enda unge tillåts växa upp i fattigdom. Och vi vet att den som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att bli fattig som vuxen, med alla de sociala risker det innebär: du är sjuk oftare, utsätts för brott oftare och dör tidigare.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade svenska politiker. Håkan Juholt var S-ledare och försökte göra kampen mot barnfattigdomen till en av partiets viktigaste frågor. FN:s barnfond Unicef kritiserade Sverige för att låta barn falla djupare i fattigdom än vad man gör i jämförbara länder, och den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hade så svårt att försvara sig att han började pladdra om att svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade väljare. Och läsare. Det här är förstås anekdotiskt, men när jag skrev om barnfattigdom hörde läsare av sig och de var förbannade. Förbannade på att M-regeringen finansierade sina skattesänkningar genom att försämra för sjuka, arbetslösa och föräldralediga. Förbannade på politikernas handlingsförlamning, trots att det skulle kosta lika mycket att utplåna barnfattigdomen som det varje år kostar staten att betala ut rut- och rot-avdrag. Förbannade på att  barnbidrag och underhållsstöd till ­ensamstående knappt höjts på ­årtionden.

När så den juholtska retoriken inte följdes upp av ambitiösa reformprogram och när partiet bytte ledarskap var det som om barnfattigdomen somnade in som politisk fråga. Att göra något åt denna oanständighet var liksom inte lika intressant. Trots att 234 000 barn fortfarande lever i fattigdom. Trots att 5 000 barn är hemlösa.

Men nu verkar Socialdemokraterna ha återupptäckt barnfattigdomen, och naturligtvis sorterar frågan in i deras nya ”auktoritära dagordning”. I Dagens Nyheter berättar finansminister Magdalena Andersson att barnfattigdomen är ett avgörande skäl till att migrationspolitiken stramats åt.

–  Vi vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor, särskilt gäller detta i fråga om barnen som får sina framtida livschanser begränsade, säger finansministern.

Skulle man kunna tänka sig att klyftorna har något med decennier av uteblivna jämlikhetsreformer, åratal av underfinansierad välfärd, en epok av stram ekonomisk politik att göra? Ja, men det kommer inte Socialdemokraterna att säga eftersom man inte vill lägga om den ekonomiska politiken på det som sätt skulle krävas för att utplåna barnfattigdomen.

Andersson försöker säga till väljarna att valet nu står mellan lite invandring och minskad barnfattigdom eller lite mer invandring och fler fattiga barn. Men i förlängningen introducerar man en argumentation som bara leder till att vanliga svenska väljare bekräftas i att att barnfattigdomen är något som inte rör våra ungar, och följaktligen en ickefråga.

Så överger Socialdemokraterna ett samhällsproblem som man för bara sju år sedan påstod var ett av de viktigaste att åtgärda. Det är en oanständighet.

Socialdemokraterna måste se skillnad på bidrag och försäkring

av Daniel Swedin
DdoSAB3W4AIj-_i

I en bild som spridits i sociala medier berömmer sig Socialdemokraterna med att allt färre ”behöver bidrag” i dag jämfört med när Moderaterna styrde. Problemet är väl att det inte bara är bidrag man räknat på. För att blåsa upp siffrorna har man helt sonika blandat ihop bidrag och socialförsäkringar. Och det är verkligen inte samma sak.

– De som är kritiska till socialförsäkringstanken blandar systematiskt ihop försäkring och bidrag.

sa Joakim Palme, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, till Dagens Arena efter att Moderaterna berättade att de avser att gå till val på att införa ett bidragstak och att värna välfärden. Hur värnar man välfärden? Man gallrar hårt i bidragen. Och i den moderata retoriken är sjukförsäkringen, a-kassan och föräldraförsäkringen lika mycket ett bidrag som socialbidraget, barnbidraget och etableringsstödet.

Men det finns som sagt en ganska avgörande skillnad.

Socialförsäkringar finns där för att man ska känna sig trygg i sin försörjning även om man blir sjuk, får barn eller blir arbetslös. Och de bekostas med avsagt löneutrymme via arbetsgivareavgiften. Så går det inte till om man behöver söka socialbidrag.

Men i Moderaternas värld är alla pengar man får om man inte arbetar bidrag.

Det är förstås ingen nyhet. Den förra borgerliga regeringen talade vitt och brett om ”bidragslinjen”, ”välfärdens kärna” och lät försämringar i socialförsäkringarna bekosta skattesänkningar.

Mer förvånande är det att socialdemokratin – vars historiska uppgift varit att på politisk väg bygga stabila försäkringssystem och stå upp för ett välfärdsbegrepp där både socialförsäkringar och sjukvård får plats – nu tycks ansluta sig till idén att bidrag och föräldrapenning är samma sak.

Sida 1 av 1
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB