Sedan våren 2011 har jag skrivit ledare i Aftonbladet, och det ämne jag kanske oftast återkommit till är barnfattigdomen. I grunden handlar det om ­anständighet. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige att en ­enda unge tillåts växa upp i fattigdom. Och vi vet att den som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att bli fattig som vuxen, med alla de sociala risker det innebär: du är sjuk oftare, utsätts för brott oftare och dör tidigare.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade svenska politiker. Håkan Juholt var S-ledare och försökte göra kampen mot barnfattigdomen till en av partiets viktigaste frågor. FN:s barnfond Unicef kritiserade Sverige för att låta barn falla djupare i fattigdom än vad man gör i jämförbara länder, och den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hade så svårt att försvara sig att han började pladdra om att svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade väljare. Och läsare. Det här är förstås anekdotiskt, men när jag skrev om barnfattigdom hörde läsare av sig och de var förbannade. Förbannade på att M-regeringen finansierade sina skattesänkningar genom att försämra för sjuka, arbetslösa och föräldralediga. Förbannade på politikernas handlingsförlamning, trots att det skulle kosta lika mycket att utplåna barnfattigdomen som det varje år kostar staten att betala ut rut- och rot-avdrag. Förbannade på att  barnbidrag och underhållsstöd till ­ensamstående knappt höjts på ­årtionden.

När så den juholtska retoriken inte följdes upp av ambitiösa reformprogram och när partiet bytte ledarskap var det som om barnfattigdomen somnade in som politisk fråga. Att göra något åt denna oanständighet var liksom inte lika intressant. Trots att 234 000 barn fortfarande lever i fattigdom. Trots att 5 000 barn är hemlösa.

Men nu verkar Socialdemokraterna ha återupptäckt barnfattigdomen, och naturligtvis sorterar frågan in i deras nya ”auktoritära dagordning”. I Dagens Nyheter berättar finansminister Magdalena Andersson att barnfattigdomen är ett avgörande skäl till att migrationspolitiken stramats åt.

–  Vi vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor, särskilt gäller detta i fråga om barnen som får sina framtida livschanser begränsade, säger finansministern.

Skulle man kunna tänka sig att klyftorna har något med decennier av uteblivna jämlikhetsreformer, åratal av underfinansierad välfärd, en epok av stram ekonomisk politik att göra? Ja, men det kommer inte Socialdemokraterna att säga eftersom man inte vill lägga om den ekonomiska politiken på det som sätt skulle krävas för att utplåna barnfattigdomen.

Andersson försöker säga till väljarna att valet nu står mellan lite invandring och minskad barnfattigdom eller lite mer invandring och fler fattiga barn. Men i förlängningen introducerar man en argumentation som bara leder till att vanliga svenska väljare bekräftas i att att barnfattigdomen är något som inte rör våra ungar, och följaktligen en ickefråga.

Så överger Socialdemokraterna ett samhällsproblem som man för bara sju år sedan påstod var ett av de viktigaste att åtgärda. Det är en oanständighet.

– KU bör granska om Magdalena Andersson har gått så långt i sin svartmålning av svensk ekonomi att hon bryter mot grundlagens krav på saklighet och opartiskhet.

Så säger Jonas Jacobsson Gjörtler, en moderat riksdagsledamot som i dag anmäler finansministern till Konstitutionsutskottet för att hon sagt att ”ladorna är tomma”.

Det skulle hon inte gjort! Det begriper väl varenda människa att en socialdemokratisk finansminister inte ska hålla på och vara partisk i sin beskrivning av det finansiella läget! En finansminister ska hålla sig till opartiska och sakliga vädermetaforer när hen pratar om ekonomi och därmed basta!

Nu får man hoppas att Moderaterna får igenom sitt förslag om att förbjuda Jantelagen så kanske det äntligen blir lite ordning och reda i det här landet igen.

Vet hut!

Både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman har kritiserat bankernas ökade utdelningar. De hävdar att de höga utdelningarna inte är långsiktigt hållbara. Det är inte rimligt att dela ut mellan 50- 70 procent av vinsten.  Istället borde bankerna ha en större ekonomisk buffert för att klara framtida kriser utan att behöva springa till staten för att få hjälp.

Den enda som fram till igår hade rusat till bankernas försvar var Thomas Östros, före detta minister och ledamot i det mäktiga VU för Socialdemokraterna. Med tanke på att han nu är vd i Svenska bankföreningen är det kanske inte så konstigt. Det ingår i jobbet att inta denna position.

Märkligare är emellertid att Socialdemokraternas finansminsterkandidat Magdalena Andersson nu stämmer in i kören.

I Dagens Industri uppges att hon inte har några synpunkter på utdelningarna. ”Är man intresserad av att styra banker kanske man ska bli bankchef i stället för finansminister.” Hon fortsätter med att säga att ”jag inte tycker att politiker ska styra utdelningsnivåerna på bankerna. Det är inte deras uppgift att skälla på bankerna.”

En välvillig tolkning av hennes uttalande är att hon föredrar skarpa förslag istället för skäll, något som Aftonbladets ledarsida också har efterlyst.

Riksbanken har i sina beräkningar visat att bankernas halva vinst bygger på de statsgarantier de får av Sveriges skattebetalarna. Det verkar därmed besynnerligt att inte ha några skarpa förslag om vad som behöver göras för att hindra att bankernas ägare gör sig allt rikare på kunder och skattebetalares bekostnad.

Problemet är att Andersson bara vagt kritiserar regeringens sänkning av bolagsskatten och fastighetsskatten. Skatter hon dessutom inte vill höja. Några andra förslag på regeländringar verkar hon inte ha.

Magdalena Andersson har inte några svar på vad som krävs för att förhindra bankernas destruktiva roll i kommande ekonomiska kriser. Socialdemokraterna kommer faktiskt behöva svar på dessa frågor framöver. Förhoppningsvis är det inte genom att gå i takt med Thomas Östros på Svenska bankföreningen som det uppnås.

Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs trovärdighet när det gäller ekonomisk politik. Mikael Damberg fokuserade i partiledardebatten på att den samlade budgetbalansen för den offentliga sektorn har gått från att vara +65 miljarder till att vara -87 miljarder. Att Reinfeldt blev irriterad på detta utspel gick inte att ta miste på.

Men  frågan om man ska tolka irritationen som ett bevis på att det var ett lyckad utspel. Att Reinfeldt blev sur behöver inte vara ett bevis för att man har rätt – även om S-ledningen verkar vara övertygad om att man fått in en politisk poäng. Dagen därpå följde Magdalena Andersson upp utspelet med en presskonferens om budgetunderskottet. Lockelsen i att återanvända Göran Persson retorik om att den som är satt i skuld inte är fri verkar vara oemotståndlig.

Men som PM Nilsson riktigt påpekar i onsdagens ledare i Dagens Industri så är 1990-talet över. Sverige skulle kunna underbalansera budgeten på en måttlig nivå i åratal framåt utan att det skulle skada svensk ekonomi. Det finns tvärtom mycket som pekar mot att det skulle vara ansvarsfullt att göra det. Om dessa resurser används till investeringar som är viktiga – till exempel i infrastruktur och bättre utbildning  – kan det långsiktigt vara bra för Sverige.

De flesta europeiska länder måste föra en åtstramande ekonomisk politik för att minska sina rekordstora underskott. Då blir det ännu viktigare att de länder som har möjlighet att föra en mer expansiv ekonomisk politik också gör det.  OECD  har rekommenderat Sverige att föra en mer expansiv ekonomisk politik för att bidra till att arbetslösheten minskar.

Det finns en risk att socialdemokraterna målar in sig i ett hörn i sin ambition att verka trovärdiga på det ekonomiska området och inte skrämma bort några skatteskygga medelklassväljare. Om budgetunderskotten ska utraderas och nästan inga skatter höjas under nästa mandatperiod riskerar en kommande socialdemokratiskt ledd regering att tvingas till nedskärningar istället för satsningar.  Det är inte 1990-talets politiska lösningar som är svaret på 2010-talets problem. Det en framtida regering behöver hantera är hur Sverige ska kunna göra  investeringar som båda är långsiktigt bra för Sverige, men samtidigt ger jobb till de som är arbetslösa. Det är svårt nog.

När Magdalena Andersson presenterades som Socialdemokraternas nya talesperson i ekonomiska frågor möttes hon med massor av respekt. Äntligen en socialdemokrat som verkligen skulle kunna mäta sig med Anders Borg. Så såg den politiska logiken ut då.

I kväll intervjuades Andersson i Agenda, och i morgon ska hon presentera det socialdemokratiska alternativet till vårbudgeten. Ingen ifrågasätter hennes kompetens, men det verkar som hon fortfarande har ett behov av att mätas mot Anders Borg, och måttenheten stavas ”ansvarstagande”.

Svensk politik är en tävling i respekt för budgetrestriktioner och överskott.
Problemet är bara att det i dag knappast finns någon utanför den svenska politiken som tror att det är rätt politik. Vi har massarbetslöshet – som Magdalena Andersson vill ha bort – och räntor som gör att staten i praktiken får betalt för att låna pengar.

Samtidigt finns enorma behov av investeringen, i bostäder, infrastruktur och utbildning för att ta de mest uppenbara exemplen.

Ekonomer, fackföreningar och till och med regeringens egna expertmyndigheter talar om att det skulle behövas en mer expansiv ekonomisk politik. Men i politiken är det nästan tyst (Västerpartiets får ursäkta).

Den ekonomiska politik Magdalena Andersson och Socialdemokraterna kommer att föreslå i morgon är bättre än den Anders Borg driver. Hon vill ta tillbaka några av de mest korkade skattesänkningarna och i stället använda pengarna till mer trygghet, en ungdomsgaranti och för att avskaffa fas 3 till exempel.

Men den har samma utgångspunkt. Statsskulden ska betalas och budgeten visa överskott, oavsett konjunkturläge och oavsett arbetslöshet.

Kanske är det faktiskt så väljarna vill ha det, i alla fall när de svarar på frågorna från partiernas opinionsundersökare.

Men i så fall beror det kanske på att ingen i politiken vågar säga det allt fler utanför politiken nu säger, att stora avbetalningar på statsskulden just nu är ett onödigt hinder för det svenska samhällets utveckling.

En S-budget för industriarbetarna, deklarerar IF Metall glatt i ett pressmeddelande. Magdalena Andersson har precis presenterat Socialdemokraternas skuggbudget och industri- och metallfacket är på gott humör

Men, och det smärtar mig, de har ju missuppfattat allting. Vad Andersson har presenterat är en S-budget för redaktionsarbetare!

När Socialdemokraterna slugt lägger brytpunkten för jobbskatteavdraget på 60 000 kronor per månad drabbas ingen journalist av höjd skatt (eller, jo, okej, en journalist).

När Socialdemokraterna slugt låter rut-avdraget blir kvar men halverar taket  till 25 000 kronor per år så drabbas ingen dammallergisk journalist.

Till detta gratis entré på statliga muséer. Vi journalister har ibland barn och ibland är vi föräldralediga och då vill vi gå på museum med våra eventuella barn och låta barnbidraget, som sossarna vill höja!, gå till att renovera badrum.

Slugt, Andersson. Slugt!

Daniel Swedin