Just nu diskuterar en stor del av Sverige om det möjligen kan vara så att ett riksdagsparti i all hemlighet blivit infiltrerat av antidemokratiska och religiösa extremister.

Samtidigt, på andra platser det offentliga samtalet, görs uttalanden som får mig att fundera på det här med demokratins tunna fenissa.

I stockholmspressen pågår det just nu ett stort bråk om ett stort bygge. Det gör det ofta, men ibland heter bygget Slussen och ibland heter det Förbifarten. Just nu heter det Nobelcentret.

Exakt vad Nobelcentret är – eller kan bli – kan man läsa om här eller här.

De som ogillar centret tycker att det är för högt, för fult, ska byggas på fel plats och dessutom kommer andra byggnader behöva rivas för att det ska kunna gå att byggas.

Så där får man tycka. Men det finns en politisk majoritet för att centret ska byggas.

Det är då det brister för en del personer, företrädelsevis personer med tillgång till Dagens Nyheters kultursida.

För en månad sedan uppmanade Maria Schottenius kungen att vägra dela ut Nobelpriset och på så sätt pressa fram ett byggstopp. Nu i april var hon ute igen och krävde att kungen skulle markera mot bygget.

I dag skriver Inga-Britt Ahlenius en text i samma tidning där hon ger uttryck för ungefär alla invändningar ovan. Men, hon lägger också till att Nobelcentret aldrig hade byggts om det var far och son Nicodemus Tessin som styrde över stadsbyggnadspolitiken. Herrar Tessin levde i skarven mellan 1600- och 1700-tal, och byggde med kungars mandat saker som Bondeska palatset, Stockholms slott, Tessinska palatset och Södra stadshuset – och det som i dag är Stockholms stadsmuseum.

Mycket kan man säga om dessa byggnader, men något samråd för detaljplanerna hölls nog inte och något beslut i en demokratisk församling som en stadsbyggnadsnämnd togs nog inte heller. Erbjöds alla stockholmare en möjlighet att överklaga byggena? Nja.

Man får förstås älska fördemokratisk arkitektur, men att börja längta efter fördemokratiska tider bara för att det ska uppföras ett nytt hus man ogillar är ändå bara för konstigt.

I ett pressmeddelande som gick ut i veckan skriver Fastighetsägarna, en intresseorganisation för privata fastighetsägare, att Hyresgästföreningens olika lokalavdelningar aktivt motverkar nybyggnation genom att överklaga detaljplaner.

Riktigt illa är det i Göteborg. Sedan 2000-talets början ska Hyresgästföreningen i rikets andra stad ha överklagat nybyggen 1 000 gånger.

Siffrorna har spridits tidigare av Fastighetsägarna och då uppmärksammades de av Göteborgs-Postens liberala ledarsida. Hyresgästföreningen är en del av den ”privilegierade samhällseliten” som också innefattar LO och Socialdemokraterna, och dessa pampar gör sitt bästa för att stoppa nya bostäder, dundrade G-P.

I dag avslöjas det att Hyresgästföreningen inte överklagat en enda detaljplan på tio år. Det ”aktiva motarbetandet” handlar, bland annat, om att man för ett decennium sedan varnade för allt för höga hyror i ett kvarter i Gårda.

David Björnberg på Fastighetsägarna intervjuas av den S-märkta tidningen Ny Tid:

Anser du att ert pressmeddelande ger en sann bild av Hyresgästföreningens agerande i Göteborg?
– Det vill jag inte uttala mig om. Det vi pekar på i rapporten är att vi anser det orimligt att Hyresgästföreningen som organisation kan överklaga detaljplaner. Det borde vara upp till enskilda hyresgäster att göra det.
I pressmeddelandet och i rapporten får man intrycket av att Hyresgästföreningen här i stan aktivt motarbetar bostäder. Är det så?
– Nej, det är det väl inte. De flesta överklaganden i Göteborg var ju i början av mätperioden.
Du menar att alla skedde 2005?
– Ja, så var det nog.

Ojsan.

Och G-P:s rasande text – med rubriken ”Ingen kan höra dig skrika i en flyttkartong” – är helt sonika borta från nätet.
Ja, så kan man också undvika att bli uppmärksammad i Medierna – igen.

Så här 30 år efter att Olof Palme mördades oroas Dalarnas Tidningars politiske redaktör Jens Runnberg för dagens unga i allt för stor utsträckning ska lockas av Palmes politiska arv.

Vet de inte att det fanns en statlig restaurangkedja i början av 1970-talet?

Det är Göran Persson – inte Olof Palme! – som socialdemokratin bör hålla fram, menar Runnberg. Persson stängde inte ned piratradiokanaler och drev inga restauranger. Däremot hyllade han Kina, stängde ned webbplatser och under hans regim sände stats-tv dokusåpor där folk tog livet av sig efter att ha medverkat.

Nej, så där skriver ingen seriöst om Göran Perssons tid som politiker. Det är inte det där som definierar honom. Att binda ihop allt som pågick och skedde under en viss tid med den dåvarande statsministerns politik och person låter sig bara göras om vi talar om Olof Palme. Det är rätt fascinerande.

Jag var bara två år gammal när Olof Palme mördades och jag har inga minnen om hur samhällsklimatet var när han var statsminister. Och jag har den djupaste respekt för att Jens Runnbergs 70- och 80-tal var tråkiga.

Men jag kan ändå säga något litet om vad det är med Palmes socialdemokrati som lockar för någon som inte var med då.
Här är några reformer som drevs igenom under Palmes första fem år som statsminister:

• Bostadstillägg för barnfamiljer
• Enhetliga låga avgifter vid läkarbesök i den offentliga sjukvården.
• 40 timmars arbetsvecka
• Särbeskattningen infördes
• Garantibelopp för pensionärer på ålderdomshem
• Allmän tandvårdsförsäkring och utbyggd folktandvård
• Allmän förskola för alla sexåringar
• Lagen om anställningsskydd

Och här är ytterligare några från åren 1974-1976:

• Sjukpenningsreform som gav 90 procent av inkomsten i sjuklön
• Fri abort och kostnadsfri preventivrådgivning
• Föräldraförsäkringen infördes
• Bättre folkpension, sänkt pensionsålder
• Lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL
• Ny lag om barnomsorgsutbyggnad
• Handikappersättningen infördes

Totalt sju års reformer och mycket med det där lever vi med fortfarande, betraktar som helt väsentliga delar i vårt samhällsbygge.

Det finns något hisnande i det. Utan några jämförelser i övrigt kanske man kan se den där förändringslustan hos regeringen Bildt. Hastigheten på de politiska förändringarna, inriktningen. Politiker som vill och gör något annorlunda, som har en plan och en idé. Även om man som ung moderat levt hela sitt liv med skolpeng och fritt skolval kan man säkert ändå imponeras av dådkraften.

I Kjell Östbergs Palme-biografi ”När vinden vände” beskrivs hur en ung Bo Ringholm intervjuar Olof Palme 1971. Man pratar om reformtakten och Ringholm hisnar till: Herregud, vi håller ju på att bygga ett helt nytt samhälle! Palme svarar undvikande. Nytt samhälle? Det var ju det här socialdemokraterna strävat mot sedan 1920-talet.

Göran Persson och offentliga budgetar som går ihop i all ära, men det Palmes – och för all del Tage Erlanders – socialdemokrati representerar är ju också en politisk rörelse med viljan, kraften och självförtroende nog att säga att de vill förändra samhället.

Så här skrev min då blivande chef Karin Pettersson på 25-årsdagen för Palmemordet:

Kanske är det ironins fel. Kanske budgetsaneringens. Men den politiska retoriken har efter 90-talet aldrig hittat tillbaka till Palmes moraliska anslag. Göran Persson var förvaltare, Fredrik Reinfeldt lågmält bekymrad. Anders Borg är teknokrat, Carl Bildt handelsresande i kommentarer. Samhällsproblem beskrivs på hittepåspråk i termer av incitamentsstrukturer, drivkrafter och andra floskler.

Drömmen om Olof Palme är en längtan efter allvar. Eftersom politik handlar om allvarliga saker. Eftersom det är på riktigt, på liv och död.
Intressen som står mot varandra – kapitalägare mot de som jobbar, besuttna mot förtryckta, demokratikämpar mot diktatorer. Barnfattigdom och sjukförsäkringshaveri är inte samhällsproblem, utan människor som berövas sin frihet.

Vi behöver politiker som säger det, så att det känns.
Drömmen om Olof Palme är också en längtan efter glädje och framtidstro. Den svenska politiken är så förtvivlat fylld av oro, rädsla och nostalgi.

Ungefär så ja.

Vi vill inte äta på Clock i Borlänge. Vi vill ha politiker som säger vad de tycker är rätt och vågar ta strid för det de sagt är rätt.

Etableringsersättningen – pengar man som nyanländ får om man har en etableringsplan hos arbetsförmedlingen – ska sänkas för flyktingar som inte klarar ett prov i samhällsorientering.

Det tycker Moderaterna.

Först några ord om etableringsersättningen.

Det var den förra regeringen som införde ersättningen och syftet var att få in nyanlända på arbetsmarknaden. I skarven mellan uppehållstillstånd och en första kontakt med arbetsförmedlingen står man som nyanländ utan ersättning i ungefär tre veckor. Sedan kommer en startperiod där man i två månader får 75 procent av etableringsersättningen – 5 082 kronor i månaden.

Sedan ska man ut på en arbetspraktik som kan vara i upp till två år. Då får man 308 kronor per dag – om man arbetar heltid. Kan man på grund av sjukdom, trauman eller annat bara delta till hälften sjunker dagbeloppet till 154 konor. Vi pratar då om en ersättning på 3 388 konor per månad.

För att få full ersättning – 6468 kronor i månaden – ska man plugga svenska och samhällsorientering samt delta i utbildningar eller arbetsmarknadsåtgärder under 40 timmar i veckan.

Den ersättningen vill M nu sänka, om man inte klarar ett examensprov i kursen i samhällsorientering som kommunerna erbjuder nyanlända.

– Bara en tredjedel har genomgått samhällsorienteringen efter mer än 18 månader. Det betyder att väldigt många inte får del av den viktiga informationen som handlar om rättigheter och skyldigheter för att man ska kunna vara en del av svenskt samhällsliv, säger Elisabeth Svantesson, arbetsmarknadspolitisk och integrationspolitisk talesperson till TT.

Att M vill att fler ska gå samhällsorienterade kurser (kanske borde partiledaren Anna Kinberg Batra och tidigare partisekreteraren Sofia Arkelsten erbjudas sådana) är inget att anmärka på.

Men går det verkligen att använda indragen etableringsersättning som incitament?

Om man läser Länsstyrelsernas senaste gemensamma redovisning av samhällsorienteringen så får man en liten annan bild. Först något om varför det dröjer om att få plats på samhällsorienteringen:

Deltagare som omfattas av etableringslagen ska få samhällsorientering så snart som möjligt efter att etableringsplanen upprättats. Normalt ska deltagarna ha hunnit avsluta insatsen inom ett år från denna tidpunkt.

Enligt Arbetsförmedlingens rapportering brister kommunerna i skyldigheten att ge samhällsorientering inom den angivna tidsperioden. Enligt deras uppgifter är det endast 37 procent av dem som haft en etableringsplan i mer än ett år som deltagit i samhällsorientering

[…]

Det finns ingen annan aktör än Arbetsförmedlingen som har uppgifter om hur många som avslutar samhällsorienteringen inom ett år från att etableringsplanen upprättades. Kommunerna saknar ofta kännedom om datumet för etableringsplanens upprättande.

[…]

En majoritet av kommunerna (ca 70 procent) anger att den genomsnittliga väntetiden från anmälan är 10 veckor eller mindre. Endast tio kommuner anger att den genomsnittliga väntetiden är 21 veckor eller mer.

[…]

Den vanligaste orsaken till att nyanlända får vänta på att få påbörja samhällsorienteringen är att kommunen väntar in fler deltagare som talar samma språk innan en ny grupp startas. Detta eftersom det inte är särskilt kostnadseffektivt med små grupper.

[…]

Tillgången till barnomsorg fortsätter också att påverka väntetiderna, men även här syns en minskning gentemot förra året. Förra året angav 40 procent av kommunerna att barnom-sorgen påverkade kvinnors väntetid, i år anger 31 procent samma orsakssamband. Det är framförallt kvinnors möjlighet att påbörja samhällsorientering som påverkas av tillgången till barnomsorg.

Och varför hoppar man av samhällsorienteringen, enligt Länsstyrelsens redovisning?

Kommunernas uppgifter tyder dock på att en klar majoritet av alla deltagare slutför samhällsorienteringen utan avbrott. I 72 procent av kommunerna uppges 0-20 procent av del- tagarna göra avbrott innan samhällsorienteringen slutförts. I 21 procent av kommunerna saknas uppgifter om hur många som avbryter.

De vanligaste orsakerna till avbrott tycks vara att deltagare flyttar till annan kommun, går på föräldraledighet eller får arbete. Även deltagande i andra insatser bidrar till av brott. Att andra insatser prioriteras före samhällsorienteringen, eller att samhällsorienteringen krockar med andra insatser anges bidra till avbrott i 30 procent av kommunerna.

Det verkar finnas en hel del saker man kan åtgärda med samhällsorienteringen, alltså. Och Länsstyrelserna kommer mycket riktigt med en hel del förslag på hur den kan bli bättre. Det handlar bland annat om få reda på hur många som faktiskt har rätt till samhällsorientering, samordna insatserna bättre och göra samhällsorienteringen mer flexibel.

Att sänka etableringsersättningen – som skulle underlätta vägen in i arbete – för människor som inte kan gå på samhällsorienteringen för att de fått praktik är inte ett sådant förslag.

I fjol upplevde Sverige sitt bästa år någonsin när det gällde utländska turisters övernattningar i Sverige. Det blir tydligt när SCB och Tillväxtverket just summerat 2015. Internationella övernattningar på hotell, vandrarhem och campingplatser och i stugor och lägenheter ökade med 10,5 procent. Starkast ökning kommer från Norge, Tyskland och Danmark.

I Västra Götaland gick det jättebra. Under sommarmånaderna i fjol ökade antalet turister med 176 750 – hela  3,8 procent fler jämfört med året innan. Under både september och november ökade antalet besökare, och oktober 2015 blev den bästa oktobermånaden för turism någonsin.

– Det leder till ökande intäkter och fler trygga anställningar, och gör stor skillnad för många entreprenörer som har turismrelaterad verksamhet, säger John Armbrecht, föreståndare för Centrum för turism vid Göteborgs Universitet, till Göteborgs-Posten.

Och allt detta trots att Dagens Industri i somras slog fast att det mest anstötliga med att utfattiga människor tigger på våra gator är att de skrämmer bort turister.

– Vi hoppas att facket ska kunna ta ett samhällsansvar och inte bara vara ett särintresse. Men går inte det får man väl be politikerna att gripa in.

Så där sa Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne i en Dagens Industri-intervju i går. Budskapet – att politikerna bör bestämma ingångslönernas storlek – återupprepades sedan i en Aktuellt-sändning i SVT.

Det är ingen liten sak. Att staten inte ska blanda sig i lönebildningen har länge varit en viktig princip i den svenska modellen. Det har varit en viktig princip även för Svenskt Näringsliv, som bland annat kritiserat regeringens lönelyft för lärare utifrån perspektivet att staten ej bör lägga sig i.

Men när löner ska sänkas är principen inte lika viktig, tydligen.

Fast kanske ändå. I dag säger Peter Jeppsson, vice vd för Svenskt Näringsliv, att organisationens vd pratade i nattmössan:

– Det är inget vi har haft någon diskussion om inom Svenskt Näringsliv. Det Carola gav uttryck för var ett resonemang och ingen genomarbetad policy eller ställningstagande. Statlig inblandning i lönebildningen är inget vi vill, säger Jeppsson till tidningen Kollega.

Jaha ja. Så Svenskt Näringslivs vd låter sig alltså intervjuas i riksmedier – mitt under brinnande avtalrörelse – om lönenivåer och slänger ur sig lite ”resonemang” här och lite ogenomarbetad policy där?

Nog borde man kunna förvänta sig något betydligt bättre än det här.

Ibland behöver man bara skratta åt hela skiten.

Vi måste välja.
Det har varit melodin som delar av svensk offentlighet har nynnat när de förklarat varför man inte fullt ut kan försvara asylrätten längre. Vi måste välja, och valet står mellan välfärd eller flyktinginvandring.

Personligen kan jag tycka att det är lustigt att partier som aldrig egentligen brytt sig om välfärden (140 miljarder i sänkta skatter sedan 2007) blir väldigt engagerade i att socialtjänst och vården har nog med resurser.

Just nu pågår en branschintern diskussion om hur svensk journalistikkår klarat av att skildra alla aspekter av att över 160 000 människor sökte asyl i Sverige i fjol. På en debatt på Publicistikklubben i måndags var Sveriges Radios Jörgen Huitfeldt kritisk:

– Vi har varit usla på att skildra migrationen så som det är, nämligen att det är en målkonflikt mellan att satsa mer på skolan eller äldrevården eller att vara Europas mest generösa land för migration.

Där var det igen. Målkonflikten, vi måste välja. Men ser konflikten verkligen ut så där?

Vi vet, som sagt, att skatterna sänkts med 140 miljarder. Vi vet också att gränserna nu täpps till, att det ska bli svårare att ta sig till Sverige för att söka asyl. Men några djärva reformer på välfärdsområdet, något som tillnärmelsevis liknar en återställare av Reinfeldts skattesänkarprogram kommer vi inte få se. De massiva investeringar i bostäder, utbildning, infrastruktur, arbetsmarknadspolitik och sjukvård som  alla vet behövs – som alla i sin vardag ser behövs! – kommer inte.

Dessutom ser vi hur länder som inte är det minsta intresserade av att ”vara Europas mest generösa land för migration” stramar åt, skär ned och avlövar välfärden.

Som Storbritannien. Som Schweiz. Som Ungern. Som Slovenien.

Här har man valt att vara sämst på välfärd och migration, utan att överhuvudtaget bry sig om den svenska föreställningen om målkonflikt.

”Skärbräda i massiv, svenskodlad ek. Helstav. Skärbrädan är behandlad med hård-vaxolja i dubbla lager och prydd med Morbergs emblem. Begränsad upplaga. Mått 35x70X6 cm, vikt 10 kg (premium).”

Så där beskriver Åhléns den skärbräda ur Per Morbergs kökskollektion som man saluför i sina varuhus.

Den tio kilo tunga ekbrädan kostar 3 995 kronor och har under dagen blivit något av en viral hit. Alla sprider länken till varan och skrattar gott. Vad sjukt att någon säljer en skärbräda för fyra papp!

På lite mer stilfulla köksinredningsbutiker som Cordon-Bleu, NK och Svenskt Tenn – vars sajter inte är lika lättillgänliga som Åhléns – saluförs brädor i samma prisklass. Och folk köper brädorna. Inbilla er inget annat.

Och det där säger något väsentligt om vilket sorts land Sverige blivit.

Här finns det 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Det är åtta fler än 2013 och en fördubbling på tio år. Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.
I Sverige är vi duktiga på att producera rikedom. Sverige har fler dollarmiljardärer per capita än USA, trots att de ekonomiska klyftorna generellt är större i Amerika. På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landet samlade inkomster, enligt The World Top Income Database.

Politiskt har utvecklingen understötts av slopade gåvo- och arvsskatter. Bolagsskatten har sänkts. Fastighetsskatten har avskaffats. Även inkomstskattesänkningar spelar in. Sedan millennieskiftet har de svenska skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor.

I andra änden rapporteras det att Sverige är ett av de rika länder där klyftorna ökar som snabbast och där andelen fattiga ökar som mest. Jobbskatteavdrag har betalats – fem gånger om – genom sänkt arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och föräldraförsäkring.

Fattigdomen bland sjuka och arbetslösa har ökat dramatiskt på tio år. 2003 klassades drygt 9 procent av landets arbetslösa och sjuka som fattiga. I förrfjol, 2013, var motsvarande siffra drygt 33 procent. Detta enligt Statistiska centralbyråns senaste statistik.

Det innebär att de varje månad har en inkomst under 11 300 kronor, 60 procent av en svensk medianinkomst.
Den kraftigaste fattigdomsökningen skedde strax efter att Fredrik Reinfeldts borgerliga koalition vann regeringsmakten 2006.  Över 86 000 människor har kastats ut från sjukförsäkringen, inte för att de blivit friska utan för att deras dagar är slut.

Just nu pratar vi mycket om de människor på flykt som kommer till vårt land och hur det ska påverka vår välfärd. De som pratar mest om denna oro tycks vara människor som fram till i fjol var måttligt intresserade av vår välfärd. Skattesänkningarna smakade väl lite för gott, kanske.

Men någonstans kan jag känna att om vi fortfarande bor i ett land där människor har råd att köpa skärbrädor för 4 000:- på folkliga Åhléns bör det inte vara omöjligt att hitta resurser till en fungerande och inkluderande välfärdsstat.

– Det är snart fler i Sverige som tror på utomjordingar än på regeringens jobbpolitik.
Folkpartiets Jan Björklund vann skrattarna i gårdagens partiledardebatt i SVT.

Björklund har varit inne på det övernaturliga spåret förut, i en partiledardebatt i riksdagen. Då hävdade han att det snart är fler som tror på spöken än vad det är som tror på regeringens jobbpolitik.

När Stefan Löfven på S-kongressen 2013 slog fast att partiet skulle ha som mål att nå EU:s lägsta arbetslöshet 2020 låg Sverige på plats 12 av 28 EU-länder. Nu har det gått drygt två år.

Arbetslösheten i Sverige har sjunkit lite sedan 2013, men vi ligger fortfarande långt efter länder som Tyskland och Österrike. Över 375 000 svenskar står utan jobb i dag, enligt SCB.

Så vad krävs för att nå målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020? Enligt Finanspolitiska rådet måste den strukturella arbetslösheten sjunka med minst 2,5 procentenheter och antalet jobb öka med minst. 130 000.

Det är ingen liten sak och det är verkligen upp till bevis för regeringen. Att fylla ”framtidsinvesteringar” och ”aktiv näringspolitik” med reformer som ger jobb är en utmaning.

I veckan presenterade förresten Folkpartiet sin budgetmotion för 2016.
Titeln? ”600 000 fler jobb – Liberala reformer för Sverige”.
Såg ni ufot?