I förra veckan ojade sig statsministern över den ynkliga andelen låglönejobb i vårt land. Han ville visserligen inte säga att fler borde ha sämre löner, men mest för att det inte skulle låta ”trevligt”. Han hade tagit regeringsplanet till den exklusiva turistorten Davos för att delta i det ännu mer exklusiva World Economic Forum.

I dag pratar den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm och Ylva Johansson i Agenda om varför kvinnor i genomsnitt tjänar 3,6 miljoner mindre än män under ett yrkesliv.

Det är nästan 5 000 kronor i månaden.

Samtidigt inleds en avtalsrörelse där just lönerna för dem som har sämst betalt antagligen blir den svåraste stridsfrågan. Facken vill se en låglönesatsning, arbetsgivarna större löneskillnader.

De här sakerna hänger naturligtvis samman, för även om statsministern inte vet om det har stora grupper på den svenska arbetsmarknaden riktigt låga löner. Och nästan alltid handlar det om kvinnor.

LO har i ett diagram visat hur arbetarlönerna i alla branscher som domineras av kvinnor ligger under genomsnittet, och hur lönerna i alla branscher där männen dominerar stort ligger över samma genomsnitt.

Det är knappast någon tillfällighet, precis som det inte är någon tillfällighet att regeringen subventionerar kvinnodominerade låglönebranscher för att de ska växa.

Undantaget är förstås skola, vård och annan offentlig service. Där är det som vanligt varken aktuellt med tillväxt eller med höjda löner.

Så länge kvinnoyrken också är låglöneyrken går det inte att prata om jämställdhet på arbetsmarknaden.

Det är precis därför som fackens krav på en extra satsning på de lägsta lönerna är viktigt. Det handlar om att försöka hindra samhället från att glida isär, men det handlar också om att minska klyftan mellan kvinnor och män.

Men det är förstås svårt att säga om man som Maria Arnholm är jämställdhetsansvarig i en moderat regering.

Ingvar Persson

Kollegorna på Svenska Dagbladet tycks uppskatta Socialdemokratins strävan att bli en kraft i debatten om skolan. ”Det kan bli riktigt bra”, skriver de i dagen ledare.

Men Svenskans ledarredaktion skulle inte vara Svenskans ledarredaktion om det inte fanns reservationer. Och i dag vädras misstanken att Socialdemokraterna egentligen bara är ute efter att hälla pengar över skolan.

”Hotbilden” är enligt Svenska Dagbladet att Socialdemokraterna ”återfaller i fixeringen vid pengar”.

Jag gissar att det är en oro som lärare och elever har lite svårt att dela.

Dessutom tycks den bygga på ett historiskt missförstånd. Någon på Svenska Dagbladets ledarredaktion har gjort det fattala misstaget att blanda ihop politisk retorik med det som verkligen händer.

Svenskan väljer nämligen 1990-talet som exempel på en tid när socialdemokratin var fixerad vid pengar till offentlig verksamhet. Körde inte partiet ”hårt” med budskapet om vård, skola och omsorg?

För oss som faktiskt minns något av 1990-talet blir det en mycket överraskande beskrivning. Visst talade Göran Persson om ”verksamheterna”, men det politiska landskapet präglades av budgetsanering.

Räkningen för 80-talets naiva avreglering och regeringen Bildts haveri skickades till stor del vidare från finansdepartementet till landets kommuner, och därifrån vidare till kommunala verksamheter, som skolor.

Delvis är det sviterna av det som fortfarande plågar skolan.

Bara den som är alldeles okunnig om den nära historien, eller som glömt att politikers ord inte alltid skildrar verkligheten, skulle alltså ta 1990-talet som exempel om nu tesen är att resultat och pengar inte hänger samman.

Så, för att travestera Svenska Dagbladet, hotbilden är kanske inte så mycket att skolan skulle få de resurser undervisningen behöver, utan att Socialdemokraterna återfaller i sin fixering vis stora ord och klatschiga budskap.

Ingvar Persson

Just nu är det locket på från SL och högsta chefen Anders Lindström. En pressekreterare har skickats ut för att förklara att bolaget nu lärt sig att inte säga för mycket.

I morse undslapp sig dock kommunikationschefen en smula ånger.
”Jag är den första att beklaga att jag över huvudtaget tog ordet stöld i min mun” ska hon till TT.

Både SL och Arriva – det bolag som ansvarar för driften på Saltsjöbanan – har anledning att vara lite dämpade.

Inte nog med att säkerhetsbristerna på bolagens bana har orsakat en mycket allvarlig olycka, eller att en ung kvinna just nu ligger svårt skadad på sjukhus. En olycka som utan något slags försyn dessutom hade fått betydligt värre konsekvenser.

Det är inte svårt att tänka sig hur säkerhetsbristerna på Saltsjöbanan hade kunnat sluta med en massaker.

Det borde räcka för att få de ansvariga att känna sig lite ångerköpta.
Annat var det i tisdags. Då skyllde bolagens företrädare, tvärsäkert och utan reservationer, olyckan på den skadade kvinnan.

Inför svenska folket och hela världen pekades den 22-åriga städerskan genast ut för att medvetet och olovligen ha kört tåget genom stoppbommen på Saltsjöbadens station.

Nu säger åklagaren att det inte längre finns några misstankar mot kvinnan. Allt talar, enligt åklagaren, för att det hela varit en olycka som gjorts möjlig genom rader av säkerhetsbrister.

En arbetsplatsolycka av det mer spektakulära slaget, men långt ifrån unik.
Det betyder rimligen att cheferna på SL och Arriva bär ansvaret. Precis samma chefer som var så snabba att smutskastat den skadade kvinnan.
Det är inte bara skamligt, det borde vara brottsligt också.

Nu återstår att se vem åklagaren håller ansvarig för säkerhetsbristerna som gjorde att olyckan i tisdags kunde inträffa. Men redan nu är en sak klar. De chefer som valde att lägga ansvaret på den skadade städerskan borde skämmas.

Ingvar Persson

Sveriges Radios ekoredaktion stod för morgonens skoop. Centerledaren Annie Lööf har visst varit för månggifte. Det skrev hon som vice ordförande i Centerns ungdomsförbund på sin blogg 2006.

Att Lööf tycker det är mycket länge sedan har vi sedan förstått under dagen.

– Jag var väldigt ung, säger Centerledaren i dag.

Det kan man kanske hålla med om.

Det riktigt spännande med Ekots rapportering är dock inte att Lööf har svårt att minnas vad som stod på hennes ungdomliga blogg för sex-sju år sedan. Det spännande är att den visar att formuleringen om månggifte inte alls hamnat i programmet av en slump.

Den är tvärtom en politisk signal som använts länge för att markera hur långt man vill gå för att avskaffa statens regleringar – bland annat i Centerns ungdomsförbund där Lööf fått sin skolning.

Precis samma sak kan sägas om programmets andra kontroversiella förslag, som platt skatt, avskaffad arvsrätt och skolplikt.

Förslagen är inte enskildheter, utan exempel på den nya Centerns huvudtes, att staten ska krympa också om det sker till priset av skyddet för den som skulle behöva skyddas.

Allt detta vet förstås Annie Lööf, även om hon har svårt att minnas vad som hände 2006. Det är därför det klingar falskt när hon nu hävdar att debatten kommit att handla om ”fel saker”.

Det är vad det blogginlägg Ekot hittat egentligen visar.

Ingvar Persson

Det finns dagar när jag inte kan låta bli att häpna över den gren av journalistiken jag själv arbetar med. Att vara ledarskribent kan verkligen kräva ett snabbt fotarbete, och även om jag antagligen kastar sten i glashus måste jag lyfta fram kollegan på Svenska Dagbladet, Per Gudmundson.

I dag tar sig Gudmundson an sambandet mellan arbetslöshet och lönespridning. Eftersom liberala ideologer, både politiker och ekonomer, gärna pekar ut bristen på låglönejobb som den svenska arbetsmarknadens akilleshäl är det ingen liten fråga.

Gudmundson går också grundligt till väga. Han har studerat EU-statistiken i jakt på bevis för att arbetslösheten är resultatet av Sveriges höga ingångslöner.

Problemet är bara att siffrorna inte visar på något samband. Visst finns det länder med en stor andel lågavlönade som också har låg arbetslöshet, men det finns också länder som vid sidan av många lågavlönade också har många arbetslösa.

Åt andra hållet spretar Gudmundsons exempel på samma sätt. Höga lägstalöner betyder i bland hög arbetslöshet, och i bland låg.
”Siffrorna från Eurostat lånar sig inte till plakatpolitik” konstaterar Gudmundson, kanske med adress till vännerna på den lite tokliberala högerkanten.

I en avancerad ekonomi som den svenska skulle inte ens fri lönesättning leda till full sysselsättning, enligt Gudmundson.

Sedan kommer han till slutsatsen. Och gissa vilken den blir?

Svenska lägstalöner borde i alla fall sänkas. Några jobb borde det väl i alla fall kunna bli, kanske i servicesektorn, resonerar Per Gudmundson.
Och det är här han avslöjar ledarskrivandets innersta problem. När slutsatsen är given blir uppgifter om hur det ser ut i verkligheten bara till besvär.

Särskilt när verkligheten inte passar in i den ideologiska mallen.

Ingvar Persson

Tidningarnas Telegrambyrå har låtit SCB undersöka hur sysselsättningen har utvecklats i krogbranschen det senaste året.

Orsaken är naturligtvis att restaurangmomsen halverades för ett år sedan, och att ett av de främsta argumenten då var att skattesänkningen skulle skapa fler jobb.

Och nu visar siffrorna att just det har hänt. Det är i alla fall så till exempel branschorganisationen Vista vill läsa statistiken.

Enligt TT:s undersökning har jobben – och då räknas alla sorters anställningar – blivit 5000 fler det senaste året. Dessutom har omsättningen på krogarna ökat med nästan fem miljarder kronor.

Däremot har priserna inte sänkts. Krogmaten är precis lika dyr som innan skattesänkningen.

Den som är lite misstänksam borde sätta ett litet frågetecken här.

Om omsättningen har ökat, trots att priserna inte sänkts kan man ju fråga sig om tillväxten alls hänger ihop med skattesänkningen? Att kunderna strömmar till beror kanske snarare på att människor tycker att de har pengar att spendera på krogen, och då kan vi ju fråga oss om inte jobben kommit i alla fall.

Vi skulle dessutom kunna fråga oss hur många av de nya krogjobben som det faktiskt går att leva på. Hotell- och restaurangfacket har inte sett någon sjunkande arbetslöshet bland sina medlemmar, och när förbundets tidning Hotellrevyn granskade branschen visade det sig att en mycket stor andel av de nya jobben helt eller delvis betalas av Arbetsförmedlingen.

Men låt oss, bara för diskussionens, skull ändå anta att det är regeringens momssänkning som skapat 5000 nya jobb. Då måste den väl beskrivas som en framgång?

Visst, om vi tycker att ett branschstöd på lite drygt en miljon är ett rimligt pris för att skapa ytterligare ett jobb i hamburgerbranschen eller på en sportbar.

Momssänkningen kostade nämligen 5,4 miljarder att genomföra förra året. Eftersom branschen växer lär det bli mer i år.

Om vi accepterar att de 5000 jobben – på något sätt – skapats av momssänkningen betyder det att varje jobb kostat en dryg miljon, och fortsätter att kosta en dryg miljon år efter år.

Det är pengar som hade kunnat användas bättre, i alla fall om målet är att sätta unga människor i arbete.

Ingen missunnar krögarna lite bättre lönsamhet, men varför ska den komma genom ett statligt branschstöd?

Och varför ska skattebetalarna avstå en miljon för att McDonalds ska ha en person till bakom kassan?

Ingvar Persson

Jag har förstått att chefredaktören för tidningen Dagens Samhälle är upprörd på Aftonbladets ledarsida. I ett debattinlägg på Aftonbladets debattsida skrev han häromdagen att det är ”löjeväckande” att påstå att tidningen skulle vara en del av en ”konspiration” för att försvara vårdbolagens vinster.

Det skulle den möjligen vara, men så har vi heller aldrig talat om någon konspiration.

Det ledarsidan gjorde på annandagen var att beskriva något av den intensiva lobbykampanj som vårdbolag som Carema satt i gång efter avslöjandena om vanvård hösten 2011. Vi pekade dessutom ut en del ganska besvärande personsamband mellan den välfinansierade kampanjen och det moderata partiet, särskilt i Stockholm.

Där kommer Dagens Samhälle in på ett hörn. Chefslobbyisten och den före detta moderatpolitikern Henry Sténson sitter i tidningens styrelse, och Mats Edman själv är gift med Cecilia Stenhammar som författat en rapport till Caremas försvar åt Timbro.

Inget av detta skulle behöva vara det minsta besvärande för Dagens Samhälle. Problemet är att Mats Edman – som på Twitter kallat sig SupersonicMats – har förvandlat tidningen till ett kampanjorgan för vårdbolagens rätt att ta ut vinst och mot till exempel LO-kongressens beslut från i somras.

Som framgår av Edmans högtidliga uppräkning av ledamöterna i tidningens styrelse har Dagens Samhälle en lite halvofficiell ställning. Tidningen ägs av av Sveriges Kommuner och landsting och har uppdraget att ”med ett sakligt perspektiv granska hur välfärden bedrivs”, för att citera Edman själv.

Själv skriver Edman att Dagens Samhälle bara låtit ”Koppargårdens personal och kommunens äldreförvaltning komma till tals”. Läsarna får nog intrycket att redaktionen och chefredaktören gått lite längre än så.

Jag skulle gissa att det finns en del kommunalpolitiker som blir en smula förvånade när kommunförbundets tidning framstår som språkrör för stockholmsmoderaternas hårda kärnan av privatiseringsivrare. Särskilt när det handlar om en av kommunpolitikens känsligaste frågor just nu.

Jag misstänker också att Edman fått veta just det. Styrelsen lägger sig säkert inte i det redaktionella arbetet, men den kan ju ha synpunkter på chefredaktörens ställning. Kanske är det en del av förklaringen till att Edman i december plockade bort sin ”åsiktsplats” på Dagens Samhälles sista sida.
Chefredaktören skulle i stället lägga sin tid på att utveckla tidningen.

Ambitionen höll alltså till just efter nyår.

Det är svårt att inte ana en viss desperation bakom det höga tonläget.

Att Edman dessutom – i Dagens Samhälle – väljer att luta sig mot sin hustrus Timbrorapport gör inte den känslan svagare.

Ingvar Persson

Efter EU-kommissionären Tonio Borgs ampra propåer när det gäller smaksättningen av snus finns det väl egentligen bara en sak att säga.

Kanin ska smaka kanin, så det så.

EU borde omedelbar förbjuda det maltesiska oskicket att koka de små gnagarna i rött vin och tomat.

Egentligen borde väl kaninätarna få tugga i sig köttet rått, men en smula salt och lite kokning i vatten kanske kunde tillåtas om den först manglats genom en ordentlig testpanel. Däremot kan vi absolut inte gå med på karakteriserande vitlök eller lagerblad som kan förvandla den osmakliga djurkroppen till den läckra maltesiska nationalrätten Tal-Fenek.

Ingvar Persson

I morgon ska facken inom industrin formellt överlämna sina avtalskrav till arbetsgivarna. Men redan pågår en enorm aktivitet på andra områden. Byggnads redovisade vad de vill ha ut av årets förhandlingar i går. Seko gjorde samma sak inför arbetsgivarna på väg- och banområdet i dag.

Men framför allt har LO:s största förbund, Kommunal, i dag växlat krav med arbetsgivarna.

I grunden vill Kommunal förstås se LO:s avtalsplattform genomförd. Löneökningar på minst 700 kronor i månaden och en förlängning av tillägget vid föräldraledighet. Men dessutom vill Kommunal ha regler som begränsar arbetsgivarnas rätt att använda otrygga anställningsformer, och i princip ett stopp för ”delade turer”.

Till stor del kommer förstås resultatet för kommunalanställda, vägarbetare och andra ändå att bestämmas av hur det går i industrins förhandlingar. Principen om industrins roll som norm för lönebildningen gäller fortfarande.

Att till exempel Kommunal ändå väljer att formellt presentera sina krav redan i dag ger förbundet en möjlighet att peka på att förhandlingarna inte bara handlar om pengar. Kraven på anständiga arbetsvillkor handlar inte bara om kommunalarbetarnas arbetsmiljö, utan lika mycket om att den offentliga sektorn ska kunna erbjuda trygghet och kvalitet till gamla och sjuka.

En avtalsrörelse handlar faktiskt om det också.

Göran Persson är nu den starkaste kandidaten till ordförandeposten i det skandalomsusade Telia Sonera. Det kan Svenska Dagbladet berätta i dag. Tidningens källor beskriver Persson som ”tung” och med ”koll på politikens villkor”. Just sådana egenskaper ett företag som Telia kan behöva.

Kanske borde Persson trots allt tänka sig för två gånger innan han tar jobbet.

Någon skulle ju kunna få intrycket att han rekryteras för att sköta kontakterna med centralasiatiska självvåldshärskare.

Ingvar Persson