“Jobbkrisen är en bluff” är rubriken på ett debattinlägg av Linda Skugge från 2010 som har börjat spridas igen. Artikelns poäng är att arbeten finns om unga verkligen vill, men att många anser sig vara för fina. Skugge beskriver att hon aldrig “fått” ett jobb, utan skaffat sig. Experter gick snabbt ut och sa att hon har fel om varför unga saknar arbeten, men trots det hyllas skribenten och folk delar med sig av egna historier om lata ungdomar. Men jobbkrisen är ingen bluff, den är verklig och dessutom politisk.

Linda Skugge är inte ensam om att arbeta hårt. Ingen har gett unga jobb, det är därför många åker till Norge istället. Ingen har gett unga bostäder, det är därför studenter vet vad ett svart fjärdehandskontrakt är. Ingen behöver förklara vad gratis praktik, vikariat, sms-jobb, timvikarie, obetalt provjobb, ideellt arbete och enbart provision är. Det är nämligen mångas vardag. Unga vuxna i dag drömmar inte om lyx eller rikedom. De drömmer om ett jobb, ett hem och att kunna bilda familj.

Linda Skugge missar dessutom helt det politiska i sin artikel. Det handlar inte bara om hur många företag en ungdom söker jobb hos, det handlar också om hur många företag som behöver anställa. Hur man än räknar arbetslösheten bland unga kommer man fram till samma sak: det är sjukt många som inte har ett arbete. Det är ett samhällsproblem, inte ett tecken på en lat befolkning.

Vuxna har alltid tyckt att unga är ovilliga att arbeta och bara slappar. Linda Skugge och hennes generation har helt säkert jobbat hårt, men det är de inte ensamma om. Därför är den enda bluffen att beskriva en hel generation unga som glidare och lyxlirare.

I dag berättar SVT om en rapport som de fått läsa. Den kommer från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) och handlar om effekterna av den sänkta arbetsgivaravgiften för unga.
Rapportförfattarna konstaterar att de få jobb som skapats blivit riktigt dyra.

Det är inte det minsta konstigt. I själva verket behöver man inte ens vara forskare för att förstå hur knasigt det är tänkt. Det räcker att hålla reda på nollorna.

Jag gjorde själv ett blygsamt försök på Aftonbladets ledarsida redan i höstas.

Det konstiga är i stället att den politiska debatten fortsätter år efter år utan att någon tycks ta in en enda siffra. Det senaste exemplet fick vi i gårdagens partiledardebatt, där Annie Lööf gick på som om nationen skulle stanna utan ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften.

Finns det verkligen ingen på näringsdepartementet som kan förklara siffrorna för Annie Lööf? Eller för hennes kollegor i regeringen?

Sedan Miljöpartiet av något obegripligt skäl nu rättat in sig bakom Lööf är debatten dessutom dummare än någonsin. Nu ska vi till och med betrakta de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga som ett hinder för regimskifte.

Miljöpartiet påstår att arbetsgivarna har vant sig.

Vant sig vid vad då? Att deras anställda slutar fylla år?

Man tar sig för pannan.

Det är förstås bra att IFAU ännu en gång sticker hål på myten om regeringens effektiva politik, men det lär inte hjälpa. Om ett halvår står de fyra borgerliga partiledarena – och Åsa Romson – där igen och arbetar upp sig till raseri i försvaret av en av de dummaste reformer som har hittats på i det här landet.

Ingvar Persson

Tidningarnas Telegrambyrå har låtit SCB undersöka hur sysselsättningen har utvecklats i krogbranschen det senaste året.

Orsaken är naturligtvis att restaurangmomsen halverades för ett år sedan, och att ett av de främsta argumenten då var att skattesänkningen skulle skapa fler jobb.

Och nu visar siffrorna att just det har hänt. Det är i alla fall så till exempel branschorganisationen Vista vill läsa statistiken.

Enligt TT:s undersökning har jobben – och då räknas alla sorters anställningar – blivit 5000 fler det senaste året. Dessutom har omsättningen på krogarna ökat med nästan fem miljarder kronor.

Däremot har priserna inte sänkts. Krogmaten är precis lika dyr som innan skattesänkningen.

Den som är lite misstänksam borde sätta ett litet frågetecken här.

Om omsättningen har ökat, trots att priserna inte sänkts kan man ju fråga sig om tillväxten alls hänger ihop med skattesänkningen? Att kunderna strömmar till beror kanske snarare på att människor tycker att de har pengar att spendera på krogen, och då kan vi ju fråga oss om inte jobben kommit i alla fall.

Vi skulle dessutom kunna fråga oss hur många av de nya krogjobben som det faktiskt går att leva på. Hotell- och restaurangfacket har inte sett någon sjunkande arbetslöshet bland sina medlemmar, och när förbundets tidning Hotellrevyn granskade branschen visade det sig att en mycket stor andel av de nya jobben helt eller delvis betalas av Arbetsförmedlingen.

Men låt oss, bara för diskussionens, skull ändå anta att det är regeringens momssänkning som skapat 5000 nya jobb. Då måste den väl beskrivas som en framgång?

Visst, om vi tycker att ett branschstöd på lite drygt en miljon är ett rimligt pris för att skapa ytterligare ett jobb i hamburgerbranschen eller på en sportbar.

Momssänkningen kostade nämligen 5,4 miljarder att genomföra förra året. Eftersom branschen växer lär det bli mer i år.

Om vi accepterar att de 5000 jobben – på något sätt – skapats av momssänkningen betyder det att varje jobb kostat en dryg miljon, och fortsätter att kosta en dryg miljon år efter år.

Det är pengar som hade kunnat användas bättre, i alla fall om målet är att sätta unga människor i arbete.

Ingen missunnar krögarna lite bättre lönsamhet, men varför ska den komma genom ett statligt branschstöd?

Och varför ska skattebetalarna avstå en miljon för att McDonalds ska ha en person till bakom kassan?

Ingvar Persson