Brunnsvik i södra Dalarna är verkligen klassisk folkbildnings- och folkhemsmark. På folkhögskolan har generationer av svenska författare lagt grunden till sitt författarskap. Här har fackliga ledare fått sin utbildning och otaliga blivande politiker och teknokrater har påbörjat en klassresa just här.
Dessutom var det här Rikard Sandler presenterade planerna på att starta studieförbundet ABF för precis 100 år sedan.

Under några lärorika år var Brunnsvik dessutom min arbetsplats.
Nu tycks det definitivt vara slut. Nya Ludvika Tidning berättar i dag att folkhögskolan sagt upp hyreskontraktet på lokalerna från nyåret. Det som finns kvar av verksamheten kommer att flytta.

Det värsta är att jag inte blir det minsta förvånad.
Det har gått tre år sedan LO lämnade ifrån sig ansvaret för skolan till en ABF avdelning från Stockholm. Skiftet utgjorde kulmen på några stormiga år med ekonomiska bekymmer och sviktande verksamhet, inte minst när det gäller den fackliga utbildningen.

Själva avvecklingen av fackföreningsrörelsens engagemang i folkhögskolan hade LO-ledningen lämnat till sin kanslichef, och till en kollerisk konsult. Planen var att hitta någon som ville driva skolan vidare, utan centrala fackliga kurser. Valet föll alltså på ABF Sollentuna. Den dåvarande ordföranden – tidigare statsrådet Britta Lejon – borgade för de storstilade framtidsplanerna.

Kanske kan man säga att Brunnsviks folkhögskola från början hade tre tillgångar. Husen, personalen och rätten att få statliga bidrag för verksamheten.

Husen – det är en väldig anläggning – hade LO redan köpt loss och större delen av personalen hade sagts upp. Kvar fanns alltså statsbidragen.
Planen från LO var att folkhögskolans nya ledning skulle ta över statsbidragen och hyra lokalerna för ett antal miljoner om året.

Det krävdes inget större skarpsinne för att se svagheten i planen. Om ABF Nordöstra Storstockholm – avdelningen har expanderat – ville skulle det vara enkelt att lämna Dalarna och ta med sig statsbidraget.

En bolagsplundring helt enkelt, med LO som förlorare.

Marknaden för större konferensanläggningar i södra Dalarna är knappast brännhet, och kulturvärdena gör det inte lättare att hitta en verksamhet som passar.

Nu händer precis det och konsulten, som hängt sig kvar, är arg som ett bi.

Själv känner jag mig bara sorgsen.

Inte för att bondfångarna på LO:s kansli mött sin överman när det gäller ruffel och båg. Det är bara rättvist.

Jag känner mig sorgsen för att ännu ett av monumenten över folkrörelsernas samhällsbygge under 1900-talet nu ser ut att rasseras definitivt.

Men egentligen är det väl bara ett tecken i tiden.

Ingvar Persson

Carl Bildt har mycket just nu. Det diplomatiska bråket men Vitrysslans president Lukasjenko når nya höjder. I dag kom beskedet att all svensk personal på ambassaden i Minsk kastas ut, och den svenska utrikesministern rapporterar direkt på twitter.

Samtidigt kan Svenska Dagbladet berätta att Bildt tagit sig tid att skriva brev, till Kronofogdemyndigheten.

Det är en historia som har det mesta:

En tysk affärsman som gjort affärer i Sovjetunionen, men fick sitt företag konfiskerat när kommunismen kollapsade. Brukar det inte vara tvärtom?

En internationell skiljedomstol som anser att den ryska staten har en skuld på 20 miljoner kronor. Ett hus på Lidingö som ägs av den ryska staten och en kronofogde som med stöd av Högsta domstolen, Svea hovrätt och Nacka tingsrätt ska försöka reglera en skuld.

Och nu alltså en svensk utrikesminister som vill lära kronofogden sitt arbete.

Svenska ministrar ska inte lägga sig i myndigheternas dagliga arbete. Det kallas ministerstyre och accepteras inte ens när det handlar om något som faktiskt är ministerns ansvar. Att mäta ut egendom är som tur är inte en fråga för utrikesministern.

Ändå skriver Carl Bildt att ”Sveriges relationer med Ryska federationen skulle skadas” om kronofogden säljer det ryska huset.

Dessutom förklarar han att en försäljning måste prövas mot ”åtagande vad gäller diplomatisk immunitet”. Något alltså inte bara Kronofogdemyndigheten utan också tre domstolar skulle ha missat.

Det är svårt att inte läsa det som ett försök att påverka.

Vi har vant oss vid att vi har en utrikesminister som rycker på axlarna åt anklagelser om folkrättsbrott och korruption, föraktar konstitutionsutskottet och struntar sina anställdas fackliga organisationer. Och som dessutom kommer undan med allt det där.

Vi borde med andra ord inte vara förvånade. Ändå är frågan om inte Bildt den här gången har tagit sig vatten över huvudet.

Det är en sak att snäsa av journalister och riksdagsledamöter. Det är en annan att försöka näpsa Kronofogden och i förlängningen hela det svenska domstolsväsendet.

Ingvar Persson

Gymnasieskolan blir antagligen nästa krisbransch. Det konstaterar Sten Svensson, skoldebattör och tidigare chefredaktör för Lärarnas Tidning, i dag på DN Debatt.

Bakgrunden är enkel. De senaste åren har antalet privata gymnasieskolor exploderat. I dag går var fjärde gymnasieelev i en privat skola.
Reglerna har gynnat privatskolorna. Anslagen har varit generösa, och ansvaret begränsat. Dessutom har Sverige haft stora ungdomskullar.

Nu ändras allt det där. Kraven på skolbolagen har skärpts och möjligheterna att smita undan kostnader minskat. Dessutom minskar ungdomskullarna. Enligt Sten Svensson blir resultatet antagligen att ett antal skolor tvingas gå i konkurs, med stora konsekvenser för eleverna.

Det har hänt förut. De senaste åren har vi fått vänja oss vid rubriker om oseriösa skolägare, skolor som gått omkull eller till och med annonseras på blocket.

Konsekvenserna av en gymnasiekris skulle kunna fortplanta sig genom utbildningssystemet. När elever inser att valet av en privat gymnasieskola innebär en risk att plötsligt stå utan utbildning blir det antagligen mer lockande att välja en kommunal skola, som i alla fall inte kommer att gå omkull.

Resultatet blir antagligen färre sökanden, fler konkurser och en ännu större osäkerhet. En klassisk spiral.

Sten Svensson menar att de första tecknen redan syns i årets gymnasieansökningar.

Bakom omvandlingen av den svenska skolan de senaste årtiondena har det funnits en bärande tanke. Att utbildning, precis som vilken konsumtionsvara som helst, blir bättre när den utsätts för marknadskrafter. I den andan har skolhuvudmän haft rätt till fri etablering, riskkapitalbolag har fått spekulera fritt och skolkoncerner har kunnat expandera.

Nu kan det visa sig vara en bubbla. Som svenska IT-aktier eller spanska fastigheter, men med den skillnaden att konsekvenserna inte skulle begränsa sig till ekonomiska förluster. Det högsta priset för spekulationen i skolan kommer eleverna att få betala.

Ingvar Persson

I gårdagens Svenska Dagbladet talar Sandvikchefen Olof Faxander ut om kritiken han fått för beslutet att flytta huvudkontoret – och ett 50-tal anställda – från Sandviken till Stockholm.
I Sandviken blev reaktionerna starka och en av Faxanders företrädare – Per-Olof Eriksson – slog fast att den nya direktören inte begriper sig på företaget.
Nu vill Sandvikchefen i alla fall lägga debatten bakom sig. Flytten av huvudkontoret har gått snabbare än väntat och i Sandviken har människor börjat vänja sig.
Men framför allt anser Faxander att han fattat rätt beslut, och i intervjun lyfter han fram två argument.
För det första måste huvudkontoret ligga ”där den ekonomiska tillväxten sker” och ha nära till den finansiella marknaden.
För det andra vill Sandvik kunna rekrytera nya duktiga chefer, gärna med internationell erfarenhet. Och då duger det inte att finnas i Gästrikland.
Olof Faxander tycker uppenbarligen att argumenten är slutgiltiga, och så är det kanske. Men de är också ganska avslöjande.
Dagens direktörer måste alltså ha nära till ”den finansiella marknaden”. I klartext betyder det att ha sin bankir och sin aktiemäklare i kvarteret. Däremot har samma direktörer uppenbarligen inte något behov av att vara nära den produktion som betalar deras löner, eller för den delen de kunder som förhoppningsvis vill köpa företagets produkter.
Det gäller att ha koll på prioriteringarna.
Faxander hävdar också att det skulle vara omöjligt att rekrytera duktiga chefer till Sandviken. Arbetsmarknaden för den övriga familjen är alltför begränsad och dessutom finns det inga internationella skolor att sätta barnen i.
Det är å andra sidan invändningar som väl borde gälla för alla Sandviks anställda. Det räcker ju inte med direktörer för att driva ett företag, men att företagets andra anställda måste stå ut i det enligt Faxander så hopplösa Gästrikland tycker han uppenbarligen inte är något problem.
En bild av hur klyftorna mellan ett spekulerande och ett producerande Sverige bara växer.
Det fanns en tid när bruk på orter som Sandviken såg det som en del av företagets ansvar att också göra platsen attraktiv att bo på. Delvis handlade det säkert just om att kunna rekrytera personal. Men delvis handlade det kanske också om en annan syn på företagande, där verksamheten också bar ett samhällsansvar.
Det var länge sedan, och Olof Faxander har till sist fått befolkningen i Sandviken att förstå det.
Ingvar Persson

Det är nog inte så lätt för den som just utsetts till minister att behålla självdistansen. Tänk er själva situationen.
I ett slag blir du chef över en extremt kompetent och lojal del av statsförvaltningen. Departementen är överfulla med duktiga människor, och kulturen säger att alla ska anpassa sig till ministrarnas nycker.
Beställer statsrådet en PM ska statsrådet få en PM, och vill statsrådet ha föredragningen på söndag förmiddag blir det föredragning på söndag förmiddag.
Du får dessutom din alldeles egna stab av medarbetare som – antingen du vill det eller ej – kommer att göra allt för att blåsa upp din självbild och hålla dig på gott humör. Det är trots allt ministerns betydelse som också får medarbetarna att glimma.
Du kommer att omges av generaldirektörer och chefstjänstemän som alla ivrigt fiskar efter signaler om vad det egentligen är du vill ha uträttat.
Ministerstyre är naturligtvis inte tillåtet, men det betyder ju inte att topptjänstemännen i staten glömmer bort vem det är som ska förnya deras förordnade.
Då har vi ändå inte nämnt alla de där små sakerna i vardagen som gör livet lite lättare. En utmärkt transportservice med statsrådsbilar som hämtar vid porten på morgonen, regeringsflyg och en assistent som ser till att möten och bordsbeställningar ordnas i rappet.
Det är kort sagt inte så konstigt om du själv börjar tro att du faktiskt är något alldeles speciellt, nästan lite allsmäktig.
Näringsminister Annie Lööf tänker ”kalla till sig” valberedningarna i börsbolagens styrelser. Ministern vill få veta varför det går så trögt med jämställdheten.
Det är en fråga vi nog alla har ställt oss, men frågan är ändå om inte Annie Lööf drabbats av en smula storhetsvansinne.
Börsbolagens valberedningar svarar inför bolagsstämmorna och aktieägarna, men inte inför minister. Hon kan naturligtvis bjuda in dem för ett samtal, och de skulle säkert komma. Svenskar är inte gärna oartiga.
Men hon kan knappast ”kalla till sig” representanter för bolagen som om de vore enhetschefer på departementet eller generaldirektörer på en myndighet.
De Lööf kan göra om hon verkligen vill sätta kraft bakom sin oro för jämställdheten i bolagens ledning är att föreslå en lag om kvotering. Sådant ligger på politikernas bord.
Just det tänker hon dock absolut inte göra. Det har Annie Lööf redan gjort klart.
Så frågan är, vad blir egentligen kvar av näringsministerns karska ord när vi skalat bort den uppblåsta självbilden?

Ingvar Persson

Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv är missnöjd med det politiska läget. Det berättar han i Svenska Dagbladet.

Enligt näringslivschefen har politikerna ”lagt ner arbetet helt och hållet”.

I den värld Bäckström normalt rör sig är att lägga ner arbetet en synonym till strejk, och strejker tycker man ju inte om inte om på Svenskt Näringsliv så upprördheten går inte att ta miste på.

Annars försöker Bäckström dock anslå en förbindlig ton. Regeringen och opposition borde prata med varandra och försöka hitta gemensamma lösningar. Själv har näringslivschefen en lista på fem prioriterade områden, och den är intressant.

Arbetsgivarbasen skulle nämligen vilja se blocköverskridande överrenskommelser om infrastrukturen, energipolitiken, skatterna, forskningspolitiken och hanteringen av miljötillstånd.

Av de fem områdena är det egentligen bara ett – skatterna – som direkt berör blockpolitiens kärna, fördelningen. Här är ju dessutom direktörerna själva en högst aktiv part, så till den grad att det fått Anders Borg att kalla dem ”ett särintresse för de väldigt rika”.

Bäckströms förhoppningar om en allmän uppslutning bakom en skattepolitik han uppskattar får nog skrivas på kontot för dagdrömmar.

När det gäller infrastrukturen är det annorlunda. Här har nästan alla till sist insett vilket pris vi betalat för årtionden av försummelser när det gäller utbyggnad och underhåll av järnvägen. Inte minst Svenskt Näringsliv har bidragit genom att visa vad de usla järnvägarna kostar företagen.

Det som återstår är att gå från ord till handling, och att dra nytta av att staten faktiskt i praktiken får betalt för att låna pengar just nu. Ett bra ämne för blocköverskridande samtal, kan man tycka.

Energipolitiken är svårare, men om reaktorkramarna kunde släppa sin fixering vid kärnkraften borde saken egentligen inte vara annorlunda. Alla vet att sparande och hållbarhet är framtiden, och ju snabbare politiken kan riktas åt det hållet desto bättre.

Forskningspolitiken är full av intressekonflikter, men de går inte nödvändigtvis vid blockgränserna. Här handlar det snarar om att väga och värna forskningens frihet i förhållande till förhoppningarna om resultat som snabbt kan omsättas i produkter på marknaden.

Samma sak kan sägas om miljötillstånden. Ingen vill ha längre handläggning än nödvändigt, men samtidigt kan inte industrins krav få innebära att vi struntar i hänsynen till miljön.

Av Bäckströms fem punkter borde det med andra ord gå att prata om åtminstone fyra utan att störas av blockpolitiken. Ändå lär det inte ske, och orsaken är faktiskt inte sakpolitisk.

Det handlar om Moderaterna, Bäckströms eget gamla parti.

För Fredrik Reinfeldt är den formaliserade blockpolitiken – eller Alliansen som han brukar uttrycka det – det enda sättet att dominera svensk politik. Alla andra former av politiskt samarbete gör Moderaterna till det ytterlighetsparti det faktiskt är.

Därför lär Bäckström få ge sig till tåls till efter nästa val innan han får uppleva ett mer konstruktivt politiskt klimat.

Det är lite synd, men det är så det ser ut.

Ingvar Persson

I morse analyserades Swedish House Mafia i P1 Morgon. Rapport och Aktuellt har i veckan gjort yrvakna inslag om ”houseundret”. Plötsligt vill alla förstå varför ett antal män (kvinnorna lyser med sin frånvaro i genren) kan turnera jorden runt och uppträda med en laptop för utsålda idrottsarenor. Det är som om Springsteen-generationen fått sin världsbild omkullkastad. House? Dj? Inga instrument? Dansa nykter?!

Det går att dra tydliga paralleller till regimskiftet 2006 när Sverige fick en alliansregering. Nu kallade sig Moderaterna för det nya arbetarpartiet, medan Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern gjorde tvära högergiringar. Upp blev ned och platt var runt. Alliansregeringen lämnade den gamla världsordningen bakom sig. Som av en händelse heter en av Swedish House Mafias största hits just ”Leave the world behind”. Det är möjligen förklaringen till varför SHM blivit allianspolitikernas favoriter.

I våras tilldelades Swedish House Mafia regeringens musikexportpris av handelsminister Ewa Björling. I motiveringen nämndes inga konstnärliga kvaliteter, däremot togs det upp att videon till deras singel ”Save the world” fått över tio miljoner YouTube-visningar på två veckor.

Nu i veckan mottog Swedish House Mafias medlemmar, Axwell, Steve Angello och Sebastian Ingrosso dessutom ett av Stockholms stads sju kulturpriser på 100 000 kronor. Det är knappast ett livsnödvändigt bidrag för några mångmiljonärer till dj:s. Men valet av pristagare ligger helt i linje med kulturpolitiken som den borgerliga majoriteten för i huvudstaden, där kvantitativ framgång snarare än kvalitet premieras. Till exempel får teatrarna större anslag desto mer publik de drar, och tvärtom.

Under veckan har Swedish House Mafia sålt ut den nya nationalarenan, Friens Arena i Solna, tre gånger om. Dessa framgångar har plötsligt ingen uppenbar koppling till alliansen, kan tyckas. Regeringspartiernas opinionssiffror har ju dalat betänkligt det senaste halvåret. Men kanske ger housetrions överraskande besked om att de ska splittras efter Friends Arena-spelningarna en föraning om det borgerliga regeringssamarbetets framtid?

Jonna Sima

När friskolereformen infördes 1992 utlovades guld och gröna skogar. Friskolor skulle vara mer kostnadseffektiva för skattebetalarna, höja skolresultaten och ge högre löner och ökad yrkesstatus för lärarna. 20 år senare ser facit annorlunda ut.

Friskolorna har blivit en jätteindustri som kostar Sveriges kommuner drygt 22 miljarder kronor – lika mycket som den kommunala skolan. Skillnaden är att friskolor kan spara pengar på att de inte är tvungna att ha till exempel kuratorer eller gymnastiksalar. Trots att alla skolenheter ska ha tillgång till skolbibliotek enligt skollagen saknar hälften av landets elever ett bemannat sådant. I till exempel Stockholms län står 67 skolor utan ett skolbibliotek, 88 procent av dem är friskolor.

Skolverket har dessutom under flera år varnat för hur det fria skolvalet – och friskolorna – ökat segregationen i skolan. Det är en av förklaringarna till sämre skolresultat, för alla.

Och vad hände med den höjda lönen för lärarna? Den blev de blåsta på.

Enligt Lärarnas riksförbund har löneutvecklingen gått åt andra hållet, rapporterar Ekot. Gymnasielärare i allmänna ämnen i friskolorna har halkat efter de senaste de senaste sju åren. I dag tjänar de 1 000 kronor mindre i månaden än gymnasielärare i kommunala skolor.

Gymnasieläraren Cecilia Sommerfeld vittnar i Ekot om en ökad arbetsbelastning på grund av arbete på mässor och öppna hus, som dessutom var obetalt. ”Kundfokuset känns större på friskolor”, berättar hon. I dag har Cecilia Sommerfeld bytt arbetsplats till en kommunal skola.

På friskolor är det inte heller självklart att arbetsgivaren betalar in pensionsavsättningar eller försäkringar, eftersom kollektivavtal ofta saknas.

Den ökade konkurrensen med friskolereformen skulle lyfta läraryrket och kårens löner. Så blev det inte. Falsk marknadsföring, kallas det.

Jonna Sima

För Dagens Arena berättar Stefan Löfven hur han ser på Europas kris och på socialdemokratins möjligheter att erbjuda ett konkret alternativ till dagens högerpolitik.

Det låter – om man ska vara ärlig – inte så hoppingivande.

Löfven gillar tanken på en Tobinskatt, men är rädd att den skulle driva spekulationsekonomin i exil. Han vill inte ha euroobligationer, men kan kanske tänka sig obligationer till projekt, som infrastruktur.

Den socialdemokratiske partiledaren vill ha en enad, socialdemokratisk, front i Europaparlamentsvalet 2014. Riktigt vilken politik den fronten skulle föra är dock lite oklart.

Möjligen, funderar Löfven, har den borgerliga regeringen gjort att vi i Sverige måste börja ta intryck av den europeiska debatt som handlar om hur marknaden tagit makt på demokratins bekostnad.

Det är, törs jag påstå, faktiskt en debatt som sedan länge redan förs runt köksbord och i arbetsplatsernas fikarum runt om i Sverige.

På en punkt är Löfven alldeles säker. Inget gott kommer att inträffa innan ”man” får ordning på ekonomin – som Sverige på 1990-talet.

I klartext; greker och spanjorer får räkna med fler hårda år innan det blir bättre. Förmodligen gäller det fransmän, italienare och irländare också.

Som om det som hände i en liten och öppen ekonomi – Sveriges – på 1990-talet skulle kunna upprepas samtidigt av alla Europas regeringar på 2010-talet.

Det låter obehagligt likt Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Och det är väl det som är meningen.

Ingvar Persson

Många av alliansens framgångar kan förklaras med skickligt pr-arbete. Moderaterna har till exempel fått trovärdighet som det nya arbetarpartiet, trots att de har misslyckats med arbetslösheten och trasat sönder trygghetssystemen på kuppen.

Centerpartiet har inte varit lika framgångsrikt i sitt sloganarbete. Allt sedan valrörelsen 2010 har Centerpartiet försökt lansera sig som ”alliansens gröna röst”. Väljarna har inte köpt de tomma orden. I en aktuell SIFO-undersökning svarar endas fyra procent att de känner störst förtroende för Centerpartiet av samtliga riksdagspartier i klimatfrågan.

Miljöpartiet har med 46 procent av de svenska väljarna rekordstort förtroende – även bland borgerliga väljare. Till och med Moderaterna – som Sofia Arkelsten, vars kreativa faktahantering är erkänd, har kallat ”vår tids Miljöparti” – har högre trovärdighet hos väljarna i klimatfrågan än Centerpartiet. Då är det illa.

Sveriges klimatutsläpp fortsätter att öka under alliansregeringen. Därför behövs det fler gröna röster – även inom borgerligheten. Det borde vara dags för Centerpartiet, som faktiskt är närapå att åka ur riksdagen, att driva radikalare gröna lösningar på dagens och framtidens problem – i stället för att som nu vara alliansens starkaste röst mot fackföreningsrörelsen och arbetsrätten.

Jonna Sima