För mig personligen ligger det ett märkligt eko över den fantastiska historien om hur Totalförsvarets forskningsinstitut försökt hjälpa det Saudiska enväldet att bygga en fabrik för sprängmedel och raketmotorer.

Detaljerna skulle ha kunnat vara hämtade ur en spionthriller. Bulvanföretag för att komma runt regler, brevlådeföretag i Hägersten, hemliga möten på försvarsdepartementet och generaldirektörer som uppenbart blåljuger för journalister.

Men framför allt det omisskännliga skenet av en skuggvärld där sanningen hela tiden försvinner i hemligstämplar och fullständig möjlighet till förnekande.

Allt det där känner jag igen. De första åren av 1980-talet bodde jag i Karlskoga. Spännande år för mig, omvälvande för försvarsindustrin.

Det kalla kriget ansågs fortfarande råda. Sovjetunionen fanns kvar. Brezjnev ersattes av Andropov och Tjernenko. Ronald Reagan laddade för ett neutronbombskrig och i Sverige talade vi fortfarande om neutralitet.

Mycket var annorlunda, men inte allt.

Åren 1979 och 1980 sålde Bofors 300 stycken Robot 70 till Bahrain och Dubai. För diskretionens skull fick affären – som inte hade kunnat få ett officiellt godkännande – gå via Singapore.

På många sätt liknar det som hände då det som tycks ha hänt nu. Bulvanföretag, tjänstemän som tycks ha uppfattat ett slags underförstått klartecken och politiker som tvådde sina händer och försäkrade att de absolut inte kunnat veta något.

Ett slags tyst brödraskap, ovanför lagen och långt bortom politiska paroller om öppenhet och transparens.

I Karlskoga tvingades människor ta ställning, och väldigt många valde att ställa sig på brödraskapets sida. För jobbens skull – brukade det heta.

Jag tror aldrig det var så enkelt.

När det kommer dubbla signaler från de som ska stå för moralen och reglerna är det inte så lätt att kliva rätt. Och när ledarna tvår sina händer så fort det blir problem är det lätt att känna sig sviken.

Och visst går det att känna doften av svek från historien om den planerade sprängmedelsfabriken i Saudiarabien.

Ingvar Persson

Statsministerparet Reinfeldt har sålt sin villa i Täby, med hygglig vinst dessutom.

Riktigt säker på att han kan betrakta Sagerska palatset som sin permanenta adress tycks dock inte Fredrik Reinfeldt vara. Statsministerparet har i alla fall köpt ett radhus inte långt från det gamla huset.

Det kan vara klokt att ha någonstans att flytta.

Vi kan påminna om Reinfeldts företrädare på posten. Sedan han börjat ägna sig åt privata fastighetsaffärer gick det bara utför.

Och sedan dess är ingenting sig likt i svensk politik.

Ingvar Persson

I slutet av veckan reser Fredrik Reinfeldt till Bryssel igen. För Sveriges räkning ska han underteckna EU:s senaste pakt för att rädda euron. Statsministern har ett gediget stöd i ryggen.

I riksdagen backar Socialdemokraterna upp en svensk medverkan, om än med vissa reservationer. Och i ett gemensamt brev ställer sig de fackliga centralorganisationerna TCO och Saco bakom planerna på en pakt, eller ett finanspolitiskt ramverk som de föredrar att prata om. LO:s ståndpunkt väntar vi ännu på, men den lär komma.

Europa behöver kort sagt ordning och reda. Frågan är bara, vad är det egentligen för ett samarbete Socialdemokraterna och facket vill se?

TCO vill se flexibla regler – vad det nu är för något. Socialdemokraterna nöjer sig med att kräva att EU inte får någon makt över Sveriges ekonomiska politik. Den politiska oppositionen och de fackliga organisationerna är eniga om att förslaget – som mest handlar om nerskärningar – inte räcker.

Alla tycker dessutom att Sverige ska ha riktigt mycket att säga till om i pakten.

Gott så, skulle man kunna säga.

Pakten kommer visserligen inte att lösa de problem Europa och euron har, men den gör kanske i alla fall ingen skada. Och Sveriges medverkan innebär inga som helst förpliktelser, men gör att svenska politiker även i fortsättningen får vara med när framtiden ska läggas fast.

Varför skulle någon ha några invändningar?

Kanske därför att det inte låter riktigt trovärdigt att någon i längden får inflytande i ett internationellt samarbete utan att också ge upp självbestämmande. Eller därför att det nu är Fredrik Reinfeldt som – i nattliga förhandlingar – ensam ska tolka mandatet. Och därför att det kommer att bli mycket svårt att protestera mot det resultat han kommer hem med.

Och kanske för att det faktiskt skulle behövas politiska reformer som tog itu med de verkliga problemen. Den oreglerade finansmarknaden, obalanserna på arbetsmarknaden och bristen på tillväxt.

I stället får vi regler som kommer att begränsa det politiska handlingsutrymmet, och som i praktiken har dikterats av Tysklands kansler, och av Frankrikes president. En pakt där den underförstådda överrenskommelsen mellan de ledande politikerna har varit att folken i Europa i alla fall inte ska få rösta om saken.

På den punkten lär EU-ledarna bland annat få svårt med den irländska konstitutionen. ( Den irländska bloggen Brodsheet föreslår ett kreativt sätt för EU-ledarna att lösa problemet) 

EU har länge anklagats för att lida av ett demokratiskt underskott. Vad det betyder i praktiken har finanskrisen verkligen visat.

Ingvar Persson

Brodsheets förslag till hur en valsedel i den irländska folkomröstningen skulle kunna vara utformad.

Tobias Billström Bild: Johan Ödmann regeringens bildarkiv

Kritik från den svenska allmänheten har inte gjort något större intryck på migrationsminister Tobias Billström. Inte tidningsreportage om slavliknande arbetsvillkor eller handel med människor heller.

Och när fackliga organisationer har krävt ordning och reda har det nästan inte funnits någon gräns för Billströms demonstrativa ointresse.

Frågan är om den svenska migrationsministern tar lika lätt på kritik från Bryssel. Nu meddelar i alla fall TT att EU-kommissionen tar Sverige i örat. Och orsaken är att det inte finns några sanktioner mot arbetsgivare som utnyttjar migranter utan uppehållstillstånd.

Alla EU-länder skulle ha infört sådana – redan i somras. Men Sverige släpar alltså efter och kan i värsta fall hamna inför EU:s domstol.

Nu är det knappast omsorgen om de människor som utnyttjas i handeln med arbetskraft som ligger bakom EU:s intresse. Snarare handlar det om att försvara den restriktiva migrationspolitiken och undvika osund konkurrens.

Kanske är det argument som kan tränga fram till migrationsminister Billströms medvetande. Dessutom vill ministern – precis som vi andra – antagligen undvika att ställas inför skranket.

Att Tobias Billström skulle inse att det är ovärdigt ett land som vårt att utblottade människor blir utnyttjade och bedragna är svårare att tro. Frånvaron av den sortens inlevelse tycks vara hans största kvalifikation för jobbet.

Ingvar Persson

Vi kan naturligtvis inte veta vad Ulf Kristersson kände för en vecka sedan. Däremot vet vi vad han sa efter mötet med riksdagens socialförsäkringsutskott i torsdags.

Till att börja med hävdade statsrådet att det inte skulle vara seriöst att följa den uppmaning att ändra reglerna i sjukförsäkringen som riksdagsmajoriteten två gånger röstat för. ”Lite slarvigt” var de ord Kristersson använde.

Dessutom förklarade han att om nu riksdagsmajoriteten trodde att de hade en lösning på de problem den moderata utförsäkringspolitiken skapat så hade den ”full frihet” att lagstifta på egen hand.

Det låter inte som ett utslag av någon djupare respekt för folkets valda ombud.

Vi vet inte vad Ulf Kristersson känner i dag heller, men vi vet vad han säger.

Han försäkrar att han tar ”riksdagens beslut på stort allvar” och han ber om ursäkt ifall något han sagt fått riksdagsledamöterna att känna att han skulle sakna respekt för deras beslut.

Ett statsråd fyllt av respekt för riksdagen och de beslut som fattas där.

Är en sådan förvandling möjlig?

Visst, men det förutsätter nog att vi förstår respekt på det sätt begreppet brukar användas i våra vanligaste gangsterfilmer. Som en funktion av fruktan.

Visa mig respekt, annars får du en smäll, om ni förstår hur jag menar.

Kristersson har nämligen lärt sig att riksdagen kan ta i från honom hans jobb, och inte bara det. De kan också ta i från honom rätten att rekvirera statsrådsbilar, hans trevliga assistent och den lilla staben av artiga medarbetare. Vill riksdagen kan de till och med ta i från Ulf Kristersson den nätta månadslönen på 112 000 kronor.

Den som tar lätt på ett sådant hot har ingen känsla för livets goda. Alltså bedyrar Kristersson riksdagen sin odelade respekt.

Man skulle kunna säga att Ulf Kristersson lärt sig innebörden av begreppen parlamentarism, och minoritetsregering.

Det ger honom i alla fall ett försteg framför statsminister. Frågan är bara. Hur länge kommer respekten att sitta i, nu när Sven-Erik Österberg med myndig stämma förklarat att Kristerssons avbön accepterats?

Och kommer den nya och mer ödmjuka stilen någonsin att påverka sakpolitiken.

De som har drabbats av moderaternas sjukförsäkringspolitik får vänta på att ministern ska visa dem en smula respekt.

Men så kan de inte heller avsätta honom. Inte nu.

Ingvar Persson

Visst händer det att den svenska offentligheten känns lite förutsägbar. Men det finns undanta

Som när Pernilla Wahlgren efter helgens deltävling i Melodifestivalen förklarar att utan Molly Sandén hade hon ”slutat tro på den här tävlingen”.

Eller när Mattias Andréasson efter samma tävling prompt deklarerar att det inte känns ”som att det blir en seriös musiktävling”.

För oss som kanske snarare betraktar Melodifestivalen som underhållning är som en ”seriös musiktävling” och som slutade ”tro på” tävlingen redan efter Piccadilly Circus blir det lite hisnande.

Björn Ranelid blir nog trots allt inte slutet för melodifestivalen, och vi kan säkert räkna med att få se både Pernilla Wahlgren och Mattias Andréasson hos Christer Björkman igen.

Schlagerscenen är dock inte den enda som överraskar en smula. I Göteborgs-Posten läser jag att två unga liberaler – Tino Sanandaji och Adam Cwejman, vill se en ”liberal klassanalys”.

Konservativa pratar gärna om klasser, eftersom de vill bevara dem. Socialister pratar också om klasser, eftersom de vill avskaffa dem. Men – precis som de båda LUF:arna skriver i GP – brukar liberaler protestera så snart någon säger ordet klass.

Det kanske visar att vi lever i ett liberalt samhälle?

Den slutsatsen drar inte Sanandajin och Cwejman. De tycker i stället – om jag förstår dem rätt – att arbetarklassen har sig själva att skylla, eftersom de röker i stället för att läsa böcker. Och eftersom marxismen trängt ut folkbildningen i arbetarklassens egna organisationer måste staten i liberal anda ta över ansvaret.

Jag undrar vad Rickard Sandler hade haft att säga om motsättningen mellan marxism och folkbildning. Han startade trots allt inte bara ABF, utan översatte dessutom Kapitalet till svenska.

Med schlagerstjärnor som kräver att vi ska ta dem på allvar och liberaler som vill förklara klassamhället kan man inte undgå att fundera på vad som kommer härnäst. Att kungen kräver att vi ska respektera hans kompetens?

Ingvar Persson

Det ska fan vara teaterdirektör, skrev August Blanche i pjäsen ett resande teatersällskap. Det ska fan vara djurparksdirektör, tänker jag när jag ser Svenska Dagbladets framsida i dag.

Naturligtvis handlar det om vargarna. Trots att försöksverksamheten gått bra tvekar nu flera av landets djurparker inför att delta i försöken att sätta ut nyfödda vargvalpar i vilda kullar. Och orsaken är enkel. Det gäller att inte stöta sig med en delvis vargkritisk opinion.

När Andreas Carlgren för ett par år sedan lanserade utplantering av djurparksvargar som en av hörnstenarna i regeringens rovdjursstrategi lät det likadant, men av motsatta skäl.

Carlgren hade nämligen glömt att fråga djurparkerna, och eftersom han dessutom ansvarade för den omdiskuterade licensjakten ansåg djurparkerna att de riskerade att förknippas med jägarintresset. Alltså sa man bestämt nej.

Det är inte så enkelt det här med rovdjur.

Jag vet.

Det visar sig att mitt senaste lilla inlägg om regeringens haveri i vargfrågan fått stämpel som anstötligt på nätverket facebook. Det förbryllar mig en smula.

I texten konstaterade jag stilla att regeringen genom sin politik lyckats göra alla – jägare, djurvänner och EU – rasande. En ren beskrivning av läget.

Jag noterade också att just den utplantering som regeringen gjort till sitt stora nummer gentemot Bryssel sannolikt havererar eftersom samma regering givit markägare och jägare vetorätt. En vetorätt som lär komma att användas.

Vilket av regeringsbesluten som är fel vet jag inte, men jag vet att de inte går ihop.

Utom – kanske – för djurparkerna. Fortsätter regeringens zick-zackpolitik slipper de nämligen antagligen ta ställning till om deras vargvalpar ska sättas ut i skogen.

Det ska fan vara miljöminister. I alla fall om man försöker sitta på alla stolar i salongen.

Ingvar Persson

Så har då också den fjärde storbanken – Handelsbanken – redovisat sitt resultat. Och naturligtvis har det gått bra. Förra året gjorde Handelsbanken en vinst på 16,5 miljarder kronor.

Tillsammans tjänade de fyra stora bankerna 79,1 miljarder kronor förra året. Det är till exempel drygt dubbelt så mycket som staten satsade på hela rättsväsendet, och mer än hela familjepolitiken kostade förra året.

Det är framför allt räntenettot som gör bankerna rika. Vi sätter in våra pengar utan att få något för dem, och lånar sedan till höga räntor.

Nu för tiden är det sällan vi tvingas läsa om att banker blivit rånade. Däremot blir vi hela tiden rånade av banken.

Ingvar Persson

I går konstaterade jag att den svenska rovdjurspolitiken har havererat. Alla är arga.

Jägarna och bönderna, för att licensjakten ställts in.

Naturvårdsvännerna för att skyddsjakten fortsätter.

EU, eftersom den svenska regeringen försöker lura dem.

Dessutom har regeringen infört en lag som i parktiken sätter stopp för det som skulle vara den magiska lösningen på alla konflikter, utplanteringen av vargvalpar från djurparkerna.

Det är egentligen bara vargarna själva som inte klagar. Det är kort sagt kaos, men miljöminister Lena Ek lyckas ändå hålla humöret uppe.

I tidningen Svensk Jakt deklarerar hon nu glatt: ”Rovdjurspolitiken är på rätt väg”.

På rätt väg?

Antingen saknar Lena Ek helt sinne för vägval, eller så har hon talanger som skulle passa organisatören av en kravall i Aten.

Ingvar Persson

Annie Lööf vill se krafttag mot långtidsarbetslösheten. Det säger hon till ekoredaktionen. Hon kräver lägre ingångslöner, sämre anställningstrygghet och ”nischade” jobbcoacher.

Precis som vanligt, med andra ord.

Hur just dessa åtgärder skulle hjälpa de långtidsarbetslösa är minst sagt oklart.

Kanske är centerledaren bara vill ha något att säga. Hon är nog mer bekymrad över fallande opinionssiffror än över stigande arbetslöshetssiffror.

Ingvar Persson