Det är ett sorgligt pastorat miljöminister Lena Ek har fått ta över, och det gäller inte minst rovdjurspolitiken.

Hennes företrädare försökte som bekant vara alla till lags. Jägarna när han inrättade licensjakt. Naturskyddet när han strax kritiserade samma jakt. EU-kommissionen när han försäkrade att Sverige visst skulle ha vargar, och kollegan Eskil Erlandsson när han lika raskt försäkrade att vargarna inte skulle skada djurhållningen eller jakten.

Det slutade i ett haveri, och i ytterligare ett försök att vara alla till lags. Erlandsson och Carlgren avskaffade licensjakten, men lovade å andra sidan att skyddsjakten skulle kunna bedrivas på samma sätt. Till EU lovade Carlgren att vargarna skulle få jagas först när de ställt till bekymmer, men till djurägarna sa samtidigt Erlandsson att jakten skulle kunna ske förebyggande.

Ett av Carlgrens trumfkort har hela tiden varit planerna på utplantering av varg, till exempel från djurparker. Unga vargar skulle få en ny fosterfamilj – lite som Djungelbokens Mowgli.

Efter lite trassel – Carlgren hade glömt att fråga djurparkerna – tyder det mesta nu på att metoden skulle kunna fungera. Vargtikar i djurparker uppträder verkligen som de ömma mödrar man kunde vänta sig.

Nu har det dock uppstått ett nytt problem. Samtidigt som regeringen talade stort om kommande utplanteringar har man också inrättat en lag som i praktiken ser ut att skjuta det hela i sank. Markägare och – viktigare – jägare i de områden där vargfamiljerna finns fick förra året rätt att säga nej till utplantering.

I klartext betyder det nog att det inte blir något av regeringens planer, och att Lena Ek får förbereda sig på att åka till Bryssel och förklara varför.

Det är verkligen inte bekvämt att försöka sitta på två stolar.

Ingvar Persson

Jan Björklund vill införa en specialfil till vuxenvärlden för skoltrötta elever. Ett eller två års praktisk yrkesutbildning, gärna utan tröttande teoretiska inslag. Så ser planerna ut.

Skolministern fortsätter på den inslagna vägen att urholka utbildningen för en stor del av landets unga. Efter att ha tagit bort kravet på allmänna ämnen från de yrkesförberedande gymnasieprogrammen är han nu redo att gå vidare.

Det kan tyckas märkligt att vi har en utbildningsminister som har så låga tankar om behovet av kunskap, men så är det.

Naturligtvis väcker Björklunds senaste uppslag hård kritik. Lärarförbundets Eva-Lis Sirén säger att förslaget kommer att försvaga Sverige som kunskapsnation. Miljöpartiets Jabar Amin tycker att Björklund spelar rysk roulette med ungdomarnas framtid.

– En ettårig yrkesutbildning riskerar att bli en utbildning rakt ut i arbetslöshet, säger Socialdemokraternas Mikael Damberg.

Kritikerna har rätt. Björklunds demontering av gymnasieskolan innebär en sänkning av ambitionerna för Sverige som kunskapsnation, och det finns ingen – framför allt inte utbildningsminister – som vet vilken arbetsmarknad som väntar den som gått i Björklunds lättviktsskola.

Björklund har inte ens brytt sig om att tala med till exempel de fackliga organisationer som faktiskt vet något om hur arbetsmarknaden ser ut.

Ändå skulle det kanske vara möjligt att förstå utbildningsministern. Skolmisslyckanden och avhopp från gymnasieskolan är ett riktigt problem. Enligt Skolverket saknar var tredje gymnasieelev slutbetyg efter tre års studie

Det är dessutom en klassfråga. Bland ungdomar som kommer från studievana hem klarar åtta av tio gymnasiet. Bland ungdomar med föräldrar som saknar längre utbildning är motsvarande siffra mindre än hälften.

Vi vet också att de ungdomar som misslyckats i gymnasiet löper också den största risken att hamna utanför arbetsmarknaden.

Det skulle inte vara svårt att förstå om utbildningsministern i all ödmjukhet känner ett mått av desperation.

Ödmjukhet är dock inte Björklunds starka sida.

Sanningen är ju att han själv är en stor del av problemet. Han har avskaffat det individuella programmet – bara för att nu ersätta det med denna lättviktsskola. Han har avskaffat de teoretiska inslagen på de yrkesförberedande utbildningarna – bara för att se hur antalet sökande dyker. Och han har talat om kunskap – men tvingats se hur resultaten sjunker.

Björklunds hycklande hotar den svenska skolan, och framför allt de yrkesförberedande utbildningarna. Det kommer att leda till personliga katastrofer. Och det kommer att stå Sverige dyrt.

Ingvar Persson

I dag presenterar fem kvinnodominerade fackförbund från de tre stora centralorganisationerna en gemensam rapport om lönediskrimineringen av kvinnor på svensk arbetsmarknad. De tycker att det är dags att kvinnodominerade yrken betalas för den kunskap och det ansvarstagande jobbet kräver.

Ingen – nästan – säger att de har fel. När LO förra året ställde frågan till svenska löntagare ansåg drygt fyra av fem att kvinnor i vårt land har för låga löner.

De fem förbunden – Kommunal, Vårdförbundet, Vison, SSR och Sjukgymnasterna – har dock ett problem. De ställer krav på staten och på arbetsgivarna. Men de ställer inga krav på sina fackliga kollegor i branscher där män dominerar.

På tjänstemännens del av arbetsmarknaden finns inte ens ett forum för att diskutera den saken.

Ändå vet vi att det bara är genom facklig samordning och solidaritet mellan löntagarna som förhållandet mellan olika gruppers löner kan förändras.

De fackliga organisationerna har en hemläxa att göra.

Jag skriver mer om saken på lönebloggen.

Ingvar Persson

Också Svenskt Näringsliv väljer nu att kommentera statsministerns planer på att få oss att jobba tills vi är 75.

Avdelningschef Carina Lindfeldt ser ett problem, anställningstryggheten. Om bara turordningsreglerna avskaffades skulle 53-åringar vara mycket öppnare för att byta jobb, förklarar Lindfeldt för TT.

Jag kan inte låta bli att tänka på den nordiska missnöjespolitikens Grand Old man, Morgens Glistrup.

Glistrup menade ju att det danska försvaret lika gärna kunde ersättas av en telefonsvarare med meddelandet ”vi ger oss” på ryska.

Svenskt Näringsliv skulle kunna ersätta åtskilliga avdelningschefer genom att låta ett automatiskt telefonmeddelande besvara alla frågor från press och allmänhet.

Texten kunde låta ungefär så här:

”Om vi bara avskaffar turordningsreglerna och lagen om anställningsskydd skulle problemet vara löst.”

Kanske skulle Svenskt Näringsliv rent av kunna leta rätt på ”fabrikör Johansson” – en talande docka som under sent 1970-tal for runt i en lastbilstrailer och propagerade för fri företagsamhet.

Nog måste det gå att omprogrammera fabrikören till att för evigt rasa mot anställningsskyddet?

Ingvar Persson

När 1970 Tage Danielsson skrev om ”barna”, som växte upp och stod i, kunde han nog inte ana att han år 2012 skulle kunna läsa en svensk statsminister fundera lika stort.

”När man ser på hur barna växer upp och står i

kan man undra om barna nånsin får det som vi”,

filosoferade Hasse och Tage tillsammans med pianisten Gunnar Svensson.

Vår allvarliga statsminister sjunger inte, men han konstaterar i Dagens Nyheter att hälften av alla barn som föds i dag kan förväntas bli 100 år gamla.

En förändring som vi enligt statsministern ännu inte förstår vidden av.

Den sker dessutom – enligt Reinfeldt – i en tid då ”den globala världsekonomin förändras”.

Just den kommentaren är lite kryptisk. Samtidigt?

Det är trots allt 80 år till de barn statsministern talar om kommit upp i dagens medellivslängd, och det är väl först därefter som det egentligen blir någon dramatisk skillnad.

Vid det laget är sannolikt Asiens dominans av världsekonomin etablerad sedan länge. Det lär till och med Reinfeldt själv få uppleva.

Men som sagt, det är lätt att låta tankarna flyga och perspektivet sväva när man tänker på kommande generationer och en framtid vi själva inte kommer att få uppleva.

Som Hasse Alfredsson avslutade 1970:

”Man hoppas att barna ändå får ett glas öl.”

Ingvar Persson

Söndagens Agenda blev en märklig upplevelse. För ett ögonblick fick vi en påminnelse om att politisk debatt inte nödvändigtvis behöver betyda djupanalyser av krisande partier eller personporträtt på konkurrerande politiker.

Politik kan också handla om verkligheten, som arbetslösheten och arbetslöshetsersättningen.

Agenda kunde berätta att a-kassorna aldrig återhämtat sig efter det slag försäkringen drabbades av för fem år sedan. Nästan en och en halv miljon svenskar är i dag oförsäkrade, och mindre än hälften av de arbetslösa har rätt till ersättning från kassorna.

För att skapa riktig retrokänsla valde redaktionen att göra en nyuppsättning av ett fem år gammalt manus, från vintern 2006-2007.

Aktörerna – i synnerhet huvudrollsinnehavaren – är inte längre tillgänglig så hela rollistan hade bytts ut. Ut alltså med Sven-Otto Littorin och Sven-Erik Österberg, och in med Hillevi Engström och Ylva Johansson.

Hillevi Engström försvarade regeringens politik som om ingenting hänt. Kamp mot utanförskapet, 100 procent av en lön och alla de andra floskler som fyllde borgerliga politikers tal för fem och sex år sedan.

Vi har – förklarade ministern – inte råd med en anständig arbetslöshetsförsäkring, eftersom pengarna går till jobbpolitik.

Har inte Anders Borg berättat för arbetsmarknadsministern att det är den urholkade a-kassan som är jobbpolitiken?

Visst, regeringen har också skapat rot- och rutavdrag, skatterabatt på krogbesök och fas 3 med Jobbfabriken och sådant. Men kärnan, den politiska idén, är sänkta ersättningar till arbetslösa och sjuka i kombination med avgiftshöjningar, särskilt för dem som löper störst risk att förlora jobbet.

Och skattesänkningar för de som har jobbet kvar, naturligtvis.

Det kallas drivkrafter, och den som orkar lyssna noga på Anders Borg kan förstå hur han har tänkt. Människor ska sänka sina anspråk, på lön och arbetsinnehåll. Det ska – hoppas finansministern – skapa nya jobb.

Problemet är att det inte fungerar.

Inte i verkligheten, där arbetslösheten – inte minst den långvariga – fortsätter att växa.

Borgs plan fungerar inte heller i teorin. Hanteringen av a-kassan har fått förödande kritik från bland annat ekonomen Lars Calmfors.

En fungerande a-kassa är en hörnsten för en fungerande och flexibel arbetsmarknad. Och i dag har Sverige inte en fungerande försäkring.

Detta vill regeringen dock fortfarande inte diskutera. I stället fortsätter man – precis som för fem år sedan – att prata om att tvångsansluta människor till ett system som havererat.

Alla gamla manus tål inte att återanvändas.

Ingvar Persson

I går kunde tidningen Dagens Arbete avslöja att 600 jobb kommer att försvinna på stålkoncernen Outokumpus anläggningar i Långshyttan och Torshälla. Enligt Bjarne Rasmussen på järnbruksklubben i Degerfors – också det en del av koncernen – kan det dessutom på sikt bli problem för Avesta och Degerfors.

Det är en stor nyhet, och dyster. Men i dagens svenska offentlighet skapar den inte mer än notiser. Här har vi nämligen fått lära oss att företagsnedläggningar är strukturomvandling, och att det bara är bra när olönsamma företag läggs ner.

Det är därför det inte behövs någon näringspolitik, har vi fått lära oss.

Men det är inte siffrorna som är problemet i Långshyttan eller Torshälla. Precis som när järnverket i Degerfors hotades för tio år sedan handlar det om politik och nationalism, om än av det företagsinterna slaget.

Outokumpu stålverk i finländska Torneå behöver beläggning, och för att lyckas med det behövs marknader. Därför behöver Outokumpu dra ner stålproduktionen på andra håll. Och eftersom fack och stat ställer krav på kompensation startar en byteshandel, där de svenska bruken dessvärre inte har någon röst.

Det var så det gick till när stålproduktionen försvann från Degerfors, och det är det som händer när jobben i Långshyttan och Torshälla nu kan försvinna.

För tio år sedan handlade det om den brittiska stålindustrin och verket i Sheffield.

Nu gäller det Tyskland, och stålverken i Krefeld och Bochum. De kommer att läggas ner när Thyssen Krupp slår ihop sina påsar med Outokumpu. Men tyskarna blir inte helt lottlösa. I förhandlingar med det tyska facket har koncernen lovat att flytta kallvalsning till Tyskland.

Kallvalsning som i dag görs i Dalarna och Södermanland.

I går hade de svenska facken fortfarande inte fått någon information. Det gör Bjarne Rasmussen på IF Metall i Degerfors förbannad, men annars är det tyst.

Svenska trygghetslagar lägger inga hinder i vägen för nedläggningar, svenska politiker lär inte protestera och för den svenska allmänheten skulle nyheter från Långshyttan eller Torshälla lika gärna kunna komma från andra sidan jorden.

Inte konstigt att internationella ståldirektörer tycker att jobben i Långshyttan kan flyttas, eller att det låter så främmande när Stefan Löfven talar om att Sverige behöver en näringspolitik.

Ingvar Persson

EU domstolens ledamöter

Så har vi sett det igen. EU-ledare som under några tumultartade timmars toppmöte fattar beslut som kommer att avgöra framtiden för miljoner och åter miljoner människor.

Hemliga papper, hårda förhandlingar och väntande journalister. I efterhand är det inte ovanligt att toppolitikerna själva har svårt att svara på vad de egentligen bestämt, och det är snarare regel än undantag att besluten tolkas helt olika på de olika ländernas presskonferenser.

Det är verkligen inte vackert eller betryggande. Den europakt som beslutades i går är nämligen inte politiskt snömos. Den förutsätter att parlamenten i de länder som ingår fattar beslut om lagar, och att lagarna följs. Folkvalda politiker – i dag och i framtiden – ska lydigt följa de beslut som fattats under en kaotisk höst och några förvirrade timmar i storstrejkens Bryssel.

Skulle de trilskas väntar EU-domstolen.

Det är inte vilken församling som helst. I sina röda domarkåpor är det ett slags juridiska superhjältar som står över folkviljan och politiska beslut. Själva vill domarna ogärna betrakta det som en maktposition.

Pernilla Lindh – fram till förra året Sveriges domare i EU-domstolen – gillar i alla fall inte att man talar om domstolens påverkan eller inflytande.

”Båda orden är felanvända”, förklarar hon myndigt för LO-tidningen.

Å andra sidan säger hon att ”visst, vår tolkning gäller”.

Det är väl så vi andra brukar uppfatta makt.

Den som vill få fler godbitar ur domare Lindhs världsbild rekommenderas Tomas Rambergs intervju från januari 2009. Den får mig att tro att dinosaurierna visst inte är utdöda.

Nu är det alltså EU:s domstol som ytterst ska avgöra om de folkvalda i euroländerna håller sig till den pakt som slöts under gårdagskvällen. Den svenska budgeten ska dock inte prövas, inte nu.

Det är det Reinfeldt menar när han säger att reglerna inte blir juridiskt bindande.

Jag antar att vi borde känna oss lättade, eller vaksamma.

Ingvar Persson

Det finns inga gratismåltider. Inte i vardagslivet, och definitivt inte på politiska toppmöten.

På ett eller annat sätt kommer man alltid att få betala.

Den europakt som ska behandlas av EU-toppmötet på måndag har fått stenhård kritik. Den innebär att ytterligare en sten läggs till den åtstramningspolitik som just nu är EU ledarnas recept mot krisen. En politik som enligt allt fler har blivit en del av krisen, snarare än en del av lösningen.

Stora besparingspaket kommer att skapa arbetslöshet och fattigdom, minska tillväxten och underblåsa sociala motsättningar. Däremot löser de inte problemen med spekulation, oansvariga banker eller obalanser mellan olika euroländer.

Pakten innebär dessutom att viktiga och långsiktiga beslut kommer att fattas under former som knappast kan kallas demokratiska. Det räcker att titta på de senaste månadernas kattrakande mellan europeiska ledare.

Europakten, om den blir av, är inte svaret på Europas problem. Inte de ekonomiska problemen, inte de sociala problemen och inte de demokratiska problemen.

För svensk del tillkommer dessutom ytterligare en sak. Europakten är en del av den gemensamma valutan, och till den har svenska folket sagt nej i en folkomröstning.

I tisdags sa den socialdemokratiska riksdagsgruppen därför nej till en svensk medverkan i pakten. Det skulle, menade socialdemokraterna då, vara att ta ett steg mot att införa euro i strid med omröstningsresultatet.

Konkret formulerade Socialdemokraterna sitt nej som fyra krav:

Pakten skulle inte få bli ett steg mot att införa den gemensamma valutan i Sverige.

Sveriges möjligheter att föra en självständig politik fick inte begränsas.

Sveriges inflytande över pakten måste vara betydande.

Om reglerna för pakten skulle bli en del av EU:s fördrag måste Sverige ha undantag.

Ouppnåeliga krav kan man tycka, och det var också den tolkning som gjordes i tisdags. Det finns som sagt inga gratis måltider, och vill man ha inflytande så får man också avstå självbestämmande.

Ändå kommer Socialdemokraterna i dag att ge Fredrik Reinfeldt mandat att förhandla om en svensk medverkan i pakten. Och om inte andra motsättningar gör att processen havererar lär Sverige i nästa vecka bli en del av europakten.

Regeringen har nämligen gått med på de socialdemokratiska villkoren. Det var i alla fall så Carin Jämtin i går valde att presentera saken. Nu hoppas socialdemokraterna att Reinfeldt ska vara duktig i förhandlingarna.

Frågan är nu bara, betyder det att Marie Granlund – socialdemokratisk viceordförande i EU-nämnden – är beredd att säga nej när Fredrik Reinfeldt på måndag ringer hem för att berätta vad han förhandlat fram?

Kommer hon att stoppa en uppgörelse som inte fyller alla krav?

Ingvar Persson

De senaste veckorna har det varit en hel del spring kring den konkursade Saab-fabriken på Stallbacka. I förra veckan kom besöket från indiska Mahindra, och samtidigt besökte en delegation från Trollhättan Youngman i Kina.

Båda företagen väntas lägga bud på Saab. Det gäller möjligen också det turkiska investmentbolaget Brightwell.

Så långt tänkbara köpare.

Det mest intressanta som hänt i Saab-konkursen de senaste dagarna är nog ändå konkursförvaltarnas besked att företaget – om möjligt – ska säljas i ett stycke.

Ett bra besked för alla som någonstans hoppas att det åter ska byggas bilar i Trollhättan. Men framför allt ett uttryck för en helt annan värdering än den regeringen gjort av Saab.

Ni kommer ihåg hur det lät. Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade att Saab bara borde betraktas som ett varumärke och en sammansättningsfabrik. Näringsminister Maud Olofsson tyckte att lokalerna borde kunna användas för att tillverka vindkraftverk.

Ingen av dem betraktade själva företaget, eller den integrerade kunskapen om tillverkning, forskning och försäljning som ett värde i sig. Med utsikt från regeringskvarteren föll Saab sönder i sina beståndsdelar, i enskilda maskiner, byggnader och patent som var för sig kanske betungade ett värde, men som tillsammans bara skapade huvudvärk för hårt prövade statsråd.

Andra försökte redan då säga att de hade fel. Att Saab var en av få kompletta bilföretag, med en personal, en produktionsanläggning och en forskningsavdelning i världsklass. Tillsammans en unik resurs, styckat en katalog av överskottsmaterial.

Konkursförvaltarna har inte i uppdrag att rädda Trollhättan. Bara att få så mycket betalt som möjligt för Saab. Och deras besked betyder i praktiken att regeringen haft fel.

De tror att om Saab kan säljas som en enhet kommer det att ge mer till konkursboet än om maskiner och inventarier ska monteras ner och auktioneras ut. Företaget har ett större värde än delarna, just därför att det inte är ”ett varumärke” eller ”en sammansättningsfabrik”.

Det återstår att se hur det går för konkursförvaltarna. Problemen med GM:s licenser och Saab:s varumärke finns kvar, liksom skulderna.

Maud Olofsson brukade säga att hon inte skulle driva en bilfabrik. I dag ska vi nog vara glada att hon inte heller behöver hantera en bilkonkurs.

Saabmuseet blir i alla fall kvar i Trollhättan. Kommunen köper samlingen tillsammans med Wallenbergsfamiljen. Det glädjande beskedet kom i dag.

Minnet av det industriella kunnandet kommer i alla fall att finnas kvar.

Ingvar Persson