Åtalet mot den förre IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn är nedlagt. Åklagarna anser inte att kvinnans trovärdighet räcker. Det blir ingen rättegång, och alltså heller ingen dom.

Därmed är Strauss-Kahn – i enlighet med en av juridikens mest grundläggande satser – oskyldig.

Så är det med den saken.

Ändå är det svårt att inte fundera på vad affären säger om möjligheten att få rättvisa. När polisen utan vidare grep den uppburne IMF chefen fälldes många uppskattande omdömen om det amerikanska rättssystemet.

Var – utom i USA – skulle en internationell politiker och makthavare behandlas som vilken annan brottsling som helst, frågande man sig. Inte minst Strauss Kahns hemland Frankrike häpnade.

Nu demonstreras en annan sida av det amerikanska rättsväsendet. För vilken ambitiös åklagare skulle vilja driva ett mål där trovärdigheten hos en städerska ställs mot en tung makthavare?

Framför allt när makthavaren kommer att ställa upp med landets mest slipade och samvetslösa advokater.

Men processen efter anklagelserna mot Dominique Strauss-Kahn leder också till en mer universell erfarenhet. När det kommer till sexuellt våld är det ofta offret som får betala det högsta priset när rättvisa ska skipas.

Och det är inte mycket till rättvisa.

Ingvar Persson

För ett drygt halvår sedan tog Arbetsförmedlingen över ansvaret för introduktion av nyanlända flyktingar. I dag redovisar myndigheten den första utvärderingen.

Som seden i statsförvaltningen numera bjuder är tonen entusiastisk. Nio av tio nyanlända har fått insatser som stärker chansen till jobb, deklarerar förmedlingens pressmeddelande. Integrationsminister Erik Ullenhag deklarerade också genast belåtet att reformen fungerar.

Det visar sig vara en sanning med modifikation, när jag granskar siffrorna närmare.

Sant är att Arbetsförmedlingen skapat en etableringsplan för drygt tre fjärdedelar av de 4134 personer som skrivits in. Sant är också att de flesta fått undervisning i svenska, och att några fått studera samhällskunskap.

Ungefär som förut, skulle jag gissa.

Många har dessutom fått kontakt med en etableringslots. Branschen består numer av 150 företag på nästan 800 adresser, får vi veta.

När det kommer till faktiska jobb är resultaten mindre imponerande. Av de drygt 4000 nyanlända som hamnat under Arbetsförmedlingens vingar är det ett 50-tal som har eller har haft en anställning.

Visst, det har bara gått sju månader sedan förändringen, men 50 av 4000 känns som en klen grund att tala om förbättrade chanser till jobb. Svårigheten för nyanlända invandrare att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden tycks bestå, oavsett om det är kommunen eller staten som sköter introduktionen.

Men moderna och tjänstvilliga myndigheter ska som sagt inte tala om svårigheterna. De ska entusiastiskt ta sig an omorganisationer och upphandlingar, och de ska redovisa de siffror som ger bilden av handlingskraftiga politiker.

I det avseendet är ingen myndighet modernare – eller lydigare – än Arbetsförmedlingen under ledning av Angeles Bermudez-Svankvist.

Ingvar Persson

Prövningarna för de anställda på Saab i Trollhättan fortsätter. Kronofogden fortsätter att arbeta med utmätningsärenden, i veckan väntar ännu en nervpåfrestning när augustilönerna ska betalas ut och i dag har de anställda varit samlade för information.

”De får inte veta något nytt egentligen”, förklarar informationsavdelningens Gunilla Gustavs för TT. Hon försäkrar dock att planen är att betala ut lönerna.

Det får man ju hoppas.

Sanningen är naturligtvis att Saab – och Trollhättan – just nu befinner sig i en fruktansvärt svår situation. Avancerad verkstadsproduktion, inte minst biltillverkning, handlar om att upprätthålla ett fint nätverk av förtroenden. Saab har frestat hårt på dessa de senaste månaderna.

Nya modeller finns framme och ett samarbete med tillväxtmarknaden i Kina kan vara på väg att förverkligas. Men så länge det saknas pengar för att producera bilar är det en klen tröst.

En bilfabrik som står still är ingen bilfabrik.

Det märkliga är ju att det faktiskt finns en investerare som är villig att riskera sina pengar för att lyfta Saab, den ryske finansmannen Vladimir Antonov. Men han får inte, eftersom den svenska regeringen, General Motors och den europeiska investeringsbanken alla har veto.

GM har inga invändningar, och inte regeringens experter på Riksrevisionen heller. Men trots att det alltså handlar om privata pengar och en privat investerare har den svenska regeringen fortsatt att tala om ”att inte riskera skattebetalarnas pengar”. Och från Luxemburg har det till sist kommit ett bestämt ”nej”.

Frågan är vilken roll den svenska regeringen spelat? Finns det ett verkligt engagemang för fordonsindustrin, och för Saab?

En sak kan vi i alla fall vara säkra på. En nedläggning av biltillverkningen i Trollhättan kommer att har ett mycket högt pris. Också för skattebetalarna.

Ingvar Persson

Finansmarknadsminister Peter Norman har ett antal bilprovningsanläggningar att sälja. Som ansvarig för statens företag är han nämligen majoritetsägare i Svensk Bilprovning, och nu har Norman bestämt sig för att en del av stationerna ska säljas.

Affären beror inte på att Norman vill dra in pengar till statskassan. Några jättesummor lär inte handla om för statskassan.

Normans säljlust beror inte heller på att Svensk Bilprovning fungerar för dåligt. Sanningen är faktiskt nästan den motsatta.

Svensk bilprovning fungerar fortfarande – trots stora nerdragningar och växande köer det senaste året – för bra. På något annat sätt är det svårt att tolka det faktum att regeringens stort annonserade konkurrensutsättning alldeles gått i stå.

Det finns helt enkelt nästan ingen privat aktör som finner det mödan värt att ägna sig åt bilbesiktning.

Precis som när apoteken skulle avregleras känner regeringen att det kan behövas en hjälpande hand. Då såldes apotek ut, och marginalerna i handeln höjdes. Nu handlar det om att stycka upp Svensk Bilprovnings rikstäckande nät av stationer.

Kunderna får sin privata bilprovare, antingen de vill eller inte.

Det kanske kan kallas avreglering, men konkurrensutsättning eller marknadsekonomi är det inte.

Ingvar Persson

Rapporterna om hur många arbetsgivare utnyttjar reglerna för arbetskraftsinvandring fortsätter att strömma in. Nu senast är det Hotell- och restaurangfackets avdelning i Göteborg som slår larm.

Avdelningen har fått samtal från många som tvingats se drömjobbet i Sverige förvandlas till en mardröm med helt andra villkor än de utlovade. Samtalen handlar om rättslöshet och löner på svältnivå.

Ändå är det sannolikt bara toppen på ett isberg. Rädsla och utsatthet skapar tystnad.

Vid en stickprovskontroll som facket genomfört på Stockholmsrestauranger med arbetskraftsinvandrare hittade man allvarliga brott mot avtal och regler på 80 procent av krogarna.

Varje månad behandlar Hotell- och restaurangfacket 300 ansökningar om nya arbetstillstånd, och i många andra branscher är det likadant.

Migrationsminister Tobias Billström är dock inte överdrivet bekymrad. Visst, att enskilda arbetsgivare missbrukar regler är oacceptabelt. Men, som han förklarade i gårdagens P1 Morgon, ”anställda i hotell och restaurang har låga löner”.

Slavvillkoren är med andra ord inget annat än vi borde förvänta oss.

Dessutom måste vi, enligt minister Billström, respektera avtalsfriheten. Vill folk jobba för en skitlön så tänker i alla fall inte han hindra dem.

Det är faktiskt märklig. När de nya reglerna för arbetskraftsinvandring infördes var det just detta facken varnade för, och just detta som Billström lovade inte skulle hända.

Villkoren för ett arbetstillstånd var ju ett erbjudande om arbete på kollektivavtalets villkor. Migrationsverket skulle hålla koll.

Nu visar det sig att ansökningarna till Migrationsverket betraktas som ett byråkratiskt rundningsmärke. Villkoren som redovisas är aldrig avsedda att tillämpas, och är faktiskt inte heller bindande.

Det vill Hotell- och restaurangfacket ändra på. Men inte Billström. Han värnar som sagt avtalsfriheten. Även om den leder till svältlöner och rädsla.

Egentligen är det bara en fråga som vägrar släppa taget. Varför tvingar Billström Migrationsverket att fortsätta charaden? Varför ska arbetsgivare skicka in jobberbjudanden med villkor de aldrig tänkt tillämpa? Varför ska facken granska dessa erbjudanden när de saknar värde, och varför låsas att det handlar om något annat än att pressa svenska löner?

Diskussionen skulle faktiskt bli mycket bättre om Billström sa som det var:

Att de invandrade arbetarnas villkor bekymrar honom mycket lite, så länge den lokala krogen kan servera en bättre middag till rätt pris.

Ingvar Persson

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har givit Försäkringskassan uppdraget att ordna upp reglerna för hur sjukas arbetsförmåga ska bedömas.

Ett litet erkännande av haveriet i de senaste årens politik. Berättelserna om hur människor har nekats sjukpenning med hänvisning till påhittade jobb har upprört människor långt in i regeringspartierna. Nu ska bedömningen bli ”mer enhetlig och begriplig”, enligt en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Det märkliga är att debattartikel inte bara är undertecknad av Försäkringskassans projektledare Jan Larsson, utan också av den som ska ta emot rapporten, minister Kristersson själv.

Kristersson och Larsson håller sig inte heller bara till uppdraget, att skapa nya och bättre regler. Tvärt om försäkrar de båda att sjukförsäkringen tack vare förändringarna fungerar bättre än tidigare.

Frågan är: är det den politiska bedömningen från regeringskansliet, eller en utvärdering av en självständig myndighet?

Den borgerliga regeringen gjorde från början ett stort nummer av att utnämningspolitiken skulle avpolitiseras. Generaldirektörer skulle rekryteras för sin kompetens, inte för att belöna politiskt allierade.

Det är en rimlig utgångspunkt, särskilt som svenska myndigheter ska vara självständiga i förhållande till regeringen. Och nya, opolitiska chefer, har faktiskt utsetts på nyckelmyndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Problemet är att det knappast inneburit större självständighet. Tvärt om har framför allt Arbetsförmedlingens chef Angeles Bermudez-Svankvist och Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord presenterat sig lojala hejarklacksledare åt regeringen. Lojalt har de försvarat konsekvenserna av en politik vars syfte varit att klämma åt sjuka och arbetslösa, och tagit skit som rätteligen borde ha hamnat på regeringen.

Samtidigt har det offentliga utredningsväsendet urholkats. Skräddarsydda förslag snabbutformas av experter och myndigheter, och när regeringspartierna behöver en kriskommission för att råda bot på idétorkan får skattebetalarna stå för notan.

Kristersson tar sammanblandningen ett steg längre. En rapport som ännu inte ens är publicerad används för att visa hur väl regeringens politik har lyckats, och hur angelägen regeringen faktiskt är att rätta till problemen. Och myndigheterna ställer lydigt upp. Kanske visar det sig lönsamt.

Själv känner jag i alla fall att jag vill se om Försäkringskassan slutar att dra in ersättningen för sjuka innan jag börjar prata om ökad rättssäkerhet.

Ingvar Persson

Häromveckan deklarerade arbetsförmedlingen stolt att tre av fyra i Fas tre är nöjda med sina platser.

Arbetsmarknadspolitikens utskällda slutstation skulle med andra ord nästan förtjäna en succéstämpel.

Lite överraskande kan man tycka, och den som granskar siffrorna noga upptäcker förstås att Arbetsförmedlingens informationsenhet valt att tolka resultatet på precis det sätt som ställer politiken i ett så positivt ljus som möjligt.

Siffror som talar om missnöje med meningslösa arbetsuppgifter, låg ersättning och dåligt stöd från förmedlingen passade inte i den bilden. Det är så myndigheter numer förväntas handla.

Sanningen är naturligtvis att Fas 3 är ett lika stort misslyckande som tidigare. Det leder inte till jobb, hur Arbetsförmedlingens informationsavdelning än vrider på siffrorna. Deltagarnas ekonomiska trygghet är urdålig. Svårigheten att dra gränsen mellan meningsfulla jobb, och jobb som borde göras av någon som får lön för det är lika svår som tidigare.

Att Arbetsförmedlingen har bestämt sig för att lätta på kraven och tillåta Fas 3 placeringar med ”mer reella arbetsuppgifter” kommer kanske att minska meningslösheten, men knappast känslan av att bli utnyttjad.

Dessutom kvarstår att ”sysselsättning” i och med Fas 3 vuxit till en industri, och lönsam dessutom. I fredags berättade LO-tidningen och Ivan Daza, grundare av företaget Jobbfabriken som producerar just Fas 3-platser.

Förra året kunde han enligt LO-tidningen femdubbla sin lön – till 2,5 miljoner. Dessutom avsattes 3,4 miljoner för kommande pensioner till VD:n, och eftersom Daza också äger företaget kunde han kvittera ut drygt 200 000 i aktieutdelning.

Allt som allt hamnade var femte skattekrona som satsades på Jobbfabriken hos ägaren. Det borde räknas som anständiga marginaler i vilken verksamhet som helst. När det handlar om att ”sysselsätta” långtidsarbetslösa för skattepengar blir det nästan oanständigt.

Det hjälper inte att Arbetsförmedlingen anstränger sig. Fas 3 är ovärdigt, det gör att människor tvingas arbeta gratis och det har skapat en marknad för lycksökare.

Ingvar Persson

Ledande centerpartister tycker att det är dags att bryta upp den borgerliga Alliansen inför nästa val. Moderaterna bestämmer för mycket och har blivit för stora. De övriga hamnar i skuggan, tycker centerpartisterna.

Det är på sätt och vis rätt.

Väljarna har för länge sedan insett att Alliansen är en moderat skapelse, där de tre småpartierna har mycket lite att säga till om när det gälle politikens inriktning. Följaktligen väljer de att rösta moderat.

Kristdemokraterna och Centern får dansa på fyraprocentsspärren.

Frågan är bara om det verkligen handlar om en skugga? Beror småpartiernas misslyckande på att Moderaterna tar allt ljus?

Centerledaren har trots dragit till sig nog så många strålkastare. För sitt svek i kärnkraftsfrågan. För sitt misslyckande med de statliga företagen. Och för sin handlingsförlamning under industrikrisen.

Skulle folk faktiskt rösta på Centern om partiet fick ännu mer av den sortens uppmärksamhet?

Svaret kanske vi får i höst. Inget är effektivare än en ledarstrid om ett parti vill skapa rubriker. Om det sedan gör att människor upptäcker sin inre centerpartist återstår som sagt att se.

Just i dag kan centerpartisterna i alla fall inte vara missnöjda med uppmärksamheten. Med Svenska Dagbladet hjälp har de ju helt stulit Folkpartiets dag i Almedalen.

Ingvar Persson

I bland är det de mest förväntade nyheterna som skapar de största rubrikerna. Förväntningarna driver liksom på nyhetsvärdet, och när det vi väntat på äntligen inträffar känner vi ett slags bekräftelse.

Ingen kan rimligen bli överraskad av att Lars Ohly nu har en officiell utmanare om posten som ledare för Vänsterpartiet. Ingen kan heller bli förvånad över att han heter Jonas Sjöstedt.

Sjöstedt fanns med i diskussionerna redan när Ohly tillträdde. När han förra valet kandiderade till riksdagen tolkade de flesta det som ett steg mot partiledarskapet. I honom hoppas många att partiet hittat en ledare som kan vinna väljarnas förtroende.

Ohly är dessutom ifrågasatt. Till för något halvår sedan framför allt i samtal mellan fyra ögon, men sedan dess allt mer öppet.

Själv har han envist svarat att han vill sitta kvar.

På sätt och vis är det inte så konstigt. Som partiledare för Vänsterpartiet har Ohly faktiskt lyckats med en hel del. Han tog över ett parti i spillror, på väg att splittras och där ingen tycktes ha rolig.

Sedan dess har de interna motsättningarna lagt sig, partimedlemmarnas entusiasm återvänt och partiet faktiskt för första gången kandiderat som en del av ett regeringsalternativ.

Det är egentligen inte så dåligt.

Dåliga är däremot partiets opinionssiffror och valresultat. Och naturligtvis får partiledaren bära en stor del av ansvaret. Sådant drar ner humöret, inte minst bland ledande partimedlemmar som förlorade sina uppdrag i valet.

För Ohlys del kommer de att utgöra en oroväckande stor del av de ombud som så småningom kommer att avgöra partiledarfrågan.

Kanske har Lars Ohly överskattat sitt stöd. Kanske har han bara hoppats att lojalitet och försiktighet från hans kritiker skulle ge honom en chans att vända utvecklingen.

Nu ser det i alla fall inte ut att bli så. Efter Sjöstedts öppna utmaning kommer hösten i Vänsterpartiet att handla om pariledarfrågan, och det är inte omöjligt att resultatet blir något helt annat än både Lars Ohly och Jonas Sjöstedt tänkt sig.

En sak är i alla fall säker. En partiledarstrid är ett säkert sätt att hjälpa Vänsterpartiet ur medieskuggan.

Ingvar Persson

Två stora nyheter från Saab och Trollhättan på samma dag. Och båda till synes goda. Det är faktiskt länge sedan.

Först undertecknades kontrakten om samarbete med de kinesiska företagen Pang Da och Youngman. Uppgörelsen, som för Saabs del innebär ett tillskott på mer än två miljarder, fick genast Victor Muller att börja prata om nya mindre bilmodeller och expansion.

Det är så han brukar göra, tänka framåt. Att göra affärer med Kina ställer dock krav på lika mycket tålamod som kreativitet. Innan uppgörelsen verkligen är i hamn ska den godkännas av kinesiska myndigheter, och det sker i bästa fall till hösten.

Saabs problem är som bekant mer akuta än så, och vd:n för underleverantörerna i fordonskomponentgruppen Svenåke Berglie påpekade torrt att det gällde att klara av dagens problem innan man firade planer för morgondagen.

– Kommer det inte i gång nu så blir det vare sig stora eller små bilar i framtiden, sa han till Ekot.

Men det kom som sagt också en andra nyhet.

EIB, den europeiska investeringsbanken, godkänner att Saab låter ett fastighetsbolag ta över en stor del av fabriksfastigheterna. Det gör att bolaget får lös drygt 200 miljoner kronor, och det kan gå fort om bara svenska myndigheter och den svenska regeringen fattar de nödvändiga besluten.

I praktiken är det antagligen just det besked som behövs för att kunna starta bandet och börja leverera de bilar som är beställda.

Dessutom innebär beskedet att Saab äntligen fått ett livstecken från EIB. Det kan vara viktigt eftersom banken också sitter på ett veto när det gäller ytterligare en av de pusselbitar som skulle kunna innebära en framtid för Saab, godkännandet av den ryske investeraren Vladimit Antonov som ägare.

Antonov har envist fortsatt att engagera sig med sikte på att komma in som ägare. Den svenska regeringens agerande – inte minst de senaste veckorna – har dock skapat frågor. Trots att den svenska Riksgälden givit Antonov klartecken har inte minst statsministern fortsatt att sprida tvivel om vad regeringen egentligen tycker om den ryske investeraren.

Samtidigt har regeringen gömt sig bakom tigandet från EIB. Om dagens beslut betyder att den tystnaden är bruten kan många frågetecken rätas ut.

Och kanske, kanske, kan de anställda i Trollhättan få gå på en förkortad semester med lite större hopp om framtiden.

Ingvar Persson