Fackförbunden Byggnads och Byggcheferna tänker göra upp med machokulturen i branschen. Det kan verkligen behövas.

Av Byggnads medlemmar är bara en ynka procent kvinnor, och hela branschen landar på under tio procent. Hälften av de anställda säger att de hör sexistiska uttalanden varje vecka, och ännu fler tror att anställda lämnar byggbranschen på grund av kulturen.

Dessvärre är det nog inte bara i byggbodarna som sexism och drängspråk förpestar svenska arbetsplatser. Byggfackens kampanj förtjänar att hyllas, och följas av fler.

Men är det verkligen bara en tillfällighet att byggfackens engagemang demonstreras just nu, i upptakten till nästa års stora avtalsrörelse? Det är ju knappast någon hemlighet att jämställdheten kommer att bli en av de stora frågorna. Och som i alla avtalsrörelser kommer det att bli en dragkamp om löneutrymmet, mellan anställda och arbetsgivare men också mellan anställda i olika branscher.

Kvinnor mot män, servicesektorn mot industrin och inhemska branscher mot exportindustrin.
Jag vet att jag kan låta cynisk, men visst måste någon på Byggnads ha tänkt att några extra poäng som förkämpar för jämställdhet inte skadar i det interna spelet när LO:s styrelse ska hantera avtalsrörelsen.

En fantastisk morgon i Stockholm, och inte blir den sämre av att läsa hur kollegorna på Svenskans ledarsida ampert läxar upp professor Leif Lewin för hans inhopp i debatten om decemberöverenskommelsen. Man kan riktigt ana hur det lät när ledarskribenterna några våningar ner i det här huset kom fram till DN:s debattsida. “Rösträttsstriden – bara såååå lågt”.

Texten riktigt vibrerar av sårad rättfärdighet, innan den övergår i de vanliga ropen på “reformer”, alltså avskaffade rättigheter för löntagare och hyresgäster. Hur kunde språket förflackas på det sättet? Hur som helst är det uppenbart att den gode professorn trampat på en hel massa ömma tår, och det är förstås inte så konstigt.

Bland dagens unga Timbroutbildade högeraktivister är väl rösträttsstriden närmast förbunden med Sofia Arkelstens olyckliga försök att skriva om den moderata partihistorien. Och det slutade ju inte väl. Själv tänker jag förstås att de drygt 100 år gamla konstitutionella referenserna känns ovanligt relevanta.

Partiväsendet håller på att förändras, först genom Reinfeldts manövrer för att cementera blockpolitiken och i praktiken genomföra ett tvåparisystem, och sedan med Åkessons give them hell-politik. Det är möjligt att det faktiskt måste leda till konstitutionella slutsatser.

Men till att börja med är det förstås politikernas uppgift att hantera verkligheten med de redskap som står till buds, även om det kränker en eller annan superliberal ledarskribent.

Av allt dumt som händer i Stockholm måste ändå lågprofilsdäck på en Range Rover ta något slags pris.

En Range Rover Sport i enklaste utförande kostar 638 000 kronor. För det får du en stor bil med fyrhjulsdrift, rejäl markfrigång och massor elektronik för att underlätta körningen.

Bland annat finns rullningskontroll och sensorer som berättar för föraren om det aktuella vattendjupet när bilen till exempel körs genom en älv.

En Range Rover är kort sagt en bil som inte går bet, även om plogbilen blivit försenad eller vägen drabbats av tjällossning.

Så varför i hela världen sätter man lågprofilsdäck på sin Range Rover? Varför förser man en bil som nästan är en terrängbil med banracingdäck som skulle göra vilken vanlig bil som helst opraktisk?
Varför gör man om ett praktiskt fordon till något som bara fungerar för transporter mellan Nacka och Stureplan?

Det händer bara i Stockholm.

Jag kunde inte låta bli att ta en sväng förbi konferenshallen på Waterfront. Just nu är den ju scen för SCA:s bolagsstämma och den mest spektakulära skandalen i dagens näringsliv.
Gissa om det kommer att talas om flygresor, älgjakt och smisk på direktörsstjärtar där borta.
Utifrån är det egentligen svårt att ana dramatiken. De vanliga, lite håglösa, attributen finns på plats. SCA:s flaggor, loggan med texten “care for life” och genom glasfasaden syns påsarna med små gåvor till stämmobesökarna.
Någon rusning är det inte, även om enstaka män kliver ur sina taxibilar och försvinner in i konferensanläggningen.
Å andra sidan är det kanske inte meningen att bolagsstämmor ska dra till sig alltför mycket uppmärksamhet. Det handlar trots allt framför allt om formalia, inte minst i SCA som ju tillhör de bolag som styrs av Industrivärden.
Koncernens grundidé är enkel. Bolagen kontrollerar varandra och direktörerna utser de andra direktörerna till sina respektive styrelser.
Ett säkert lås mot aktiemarknadens kvartalsspekulationer kan man tänka, men också den perfekta miljön för nepotism och missbruk av någon annans pengar.
Det är precis det Svenska Dagbladets avslöjanden de senaste månaderna har handlat om. Ett ogenerat användande av firmans flygplan, direktörsjakter med helikoptertransport till passen och tyska slott.
Samt, för att göra bilden fullständig, barn på lönsamma konsultuppdrag och familjemedlemmar som åkt med i direktörsjetten för att titta på fotbollsturneringar. Samt revisorer i glatt umgänge med dem de skulle granska.
På stämman lovar revisorerna i dag sluta jaga tillsammans med resten av direktörsgänget.
Till sist tvingades bolagets starke man, Sverker Martin-Löf, dra sig tillbaka.
Ändå rapporterar Svenska Dagbladets Andreas Cervenka hur Martin-Löf just nu står på Waterfront och hävdar att det inte finns något behov av ytterligare granskning, att jakterna haft “sedvanlig” karaktär och att den gjort god PR för SCA.
Det håller inte ens den nya vd:n Magnus Groth med om. Och bolagets tilltänkta ordförande Pär Boman vill ha nya granskningar.
I en vanlig förening skulle styrelsen aldrig få ansvarsfrihet. Antagligen inte i ett vanligt företag heller. Men detta är som sagt SCA och Industrivärden.
När stämman så småningom avslutas kommer den antagligen att ha befriat vildsvins- och flygdirektörerna från ansvar. På väg hem med sina SCA-påsar kan aktieägarna ändå trösta sig med att den nya direktören lovat sälja bolagets flygplan och ett slut på jaktresorna till Tyskland.
Alltid något.

Yarmouk, åtta kilometer från Damaskus centrum. Förr en stadsdel med upp emot 150 000 invånare. Skolor, sjukhus och moskéer.
Yarmouk är det största palestinska flyktinglägret i Syrien, och i åratal har människorna gång på gång drabbats av inbördeskrigets våld. Sedan en dryg vecka är 18 000 civila fångade i lägret, utlämnade till terrororganisationen IS. Över 3 000 är barn. Vattnet är borta, liksom elen och matsändningarna når inte fram.
FN-organet UNWRA uppmanar desperat soldaterna att följa internationella lagar och visa återhållsamhet mot civila. Stridernas intensitet har avtagit, men de har inte upphört. Vittnen berättar om avrättningar på gatorna.

För drygt 40 år sedan konstaterade Olof Palme att historiens katastrofer och illdåd ofta är förknippade med namnet på en plats. Ibland hänger de där platserna samman, som berättelsen om något större än ett enskilt övergrepp. Precis så är det med Yarmouk.
Deir Yassin, Karameh, Sabra, Shatila, Gaza och nu Yarmouk. Tillsammans berättar en historia om den israelisk-palestinska konflikten som diplomater, politiker och fredsförhandlare gör allt för att glömma. Den om de palestinska flyktingarna.
En massiv majoritet av Yarmouks invånare har förstås aldrig varit i Palestina. De som gömmer sig undan striderna är barn, barnbarn och barnbarns barn till de palestinier som flydde 1948 och 1967. Ändå är de alltså flyktingar, och de är verkligen inte ensamma.
FN-organet UNWRA har i dag drygt 525 000 palestinska flyktingar registrerade bara i Syrien. I Libanon finns ytterligare 450 000 och i Jordanien nästan 2,1 miljoner. Dessutom är 2 miljoner palestinier registrerade som flyktingar på Gaza och på Västbanken.
Tillsammans 5 miljoner människor som fortfarande lever i ett slags skuggvärld efter en flyktingkatastrof som pågått en hel mansålder.
Inbördeskriget i Syrien innebär ett gränslöst lidande för alla, men det är knappast någon tillfällighet att våldet nu drabbar Yarmouk. Flyktingar är utsatta, och den utsattheten blir inte mindre av att flykten pågått i årtionden.
Efter snart 70 år har förstås Jordanien, Syrien och Libanon ett ansvar.
Men huvudansvaret för att lösa flyktingarnas situation vilar på Israel och på den palestinska myndigheten. En fred i Mellanöstern förutsätter inte bara två stater, utan också en varaktig lösning för flyktingarna. Men just det har fredsförhandlarna sällan velat tala om, inte ens i tider av avspänning.
I dag, när Israels politiska språk snarare handlar om betong, konfiskering och vägspärrar finns flyktingarna knappast ens på dagordningen.
Därför är Yarmouk knappast den sista platsen som kommer att förknippas med de palestinska flyktingarnas lidande.
Men det hjälper inte invånarna som nu hukar undan striderna eller har tvingats fly ännu en gång.

Stefan Löfven visste att de 31 direktörerna skulle skriva sin diktatursvassande text om Saudiavtalet. Enligt Svenska Dagbladet uppmuntrade han till och med tossigheterna och hoppades att texten skulle “vända frågan”.
Just det där sista ska man kanske inte ta alldeles bokstavligt. Påståendet att statsministern skulle ha hejat på direktörerna skulle mycket väl kunna komma från en spinndoktor som gjort sitt livs sämsta bedömning.
Ett klassiskt försök att rädda sitt skinn, och sin obefogat höga lön, med andra ord.
Däremot är det uppenbarligen sant att Löfven informerades, och kanske också att han hoppades att direktörerna skulle övertyga opinionen.
Det är illa nog, men jag måste erkänna att jag inte är alldeles förvånad.
Jag har följt Stefan Löfven i tio år, och industriarbetarnas fackliga organisationer längre än så. Jag vet att det i de där kretsarna dröjer sig kvar en lite märkvärdig respekt för de direktörer som brukar beskrivas som “tungviktare”.
Toppdirektörer som de kallades efter debattartikeln för en månad sedan.
Som om orden från en Wallenberg, Stenbäck eller Volvodirektör skulle ha exakt samma tyngd i dag som i folkhemmets storhetstid.
Så är det förstås inte, även om direktörerna själva gärna uppträder som om deras ord självklart borde åtlydas och deras later inte ifrågasättas. Det har vi inte minst fått lära oss i turerna kring SCA-topparnas jaktresor och flygexcesser.
Tillverkningsindustrin är viktig för Sverige, och så sent som i dag kunde Industrins ekonomiska råd visa att myten om att den skulle vara “basically gone” är just en myt. Men det betyder inte att dagens direktörer med sina intressen i vårdkoncerner och riskkapitalism har samma auktoritet som deras företrädare.
I alla fall inte hos den röstande allmänheten. Och i politiken är det den som bestämmer.
Det kan vara en sak Stefan Löfven måste fundera på.

Just nu fylls cityterminalen i Stockholm av långfärdsbussar från hela Mellansverige. Bussar från Örebro, Uppsala och Katrineholm går i skytteltrafik för att flytta tågresenärer till Bålsta norr om stan.

Det är faktiskt inte ett exempel på tågkaos. För en gångs skull handlar det om planerat underhåll och upprustning av en järnvägssträcka som tillhör landets hårdast trafikerade. Den sortens störningar måste vi antagligen vänja oss vid när järnvägsunderhållet nu får mer pengar.
Svårare blir det att bringa reda i den röra järnvägspolitiken tillåtigts bli.
Det handlar som sagt om pengar, och den saken tycks till sist politiker från båda sidorna om blockgränsen vara villiga att erkänna. Regeringens löfte om ytterligare miljarder till järnvägsunderhållet är välkomna, men det kommer inte alls att räcka om Anna Johansson ska få någon ordning på spåren.
För det första handlar problemet nog faktiskt om myndighetsstruktur och myndighetskultur. För någon månad sedan gick chefen för Trafikverket, Gunnar Malm, till sist i pension. Efter sig lämnar han en myndighet som inte kan redovisa hur anslag på miljardbelopp egentligen använts och där det tycks ha blivit accepterat att dölja problem i fixade siffror.
Statistiken som visade att Sverige skulle ha ett av Europas punktligaste tågsystem är klassisk, och senast i dag rapporterar Svenska Dagbladet hur planeringsmissar döljs bakom påstådda banarbeten.
Underhållet av järnvägen har dessutom blivit en djungel där underentreprenörer och beställare skyller misstag och dåligt underhåll på varandra. Senast i går slets en kontaktledning av utanför Stockholm, och i förra veckan var det en växel som havererade.
Men inte ens om Anna Johansson lyckas få ordning på Trafikverket kommer vi att kunna lita på att tågen går i tid. Nästa problem är nämligen att Sverige i dag genomför ett fullskaleexperiment med vad som antagligen är världens mest avreglerade järnvägstrafik.
Tågbolagen ska konkurrera med varandra och köra allt fler tåg på samma allt mer slitna anläggning.
De praktiska problemen handlar om sådant som att skaffa sig en giltig biljett när tåg som går nästan samtidigt, på samma sträcka, drivs av olika företag. En mardröm, och ändå antagligen en liten sak i förhållande till frågor som säkerheten eller vem som har ansvaret om något går sönder.
Om en vecka ska bussarna i Stockholms city vara tillbaka i Örebro, Uppsala och Katrineholm för att åter köra pensionärsgrupper och skolklasser. Tågen till Bålsta ska gå som vanligt och Magdalena Andersson ska föreslå drygt 600 extra miljoner till järnvägsunderhåll.
Men för Anna Johansson kommer arbetet bara att ha börjat.

När Svenska Dagbladets näringslivsbilaga berättade om hur SCA-direktörerna åkte helikopter och privatjet till älgjakten skrev jag att det fick mig att tänka på Gordon Gekko och ryska oligarker.
Vad säger man då efter dagens avslöjande om att samma direktörer också åkt på tyska vildsvinsjakter med tillhörande smisk på rumpan?
Historien har väl egentligen allt man kan tänka sig. Det mäktiga 1700-talsslottet Schloss Löwenstein mitt i Tyskland. Slottets ägare, prins Alois Konstantin Löwenstein, som arrangerar några av Europas mest exklusiva vildsvinsjakter. Samt alltså seden att den som fäller sin första gris får smisk på baken av jaktledaren.

“En mångårig tysk tradition” hävdar SCA:s informationschef i Svenska Dagbladet.
Smisk på rumpan. Jag antar att det får direktörerna att känna sig som medlemmar i något slags överklassig pennalistkultur. Det är lite oroväckande om det är sådant beslutsfattare i näringslivet drömmer om.
Naturligtvis är den stora skandalen pengarna. Vildsvinsjakten i Tyskland bör ha kostat SCA en halv miljon om året, resorna oräknade. Och man kan fråga sig varför ett bolag som äger två och en halv miljon hektar skog i Sverige behöver hyra en slottspark i Tyskland för att direktörerna ska få döda en gris?

Själv måste jag dock erkänna att jag också känner mig provocerad av den bild av den svenska jägarkåren som dessa direktörer målar upp.
Förra året löstes det drygt 300 000 jaktkort i Sverige. De allra flesta av kvinnor och män som betraktar jakten som en del av ett sätt att leva, som ägnar massor av tid åt viltvård och åt att röja pass eller uppfostra hundar. Allmogejakt, med ett lite ålderdomligt ord.
Och i allmogejakten finns varken plats för kristallkronor, tyska prinsar eller smisk på rumpan.

När Carl Bildt försvarade Lundins oljeutvinning med hjälp av barnsoldater gick det i alla fall att förstå hans motiv. Han blev trots allt förmögen på kuppen.

Varför han nu, som i kvällens Agenda, försvarar vapensamarbete med Saudiarabien är lite svårare att förstå, liksom hur redaktionen kommit på idén att tussa ihop Bildt med Mona Sahlin.

Visst, Bildt tycker säkert att det är roligt att hacka på sin efterträdare i Arvfurstens palats och förmodligen uppskattar en och annan direktör föreställningen. Men nog måste väl bilden av Bildt samtidigt få sig en törn när han så uppenbart försöker sitta på två stolar samtidigt.

Å ena sidan den rakryggade sanningssägaren. Visst, Saudiarabien är medeltida och det bör gärna uttalas.

Å den andra den pragmatiske statsmannen som inte tycker att ett militärt samarbetsavtal kan skada, även om det råkar gälla en av världens hårdaste diktaturer. Avtal är ju avtal, och diskreta diplomatiska signaler går ju alltid att skicka ändå.

Ändå satt ju Bildt i den regering som fick skicka hem en försvarsminister på grund av just det här avtalet, bulvanföretag och planerna på en vapenfabrik. Om det skulle man kunna skriva hur mycket som helst.

Att Bildt tvärsäkert avfärdar saudiernas egen förklaring till vreden, alltså att kritiken mot rättssystemet  anses vara riktad mot islam som religion, är också en smula märkligt. Men Bildt inser kanske att han skulle stå sig lite slätt i ett samtal om diplomatins ordval.

På en punkt hade Carl Bildt ändå rätt. Det som gäller nu måste vara att komma vidare. Det är ett nationellt intresse.

Problemet är förstås att så länge den nyss avgångne utrikesministern sitter i TV och muttrar om sin efterträdare skickar det förstås signalen till Riyadh att påtryckningarna fungerar. Det hjälper inte Sverige eller svenska företag.

Det vet förstås Carl Bildt.

En statlig utredare – miljöpartisten Karin Svensson-Smith – har haft i uppdrag att ta reda på vad som händer med de miljarder Trafikverket får för att underhålla järnvägen. SVT kan dock berätta att det inte gått så bra.
Enligt Svensson-Smith är ordningen på Trafikverket så dåliga att det inte går att få ett svar på frågan om var pengarna tar vägen.
Karin Svensson-Smith och regeringen tvingas alltså sluta sig till de tiotusentals tågresenärer som varenda dag frågar sig vart resurserna till järnvägsunderhåll tagit vägen.