Expressens ledarskribent Eric Erfors fortsätter sitt lite yrvakna korståg mot den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska arbetsmarknadsmodellen.
I förra veckan ville han att statsministern skulle tvinga facken att skriva ut medlemskort till rasister. Den här har han bestämt sig för att angripa strejkrätten.
Erfors har upptäckt att Brandmännens riksförbund inte kommer överens med kommunerna om ett nytt kollektivavtal och därför varslat om konflikt. Det gillar han inte. Regleringen av samhällsfara i dagens huvudavtal räcker inte för Expressen.
I hastigheten passar Erfors på att föreslå att någon – oklart vem – ska pröva om arbetsmarknadskonflikter gäller tillräckligt viktiga saker. Det är händelsevis en tanke som är populär bland direktörerna på Svenskt Näringsliv.
Visst borde brandmännen få bättre betalt men inte så här, tycks Erfors mena.
OK, låt oss ta det från början.
Om det finns ett kollektivavtal råder det fredsplikt, finns det inget avtal har parterna rätt att använda stridsåtgärder. Bara i extrema fall kan konflikter klassas som samhällsfarliga.
Ändå blir det väldigt sällan konflikt i Sverige. Jämfört med nästan alla andra demokratiska länder är arbetsmarknaden i vårt land rena trivselträffen. Fack och arbetsgivare kommer helt enkelt överens.
Det betyder inte att det inte skulle finnas motsättningar, till exempel om hur hög lönen borde vara. Arbetsgivaren brukar helt naturligt vilja höja så lite som möjligt, medan facken tycker tvärtom.
Att det ändå blir överrenskommelser beror på ömsesidig respekt, och på att alternativet är att det blir konflikt. Att blanda in rättsinstanser i den processen skulle sannolikt bara leda till större problem. Och till att brandmännen inte får de löneökningar Erfors så salomoniskt vill dela ut.
Erfors misstänker att han kommer att avfärdas som ”en liberal ledarskribent som käkar fackliga rättigheter till frukost”. Han borde inte oroa sig.
Problemet är inte Erfors frukostvanor. Det är att han pratar strunt.

Det har varit en sällsynt stillsam kongress i Västerås. Nästan allt har gått partistyrelsens väg. Precis på slutet – efter Karl-Petter Thorwaldssons tal – förlorade partistyrelsen ändå några omröstningar, bland annat om att förstärka rätten till återanställning i LAS.

Efteråt hade partistyrelsens föredragande Ylva Johansson slutsatsen klar.

– Låt aldrig LO-ordföranden elda massorna mitt under en votering.

Lex Västerås är född.

Ytterligare en liten notering från Västerås.
Mest entusiastiskt applåderade ombuden förstås Löfvens avslutning, att framtidsprojektet bara börjat. Näst mest entusiastiskt klappades det åt löftet om nya resurser till flyktingmottagningen och en rättvisare fördelning av mottagningen mellan kommunerna.
Men den tredje starkaste applåden fick Löfven när han triumfatoriskt konstaterade att Socialdemokraterna styr i 16 landsting, 195 kommuner och – det behövde inte ens sägas – i staten.
Att ta makten och behålla den – socialdemokratiska kärnvärden.

Kulturinslagen på politiska kongresser är aldrig bara något slags pausunderhållning. De är alltid ett – kanske omedvetet – uttryck för hur ett parti eller en organisation ser på sig själv.
Det fanns en tid när kongresser i arbetarrörelsen öppnades med väldiga skådespel, teater och massor av människor på scenen. Organisatoriska maktdemonstrationer lika mycket som kulturella upplevelser, lite som militärparaderna på Röda Torget.
I Moskva är missilerna tillbaka, men Socialdemokraternas kongressöppningar lär aldrig mer bli forna tiders mastodontföreställningar.
Dagens öppningsprogram fick två artister skapa på egen hand. Jennie Abrahamson och Love Antell är förstås två av Sveriges framgångsrikaste och mest engagerade popartister, men ändå.

En gitarr och något slags syntxylofon på en scen där mötesrekvisitan redan finns på plats. Fyra låtar och två röster. Det är en bit från jättekörer, jazzband eller hala amatörteatersällskap.
Någon på den socialdemokratiska partiexpeditionen tänkte säkert att Abrahamson och Antell skulle bidra med lite tidsanda, och på sätt och vis gjorde det säkert precis det.
Låtlistan blev nämligen en snabb genomgång av det kongressen inte är tänkt att handla om:
Antell – En delad värld. Socialt patos. Check.
Abrahamson – Snowstorm. Klimatskräck. Check.
Abrahamson – This is our land. Kamp mot främlingsfientlighet och politiska mörkerkrafter. Check.
Antell – Barn av Amerika – kulturimperialism och yttrandefrihet. Check.

Det är väl det Göran Hägglund försökte definiera som popvänster.
Hur som helst var manegen krattad för Stefan Löfven, jobbupphandling, demonstratorer och nya miljarder till kunskapslyftet.
Inte ett andetag i identitetspolitisk riktning.
Kulturinslag som ett slags kompensation för sådant man inte vill prata om. Det är nog nytt, i alla fall i kongressdramaturgins ädla konst.

Alldeles strax är det dags för Socialdemokraterna att dra i gång kongressförhandlingarna i Västerås, men den som känner igen tecknen anar förstås redan hur kongressarrangörerna vill att vi ska uppleva arrangemanget. Ta listan över inbjudna gäster som fått talartid till exempel.
Nabeel Shaath från Fatah i Palestina och Jonas Gahr Støre från Arbeiderpartiet i Norge, Eva Nordmark från TCO och Karl-Petter Thorwaldsson från LO samt – för att runda av det hela – språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin.
Annorlunda uttryckt, en frihetskämpe från Mellanöstern, en framgångsrik Socialdemokrat från Norden, en företrädare för tjänstemännen och en för arbetarna i LO samt alltså två miljöpartister.
Bättre kan väl inte parollen “Alla ska med” sammanfattas.

När fackförbundet Byggnads vice ordförande Lars Hildingsson fick frågan om Stefan Löfven inte borde ha kollat upp att det byggföretag han anlitade hade kollektivavtal fanns det bara ett svar att ge.

“Man bör ju alltid ställa frågan om kollektivavtal” sa Hildingsson, och det har han förstås rätt i. Särskilt när det gäller en statsminister och före detta fackförbundsordförande. Men ska sanningen fram är det egentligen en annan fråga som Hildingsson och alla andra försvarare av den svenska modellen med kollektivavtal borde ställa sig. Varför har inte Hildingssons region i Mellannorrland frågat Löfvens byggare om kollektivavtal? Det är nämligen så systemet är tänkt att fungera. Kollektivavtalen är en frivillig – nå ja, konflikträtten är också en förutsättning för modellen – överenskommelse mellan fack och arbetsgivare, och den kommer inte till av sig själv.

Kollektivavtal är inget de anställda får, det är något man kämpar sig till genom sitt fackförbund. Problemet är att i många branscher fungerar det inte längre. Att kollektivavtalen fortfarande täcker en så stor del av arbetsmarknaden beror till stor del på att arbetsgivarorganisationerna inte tappat medlemmar på samma sätt som facken. Det ger schysta villkor för de flesta, men inte för alla och framför allt inte i alla branscher. Småskalig byggverksamhet är absolut en verksamhet där kollektivavtalen inte längre styr villkoren.

Redan när jag för snart tio år sedan pratade med företrädare för Byggettan i Stockholm medgav att de inte längre betraktade villkoren på privatmarknaden som deras ansvar. Egenföretagare och bolag från andra länder gjorde det i praktiken omöjligt att hävda att det borde slutas avtal. Men byggbranschen är inte ensam. Samma problem finns i transportnäringen, i skogsbruket och på restauranger. Det finns exempel på nytänkande, som Hotell- och restaurangfackets system med Schysta Villkor-märkning av restauranger med avtal.

Märkningen ska göra avtalet till ett försäljningsargument. Men Hotell- och restaurang är undantaget. Det typiska är nog snarare att fackliga företrädare knyter näven i fickan och försöker försvara den terräng man fortfarande behärskar. Samt alltså att man hoppas att någon annan – till exempel statsministern eller kommunens upphandlingsenhet – ska lösa problemet.

Man bör ju, som Hildingsson uttrycker saken, alltid ställa frågan om kollektivavtal. Men den strategiska frågan återstår alltså. Hur ska facken samla mod och organisatorisk styrka för att väga kräva kollektivavtal, också till ett byggföretag utanför Ö-vik? Det är trots all inte statsministerns privatkonsumtion som ska rädda den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Aldrig i historien har OECD mätt upp så stor ojämlikhet. En brytpunkt säger chefen Angel Gurría.

Regeringen och oppositionen är eniga om att skapa lagstöd för ett amorteringskrav på bolån. Det berättade finansmarknadsminister Per Bolund sedan han i eftermiddag träffat de borgerliga partierna.

I sak är det förstås inget konstigt. Att det behövs politiska regler för att hålla tillbaka bostadslånen när Riksbanken till sist givit upp sin destruktiva högräntelinje har väl alla varit överens om länge. Särskilt som den viktigare frågan om ränteavdragen inte ens får diskuteras.

Det intressanta är att oppositionspartierna faktiskt tycks vara redo att ta ett visst ansvar. Den varan har det varit ont om, men som vi skrev i måndags är måste de borgerliga partierna välja väg. Antingen samarbetade de med regeringen i frågor där det faktiskt finns möjlighet att få igenom saker deras väljare vill se genomförda, eller så fortsätter de den destruktiva linje som präglat det mesta så här långt.

Det senare valet kan bara sluta med regeringskris och ett ännu större inflytande för Sverigedemokraterna.

Men som sagt, det ser i alla fall ut som man ska kunna enas om villkoren för bostadslån. Ett litet steg framåt.

Så visar det sig då att Eskil Erlandsson i höstas lät sig bjudas på SCA:s famösa vildsvinsjakt. Vid det laget hade ju Eskil – liksom resten av den borgerliga regeringen – avgått som minister, men åklagaren utreder ändå om det rör sig om en muta.

Den stora frågan är ändå en annan. På SCA:s tyska vildsvinsjakter lär det ju ha förekommit märkliga ritualer som smisk på stjärten för de jägare som lyckats fälla en gris. Frågan är alltså, fick Eskil skjuta? Och fick han i så fall smisk på stjärten?

Vi behöver ett svar.

Jag förstår om frågan väcker obehagliga bilder, men det kan inte hjälpas. Journalistiken får inte väja.

Justitieminister Morgan Johansson arbetar med ett förslag till kvotering av bolagsstyrelser. Det borde faktiskt inte göra någon överraskad. Gubbväldet i det svenska näringslivet har stått på den politiska dagordningen hur länge som helst och den frivilliga kod som stadgar att fyra av tio i bolagens styrelser ska vara kvinna fyller tio år i år. Listan på politiker som hotat med lagstiftning om inget händer kan göras hur lång som helst, utan att något egentligen hänt.

Och så har vi ju flyg och jaktskandalen i Industrivärden. En bättre illustration till de problem som bristen på mångfald skapar är väl svår att tänka sig.

Dessutom finns faktiskt hotet om kvotering med i regeringsförklaringen.

Johansson skulle med andra ord slarva med sitt jobb om han inte arbetade med konkreta kvoteringsförslag.

Samtidigt är det knappast någon som verkligen tycker att det är bristen på kvinnliga styrelseledamöter som är det riktigt stora jämställdhetsproblemet i dagens Sverige.

Kvinnor tar ut lejonparten av föräldraledigheten, och det är en av förklaringarna till ojämlikheten i arbetslivet. Här tar regeringen i alla fall ett litet steg med ytterligare en pappamånad.

Men i samma regeringsförklaring där han talade om kvotering till bolagsstyrelser pratade Stefan Löfven också om att heltid ska vara norm i arbetslivet. Den som vill arbeta heltid ska också kunna göra det.

Det är ett löfte som verkligen skulle öka förutsättningarna för jämställdhet för tiotusentals kvinnor som i dag vill ha ett heltidsjobb med en lön som går att leva på, men som tvingas arbeta deltid. Det är dessutom en fråga där det – precis som med bolagsstyrelserna – politiker i en hel evighet hotat med lagstiftning om inget händer.

Och ändå har mycket lite hänt.

Det är bra att Morgan Johansson arbetar fram ett lagförslag så att regeringen kan lägga kraft bakom kraven på en jämnare representation i bolagens styrelser. Precis samma sak borde förstås Ylva Johansson göra när det gäller rätten till heltid.