I Svenska Dagbladet konstaterar Göran Eriksson att den svenska regeringen hamnat i ett dilemma när det gäller Saudiarabien.

Å ena sidan har ju kritiken mot kroppsstraff, kvinnodiskriminering och ofrihet varit alldeles riktig. Något för övrigt utländska medier konstaterat.

Å den andra var det förstås aldrig meningen att saudierna skulle bli så arga att de slutade handla lastbilar eller kartongpapper. Tvärt om, för bara några veckor sedan pekade Mikael Damberg ut Saudiarabien som en viktig marknad för svensk handel.

Äta kakan och ha den kvar, kort sagt.

Det finns dock en sak som Eriksson inte kommenterar, men som i alla fall borde vara en tröst för regeringen.

Oppositionen befinner sig i precis samma dilemma, vilket demonstreras av Anna Kinberg Batras och Karin Enströms debattinlägg i Göran Erikssons tidning.

Att anklaga regeringen för att förstöra svensk handel utan att samtidigt försvara spöstraff, halshuggningar och omyndigförklarande av kvinnor är inte det lättaste.

I fredag skrev jag en liten betraktelse över välfärdskapitalisternas kampanjmetoder. Tydligen trampade jag på en eller annan öm tå. De vanliga ilskan mailen kom förstås, men dessutom låg det ett fint kuvert i posten när jag kom till jobbet.

Direkt från Åsiktspolisen – förlåt, Mytpolisen – skulle det visa sig.

Jag tackar förstås, och kan inte låta bli att dela med mig av brevet.

Och som jag skrev i fredags, granskningen av det som skrivs om välfärdskapitalisterna fungerar.

I dag publicerade LO sin andra jämställdhetsbarometer. En av författarna, Joa Bergold, berättar här om de viktigaste delarna av rapporten. Det handlar om ojämställda löner, men också om hur framför allt arbetarkvinnor fastnar i ett deltidsträsk som i genomsnitt kommer att kosta kvinnor i Sverige över tre miljoner kronor under ett arbetsliv. Det ska löna sig att arbeta, brukar det heta. Frågan är när det också ska gälla för kvinnor i klassiska LO-yrken.

Susanne Spector tycker inte om min läsning av den stridssktift hon författat för Svenskt Näringsliv. Jag förstår det, eftersom hela hennes resonemang är humbug.

Först antalet jobb. Här lanserar Spector åter hypotesen att sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga kanske inte skapade så många jobb, men skulle vi ta bort den blir konsekvenserna förödande.

Om det är sant minskar det ju inte precis ansvaret för de som, likt Svenskt Näringsliv, drivit på för att få igenom skattesänkningen.

Sedan kostnaden. Förlåt, men jag har svårt att tro att den genomsnittliga lönekostnaden för en genomsnittlig kommunanställd  under 25 skulle vara 750 000 kronor. Det påstår förstås inte Spector heller. Hon vill bara få oss att tro det.

Och undanträngningseffekterna. Eftersom Spector hänvisar till studien från IFAU kan jag väl göra det också, och konstatera att också den studien diskuterar substitutionsproblematiken. Alltså undanträngningseffekter.

Men framför allt svarar Spector inte på den grundläggande frågan. Hur i hela friden kan någon beskriva ett system av den här storleken som om det inte fanns några kostnader?

Det svaret kan i alla fall inte jag hitta.

Jag noterar att direktörerna på Svenskt Näringsliv dragit i gång en försvarskampanj för ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften, och jag måste erkänna att jag blir orolig. Är det verkligen så här det räknas i det svenska näringslivet? Inte underligt om det går åt skogen. I centrum för kampanjen finns ett litet minnespapper. På två och en halv tätskrivna sidor argumenterar en Susanne Spector för allt elände som skulle drabba nationen om den kanske dummaste och minst effektiva av alliansregeringens skattepåhitt avskaffades. Spector lyckas räkna fram att en normalisering av skatterna kanske skulle innebär att 18 700 jobb försvann. En häpnadsväckande hög siffra kan det tyckas, eftersom forskarna på IFAU på sin höjd anser att reformen skapat 10 000 jobb. Sannolikt betydligt färre.

Men jag tänker inte bråka om den saken för även om vi godtar Spectors matematik finns det en siffra hon inte nämner, statens kostnad för kalaset. Den närmar sig just nu 19 miljarder kronor om året. Det är svårt att tro att ett privat företag skulle glömma bort alla kostnader i en kalkyl. 19 miljarder är alldeles ofattbart mycket pengar, och beror förstås på att pengar delas ut till höger och vänster . Nästan alla subventioner går till arbetsgivare som ändå skulle ha haft unga anställda.

Resultatet blir alltså – om vi godtar siffrorna från Svenskt Näringsliv – att varje extra ung anställd på Max kräver en subvention på lite mer än en miljon kronor. Årligen. Och det är riktigt lågt räknat. Varje ungdomsjobb som den sänkta arbetsgivaravgiften skapar skulle alltså kunna vara fyra kommunanställda ungdomar, 74 800 jobb ungefär. Eller 37 400 ganska välavlönade lärare.

Eller ungefär lika många sjuksköterskor. Jag har vant mig vid att den sortens invändningar inte når fram till centerpartister eller folkpartister, men om inte ens näringslivets ekonomer inser att kalkylen är orimlig är Sverige riktigt illa ute.

I sitt avslutningstal till partivännerna på Kommun- och Landstingsdagar i Örebro hävdade Göran Hägglund att Sverige i dag är mer kristdemokratiskt än 2006.

Det samma kan som bekant inte sägas om väljarkåren.

Det är bara några timmar sedan jag gav Arbetsförmedlingens informationsavdelning beröm. Jag tyckte hot, mutor och bedrägerier kändes som dramatik nog för att avsluta det borgerliga experimentet med etableringslotsar.

Jag borde ha gissat att pressmeddelandet undvek den riktiga dynamiten, terrorismen. Systemet med etableringslotsar tycks ha använts för att rekrytera soldater till IS.

Lita aldrig på att ett pressmeddelande berättar hela historien.

Elisabeth Svantesson får bara svårare och svårare att förklara sin entusiasm för fem år sedan.

Det finns pressmeddelanden och det finns pressmeddelanden. Det mesta som hamnar i mejlkorgen känns antingen som informationsavdelningens desperata försök att skapa en nyhet ur ingenting eller som samma informatörers sätt att försöka vända bort ljuset från det som är viktigt.

Men så finns de där meddelanden som faktiskt förmedlar riktig dramatik rakt upp och ner. Alldeles nyss skickade Arbetsförmedlingen ut ett sådant.

Jag citerar ingressen rakt av:

“Arbetsförmedlingen avslutar tjänsten etableringslots. Anledningen är en påtaglig ökning av klagomål från arbetssökande och indikationer på olika former av oseriös och brottslig verksamhet, som bedrägeri, mutor, hot, utpressning och försäljning av folkbokföringsadresser.”

Oseriös och brottslig verksamhet. Bedrägerier, mutor, hot och utpressning.

Arbetsförmedlingens chef Mikael Sjöberg säger att han känner oro för både arbetsförmedlares och arbetssökandes säkerhet. Det är ord och inga visor, speciellt som det faktiskt handlar om ett av den förra regeringens stora prestigeprojekt.

På våren 2010 skrev Elisabeth Svantesson ett blogginlägg under rubriken “Äntligen”.

Den blivande arbetsmarknadsministern konstaterade att riksdagen fattat beslut om lotsarna. “Ett förslag jag är oerhört glad över”, skrev Svantesson då.

Etableringslotsarna kallas en “ny viktig aktör”.

Däremot skrev hon förstås inget om bedrägerier, mutor eller hot. Och det lär hon inte göra i dag heller.

I stället muttrar Svantesson och hennes allianskollegor om att regeringen gör för lite, och vill dessutom återuppta planerna på en privatisering av arbetsförmedlingen.

Jag vet förstås att det är tröttsamt att utkräva ansvar av politiker som väljarna redan dömt, men visst borde Svantesson svara på en del frågor.

Den som har gott minne kan utan besvär påminna sig en tid när Maud Olofsson varje vecka kallade till presskonferens för att berätta att hon inte hade kompetens att driva någon bilfabrik.
Med gruvor är det tydligen tvärtom. Där anser sig Maud Olofsson besitta alldeles omistliga kvalitéer.

Jag önskar faktiskt på riktigt att jag kunde tro att Maud Olofsson var ironisk när hon i helgen beklagade sig över att få lämna statliga LKAB:s styrelse, och anklagade regeringen för att “politisera” utnämningspolitiken. Till och med Olofsson måste väl förstå att just det argumentet har två sidor. Det var trots allt hennes allianskollegor som gav Olofsson uppdraget, som plåster på såren och stöd för hushållskassan.

En styrelseledamot i LKAB får 250 000 i arvode.

En politisk utnämning?

Ja, det törs man nog säga.

Självdistans är nog inte Olofssons utmärkande drag men antingen hon inser det eller inte så kommer hon att gå till historien som Sveriges förmodligen genom tiderna uslaste näringsminister. Och det är framför allt två saker som satt avtryck.

Passiviteten under vintern 2008-2009. Medan andra regeringar i Europa och Nordamerika kämpade för att begränsa den enorma kapitalförstöringen i finanskraschens spår pratade Olofsson på om regeringens superpaket och företagens ansvar.

Olofsson kommer också att bli ihågkommen för Nuon-affären. Den har hittills kostat varenda svensk minst 5 000 kronor, och räkneverket tickar vidare. Köpet är utan tvekan ett av de sämsta som någonsin gjorts av ett svenskt företag.

Förmodligen är det orättvist, men i dag framstår det som Maud Olofsson ensam bär det politiska ansvaret för jätteförlusterna. Och det är hennes eget fel.

Som före detta minister valde Olofsson nämligen att inte svara på några av riksdagens frågor i Konstitutionsutskottet. Därmed kunde Peter Norman och Fredrik Reinfeldt oemotsagda få lägga fram en moderat version av vad som hänt och indirekt lägga skulden på den tidigare näringsministern.

Kanske räddade Maud Olofsson med sitt arroganta uppträdande statsministern undan en pinsamhet, men någon hjälp att nå sanningen fick riksdagen inte. De sortens ståndaktighet kan passa i skumma MC-gäng, men inte i demokratiska processer.

Det är faktiskt därför hon inte kan vara allmänhetens representant i vårt stora gruvbolag.
På en punkt hade Maud Olofsson faktiskt alldeles rätt. LKAB förtjänar den bästa möjliga styrelsen. Då kan inte platserna behandlas som en pensionsförmån till avsuttna politiker.

Jag läser Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida och kan inte låta bli att känna mig sorgsen.

Ludvigsson skriver om betygen, och som anhängare av sträng och tidig sortering borde hon förstås vara glad. Förra veckans uppgörelse innebär ju att 10-åringar faktiskt kommer att få betyg, och att frågan lever vidare på den politiska dagordningen.

Men texten i Svenska Dagbladet andas ingen seger. Tvärt om är den något slags försvarsskrift, och ganska halvhjärtat dessutom.

Ludvigsson beklagar sig över att ständigt få höra hur forskningen sågar tidiga betyg. Så där gör politiker alltid, säger hon. Och det finns inte en politiker som inte kan hitta forskning som stödjer den åsikt hon eller han redan har.

Så är det förstås, men lyckligtvis är det lite ovanligt med politiska beslut som forskningsöversikter från Vetenskapsrådet slår fast saknar stöd i forskningen.

Det tillhör också undantagen att politiska beslut fattas mot en nästan enig remissopinion av myndigheter, lärosäten och fackliga organisationer. Men just den saken berör inte Svenska Dagbladet.

Dessutom besväras tydligen Ludvigsson av att många säger att betygen inte kommer att lösa skolans problem. Det är det ingen som påståt, skriver hon.

Däremot skulle betyg för 10-åringar visst kunna fungera, om nu bara skolan i övrigt också fungerade som den skulle.

Det är, om jag får säga det, ett riktigt dåligt argument för att dra i gång ännu ett experiment med ett system som knappt hunnit landa.

Jag får intrycket att också Svenska Dagbladets ledarsida egentligen inser det. Hela betygsfrågan och Jan Björklunds hyperaktiva behandling av den höll på att bli ett riktigt bekymmer för borgerligheten.

Att regeringen och utbildningsminister Gustav Fridolin i förra veckan löste det problemet åt Svenska Dagbladets ledarskribenter har nog bara inte riktigt sjunkit in.