Redan från sommaren ska arbetslösa fritt kunna välja arbetsförmedling och jobbcoach. I alla fall om arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin får som han vill. Förslaget kommer enligt Littorin att klubbas på veckans regeringssammanträde.

Till Rapport säger han att systemet ska ge utrymme för ”mindre aktörer med lokal anpassning”.

Några fler jobb att söka utlovas däremot inte, och inte rimligare regler i arbetslöshetsförsäkringen.

Efter tre och ett halvt år med Littorin i arbetsmarknadsdepartementet är snart rätten att välja coach den enda frihet landets arbetslösa har att glädja sig åt.

Ingvar Persson

Fel och fusk leder till att socialförsäkringarna varje år betalar ut över 16 miljarder för mycket. Det är i alla fall den uppskattning Försäkringskassan gör.

En svindlande summa, även om kassan årligen hanterar nästan 500 miljarder kronor.

Räkna med ännu en debatt om svenska folkets fuskande. Den kommer nämligen alltid när den här sortens siffror presenteras.

Vad vi däremot inte får är en diskussion om de krångliga regler som gör att både försäkringskassans handläggare och de försäkrade själva gör fel. Och det trots att de misstagen kostar betydligt mer än det medvetna fusket.

Vi kommer inte att få en diskussion om att socialförsäkringsministerns vanligaste uttryck det senaste året varit ”undantag”, eller att försäkringskassans chef, Adriana Lender, för bara några veckor sedan varnade för att de senaste reglerna inte går att tolka.

”Tryggheten vilar delvis på att reglerna går att förstå”, skrev Lender. Sedan konstaterade hon att det senaste riksdagsbeslutet inte fyller kravet.

Vi kommer inte heller att se utspel om a-kassornas situation. Där har reglerna blivit så komplicerade att nästan alla ansökningar måste skickas tillbaka. Varken arbetslösa eller arbetsgivare klarar att fylla i blanketterna, och resultatet blir att de försäkrade inte får sina pengar.

En diskussion om krånglet skulle avslöja nedrustningen av trygghetssystemen och politiska missgrepp. Och en sådan debatt vill i alla fall inte regeringen ha. Då är det enklare – och billigare – att prata om folkets brist på moral.

Att sedan verklighetsbeskrivningen är ett fuskverk är en annan sak.

Ingvar Persson

Kommer ni ihåg valrörelsen för lite drygt tre år sedan. Oppositionens stridsrop ”minska utanförskapet” ljöd genom mediernas mikrofoner och över folktomma torgmöten.

I dag kom ett slags kvitto, socialstyrelsens sammanställning över kommunernas utbetalningar av ekonomiskt bistånd, socialbidrag i dagligt tal. Det senaste året har de ökat med nästan en femtedel.

På många håll är ökningen mycket större än så. I nio av tio kommuner har behovet av stöd vuxit.

Naturligtvis hänger ökningen av socialbidragskostnaderna samman med den finansiella kollapsen och den internationella lågkonjunkturen, men det är knappast de enda förklaringarna.

Regeringens förändringar av a-kassan har fått en halv miljon människor att lämna försäkringen, och redan när den så kallade rehabiliteringskedjan i sjukförsäkringen lanserades konstaterade regeringens egna tjänstemän att behovet av ”ekonomiskt bistånd” från kommunerna skulle öka.

Så sent som i tisdags viftade socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson bort kritik mot systemets konsekvenser med hänvisning till socialbidragen.

Ingen anklagar den svenska regeringen för den ekonomiska krisen. Men det är regeringen som med medvetna politiska beslut urholkat trygghetssystemen. Och det är därför krisen just nu gör att det utanförskap som skulle minska i stället växer i rasande fart.

Det vore anständigt om någon minister kunde medge det.

Ingvar Persson

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är överens. Skatterabatten för dem som har råd att köpa hushållsnära kommer att avskaffas efter ett regiomskifte.

Vad som kommer i stället är dock inte riktigt klart. Ett stöd som framför allt riktar sig till äldre tycks ligga bäst till.

Det borde egentligen inte ha varit ett svårt beslut att fatta. Dagens ordning är i grunden orättvis. Den innebär att skattebetalarna i ger ett stort bidrag till grupper som redan är privilegierade.

Det kostar att köpa så mycket städning och andra hushållstjänster att man får full rabatt av staten.

För den borgerliga regeringen är det inget problem att subventionen blir ett bidrag till rikaste.

Sverige har inte råd att säga nej till jobb, förklarade Fredrik Reinfeldt i helgen.

Sverige har inte råd att använda resurser som kan bidra till större trygghet för äldre, bättre omsorg för småbarn eller vård av sjuka till att subventionera städningen av välbärgade hem, frestas man svara.

Hushållstjänsterna är en symbolfråga. Den beskriver skillnaden mellan en ordning där samhällets resurser används för att stödja dem som behöver det bäst, och en ordning där den som redan har resurser också får samhällets stöd.

Just därför är det viktigt att oppositionen vågar vara tydliga. Det är barn, gamla och sjuka som ska ha samhällets hjälp.

Ingvar Persson

Från Whistler träder ett nästan bortglömt Sverige fram. Det talar med en stillsam dialekt, en ton av skog och fjäll. Tärendö och Storuman, det är där guldhjältarna vuxit upp och formats.

Samtalet mellan Charlotte och Bengt Kalla – hennes farfar – kommer att räknas TV-historiens stora ögonblick, liksom Klas Lestanders gratulation av Björn Ferry. Lestander vann Sveriges senaste olympiska herrguld i skidskytte, för precis 50 år sedan.

I kväll ska damerna förhoppningsvis åka störtlopp. TV-tittarnas hopp står till Anja Pärson – från Tärnaby. Hon har frälst landet förut.

Inlandet, annars ofta bortglömt eller förknippat med avfolkning och arbetslöshet, får under några veckor av vinterolympisk yra plötsligt en annan roll. Om det finns en nationell identitet, och kanske en stolthet över Sverige, är det till stor del från dessa skogar och fjäll den stammar.

Vi förtjänar att minnas det, också när TV-sporten monterat ner sin studio i Whistler.

Ingvar Persson

Det är svårt att riktigt släppa bilden av Charlotte Kalla som skidar fram över upploppet i Whistler. Så vackert, så starkt, så fantastiskt.

Och det kommer mer. I alla fall om vi ska tro den amerikanske ekonomiprofessorn Daniel Johnson. Han har nämligen skapat en metod för att förutspå medaljskörden vid vinterolympiska spel. De viktigaste förutsättningarna för framgång stavas kyla och rikedom, och enligt Johnsons kalkyler betyder det att Sverige kommer att vinna 24 medaljer i Vancouver.

Det är tio fler än i spelen i Turin, som ändå framstod som en fantastisk svensk framgång. Och så mycket kallare eller rikare har Sverige kanske inte blivit på fyra år.

Å andra sidan har Johnson räknat ut att det bara blir ytterligare tre guld. I Turin tog det svenska olympierna sju.

Möjligen är Johnsons medaljprognos ännu ett exempel på ekonomernas problem. Även om de stoppar in rätt data i sina modeller fattas alltid det viktigaste för att prognoserna ska slå in – människan.

Och det är trots allt människor – som Charlott Kalla, Anna Haag och Marcus Hellner – som ska bärga medaljerna.

Ingvar Persson

Jan Forsgren, vd för SJ, tycker inte läget på landets järnvägar är så illa. Många tåg kommer ju faktiskt i tid.

”Förseningarna är inte så där förfärligt dramatiska”, säger han till TT.

Förmodligen har Forsgren tjänstebil.

Förra året kunde Kronofogden räkna in 46 000 ansökningar om betalningsförelägganden för obetalda sms-lån. Det är 10 000 fler än 2008.

I andra sammanhang skulle vi antagligen tala om en explosion.

Bakom varje ärende hos Kronofogden finns framtidsdrömmar som går i kras och en vardag som slås sönder. Och det handlar inte bara om ungdomar som varit oförsiktiga under en krogrunda. I lågkonjunkturens spår försöker allt fler lösa månadens räkningar med ett sms-lån.

Nu lovar justitiedepartementet en lagskärpning och krav på kreditprövning. Lagrådsremissen ska levereras i april och propositionen i maj.

Det är naturligtvis utmärkt. Problemet är bara att lagen redan borde finnas på plats.

Konsumentombudsmannen tycker, precis som Kronofogden, att reglerna borde ha ändrats redan för ett år sedan. Det hade förhindrat 10 000-tals havererade privatekonomier.

Nu kom det inget förslag för ett år sedan. Och till skillnad från försenade amorteringar hamnar försenade lagförslag inte hos Kronofogden.

Ingvar Persson

Statsminister Reinfeldt och socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson befinner sig på krigsstigen, och den här gången är landets sjukskrivna inte målet utan bara medlet.

I en stort upplagd artikel i Dagens Nyheter går Reinfeldt och Husmark Pehrsson till attack mot oppositionen för deras förslag i sjukförsäkringsfrågan. Dyrt, dåligt och illa genomtänkt, menar de båda statsråden.

Dessutom oroar de sig över förslaget att reservera förtidspensionerna för personer över 58 år.

På den punkten kan Reinfeldt och Husmark Pehrsson ha en poäng. En bestämd åldersgräns som inte tar hänsyn till personliga förhållanden påminner misstänkt om dagens system, där tidsgränser har fått ersätta diagnoser som grund för friskförklaring.

”Det finns problem med det här”, säger Bertil Thorslund på Försäkringskassan till Aftonbladet.

Ändå blir det en smula märkligt när de båda moderaterna berömmer sig för lyhördhet, i synnerhet när samtalet handlar om sjukförsäkringen. Sanningen är ju att alla invändningar, från myndigheter, remissinstanser och sjuka har viftats bort och att tusentals människor drabbats.

Ändå frågar Reinfeldt och Husmark Pehrsson, med den rättfärdiges vrede, oppositionen: Vad är det som är avsikten?

Just den frågan är det just nu tiotusentals sjuka svenskar som skulle vilja ställa till regeringen.

Ingvar Persson

Framtiden för Saab är inte bara en ödesfråga för de anställda i Trollhättan. Det som händer kommer också att finnas med när historien över regeringen Reinfeldt ska skrivas. I Rosenbad blir det svårt, till och med om Saab till slut skulle få en ny ägare.

Ledarsidorna i Stockholms morgontidningar låter oss ana vilka vägval ministrarna står inför.

De kan, som Svenska Dagbladet, jublande hävda att regeringen haft rätt redan från början. Blir det en Saab-affär visar det att näringsminister Olofsson gjorde rätt när hon föreslog vindkraftstillverkning i lokalerna, och att hon gör rätt nu när staten förbereder garantier av lån.

Så där brukar landets näringsminister låta.

Regeringsmedlemmarna kan också, som Dagens Nyheter, lite svårmodigt varna för framtiden. Problemen är inte över, skattebetalarnas pengar fortfarande i fara och bilbranschen tuff. Någon tröst finner tidningen i Riksgäldens granskning, men mest tycks man hoppas slippa höra talas om bilindustrin mer.

Det går att ana statsministerns röst.

På en punkt står dock doktrinen från det senaste året kvar. Staten eller samhället ska under inga förhållanden blandas in. Industrin är de privata ägarnas planhalva.

Det fanns en tid för inte så länge sedan när det hade varit möjligt att dra andra slutsatser. En tid när General Motors agerande med ständigt skiftande budskap, oklara besked och arrogant ointresse för sina anställda hade skapat en debatt om gränser för de multinationella företagens makt.

På den tiden hade upprördheten också varit stor om en koncern, som Ericsson, valt att höja aktieutdelningen samtidigt som tusentals anställda tvingas sluta. Och hade någon, som Investors Börje Ekholm, föreslagit högre styrelsearvoden samtidigt som arbetsgivarna driver nollbud i avtalsrörelsen hade det blivit ett herrans liv.

I dag passerar sådant.

Att Trollhättans framtid ligger i händerna på palatspolitiken i GM-skrapan i Detroit är tingens ordning, liksom att aktieägarna ska hållas skadeslösa och direktörerna ha sina bonusar.

Politiken blir inte mycket mer än en publik, som kan jubla eller gnälla, men som har mycket lite inflytande på det som händer på planen.

För Trollhättan spelar det ingen roll. Där handlar det om framtiden.

Ingvar Persson