När det kommer till frågor om anställdas villkor blir den annars ganska aktivistiska Sven-Otto Littorin plötsligt väldigt försiktig. Han tycks till exempel inte förstå varför han besväras med frågor om de thailändska bärplockare som utblottade nu hoppas på något slags upprättelse efter att ha lurats i Sverige.

Det var också under en sky av beklagande som han i dag till sist redovisade hur regeringen tänker handla efter EG-domstolens dom 2007 i det så kallade Lavalmålet, Vaxholmskonflikten.

– Det hade varit oerhört mycket bättre om vi kunnat avstå, sa Littorin.

En mer motvillig förslagsställare får man leta efter, och det är kanske inte så konstigt.

Ingen är nämligen riktigt nöjd med Littorins förslag. Arbetsgivarhökarna på Svenskt Näringsliv hade hoppats på att facket en gång för alla skulle berövas rätten att verkligen ställa krav. Så blir det inte riktigt.

Facken ville att Littorin skulle försvara den grundläggande rätten att kräva lika lön för lika arbete, om nödvändigt med strejkvapnet som påtryckning. Så blir det inte heller.

Facken får behålla rätten till konflikt, men bara på mycket bestämda villkor. Villkor som i praktiken lämnar stora kryphål för den arbetsgivare som vill trassla.

”Inget problem, i alla fall inte i dag”, förklarade Littorin.

Och just det är kanske det största problemet med den flegmatiske ministern, att han inte vill se problemet. För bortom den svenska lagstiftningen väntar arbetet med att försöka förändra reglerna i Europa, så att unionen verkligen kan leva upp till löftet om att bli medborgarnas gemenskap.

Men det är inget Littorin tänker engagera sig i. I dag kändes det mest som han inte orkar.

Ingvar Persson

Titta på reportaget med riksdagsledamöterna på bjudning hos vad de tror är Svenska rese- och eventguppen. Det är underhållning, inte minst när det långsamt går upp för de besvikna ledamöterna att det inte kommer att bli någon femrättersmiddag, och ingen utlottning av resor.

Skrattet fastnar dock i halsen. Bluffen är nämligen inte ett oskyldigt skämt. Den handlar om riksdagsledamöternas moral, och om deras integritet. Och den handlar om villkoren i svensk politik.

Påtryckningar och påverkan är en del av politiken. Det kan knappast undvikas. Fackliga ledare och gammeldags industrialister har ofta haft en speciell fil till Socialdemokratiska regeringar. Starka kommunalpolitiker har bildat kartell med traktens byggherrar, företagare och fackledare.

Bondeledare har, om de inte själva varit politiker, alltid kunnat ringa Centern. Och missnöjda direktörer har i allmänhet funnit förståelse hos Moderaterna.

Det har inte varit en perfekt demokrati, men vi har vetat vilka intressen politiker står för.

Mycket av det där finns kvar, men vi har också fått ett nytt inslag. PR-byråer, inte sällan med internationell anknytning och oklara uppdragsgivare, organiserar kampanjer och skriver debattartiklar. Före detta politiker använder sitt nätverk för att driva frågor åt den som betalar. Och – som artikeln om de resande riksdagsledamöterna Gustav Blix, Lars Hjälmered och Erik A Eriksson visar – flotta erbjudanden och spännande upplevelser hjälper till att öppna dörrar.

Det är värt att hålla i minnet, inte minst nästa gång socialdemokratiska kommunalpolitiker eller fackförbundsordföranden inom industrin brister ut i en lov till kärnkraften.

Finland skakas just nu av en skandal där stora delar av det politiska etablissemanget har finansierat valkampanjer med olagliga bidrag. Själva statsministern anklagas för att ha tagit emot byggmaterial till sitt privata villabygge. Det har blivit ett herrans liv.

Sverige är knappast bättre. Möjligen är vi en smula mer naiva.

Ingvar Persson

Finansmarknadsminister Mats Odell säger nu att han inte förstår sig på bankdirektörerna. Enligt TT häpnar ministern över att bonusfesten åter är igång i landets finansinstitut.

Odell har väl förlorat en del av sig förankring i branschen sedan han tvingades sparka sin stab av före detta Carnegiebankirer.

De redovisade lönerna i restaurangbranschen ökade under åren 2007 och 2008 med mellan 1 och 1,5 miljarder kronor. Det motsvarar fyra till sex tusen riktiga, vita, jobb. Det betyder dessutom att ärliga företagare får en chans att konkurrera på mer rättvisa villkor.

Förändringen beror inte på något högteknologiskt övervakningssystem. Den är inte effekten av något dyrbart program för skattesubventioner lanserats av Maud Olofsson eller Anders Borg.

Miljarden i redovisade, och beskattade, löner är helt resultatet av det system med personalliggare för restauranger och frisörer som – under Folkpartiets och Kristdemokraternas protester – infördes för snart tre år sedan.

Nu föreslår utredningen att systemet utvidgas till bygg- och tvättbranscherna. Utmärkt. 

Det går att bekämpa skattefusk och svartarbete utan att införa skatterabatter för hushållsnära tjänster.

Ingvar Persson

För drygt två veckor sedan välkomnade utbildningsminister Jan Björklund det svenska landslaget när det återvände från årets yrkes VM i Kanada. På Arlanda mötte han 31 ungdomar som erövrat tre silver – i yrkena folristik, byggplåtslageri och industriteknik – och två brons – i mekatronik och telekommunikation.

Kanske innebar mötet på Arlanda ett slags vändpunkt för Björklund. När han i går presenterade sina förslag till förändring av yrkesutbildningen har han i alla fall gjort helt om, för att låna en term från ministerns egen yrkeskarriär.

Björklund har gång på gång framställt yrkesutbildningen som ett slags negativt val. En väg för den som saknar talang eller vilja för det som frastår som riktiga, teoretiska, studier.

I Björklunds värld har yrkesutbildningarna därmed inte i första hand haft sitt värde som ett sätt att försörja samhället med nödvändiga yrkeskunskaper, eller som ett sätt för unga människor att förverkliga sina drömmar. I utbildningsministerns beskrivning har yrkesutbildningarna mest varit ett sätt att lösa skolans problem med elever som misslyckas eller inte passar in.

Nu har han alltså tänkt om. Enligt det förslag som presenterades i går kommer det också i fortsättningen att krävas godkänt betyg i svenska, engelska och matematik. Borta är planerna på att sänka kraven, och eftersom vi har med en folkpartiledare att göra nöjer han sig inte med att göra halt. Han marscherar kavat åt andra hållet. Utöver svenska, engelska och mattematik tänker Björklund nu kräva godkända betyg i ytterligare fem ämnen.

Det är på det hela taget utmärkt. Björklunds sätt att betrakta yrkesutbildningen som en avstjälpningsplats har inte bara varit ett hån mot lärare och elever på programmen. Det har dessutom hotat kunskaper som är nödvändiga för att samhället ska fungera.

Dilemmat med de elever som av olika skäl inte lever upp till kraven står dock kvar, och det växer i takt med att Björklund kommenderar fram en allt hårdare sortering i skolan. Dagens individuella program erbjuder knappast någon lösning, på den punkten är de flesta överens. Björklund vill nu införa en nyordning, med fem olika program för de elever som inte möter kraven.

Det handlar om preparandkurser, förberedelser för yrkesprogram, yrkesintroduktion, individuella alternativ och en särskild språkintroduktion.

Idéerna är knappast nya. De kommer att fungera – ibland. Men att erbjuda fler vägar för den som misslyckas kan inte vara grunden i en fungerande skolpolitik. En sådan måste byggas på att förhindra utslagningen så långt det alls är möjligt.

Ingvar Persson

Ett år kvar till valet och Korseld är tillbaka. Aftonbladets Katrine Kielos och Svenska Dagbladets Sanna Rayman frågar ut socialdemokraternas ledare Mona Sahlin.

– I skolan skrev jag alltid att jag ville bli journalist, svarar Sahlin på frågan vad hon skulle ha blivit om hon inte skulle ha blivit politiker.

Nu söker hon i stället jobbet som statsminister.

– Är man sjuk ska man få sjukersättning, säger Sahlin.

Det hjälper inte en enda människa att bara plockas bort ur försäkringen.

Utfrågningen handlar om skatter, arbetslöshet och det politiska ledarskapet. Och det hettar till.

– För ett år sedan, för tio år sedan och om tio år sedan kommer jag att tycka att kamp mot diskriminering, kamp för energiomställning och att med politiska medel till exempel bygga bort bostadsbristen är viktiga frågor, säger Sahlin.

Kolla årets första Korseld på aftonbladet.se.

Ingvar Persson

Sverige har de senaste åren sett spektakulära rånkupper. Värdetransportbilar som sprängts i småbitar, värdecentraler som rammats med tunga fordon, brinnande flyktbilar, bombhotade polisstationer och fotanglar för att stoppa förföljare.

Ändå är dagens rån mot säkerhetsföretaget G4S i Västberga något extra. Rånare som flyger in, och försvinner i en stulen helikopter.  Polishelikoptrar som tycks ha utsatts för sabotage. Sprängmedel på platsen när polisen kommer.

Morgonens rån framstår mest av allt som en militär operation.

Kontanthanteringen är viktig för samhället. Den måste fungera för att vardagen ska fungera. Därför kommer det att ställas frågor, rimliga frågor.

Vi kommer att fråga om säkerhetsföretagens skydd, om polisens beredskap och om det verkligen ska vara möjligt att slå ut polisens helikoptrar. Somliga kommer att kräva tyngre beväpning och rent av ett närmare samarbete mellan polis och militär.

Ändå är det en annan insikt som sannolikt står kvar när rånet en dag är uppklarat. Arbetet mot den grova organiserade brottsligheten måste föras på många fronter.

Polisen, skattemyndigheterna, försäkringskassan och andra myndigheter samarbetar numer i kampen mot den grupp yrkeskriminella som genomför brott som kuppen i Västberga. Det handlar om att lägga hinder i vägen, innan spektakulära brott som dagens kan genomföras.

Då behövs poliser, men också försäkringskassans handläggare, skatteverkets tjänstemän och kommunens socialsekreterare.

I längden är samarbete den enda vägen om vi ska slippa se allt grövre, och allt mer sofistikerade brott.

Ingvar Persson

Det tillhör den svenska politikens standardämnen att diskutera hur socialdemokratin sätter systemen framför människors vardag. Och det är inte oförtjänt. En framgångsrik samhällskraft riskerar alltid att bli så förtjust i sina politiska lösningar att resultatet hamnar i bakgrunden.

Ändå har jag svårt att påminna mig att socialdemokratin skulle ha överträffat den uppvisning vi sett av regeringen i frågan om apoteken.

Det bärande argumentet för en avreglering av läkemedelshandeln har hela tiden varit tillgängligheten. Varför, har man frågat, ska det vara omöjligt att få tag på en värktablett när klockan passerat sex? Varför ska näsdroppar låsas in bland vita rockar och gröna skyltar?

Det är bestickande. De flesta anser sig trots allt kapabla att handskas med Alvedon och Nezeril utan en apotekares hjälp.

Just därför borde alltså avregleringens anhängare applådera samarbetet mellan Apoteket AB och Ica. En bättre lösning för att garantera tillgängligheten är svår att tänka sig.

Och ändå valde alltså Hägglund att sparka Apotekets styrelse för att stoppa samarbetet. Varför, kan man fråga sig?

Jo helt enkelt därför att det skulle ge kunderna för bra service. Om apotekets näsdroppar och huvudvärkstabletter fanns att köpa på Ica skulle det bli svårt för de internationella apotekskoncerner regeringen bjudit in till Sverige att tjäna några pengar. Och utan kommande vinster ingen utförsäljning av apotek, och ingen privatisering.

Regeringen sätter inte stopp för apotekets samarbete med Ica för att rädda tillgången till receptfria läkemedel i vardagen. De stoppar samarbetet för att rädda utländska koncerners möjlighet att göra vinst. Men allra mest försvarar Göran Hägglund en politisk idé, ett system.

Och då får vardagens för influensasjuka eller föräldrar med snuviga barn stå tillbaka.

Ingvar Persson

Dagens norska val handlar om regeringsmakten, men också om framtiden för oppositionen. Frågan under valrörelsen har varit om det finns en framtid för en anständig borgerlighet när det populistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet samlar över 20 procent och kommer att bli Norges näst största parti?

Svaret lämnades redan innan väljarna fått ge sitt utslag, och det var Höyres ledare Erna Solberg som gav det. Hon deklarerade nämligen i helgen att hennes parti inte ser något problem i att bilda regeringen tillsammans med Fremskrittspartiet.

”Jag tror att Fremskrittspartiet kommer att få inflytande på viktiga delar av norsk politik, om det blir en borgerlig regering” sa Erna Solberg.

Det borde vara argument nog för att ge Jens Stoltenberg fortsatt förtroende. Om några timmar vet vi hur de norska väljarna gjort.

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida har skrivit det gång på gång. Oppositionen måste tala om att det kommer att krävas skattehöjningar för att ta Sverige ur krisen och restaurera de trygghetssystem som monterats ner de senaste åren.

Väljarna är nämligen inte dumma. De vet att det krävs pengar för att skapa vuxenutbildning, bekämpa ungdomsarbetslösheten och upprätthålla en anständig välfärd. Och de vet att det inte finns någon annan som kommer att betala.

Ändå har oppositionen tvekat. Socialdemokraterna har i budgetdebatt efter budgetdebatt protesterat mot kommande skattesänkningar, men tyst accepterat de som redan genomförts. Att gå till val på skattehöjningar är – har partistrategerna förklarat – omöjligt.

Därför är det befriande att Mona Sahlin och Thomas Östros nu gör klart att det är slut på skattesänkarpratet, och att det tvärt om kommer att bli tal om höjningar. Det handlar om att stå upp för rättvisan, och om trovärdighet. Den som lovar att fixa alla problem utan att det kostar någon något framstår nämligen som populist.

Att sedan de konkreta förslagen i debattartikeln i Dagens Nyheter – höjd skatt på miljoninkomster och riktigt dyra villor – knappast räcker är en annan sak. Socialdemokraterna vågar äntligen tala om samhällets ansvar som något viktigt, som måste få kosta.

Ingvar Persson