Ibland kan man inte göra annat än att lägga sig platt.

Lars Henriksson i Göteborgs-Posten efterlyser fokus på ”riktiga och stora problem”, och i det har han ju helt och fullt rätt. Lars Henriksson efterlyser det också efter att ha skrivit en debattartikel om en tweet. Ironin lever, om någon undrat.

Den senaste veckan har jag och Aftonbladets ledarredaktion skrivit om rasism, om mäns våld mot kvinnor, om minimilöner i EU, om industripolitik, om migration, om situationen för personalen i vården, om kulturpolitik och klimatet. Brännande samtidsfrågor. Det är inte jag som gjort en tweet, skriven i förbigående, till veckans centrala debattfråga.

Men jag skrev, om att Volvo har en manlighetssymbol (och järnsymbol, tack för informationen!) som logotyp, och frågade om företaget reflekterat över om det är i full samklang med tiden.

Ni kan ana vad som hände sen.

Flashback-trådar startades, sociala medier kokade. Jag har fått veta att jag förtjänar att straffknullas, att jag borde ta livet av mig, jag har kallats hjärndöd och värre saker. Det har skrivits om vem jag lever med och var vi bor. Detta en vecka då den största – eller näst största kanske, efter en tweet om Volvo – diskussionen handlat om mäns våld mot kvinnor. Och det här har på inget sätt rört sig i internets undervegetation. Riksdagsledamöter och före detta kommunalråd har slutit upp i det som inte är ett ”drev” utan som är skolgårdens mobbarklunga upphöjt i hundra. Det har skett öppet för alla med tillgång till internet. De som inte mobbat har flabbat understöd bakom mobbens ryggar.

Jag tror inte att Lars Henriksson vill ställa sig i mobbarklungan, det verkar verkligen inte vara hans poäng. Han hävdar att det är allvarligt att verkliga problem hamnar i skuggan av pseudodebatter, och försöker leda det i bevis genom att debattera en 140 tecken lång, vänligt formulerad fråga på twitter. Är det naivt eller korkat att undra om Volvo funderat på att ändra en klassisk logotyp som associeras till järn och män? Må så vara. Men i så fall är stora delar av modern kommunikations- och reklamteori både naiv och korkad. Den som tror att det här inte är frågor som diskuteras inom stora, multinationella företag, är antingen oinsatt eller blåögd.

Själv skrev jag 140 tecken om det, och fick se internet (och Göteborgs-Postens debattsida, uppenbarligen) skaka i sina grundvalar. ”Världen är tillräckligt full av riktiga och stora problem utan att vi behöver hitta på tramsiga låtsasfrågor att debattera” skriver Lars Henriksson.

I detta, kamrat Henriksson, är vi synnerligen överens.

Jonna Sima

I onsdags kom beskedet att Karolinska universitetssjukhuset varslar 250 läkare och 350 undersköterskor. Sedan dess har medier utan framgång försökt intervjua Irene Svenonius (M), som är den högst politiskt ansvariga för sjukvården i Stockholmsregionen.
Det är inte första gången som just moderata toppolitiker väljer att ducka intervjuförfrågningar från journalister, snarast verkar det vara en kultur som odlas inom partiet.

Agerar som Filippa Reinfeldt
Irene Svenonius verkar i samma tradition som sin företrädare Filippa Reinfeldt, som systematiskt undvek kritiska frågor om byggandet av Nya Karolinska i Solna, NKS.
Sjukhuset skulle ha blivit kronjuvelen i svensk sjukvård men har förvandlats till ett monument över politiskt vanstyre och ekonomisk misskötsel.
Hittills har bygget beräknats kosta 57 miljarder kronor, men det har knappt gått en månad sedan det invigdes under kunglig pompa och ståt förra året utan att en ny kostsam skandal har avslöjats.
Medan Filippa Reinfeldt valde att kommunicera med sina väljare genom glättiga bilder på Instagram, använder sig Irene Svenonius av mer traditionella pressmeddelanden. Den gemensamma nämnaren är att de på så sätt slipper jobbiga följdfrågor.
Det är ett arrogant beteende av folkvalda politiker och ett direkt hot mot demokratin. Politiker ska inte kunna förhindra granskningar eller undvika att stå till svars för sina beslut.

Katastrofalt för arbetsmiljö och vården

I 13 års tid har Moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna styrt sjukvården i Stockholmsregionen. Under den tiden har krisen på Karolinska fördjupats. Bara i år beräknas sjukhuset gå med 1,6 miljarder kronor i förlust. Nedskärningen med 500 personer inom administrationen som gjordes i våras var tydligen bara en försmak på krisåret.
Det nya varslet på 600 anställda beskrivs av anställda och fackförbund som ett dråpslag. Läkarföreningens ordförande Yvonne Dellmark säger till DN att varslet av 250 läkare kommer att dra ned kompetensen på ett sätt som blir kännbart i decennier framöver.
Catharina Häggbom, förhandlingsansvarig på fackförbundet Kommunal, säger i sin tur att nedskärningarna kommer att leda till katastrofala situationer när det gäller arbetsmiljö och vård.

Respekterar inte demokratin
Karolinska sjukhuset är faktiskt inte bara en angelägenhet för två miljoner stockholmare, utan som universitetssjukhus bedriver Karolinska institut också medicinsk forskning och utbildning av olika yrkesgrupper inom sjukvården.
Hela svenska folket har rätt att få veta vad som händer på Karolinska. Är patientsäkerheten hotad? Har det politiska styret helt tappat kontrollen? Då duger det inte att stoppa huvudet i sanden när journalister ringer.

Irene Svenonius borde visa i handling att hon respekterar demokratin, eller ta sig en funderare på om hon är lämplig som förtroendevald.

Nej, det blev inte tre jämnstora partier som många trodde före valet. Moderaterna förblev näst största parti och Socialdemokraterna i en viktklass för sig. Men Sverigedemokraterna är tveklöst det parti som har vuxit mest sedan förra valet.

Valresultatet visar också att Sverige har blivit likt resten av Norden – och Europa. Tills nu har vi varit unika som det enda landet i Norden som inte haft en regering med stöd av ett högerpopullistiskt och främlingsfientligt parti. Om även den svenska borgerligheten kommer att falla för populismens locktoner återstår att se. I slutändan hänger det på Annie Lööf och Jan Björklund. Hur tungt väger deras löften om att aldrig samarbeta med SD när makten är inom räckhåll?

Men om Sverige blir allt mer likt Norden på riksnivå så påminner utvecklingen i de svenska storstäderna om stora delar av Europa. På valkvällen ser de rödgröna ut att bli största block i såväl Stockholm, Göteborg och Malmö. I samtliga städer förblir Socialdemokraterna största parti. Många opinionsmätningar före valet hade pekat på motsatsen. Särskilt i Göteborg hade det talats om en kollaps för S som utmanades av det nya lokala uppstickarpartiet Demokraterna. Men fiaskot uteblev.

I Stockholms stad verkar Feministiskt Initiativ bli kvar i Stadshuset med strax över tre procent.

Det vi ser är en internationell trend där städerna blir allt mer progressiva, gröna och vänster, medan mindre städer och glesbygd drar åt det högerpopulistiska hållet. Det hänger ihop med urbaniseringen där människor, jobb och ekonomin koncentreras i storstäderna, medan det övriga landet utarmas och lämnas på efterkälken.

Sverige är inte längre det unika landet i norr utan börjar bli mer likt alla andra. Det är också den historien som många utländska journalister – rekord i antal det här valet, enligt Utrikesdepartementet – har varit intresserade av att rapportera om.

Den korta och intensiva valrörelsen har gjort det tydligt att landet är mer polariserat än någonsin, där de stora skillnaderna och förutsättningarna mellan stad och land är en av de växande motsättningarna.

Rösterna håller fortfarande på att räknas, det slutgiltiga resultatet kommer inte att vara klart förrän på onsdag. Men en sak som är säker och det är att vi står inför ett nödvändigt arbeta att försöka tråckla ihop landsdelarna till ett samhälle som håller ihop igen.

Vad är nästa steg för #MeToo-rörelsen? Den frågan ställer många sig nu.

I förra veckan väckte Anna Serner, vd för Svensk Filmindustri, starka reaktioner när hon hotade med att öronmärka anslag för kvinnliga filmregissörer. Jag debatterade själv ämnet i Studio Ett med Blanche Jarn från nyliberala tankesmedjan Timbro som menade att förslaget var diskriminerande för männen.

Serners utspel var en del i att försöka ta diskussionen kring #MeToo-protesterna vidare. Under årets stora filmfestival i Cannes deltog 82 kvinnliga skådespelare och filmmakare – antalet representerade de kvinnliga regissörer som deltagit under filmfestivalen i Cannes sedan 1942 – i en protest mot bristen på jämställdhet i filmbranschen. De krävde just sådant som Anna Serners radikala förslag skulle kunna leda till: att kvinnor kan få möjlighet att utvecklas både framför och bakom kameran.

I dag är det premiär för ”Parisa pratar #MeToo med killar”, en miniserie från SVT Edit. Den handlar också om hur vi ska ta nästa steg: från att ha hört alla kvinnors #MeToo-vittnesmål till att försöka få till en förändring på djupet.

Programledaren Parisa Amiri har intervjuat kända och okända unga killar i serien.

– Jag har säkert ägnat tusentals timmar åt #metoo. Delat erfarenheter, stöttat och lyssnat. Men bara tillsammans med andra tjejer. Jag har fortfarande ingen aning om vad killar tänker om det här, konstaterar hon i seriens första avsnitt.

Komikern Daniel Hallberg gör en reflektion som är rätt talande för hur den manliga delen av befolkningen upplevde den gångna hösten.

– Det var ganska många killkompisar som inte kände igen bilden, men typ alla tjejkompisar kunde bekräfta att så här ligger det till. Det var helt sjukt, som att det fanns en stor sanning som halva befolkningen kände till men som det aldrig pratas om.

Äntligen talas det mer öppet om denna sanning, och om beteenden som omgivningen tidigare ofta har viftat bort eller sett mellan fingrarna på. Kraften i alla upprop och vittnesmål har också fått både män och kvinnor att rannsaka sitt eget beteende gentemot andra.

Att #MeToo-debatten lever kvar visade också världsstjärnan Janet Jackson när hon i går som första svarta sångerska tog emot Billboard Icon Awards på den amerikanska Billboard-galan. Efter att ha gjort ett medley på flera av sina hitlåtar höll hon ett tacktal inför publiken.

– Nu har kvinnor äntligen gjort det klart att de inte längre kan bli kontrollerade, manipulerade eller utsatta för övergrepp. Jag står tillsammans med de kvinnorna, sade Jackson.

Det var ord med en tydlig klangbotten. För fjorton år sedan störtdök Janet Jacksons exceptionella karriär. Orsaken var hennes uppträdande med artistkollegan Justin Timberlake på Super Bowl, som är USA:s största idrottsevenemang.

Mot slutet av låten skulle Timberlake dra bort någon del i Janet Jacksons överdel men råkade få med sig hela stycket – och lyckades blotta ett bröst på bästa sändningstid. Det gör man inte ostraffat på amerikansk prime time.

Ett misstag hävdade både artister och tv-producenter som fick be om ursäkt och betala höga böter.

Justin Timberlakes karriär fortsatte med framgång.

Janet Jacksons tvärdog.

Det kvinnliga offret fick bära hela skulden och skammen. Är det något vi känner igen från #MeToo-historierna?

Janet Jacksons tal i måndags blev både en comeback och en revansch.

Också det kan man säga är ett steg framåt som kanske inte hade varit möjligt utan stödet från #MeToo-kören av kvinnliga vittnesmål och erfarenheter.

På morgonen meddelar Dagens Nyheters chefredaktör följande på Twitter:

‏@pwolodarski Sista chansen imorrn att lyssna på mitt sommarprogram med musik. #sommarip1 http://m.sverigesradio.se/avsnitt/index/2071?avsnittsid=203033 …

Är det ett hot eller ett löfte, undrar den som har lyssnat på Peter Wolodarskis sommarprat och blivit smått chockad av chefredaktörens musiksmak.

”4 sekunder” med Magnus Uggla”, ”Radio Ga Ga”, ”Öppna landskap” och ”Jag diggar dig” med Povel Ramel och Wenche Myhre – en ”duettrap” som Wolodarski tydligen ”blev såld på” som ung.

Musikvalet skulle lika gärna kunnat ha gjorts av en 85-åring som av ett mycket litet barn. Det säger kanske en del om Peter Wolodarskis person?

ALMEDALEN På tisdagseftermiddagen firade den för Aftonbladet Ledares läsare bekanta tecknaren Robert Nyberg och fackförbundet Kommunal 20 år. Så länge har deras täta samarbete pågått.

– Det är en unik kampanj både i längd och omfång. Det är jag stolt över, säger Robert Nyberg, till Aftonbladets Ledarblogg.

I Kommunals tält i Almedalen bjöd fackförbundet på specialgjorda tårtor med Robert Nybergs karaktäristiska teckningar i marsipan. 1993 gjorde Robert de första teckningarna för Kommunal till en reklamkampanj som visades i Stockholms tunnelbana. Hans populära bilder utgår alltid från den lilla människan, men lyckas alltid få med det absurda eller komiska i dagspolitiken.

– Jag tror att jag är bra på att lämna till läsaren att fylla i bilden, är Robert Nybergs egen förklaring till hans teckningars popularitet.
För Aftonbladet Ledare tecknar han serien ”Vlgot på arbetslinjen” och artikelillustrationer, nu senast vinjettbilden på en slingrande Fredrik Reinfeldt i form av en bläckfisk. Men som mest populära måste hans runda vykort för Kommunal räknas. De har till dags dato spridits i mer än fyra miljoner exemplar.
– Vykorten är de viktigaste som Kommunal har gjort med mina bilder eftersom de har fått en längre livslängd. De hamnar på kylskåp, på arbetsplatsers anslagstavlor och folk skickar dem för att de gillar bilderna, säger han.

På ena långväggen i Kommunals tält sitter ett urval av Robert Nybergs teckningar från 1993 fram till i dag inramade på en vägg.

Kan du se någon utveckling i dina bilder under de här 20 åren?
– Det är snarare så att det känns som att vi lever i samma tid som för 20 år sedan. Det handlar fortfarande om samma frågor, som utförsäljningar under slagord som ”valfrihet”. Där har facket fungerat som en broms i god mening under ”samhällsavvecklingen”, som jag kallar den, säger Robert.

Han säger att han ”brinner” för de fackliga frågorna.
– Det går inte ens att tänka hur illa det hade varit utan facken. Trycket på dem har varit stort de senaste 20 åren.

Kommer du och Kommunal att fortsätta samarbeta i 20 år till?
– Det vore kul! Då hoppas jag att vi lever i ett bäst före datum. Att vi kan se tillbaka på de här satiriska bilderna som historiska dokument och att vi lever i en ny, bättre tid.

Alliansregeringen har satsat på två enormt kostsamma reformer för att försöka få fram fler jobbtillfällen för framför allt unga och utlandsfödda. Den ena av dem var halveringen av arbetsgivaravgiften för unga, den andra var den sänkta restaurangmomsen.

Båda satsningarna har kostat cirka 50 respektive fem miljarder kronor styck.
Inget av dem har skapat några direkt mätbara nya jobb.

De största vinnarna har i stället varit företag i hotell- och restaurangbranschen.

Alliansfrittsverige.nu har tillsammans med grafikern Knut Stahle tagit fram bilden ovan som visar en av reformernas största vinnare – McDonalds.

De senaste fem åren har restaurangkedjan tjänat 140 miljoner kronor på alliansens sänkning av arbetsgivaravgiften för unga.
Det motsvarar 14 miljoner små cheesburgare.
Om man skulle lägga burgarna på rad skulle de räcka från Treriksröset till södra Småland.
De skulle även räcka till att anställa 280 sjuksköterskor i vården.

Moderaterna och McDonalds har sedan länge en intressant relation.
När alliansen sänkte krogmomsen tackade hamburgerkedjan regeringen i en reklamkampanj.
I valrörelsen 2010 gjorde Filippa Reinfeldt, sjukårdslandstingsråd i Stockholm, reklam på McDonalds brickunderlägg.
Moderate riksdagsledamoten Anton Abele har sjungit hamburgarens lov och i olika sammanhang hyllat McDonalds som arbetsgivare för unga.

Oppositionen har sågat den sänkta krogmomsen och den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Till och med de ekonomiska experterna i Finanspolitiska rådet, som ska granska regeringens ekonomiska politik, har varit skarpt kritiska mot reformerna. Ändå fortsätter Moderaterna fylla McDonalds kassor med skattepengar. Vi väntar fortfarande spänt på att få svar på hur intim relationen mellan de två M:en är. Sponsrar McDonalds Moderaterna?

Klockan 20.00 i kväll är det avspark för den allra sista landskampen på nationalarenan Råsunda. Slutkapitlet i ett stycke fotbollshistoria ska skrivas. Framöver kommer herrlandslaget att spela ett stenkast bort på Friends arena, vars tillblivelse har kantats av korruption. Solnas tidigare stadsdirektör dömdes i våras till villkorlig dom för mutbrott och kommunstyrelsens moderate ordförande Lars-Erik Salminen har tvingats avgå.

Råsundastadion symboliserar, som Erik Niva skriver i Sportbladet i dag, en era då svensk fotboll var en folkrörelse. Kvällens träningsmatch mellan Sverige och Brasilien är en fin avrundning på den perioden. VM-finalmötet 1958 mellan de båda landslagen, som slutade 2-5 till Brasilien, är en klassiker. Aldrig senare har Sverige spelat i en VM-final. Och världen fick en ny supertalang – Pelé – presenterad för sig.

Numera är fotboll big business. Det märks inte minst på biljettpriserna till dagens match. För att sitta på långsidorna får du punga ut mellan 600 och 800 kronor. För en tvåbarnsfamilj blir det 2 400 till 3 200 kronor – en enorm summa för de allra flesta.

På kortsidorna Södra och Norra är biljetterna något billigare (300-450 konor). Och på familjeläktaren på norra sidan kan samma tvåbarnsfamilj få platser för sammanlagt 1 300 kronor.
Det är mer än en veckas matkassa.
Eller lika mycket som tre biobesök för hela familjen.

Självklart vill många svenskar se Zlatan och gänget live i Sverige för första gången efter EM. Att det är sista landskampen på Råsunda gör kvällen än mer speciellt. De höga biljettpriserna gör att alltför många tvingas avstå matchen. Svenska Fotbollförbundet kunde gott och väl ha tackat den trogna publiken för de här 75 åren och bjudit på avskedsfesten.

Sverige lyfts ofta fram som ett föredöme när det kommer till jämlikhet. Det räcker med att titta på bilden ovan för att inse att klyftorna är stora även här.

Den samlade förmögenheten hos en majoritet av befolkningen, 70 procent, skulle räcka till en markdel motsvarande en tredjedel av Norrbotten. Tio procent av svenskarna sitter på så stora förmögenheter att de skulle äga Sverige från Skåne till södra Lapplandsgränsen.

Bilden är skapad utifrån SCB:s statistik över nettoförmögenhetens (tillgångar minus skulder) fördelning i Sverige. Siffrorna är från 2007, då slopade regeringen kontrolluppgiftsskyldigheten om tillgångar och skulder. Det innebär att det har blivit svårare att mäta hur klyftorna i landet växer.

Det är inte svårt att förstå varför regeringen Reinfeldt vill ha det så.

Sedan regeringsskiftet 2006 har inkomstskillnaderna skenat. De rikaste har fått tiotusentals kronor mer i plånboken varje månad, medan de med lägst inkomster till och med har fått se sina inkomster minska med några hundralappar.

Det enda sättet att utjämna inkomstskillnaderna mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare är via en stark välfärdsstat. Genom satsningar på det gemensamma får alla del av landets tillgångar. Men alliansregeringen har i stället valt att sänka skatterna med 139 miljarder kronor. Då omfördelas pengarna från den gemensamma välfärden till privata fickor. Vinnarna är höginkomsttagarna i arbetsför ålder. De största förlorarna är arbetslösa, sjuka, barnfamiljer och pensionärer.

De nya Moderaterna har på det här sättet återupplivat det gamla svenska klassamhället.

Bild: Alliansfritt och Knut Stahle.

Den första september förra året höjdes priset på ett 30-dagarskort i Stockholms kollektivtrafik från 690 till 790 kronor. Landstingsmoderaten Torbjörn Rosdahls kommenterade prishöjningen i tidningen Stockholm City: ”Hundra kronor, det är tre chipspåsar”.

Torbjörn Rosdahls syn på pengar väckte starka reaktioner. Inte bara saknade han uppfattning om vad en påse chips kostar (knappast 33 kronor). Han saknade även perspektiv. För en person som han själv, som tjänar en bra bit över en miljon kronor om året, är hundra kronor ingenting. Speciellt inte när han dessutom får SL-kort gratis som en löneförmån.

Situationen blev knappast bättre av att Rosdahl i samma Stockholm city-intervju ansåg att en hundralapp extra för ett SL-kort inte är mer än skäligt med tanke på jobbskatteadraget. ”Det vore orimligt om inte SL-kortet kostade lite mer. Jag har själv fått mer i plånboken.”

Sammanlagt har Torbjörn Rosdahl fått drygt 2000 kronor extra i månaden i och med skattesänkningarna.

Forskare varnade för att den kraftiga prishöjningen skulle minska kollektivresandet. Främst riskerade låginkomsttagare, äldre och skolungdomar, som ofta är mer beroende av kollektivtrafik, att drabbas.

Nätverket Planka.nu, som förespråkar helt skattefinansierad kollektivtrafik, märkte direkt i höstas en tillströmning av nya medlemmar. Nio månader efter prishöjningen visar SL:s statistik att antalet kollektivtrafikresor är 2,2 procent färre än de hade varit med ett oförändrat pris, skriver Svenska Dagbladet.

Under perioden har det sålts 47 000 färre periodkort.

Det är lika mycket som 1 237 667 stycken chipspåsar.

Stockholms Länstrafik (SL) dras med stort budgetunderskott, samtidigt som det krävs enorma investeringar i kollektivtrafiken i ett Stockholm som växer. Men en kraftig prishöjning var inte rätt väg att gå. Det slog klassmässigt fel och blev ett miljöpolitiskt misslyckande.