2013 sedan drog vi igång den första omgången av Aftonbladets ledarskribentutbildning, #ledarskriv.

Tanken var att Aftonbladets ledarredaktion, som den största i landet med S-profil, skulle kunna arrangera ett utbildningsprogram. Vi ville hjälpa till att stötta och utbilda en ny generation fria opinionsbildare med hjärtat till vänster.

Det blev succé redan första året. Elva fantastiska personer valdes ut av 79 sökande. Över 100 texter skrevs och publicerades. Nu har över 40 personer genomgått utbildningen. De finns idag på ledar- och kulturredaktioner, som fria opinionsbildare, i organisationer och på andra ställen.

Nu är det dags för en ny säsong. Den femte!

Om #ledarskriv

Utbildningen syftar till att ge fler personer verktyg och nätverk för progressiv opinionsbildning. Den ger också nyttiga kunskaper och erfarenheter för den som i framtiden vill arbeta som exempelvis ledarskribent.

Utbildningen omfattar två helginternat under hösten med teoripass och praktiska skrivövningar. Under våren följer två praktikperioder om två veckor vardera på s-märkta eller rödgröna redaktioner. Där får man prova att skriva texter under handledning.

Vem kan söka och får man betalt?

Du som söker ska vara mellan 21 och 30 år, och ha relevant utbildning och/eller erfarenhet. Det kan handla om journalisterfarenheter, aktivt bloggande eller annan skrivvana.

Utbildningen är avgiftsfri för dem som deltar, och ersättning enligt SJF:s praktikavtal utgår under praktikperioderna.

Vem finansierar #ledarskriv?

De större redaktioner som deltar står för praktikersättning för sina praktikanter. I övrigt finansiering satsningen av LO.

Rekryteringen sker genom en öppen ansökningsprocess, där alla är välkomna att söka.

Hur ansöker jag?

Ansökningsformuläret hittar du här.

Sista ansökningsdatum är 9 oktober.

Om du har praktiska frågor om utbildningen kan du höra dig till carina.persson@bommersvik.se.

Nu söker vi på Aftonbladets ledarredaktion en vikarierande redaktionssekreterare.

Du ska ha stor talang för att skriva och mycket goda kunskaper om politik. Du får gärna ha erfarenhet av att skriva opinionstext. Erfarenhet av journalistiskt arbete på redaktion är ett måste, liksom kunskap om sociala medier och nya idéer om hur framtidens opinionsjournalistik borde se ut.

Som redaktionssekreterare har du – förutom att skriva ledare – ansvar för att lägga redaktionens arbetsscheman, hantera fakturor och hålla i det dagliga arbetet.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk och ett krav är att du delar våra värderingar.

Vikariatet sträcker sig från 1 september 2016 till sista maj 2017. Sista ansökningsdag är 23 maj. Skicka din ansökan till karin.pettersson@aftonbladet.se.

I dag ger gymnasieminister Aida Hadzialic en intervju Aftonbladet där hon är kritisk mot delar av debatten inom ”vänstern”. Hon säger bland annat:

– Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart.

I söndags intervjuade jag den holländske statsvetaren Cas Mudde. Hans menar att en av anledningarna till att radikala högerpopulistiska partier växer i Europa är brist på utbud av annan politik som lockar potentiella SD-väljare.

Det beror bland annat på att socialdemokratiska partier i Europa blivit elitistiska, teknokratiska projekt som är dåliga på representation och saknar en ekonomisk politik som i grunden utmanar den rådande ordningen.

Det går säkert att vara kritisk till delar av debatten inom ”vänstern” även om Hadzialic är svävande när det gäller konkreta exempel. Och det är ytterst välkommet med en idédebatt där ledande S-företrädare deltar. Men fokus på att kritisera andra för att det saknas klassperspektiv i debatten blir ändå lätt bisarrt.

Det finns en svaghet med en Hadzialic resonemang. Hon kritiserar en allmänt obestämd vänster för att inte hålla med henne. I själva verket väntar större delen av denna vänster på att regeringen ska våga ta ut svängarna i den ekonomiska politiken. Feminister, antirasister och HBT-aktivister har aldrig stått i vägen för det.

I valrörelsen 2014 argumenterade denna ledarsida sig blå i ansiktet för att få till en tydligare konflikt i den ekonomiska politiken. S valde en annan väg. Visst, man pratade om samhällsproblem, men analysen backades inte upp med politik. Väljarna som skulle vinnas var medelklassen i Nacka. Anders Borgs skattesänkningar låg kvar och den ekonomiska debatten handlade om vem som var bäst på att försvara ett förlegat överskottsmål.

Jag håller med Hadzialic om att S-politik ska fokusera på det gemensamma, på att utjämna ekonomiska orättvisor och utgå från en klass- och maktanalys. Om detta också nu börjar praktiseras från regeringens sida vore det ännu bättre.

I går kom ett utmärkt löfte om tio miljarder till välfärden. Här är några förslag på vad som skulle behöva ingå i ett program för en socialdemokrati som verkligen tar sig an de utmaningar som Hadzialic pekar på.

– En tydligare analys av vad ekonomiska ojämlikheter beror på och hur de kan åtgärdas.

– En politik för att klara integrationen som erkänner storleken i utmaningen och presenterar politiska förslag som är trovärdiga.

– Fortsatt utbyggd a-kassa och sjukförsäkring.

– Förbättrade pensioner för dem med sämst inkomster.

– Långsiktiga, kraftfulla investeringar i utbildning.

– En kulturrevolution i S så att partiet blir mindre elitistisk och teknokratisk.

Om intervjun med Hadzialic inte följs av konkreta förslag så kommer lätt det kritiska citatet i intervjun att kunna riktas rakt tillbaka mot regeringen själva. Som sagt:

”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart.”

Karin Pettersson

Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida har reagerat på vår ledare om migrationspolitiken.

Hennes svar är intressant och värt att kommentera eftersom det representerar en hållning som är vanlig på ledarsidor till höger, exempelvis i SvD och Göteborgs-Posten.

Hållningen innebär att på ett teoretiskt och utopiskt plan vara för öppenhet och fri invandring – men i nästa steg villkora detta med att välfärdsstaten och den svenska samhällsmodellen först måste skrotas. Därmed kan man kombinera en på-pappret-humanism med ett monomant problematiserande om vad invandringen gör med Sverige. Argumentet är egentligen en klassisk bluff: om vi inte får villkora välfärden och sänka lönerna – ja då tvingas vi stänga gränserna. Tyvärr, men det är inte vårt fel att det blir så här när ni inte vill ställa upp på vår utopi om nattväktarstat och fritt spelrum för rövarkapitalismen.

Migrationspolitiken är svår och innebär avvägningar här och nu. Krigen i Syrien och Irak väntar inte på den nyliberala revolutionen.

I tisdags argumenterade jag för att Sverige inte på egen hand kan upprätthålla asylrätten, och att vi nu bör bygga kapacitet för att ta emot upp till 100 000 personer per år. Det skulle garantera att Sverige även fortsättningsvis skulle vara Europas generösaste land när det gäller att erbjuda en fristad för människor på flykt. Att göra detta vore ett mycket stort åtagande och handlar om praktiska saker som att säkra kvaliteten i mottagandet, utbilda lärare, bygga bostäder och skapa snabbspår in på arbetsmarknaden.

Jag brottas själv med denna fråga och kan inte med tvärsäkerhet säga att Aftonbladets ledarsida har alla svar. Det jag försökte göra i veckan är att föra ett öppet resonemang där dessa värdekonflikter tydligt redovisades.

Vi vill att Sverige ska vara ett invandrarland där välfärdsstaten används som verktyg för att integrera människor.

Ludvigssons svar är att hon inte vill prata volymer utan att ”det beror på hur vi reformerar den svenska modellen för att bli kompatibelt med ett integrationsvänligt land”. Utifrån hur den svenska modellen brukar beskrivas på SVD:s ledarsida kan jag inte sluta mig till något annat än att Ludvigsson propagerar för att stänga Sveriges gränser – alternativt att människor som kommer hit i praktiken ska leva sina liv utanför samhället, med allt vad det innebär av social misär, barn som far illa och människor som förnekas rätten till vård och trygghet.

Vi kommer garanterat att behöva tänka nytt och ställa om Sverige framöver, något jag själv formulera konkreta förslag om i en rad artiklar och reportage. Det som skiljer mig från Maria Ludvigsson är att jag sätter ett stort värde på den svenska samhällsmodellen, byggd på jämlikhet och tillit. Jag tror att denna modell är en av anledningarna till att Sverige idag är en av världens starkaste ekonomier och jämlika länder. Och ja, liksom Maria Ludvigsson välkomnar jag en debatt om dessa principer.

En sådan diskussion skulle bli mer hederlig om dessa högerdebattörer slutade gömma sig bakom sin bluffretorik om öppna gränser.

Apropå tisdagens ledarkrönika kom följande brev till ledarredaktionen från Medieutredningen:

“Förtydligande – svar till Karin Pettersson

Tack för att du uppmärksammar utmaningarna i det nya medielandskapet.

Inlägget utgår dock från en missuppfattning:

Medieutredningen lägger vikt vid de förskjutningar mellan traditionella, ansvarstagande medier och det nya medielandskap som inte alltid anammar ett etiskt förhållningssätt till sin nyvunna publicistiska makt. Den demokratibestämmelse vi nämner i delbetänkandet som en möjlig utgångspunkt för kommande mediestöd utgår från just den diskussion Karin Pettersson för.

Resonemangen återfinns bland annat i följande avsnitt i betänkandet:

Utredarens förord

s 217-218

s 233-234

s 250

s 324

samt i flera av slutsatserna i efterordets balanspunkter

s 341 – 346

Du kritiserar våra avgränsningar, där vi valt att lägga fokus på medborgarnas medieanvändning och därmed inte tar upp medier som samlar en ytterst liten del av befolkningen, med följande jämförelse:

”Det är lite som att analysera svensk politik utan att nämna Sverigedemokraterna.”

Men jämförelsen haltar.

I det senaste valet röstade 12,86 procent på Sverigedemokraterna.

Enligt de senaste validerade mätningar som finns att tillgå – och som vi redovisar i delbetänkandet – är det 1 procent av svenskarna som regelbundet vänder sig till Flashback.

I sak är vi emellertid helt överens, det finns stora utmaningar i de många nya innehållsproducenterna som inte bara sprider innehåll som stärker demokratin.

Anette Novak

särskild utredare

Medieutredningen”

Svar från Aftonbladets ledarredaktion:

Jag har givetvis läst de avsnitt i utredningen som Anette Novak refererar till. Tyvärr kan jag inte hålla med om att den fråga jag skriver om – hatsajternas ökade kraft i offentligheten och medföljande problem för journalistiken – därmed har avhandlats.

För att gå igenom delarna i utredningen (som man kan läsa här om man vill gå igenom referenserna).

Sid 217-218 förs ett resonemang om att journalistiken i mötet med antidemokratiska värderingar (exempelvis rasism eller homofobi) måste bli subjektiv, och att detta ställer nya krav på journalister.

På sid 233-234 resoneras det om medborgarjournalistik i allmänna termer, och att det skulle behövas någon slags branschstandard eller branschcertifiering. (Det håller jag med om.)

På sid 250 handlar det om journalistikens urbana fokus, och att delar av landet hamnar i medieskugga. Det är intressant, men har knappast specifik bäring på mitt resonemang om hatsajter.

På sid 324 diskuterar utredningen om det behövs ett kvalitets- eller demokratikriterium i presstödssystemet.

I slutsatserna förs följande resonemang under rubriken “Balansen mellan information och desinformation – ansvarstagande och icke-ansvarstagande”:

“Vissa utnyttjar de nya massmediala verktygen i en odemokratisk riktning. I skydd av anonymitet sprids hot och hat, konspirationsteorier och rykten, desinformation och propaganda. Gränserna är svåra för att inte säga omöjliga att urskilja. Bilden av verkligheten som den tecknas på de mediala arenorna blir alltmer svårtolkad och svårnavigerad. Medborgare ställer sig med rätta frågan: ”vem i hela världen kan man lita på. Här brådskar det att skapa någon form av synlig validering av verifierat, kvalitativt innehåll, för vilket någon namngiven person tar ansvar. Möjligen öppet i en enklare version för medieborgare. Det är en fråga om förtroende. För medier, såväl som för samhället i stort.”

Så långt vad som finns med i utredningen.

Poängen jag försökte göra i min text var att journalistiken idag utmanas av politiska strukturer som med en specifik agenda arbetar för att undergräva traditionella medier. Detta är något annat än de allmänna resonemang om uppluckrade gränser mellan exempelvis medborgarjournalistik och traditionella medier som utredningen för.

Det mått Novak hänvisar till, att 1 procent av svenskarna förra året använde sig av Flashback, är gravt missvisande som mått på denna miljös inflytande. Det är oroande om detta är utredningens bild av hatsajternas effekter på medborgare och offentlighet.

Novus undersökning från september 2015 visar att kännedomen om Avpixlat ligger på 61 % känner till den och 20 % av svenska folket har någon gång läst något på den.

Försvinnande få hävdar att de delat innehåll från Avpixlat, men om var femte svensk har läst innebär det sannolikt ändå att dessa få som delar innehåll når ett stort genomslag (hur dessa 20 % hittade till sajten framgår inte av undersökningen).

Tittar man på sökvolymer som är en proxy för besök går det att få en känsla för storlek. Igen – det är ett dåligt mått, men ger en indikation om att sajterna har hög trafik. Deras egna utsagor är drygt en halv miljon veckovisa besökare på Avpixlat, vilket placerar dem en bra bit över de flesta lokaltidningar i Sverige. Dessutom verkar samtliga vara på rejäl uppgång (dessa kurvor från tidigare i höstas via Google trends).

Självklart måste de (få) siffror som finns på räckvidd och spridning granskas kritiskt. Och, nej, Avpixlat och FriaTider har inte en räckvidd som är i närheten av Sveriges Radio. Men de är skickliga på att skapa spridning och utnyttja digitala kanalers spridningsmekanismer.

Poängen jag gjorde i min text var att hatsajterna utgör en ny slags utmaning för både journalistik och demokrati. För att förstå den behövs särskilda kunskaper samt en uppdaterad analys av detta specifika fenomen. Min förhoppning är fortfarande att Medieutredningen tar sig an denna fråga.

Karin Pettersson

För två år sedan drog vi igång den första omgången av Aftonbladets ledarskribentutbildning, #ledarskriv.

Tanken var att hjälpa till att stötta och utbilda en ny generation fria opinionsbildare med hjärtat till vänster.

Två år senare har 21 fantastiskt begåvade personer gått utbildningen. Hundratals texter har skrivits och publicerats. Nya skribentkarriärer har tagit fart.

Nu är det dags för en ny säsong. Nedan hittar du mer information om utbildningen, och hur man söker.

Om #ledarskriv

Utbildningen syftar till att ge fler personer verktyg och nätverk för progressiv opinionsbildning. Den ger också nyttiga kunskaper och erfarenheter för den som i framtiden vill arbeta som exempelvis ledarskribent.

Aftonbladets ledarredaktion står för innehåll och upplägg. Utbildningen genomförs i samarbete med Campus Bommersvik och ett antal ledarredaktioner runt om i landet.

Utbildningen omfattar två helginternat under hösten med teoripass och praktiska skrivövningar. Under våren följer två praktikperioder om två veckor vardera på s-märkta eller rödgröna redaktioner. Där får man prova att skriva texter under handledning. Alla moment i utbildningen är obligatoriska.

Vem kan söka och hur ska man ha råd?

Du som söker ska vara mellan 21 och 30 år, och ha relevant utbildning och/eller erfarenhet. Det kan handla om journalisterfarenheter, aktivt bloggande eller annan skrivvana.

Utbildningen är avgiftsfri för dem som deltar, och ersättning enligt SJF:s praktikavtal utgår under praktikperioderna.

Rekryteringen sker genom en öppen ansökningsprocess, där alla är välkomna att söka.

Vem finansierar #ledarskriv?

De större redaktioner som deltar står för praktikersättningen för sina praktikanter. I övrigt finansieras satsningen av LO.

Hur ansöker jag?

Intresseanmälan och ansökningsformuläret hittar du här.

Sista ansökningsdatum är 5 oktober 2015.

Om du har praktiska frågor om utbildningen kan du höra dig till carina.persson@bommersvik.se.

I dag kom en rolig undersökning från Omni. De har ställt frågan till  ett antal politiker om vilken de tycker är landets bästa ledarsida.

Aftonbladets ledarsida vann överlägset med 29,5 procent av rösterna. Dagens Nyheter kom på en hedrande andra plats med 20,9 procent och ärkefienden Expressen skrapade ihop 3,7 procent.

Till saken hör också att när politikerna listar vilka de tycker att landets bästa ledarskribenter är, så är fyra av nio verksamma på Aftonbladet.

Slutligen har Omni frågat vilken ledarsida politikerna tycker är sämst. Även denna rankning toppas av Aftonbladet med drygt 30 procent. Den här gången kommer dock Expressen tvåa, med 22,5 procent av sämsta-rösterna.

Jag kan inte tänka mig ett bättre resultat. Eller jo, det är klart att ännu fler på listan borde ha varit Aftonbladet-skribenter. Men att vara både överlägset bäst och sämst betyder att vi är relevanta för både de som gillar det vi skriver och de som inte gör det. Som Omnis politikredaktör Calle Sandstedt sa i en kommentar:

– Båda svaren borde glädja Aftonbladet. Tidningens ståndpunkt väderas högt, samtidigt som man är en nagel i ögat. En ledarsidas mål är väl rimligen att just utmana.

Den här undersökningen fick mig också att tänka på framtiden för opinionsjournalistiken, och vad dess uppgift är. Så här kommer några funderingar.

När jag började på Aftonbladet för snart fem år sedan fick jag ofta höra att det nog inte fanns så mycket framtid för opinionsjournalistik på nätet. Visst, ledarsidor har haft bra placeringar i papperstidningarna, men hur skulle den här typen av text kunna konkurrera på nätet?

Idag vet vi att opinionsjournalistiken är en genre som, rätt utförd, passar väldigt bra i det moderna medielandskapet. Det är material med potential att engagera. Det läses och delas vidare.

Jag tror också så att i en tid där de etablerade partierna ofta har uppfattats vara otydliga, så bidrar ledarsidor till att spetsa samtalet och tydliggöra konflikter.

Det har i alla fall varit vårt mål på Aftonbladet.

Men det är inte bara medielandskapet som förändrats på de här fem åren.

För fem år sedan trodde jag att jobbet på Aftonbladet skulle handla om att ta fajten för vänstervärderingar i ett borgerligt dominerat opinionslandskap. Likvärdig skola, nej till vinster i välfärden, aktiv arbetsmarknadspolitik, progressiva skatter.

Sådana saker.

Idag är det politiska samtalet ett annat. Nationalistiska krafter stärks i Europa och i Sverige. Ökad rasism och främlingsfientlighet. Starka röster till höger som friar till Sverigedemokraterna. En av Sveriges stora ledarsidor som misstänkliggör ensamkommande flyktingbarn.

I stället för en diskussion om högre eller lägre skatter eller storleken på staten hamnar samtalet ofta i ett läge där grundläggande värden måste försvaras. Där man måste opinionsbilda för människovärdet. Det känns ofta absurt. Men där är vi nu

Så hur gör man det?

Den klassiska ledartexten är viktig. Men den räcker inte. Den som vill nå ut måste tänka nytt och utmana både sig själva och läsarna.

Under våren har vi på Aftonbladets ledarredaktion försökt testa nya format förutom det skrivande, poddande, twittrande och panelande som sedan länge ingår i våra arbetsuppgifter.

Vi har gjort filmer, en om arbetsgivaravgiften för unga och  en om Decemberöverenskommelsen. Ett sätt att enkelt försöka förklara komplicerad materia och förhoppningsvis nå en ny publik.

Vi har också jobbat med den klassiska reportageformen, men med ambitionen att försöka landa i konkreta politiska förslag på svåra frågor.

Vi gjorde det när vi reste till Rumänien och skrev om varför människor tigger på Sveriges gator.

Vi gjorde det förra veckan när vi försökte beskriva verkligheten i de kommuner som tar ett stort ansvar för den flyktingkatastrof världen är inne i.

Våra texter har en tydlig värdegrund. Men vi visste inte när vi gav oss ut exakt var vi skulle landa. På vägen tvingades vi också revidera och förtydliga åsikter vi tidigare haft.

De här reportagetexterna har gjort att vi har nått nya läsare. Reportaget om Rumänien var mest klickat  och texterna om flyktingpolitiken var näst mest läst på Aftonbladet förra veckan, med över drygt 450 000 unika besökare. Det är helt fantastiskt siffror.

Sammanfattningsvis tror jag att om ledarsidor vill fortsätta vara relevanta måste vi ta oss en funderare på vad vårt uppdrag egentligen är, vad som når ut och till vem.

Och sen våga och orka kasta oss ut.

Mitt under Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge uttalade sig terrorexperten Magnus Ranstorp om att det sannolikt var Al-Qaida som låg bakom attacken.

Påståendet citerades självklart som viktigt eftersom Magnus Ranstorp är en synnerligen anlitad terrorexpert i medierna.

Påståendet var fel.

Magnus Ranstorp fick mycket kritik för sitt uttalande, bland annat av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap och socialdemokratisk debattör.

Jag redogjorde för den kritiken i tisdags i en text om Anna Dahlbergs artikel där hon pekade ut Ranstorp som tystad sanningssägare. Jag skriver att man får leva med kritik: ”…som terrorexpert om man strax efter Utøya slår fast att det ”sannolikt var al-Qaida som stod bakom”.”

Detta har Magnus Ranstorp tolkat som att jag menar att han efter själva skjutningarna på ön skulle pekat på Al-Qaida.

Det gjorde han självklart inte, särskilt inte som Anders Behring Breivik ju greps på plats. Tiden för spekulation om attacken minskade dessutom redan innan han greps eftersom förloppet direkt skildrades på Twitter.

Jag använder ordet ”Utøya” för att symbolisera terrorattacken som helhet snarare än skriva ut hela ”bomben i regeringskvarteren och skjutningarna på Utøya”. Jag är övertygad om att även Magnus Ranstorp förstår detta men nu har vi rett ut den saken offentligt.

Jag hoppas att Ranstorp är nöjd eftersom jag ofta tycker han fyller en viktig roll i att tillföra kunskap till en allt mer polariserad debatt om terrorism.

Har något av detta med synpunkterna i min artikel att göra?

Nej, det jag tar upp är att Magnus Ranstorp fick kritik för att han pekade ut Al-Qaida som förövare utan att ha en aning, att han spekulerade och därför pekade fel.

Detta fick han kritik för och det får han tåla. Liksom vi andra får som deltar i offentligheten.

Anders Borg har skrivit en valanalys för World Economic Forum. Den är intressant, eftersom den säger väldigt mycket om honom själv, om moderaterna och svensk politik de senaste åtta åren. Borg ska ha en eloge för klar struktur, redig argumentation och uppseendeväckande ärlighet.

Den tidigare finansministern förklarar att den som vill genomföra ”strukturreformer” måste tänka på fem saker:

1. De svåra reformerna måste komma i början av mandatperioden (sk ”Front Loading). Detta eftersom de ofta drabbar olika grupper, och det är då viktigt att denna debatt är avklarad och glömd inför nästa valrörelse.

2. Gör det enkelt för dig. I regeringsställning finns det många faktorer du inte snabbt kan påverka. Strunta i dem, och fokusera på de regelverk du själv äger. Som Borg skriver:

”Change parameters that are under central government’s direct control, that don’t depend on local authorities and bureaucrats.

3. Glöm inte Keynes. Ska man göra åtstramningar i ena änden av ekonomin behöver den stimuleras på något annat sätt om de reformer man genomför ska få legitimitet.

4. Jämlikhet.  Anders Borg argumenterar för att man behöver skydda svaga grupper i samhället när man genomför refoirmer. Han säger att om utrymme frigörs i budgeten ska de satsas på lättnader för dem med lägst inkomster. Borg citerar tidningen the Economist.

”According to an almost proverbial saying from an editorial in The Economist: elections are decided when either responsible broadly working class groups can’t stand voting for irresponsible left-wing policies, or the compassionate middle class cannot stand further increases in income inequality.”

5. Strukturreformerna ska gynna entreprenörskap och företagande och nya tillväxtbranscher. Borg varnar för att det är lätt hänt att politik gynnar särintressen:

”There is always a risk that policy proposals, particularly if influenced by special interest groups, will only benefit existing and sometimes stagnating companies, rather than driving the creation of new and dynamic ones.”

Så varför, frågar sig Anders Borg, är han inte finansminister längre?

Borgs egen slutsats är att hans regering begick ett antal stora misstag. I korthet följande:

1) Alliansen hade inget reformprogram för sin andra mandatperiod-

2) De glömde Keynes och stimulerade ekonomin för lite 2011 och 2012.

3) De satt i alldeles för många möten med LO och Svenskt Näringsliv i stället för att skrota LAS.

Som Borg skriver:

”It is, all in all, clear that we committed a couple of serious mistakes. First of all we didn’t front load. Instead, we actually back loaded the reforms, so implementation was back-to-back with the election.

Furthermore, we forgot about the importance of Keynes. Demand-side stimulus was too weak; we should have accepted larger deficits in 2011 and 2012, given all the supply-side reforms and the ongoing crises in the Eurozone.

We also made a third mistake: we didn’t keep it simple. To deal with youth unemployment and the problem of integrating immigrants, the government entered long negotiations with partners on the labour market. After some 250 meetings and no results, the conclusion are clear. The unions will not voluntarily create a youth apprentice system because that would imply lowering entry wages for young people. There is no willingness among union leaders to accept more flexible hiring rules, which is essential if we are to improve resources to re-educate people and ensure they have the skills needed for tomorrow’s job market.”

Några snabba funderingar:

1. Jämlikheten.

Anders Borg nämner sammanhållning som en av de avgörande faktorerna för att få folklig uppslutning för ett reformporgram. Men han nämner inte den ökande ojämlikheten i analysen av vad som gick fel för Alliansen utan verkar leva i uppfattningen att denna punkt snarare talar till deras fördel.

Detta tror jag är gravt missvisande. Troligen säger analysen mer om Borgs självbild än något annat.

Den stora diskussion om ökande inkomstklyftor, barnfattigdom och hur regeringens politik faktiskt slog var i själva verket ett mycket stort problem för Alliansen 2012-2014. För att återkoppla till Borgs Economist-citat så var nog just det här som avgjorde valet 2014: ”the compassionate middle class cannot stand further increases in income inequality”

 2. Smart med ”Front loading”.

Borg har helt rätt i att stora och svåra reformer bör komma i början av en mandatperiod. Debatten om Alliansens slakt av a-kassa och sjukförsäkring var ohyggligt svår för regeringen i början av den första mandatperioden. Men till 2010 var diskussionen över, och Borg kunde prata Greklandskris mer eller mindre hela valrörelsen. Om man jämför med regeringen Löfven, så kan man konstatera att de rödgröna inte har använt sin första budget på det här sättet. Sista chansen att genomföra kännbara och impopulära beslut (som skattehöjningar) kommer sannolikt i höst.

3. Radikal omsvängning.

Det allra mest intressanta i Borgs text är den här slutsatsen:

”It was clearly a fatal mistake to not move forward with reforms to employment protection legislation and other measures to increase labour market flexibility. This is the most obvious reason the government lost the election in 2014.”

Anders Borg sålde sig själv till svenska väljare som en ny slags moderat. Han sade sig stå upp för den svenska modellen, och ansåg (i likhet med de flesta arbetsmarknadsekonomer) att partssystemet, LAS och den relativa tryggheten på svensk arbetsmarknad inte var ett hinder för tillväxt och jobb.

I den här texten gör han en radikal omsvängning. Här ångrar Borg att han satte sig i trassliga förhandlingar med fack och arbetsgivare där han inte kunde bestämma allting och som han inte klarade att ta i hamn. I stället borde han ha fört klassisk moderatpolitik: försämrad anställningstrygghet.

Kanske säger detta något om vilken slags ekonomisk politik Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning kommer föra.

I så fall är vi tillbaka till en klassisk konflikt mellan höger och vänster, där de senaste årens relativa konsensus om vikten av att värna den svenska modellen på arbetsmarknaden är historia.

4. Det parlamentariska läget.

Slutligen är det intressant att Borg inte över huvud taget reflekterar över att det parlamentiska läget var ett problem för Alliansen under deras andra mandatperiod. Borg ångrar att han inte lade fler förslag för ökad otrygghet på arbetsmarknaden. Men han svarar inte på den rätt avgörande frågan om hur han hade tänkt lotsa ett sådant program genom riksdagen.

5. Hur gick det?

Anders Borg erkänner ett antal misstag. Men slutsatsen blir ändå att han lämnade en stark och växande ekonomi efter sig. Så har bilden varit. Men jag skulle hävda att det inte ännu är avgjort vilket Anders Borgs eftermäle egentligen blir. En alternativ verklighetsbeskrivning finns till exempel här.

Sedan några timmar cirkulerar ett brev på Twitter där det framgår att Försvarsmakten portats från nationaldagsfirandet i Umeå.

– Det var en magkänsla. Tyvärr är det ju så att många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden, säger Lillemor Elfgren, som är programsamordnare på Västerbottens museum som tillsammans med Umeå kommun står för arrangemanget.

Det som hänt är fel på så många plan.

Försvaret är en viktig del av Sverige och (även om det låter pompöst) faktiskt den yttersta garanten för vår frihet och oberoende.

I detta nu tjänstgör en stor mängd svenska runt om i världen för att bidra till fred och skydda mänskliga rättigheter. Inte minst i den stora FN-insatsen i det krigshärjade Mali.

Självklart har försvaret en given plats när vi firar nationaldag.

Men beslutet i Umeå speglar också en konstig uppdelning i invandrade svenskar och andra. Varför skulle just de Umeå kallar ”nya svenskar” tycka si eller så?

Försvarsmakten är till för alla i vårt land. Och de som tjänstgör som soldater och sjömän kommer från hela samhället och från alla olika bakgrunder. Det är något vi ska vara glada för.

Umeås beslut är i sak väldigt konstigt och motiveringen är ännu konstigare.

Gör om.