Inlägg av Karin Pettersson

Politisk chefredaktör, Aftonbladet

Vi måste börja lyssna på kvinnohatarna

av Karin Pettersson

Jag erkänner. Jag har varit med och konstruerat en åsiktskorridor. Jag har hånat och avfärdat människors djupt kända oro. Jag har inte tagit den på allvar.

Jag har de senaste veckorna gått igenom min mejlkorg och har nu konstaterat att ja, det finns en stor klyfta, ett slukhål mellan eliten och folket.

Sanningen är denna: svenska folket – eller i alla fall många av mina läsare – hatar kvinnor. Det verkar vara ett djupt känt hat, och det är dags att vi tar detta hat på allvar. Politikerna måste anpassa sin politik och retorik till hatet, och vi ledarskribenter måste ge hatet en röst. Det kanske även behövs ett parti som verkligen kanaliserar detta hat som tar sig så många uttryck.

Nej, jag menar självklart inte allvar. Jag tänker inte alls anpassa mig till kvinnohatet som levereras till mig via mejlkorgen dagligen. Jag försöker bara beskriva den metod som Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus börjat använda sig av i sitt värv.

Expressens ledarsida har de senaste åren envist drivit tesen att välfärdsstat och invandring inte går ihop. I detta grumliga resonemang får man uppenbarligen medhåll från många läsare, som flitigt mejlar Ann-Charlotte Marteus.

Marteus ångrar nu över att hon inte tidigare anpassat sina åsikter till dessa läsare. Hon talar om den avgrundsdjupa klyftan mellan ”politiker och medier” å ena sidan och ”vanliga medborgare” å andra sidan. Hon skäms och gråter ut.

Statsvetarna Daniele Albertazzi and Duncan McDonnell har definierat populism som ”en ideologi som ställer ett homogent och dygdigt folk mot en elit och farliga ”andra” som tillsammans försöker beröva detta folk dess rättigheter, värderingar, framgång, identitet och röst”.

Men ”folket” är inte alls någon homogen massa med gemensamma åsikter, som går att uttolka. ”Eliten” är inte automatiskt verklighetsfrånvänd.

Ändå är det i precis i denna djupt obehagliga tankefigur som Marteus texter bottnar.

Resonemanget lämnar mig dessutom med en radda frågor.

För det första: Vad fan är en ledarskribent till för? Är det att vara en megafon för ett snävt urval av mejlskribenter, eller är det att stå upp för egna värderingar?

För det andra: Vad är egentligen Marteus svar på denna oro hon nu börjat känna in så starkt? Stängda gränser? Höjda skatter? Sänkta löner? Det får man inget svar på. Det viktiga är att lufta oron, vidga åsiktskorridoren, krama rädslan.

För det tredje, och kanske viktigaste: I Marteus omsorg om sina bekymrade mejlare, glömmer hon något väsentligt.

Samma vecka som Marteus publicerar sin andra krönika om åsiktskorridoren, meddelar författaren och journalisten Alexandra Pascalidou att hon överväger att sluta sitt jobb på Ring P1. Hon gör det efter att ha tagit emot flodvågor av hot och rasistiska tillmälen.

Det är bara det senaste exemplet på det hat som nu ökar i vårt land. Mot judar, mot muslimer. Mot kvinnor och invandrare. Ord som inte hade kunnat sägas för ett par år sedan sägs hela tiden i dag.

Just nu går värderingsförskjutningen extremt snabbt, och detta är resultatet.

Som Malin Ullgren skrev i Dagens Nyheter i dag apropå Pascalidous framtvingade beslut:

”Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ’förtigs’, ’inte släpps fram’. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen.”

Ullgren fortsätter:

”I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ’folk’ där ute någonstans, vars åsikter ’måste tas på allvar’. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ’Folket’ har talat.”

Det är lätt att klaga på en åsiktskorridor när man själv slipper betala priset för vad som händer när den rasar.

Det Marteus avfärdar som åsiktskorridor är i själva verket civilisation. Den fernissa som får oss att undvika att bete oss som svin mot varandra. Och det ingår i allas vårt uppdrag – folkets, elitens, ledarskribenternas – att se till att vårt offentliga samtal bottnar i anständighet.

Det är lätt att ha humanistiska värderingar när tillväxten är god, arbetslösheten låg och det är fred i världen. Men det är ju nu det blåser.

Det är nu ditt motstånd hade behövts, Ann-Charlotte Marteus.

Inte dina krokodiltårar.

 

Tomma hattar skramlar mest

av Karin Pettersson

Avpixlat är landets ledande rasistiska hatsajt. Sajten har bland annat lagt ut adress och länkar till Facebooksidor till barn som deltagit i antirasistiska aktioner. Man har systematiskt bidragit till hetsen mot journalister genom att lägga ut hemadresser med uppmaningar till hembesök.

Bland annat mina medarbetare har varit hårt ansatta.

Russia Today är Kremls språkrör, en bärande del i det ryska informationskriget.

Dessa två publikationer finner idag DN:s ledarsida det lämpligt att jämföra med en sajt som jag har varit med och startat, Politism.

Det är lika delar skamligt och patetiskt.

Politism är inte, och utger sig inte för att vara en nyhetssajt. Det är en opinionssajt med en tydlig åsiktsdeklaration. Sajten står för jämlikhet, jämställdhet och antirasism. Initiativet till sajten kommer från Aftonbladets ledarredaktion och satsningen finansieras delvis av LO.

Syftet är att försöka nå en ung målgrupp med ett delvis nytt tilltal och utifrån tydliga, klart deklarerade, värderingar. Detta är en målgrupp som idag de traditionella ledarsidorna har svårt att nå.

Idag uppmanar exempelvis Politism socialdemokrater att protestera mot Stefan Löfvens hållning när det gäller Saudiarabien, diskuterar förbud mot hämndporr och hur rika länder kan undvika att investera i aktiviteter som förstör klimatet. Nyligen lanserades det nya projektet Politism X, som skriver om nöje, mode och populärkultur med en samhällskritisk och feministisk ingång.

Dagens Nyheters ledarsida är sedan Peter Wolodarski lämnade sidan ett mer eller mindre havererat projekt. I stället för att stå upp för tidningens uttalade mål om att verka i ”humanistisk upplysningstradition, för tolerans och demokrati och för en fri ekonomi” ägnar man sig åt att relativisera barnmisshandel, och har på ett år svängt 180 grader i frågan om synen på öppenhet och flyktingmottagande.

Troligen skriver DN:s ledarsida så här mest för att få klick. Om Erik Helmerson på riktigt hade tyckt det var viktigt att motverka det som Avpixlat och Russia Today står för hade han helt enkelt inte skrivit som han gör.

 

 

PM Nilsson trampar fel

av Karin Pettersson

Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson skrev i måndags en linjetext om att det är viktigt att näringslivet nu aktivt börjar närma sig SD.

För att komma från en ledande liberal ledarsida är det ett häpnadsväckande resonemang, och jag svarade i går här:

Idag tar PM Nilsson till ett klassiskt debattknep – han skriver en ny text där han låtsas som att debatten handlar om något annat än det han blev kritiserad för. I går presenterade han en strategi för hur näringslivet ska bidra till att normalisera SD och göra dem till en del av ett borgerligt regeringsunderlag.

I dag försöker han ducka kritik genom att slå tillbaka.

PM Nilsson skriver i sin text att ”Aftonbladet inte särbehandlar SD”.  Vilket på något sätt skulle ge carte blance till hans egen normaliseringsstrategi.

Problemet är att PM Nilsson inte kunde ha mer fel.

Aftonbladet bjuder självklart in SD till partiledardebatter och publicerar deras debattartiklar. SD är ett riksdagsparti och måste granskas och rapporteras om som alla andra. Det ingår i det journalistiska uppdraget.

Men Aftonbladet har mycket tydligt markerat mot SD på redaktionell plats genom den fleråriga kampanjen ”Vi gillar olika”. Dessutom har Aftonbladet av principiella skäl sagt nej till annonser från SD. Aftonbladets journalistik finansieras inte med SD-pengar.

Det är en oerhört stark markering.

SD är här, antagligen för att stanna. De är ett stort parti. Men vi väljer nu om de också ska få inflytande över politiken.

Därför är det så allvarligt att PM Nilsson i denna fråga trampar helt fel.

 

Annie Lööf kommer köra fler fulknep

av Karin Pettersson

Dagens snackis är att Stefan Löfven inte ville ta emot en utskrift av Energimyndighetens prognos i debatten igår. När Lööf gick fram till honom för att lämna över den puffade han bort pappren och sa irriterat att han läst den mer än henne.

Det skulle han inte gjort, han borde tagit emot pappersbunten och sedan fortsatt prata om sin politik.

Att lämna över diverse papper och skrika ”läs på” är ett ganska vanligt knep bland de politiska ungdomsförbunden. Traditionen att ha med sig saker och vifta med i debatter har denna valrörelse spridit sig även till partiledardebatterna.

I tidigare valrörelser har det varit mer regel än undantag att debattörer från ungdomsförbunden haft med sig utskrifter av lagar, EU-fördrag, böcker och ”hemliga rapporter” att vifta med. De som lyssnade blev kanske inte mycket klokare men att ha med sig ett papper och skrika ”läs på” till motståndaren är en väl etablerad härskarteknik. På båda sidor.

Nu använde alltså Annie Lööf detta mot Stefan Löfven. Han var uppenbarligen oförberedd vilken inte är så konstigt eftersom han inte har sin bakgrund i de politiska ungdomsförbunden.

Samtidigt var det som hände på ett sätt förväntat. De fyra borgerliga partiledarna har försökt tråka Löfven om kärnkraften från dag ett. Poängen med detta är självfallet att provocera tills man får en reaktion, vilken man tillslut fick. Annie Lööf var också mycket riktigt borgerlighetens hjälte på Twitter igår.

Något nytt bus kommer hända i partiledardebatten i SVT även ikväll, precis som i varje tidigare debatt. Förhoppningsvis är Stefan Löfven bättre förberedd denna gång.

Stämningen just nu är uppjagad. Enligt United Minds idag ligger de borgerliga under med 6 procent, och gapet ökar. Rapporteringen blir i det närmaste hysterisk och borgerligheten är desperat. Då får den här typen av saker stort utrymme.

Samtidigt ska man nog inte överdriva effekten i väljarkåren. Detta har varit en smutsig valrörelse från dag ett och de flesta är nog hjärtligt trötta på sånt här.

Karin Pettersson

Aftonbladets ledarskribentutbildning – andra säsongen

av Karin Pettersson

För ett år sedan drog vi igång den första omgången av Aftonbladets ledarskribentutbildning, #ledarskriv.

Tanken var att hjälpa till att stötta och utbilda en ny generation fria opinionsbildare med hjärtat till vänster.

Elva fantastiska personer valdes ut av 79 sökande. Över 100 texter skrevs och publicerades. Det blev succé.

Här kan man läsa mer om vilka som gick utbildningen förra året och vad de åstadkom.

Nu är det dags för en ny säsong. Nedan hittar du mer information om utbildningen, och hur man söker.

Om #ledarskriv

Utbildningen syftar till att ge fler personer verktyg och nätverk för progressiv opinionsbildning. Den ger också nyttiga kunskaper och erfarenheter för den som i framtiden vill arbeta som exempelvis ledarskribent.

Aftonbladets ledarredaktion står för innehåll och upplägg. Utbildningen genomförs i samarbete med Campus Bommersvik och ett antal ledarredaktioner runt om i landet.

Utbildningen omfattar två helginternat under hösten med teoripass och praktiska skrivövningar. Under våren följer två praktikperioder om två veckor vardera på s-märkta eller rödgröna redaktioner. Där får man prova att skriva texter under handledning. Alla moment i utbildningen är obligatoriska.

Vem kan söka och hur ska man ha råd?

Du som söker ska vara mellan 21 och 30 år, och ha relevant utbildning och/eller erfarenhet. Det kan handla om journalisterfarenheter, aktivt bloggande eller annan skrivvana.

Utbildningen är avgiftsfri för dem som deltar, och ersättning enligt SJF:s praktikavtal utgår under praktikperioderna.

Rekryteringen sker genom en öppen ansökningsprocess, där alla är välkomna att söka.

Vem finansierar #ledarskriv?

De större redaktioner som deltar står för praktikersättningen för sina praktikanter. I övrigt finansieras satsningen av LO.

Hur ansöker jag?

Ansökningsformuläret hittar du här.

Sista ansökningsdatum är 1 oktober.

Om du har praktiska frågor om utbildningen kan du höra dig till carina.persson@bommersvik.se.

Stolthet och glädje över #ledarskriv

av Karin Pettersson

Jag är så enormt stolt över utbildningen för ledarskribenter som avslutades förra veckan.

Det hela startade som en idé inspirerad av de initiativ som finns på högerkanten: Stureakademin, Liberala Nyhetsbyråns och Svenska Nyhetsbyråns utbildningar för ledarskribenter.

Tanken var att Aftonbladets ledarredaktion, som den största i landet med S-profil, skulle kunna arrangera ett utbildningsprogram. Vi ville hjälpa till att stötta och utbilda en ny generation fria opinionsbildare med hjärtat till vänster.

Aftonbladets ledarredaktion har stått för innehållet: valt ut vilka moment som skulle ingå, bjudit in föreläsare, coachat, hållit kurspass och hjälpt till. Det praktiska har skötts av utbildningsföretaget Campus Bommersvik, finansieringen har LO stått för.

Men det viktigaste har varit möjligheten att få jobba med text på riktiga redaktioner. Vi  knöt ihop oss med nio socialdemokratiska och progressiva ledarsidor i allt från Norrländska socialdemokraten till Arbetet och Dagens Arena. Där ordnades praktikplatser med riktigt bra handledning.

Elva fantastiska personer valdes ut av 79 sökande – de flesta mycket kvalificerade. Utbildningen bestod av två utbildningshelger, hemuppgifter där deltagarna tilldelades varsin textcoach och två praktikplatser à två veckor vardera samt en avslutningsdag. Nio personer avslutade utbildningen förra veckan.

Och de har gjort ett sådant enormt bra jobb. Under den sista utbildningsdagen förra veckan gick vi igenom en text per deltagare som de själva valt ut. Det är bara ett litet axplock av en enorm produktion – över 100 texter har skrivits och publicerats under utbildningens gång.

Läs gärna detta axplock, som ger en bra bild av vad utbildningen bidragit med i det offentliga samtalet. Det är texter om antirasism, om arbetsvillkor, om kvinnors rättigheter och jämlikhet.

Agneta Berge åkte till Jönköping när nazisterns marscherade och skrev den här texten för Aftonbladets ledarsida.

Torun Carrfors använde sin egen yrkeserfarenhet och skrev en annorlunda text om debatten om vinster i välfärden för Politism.

Lisa Gemmel skrev en tung genomgång på Dagens Arena av varför kampen för rätten till abort är viktig att föra på EU-nivå.

Anna Herdy förklarade i Kommunalarbetaren varför unga kvinnor i Sverige oroar sig för pensionen.

Tanvir Mansur skrev personligt om textilarbetarna i Bangladesh för Dagens Arbete.

Linnea Swedenmark satt i aulan i Uppsala när Reinfeldt försvarade förslaget om sänkta studiemedel och skrev om det på Aftonbladets ledarsida.

Måns Wadensjö tillbringade en månad i Luleå och skrev sin första dag på Norrländska Socialdemokraten denna underbara text om att upptäcka en ny del av Sverige.

Anna Westberg mötte meningsmotståndaren Lars Beckman och skrev en ljuvlig intervju i Arbetarbladet.

Nils Westlings tog sig an bristen på jämställdhet i partiledardebatten på Östrans ledarsida

Som sagt, läs gärna och förstå varför det är lätt att känna sig stolt.

Och varför det känns så enormt roligt att utbildningen i höst kommer att få möjlighet att fortsätta med en ny kull opinionsskribenter med hjärtat till vänster.

 

Rasa mot PM Nilsson och Carl Bildt i stället

av Karin Pettersson

I går skrev jag en ledare om att det kan finnas anledning att vara orolig för en smutsig valrörelse från Moderaternas sida, och om regeringsfrågan.

Detta dels utifrån det faktum att Alliansen inte presenterat tillstymmelse för ny politik för nästa mandatperiod, utan ägnar sin tid att att svartmåla sina motståndare och jämföra de rödgröna partiernas förslag med ”länder nere i Europa” (läs Grekland). Se till exempel senaste Agenda-intervjun med Fredrik Reinfeldt så förstår ni vad jag menar. Men också mot bakgrund av den taktik partiet använde sig av 2006 och 2010, där karaktärsmord av Göran Persson och Mona Sahlin var bärande element i kampanjen.

Fredrik Reinfeldt vill göra attacker mot Miljöpartiet i allmänhet och regeringsduglighet i synnerhet till huvudpoänger i valrörelsen. Idén är att på så sätt skrämma borgerliga väljare tillbaka till Alliansen.

Eftersom Reinfeldt själv anser att regeringsduglighet är så viktigt, tyckte jag att det var värt att påminna om det faktum att Fredrik Reinfeldt själv, till skillnad från Stefan Löfven, inte har presenterat någon idé för hur han ska regera landet. Löfven har sagt att han kan tänka sig att söka stöd över blockgränsen om S och MP får under 50 procent av rösterna. Reinfeldt har sagt att Alliansen – som idag samlar knappt 37 procent av väljarna– är hans enda alternativ.

Samtidigt finns en vanföreställning om att Reinfeldt lovat att släppa fram en rödgrön regering om Alliansen blir det mindre blocket. Men det är inte sant. Vad Reinfeldt sagt är att han gör det på ett villkor – om Stefan Löfven släpper in Vänsterpartiet i regeringen.

Det är en helt annan sak, och långt ifrån något tydligt löfte om att störst block bör få bilda regering.

Inom högern har man under det senaste året börjat argumentera för att Reinfeldt skulle kunna regera vidare även om Alliansens väljarstöd blir mindre än de rödgrönas – vilket i praktiken skulle innebära att Reinfeldt skulle behöva aktivt stöd av SD. Så sent som förra veckan målade Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson upp detta som ett troligt – och helt okontroversiellt – scenario.

Alliansen regerar i minoritet och kan fortsätta med det om alliansen plus SD når över 50 procent eftersom SD oftast röstar med allianspartierna”, skrev PM Nilsson.

Texten hyllades av tunga borgerliga röster.

Läsvärt om valet inför i höst”, twittrade utrikesminister Carl Bildt och tipsade sina följare om texten.

Ibland tror jag att PM Nilsson är den enda journalist som begriper hur opinionsläget faktiskt ser ut, mycket bra analys”, skrev Timbros vd Markus Uvell.

Väldigt många på högerkanten blev i igår jättearga på min text, som de hävdade var ”guilt by association”. Kan man tänka sig, jag såg inte en enda sådan anklagelse mot PM Nilsson förra veckan.

Det är jättebra att många är upprörda över tanken att Alliansen skulle kunna tänka sig att regera vidare med aktivt stöd av SD hellre än att släppa fram ett större rödgrönt block

Men den ilskan borde i så fall riktas mot opinionsbildare på högerkanten som har börjat diskutera ett sådant scenario, och mot Carl Bildt, som hyllar analysen. Inte mot en S-märkt ledarsida som återger diskussionen och tydligt tar avstånd från den.

Det finns en anledning till att ledande politiker och opinionsbildare i alla lägen bör vara extremt tydliga med att SD inte bör få något politiskt inflytande. Det är för att partiet är rasistiskt. Och för att det inte finns någon naturlag som gör att Sverige inte kommer bli som Danmark. Det enda som finns är människor som väljer att stå i vägen.

Fredrik Reinfeldt själv har varit mycket tydlig med att ta avstånd från SD.

Men faktum kvarstår: han vill göra regeringsfrågan till huvudkonflikt i en valrörelse där han själv inte presenterat något fungerande alternativ.

Tills han gör det vore det nog en bra idé för Reinfeldt att sluta försöka skrämma väljarna med Miljöpartiet. Och så länge ledande debattörer på deras egen flank seriöst diskuterar att släppa in SD som stödparti till en borgerlig regering, borde borgerliga twittrare rikta sin upprördhet åt rätt håll.

 

Det är kroppar det handlar om

av Karin Pettersson

Mammor på väg till jobbet, pappor på väg hem. Unga människor som rör sig ute i försommarkvällen. Och så det som inte syns. Under ytan på en del av dessa kroppar en krypande, stigande rädsla.

Min vän säger: du förstår inte hur mycket det betyder för mig när folk protesterar mot rasisterna. När någon säger emot vågar jag gå över torget där de står. Då känns det om jag också har rätt till den här staden.

Frågan är: ska man tyst se på när vänner, medmänniskor, grannar, familjemedlemmar blir allt räddare? Är det civiliserat? Är det solidariskt?

Vi har nu en diskussion om yttrandefrihet för rasister. För mig är den enkel. Alla har rätt att säga vad de vill, så länge de håller sig inom lagens gränser.

Och lika enkelt: människor har alltid rätt att uttrycka sitt missnöje med de åsikterna. Högljutt och med kraft.

Personligen tycker jag till och med att vi inte bara har en rättighet – utan en moralisk skyldighet – att göra just detta.

För låt oss påminna oss om vad detta handlar om:

Sverigedemokraterna är ett parti som inte tycker att mina vänner har samma rätt till detta land som jag. Gång på gång har deras ledande företrädare uttryckt denna åsikt.

Deras retorik piskar upp hat. Det hatet drabbar utan åtskillnad. Mammor på väg till jobbet, pappor på väg till förskolan.

Frågan är: med vad ska vi svara på detta hat?

Vi ska skriva debattartiklar, ledartexter, vi ska diskutera och debattera.

Men jag tror det är viktigt att vi kommer ihåg detta: vi svarar inte bara för att övertyga. Den som hatar blir inte övertygad av argument.

Vi svarar minst lika mycket – kanske mer – för att ställa oss i vägen mellan hatet och de levande kropparna. För att visa solidaritet och säga att det är ett samhälle vi lever i det här. Inte ett akademiskt seminarium.

Att protestera högljutt eller blåsa i en vuvuzela omvänder inga rasister. Det löser inga underliggande samhällsproblem.

Men det skapar ett utrymme att andas för den som är rädd.

Som Kawa Zolfagary skrev i går: Kampen som inte är ett val för mig. Kampen som är ett val för dig.

 

 

 

Bra besked från Löfven om jämställdheten

av Karin Pettersson

En ganska stor del av dagens lördsagsintervju i P1 med Stefan Löfven handlade om hur Fi:s framgångar ska tolkas, och hur Löfven tänker svara på dem.

I intervjun kom S med ett bra besked. Löfven lovade att om S vinner valet och får majoritet i arbetsgivarorganisationen SKL så ska man leverera ett nytt kollektivavtal där rätt till heltid blir normen för kommuner och landsting. Det är smart politik med muskler bakom. Det är ett svar Stefan Löfven har som Fi saknar.

Framför allt är det jättebra att S nu svarar på utmaningen från Fi med vassare policy, snarare än att låtsas som ingenting. (Däremot hade man varit mer trovärdig i frågan om man redan i dag varit en bättre arbetsgivare på fler ställen och uppfyllt det man redan lovat.)

Stefan Löfven fick också frågor om föräldraförsäkringen. Det är obegripligt att S fortfarande svajar i den frågan och inte klart och tydligt kan lova att införa ytterligare en pappamånad under nästa mandatperiod. Ett ojämnt uttag av föräldradagar är ett av de viktigaste hindren för ett mer jämställt arbetsliv, och ett sådant löfte borde vara en självklarhet för S. Löfven fortsätter i stället att prata om en utbyggd jämställdhetsbonus som ett alternativ, ett system som över huvud taget inte fungerat.

Vad Aftonbladets ledarsida skrivit om dessa frågor går att läsa bland annat här, här och här.)

 

 

 

Högerspinn med extra dumstrut

av Karin Pettersson

I lördags gjorde Jens Spendrup bort sig ordentligt i Ekots lördagsintervju. Han sade att det saknades kvinnor med kompetens i det svenska näringslivet.

Många reagerade på detta, från höger till vänster. Till exempel entreprenören Douglas Roos, finansmannen Sven Hagströmer och DI:s ledarsida.

Även jag skrev om det på Aftonbladets ledarsida. Efter det fylldes min mejlkorg med brev från småföretagare som hade hört intervjun och var ledsna och förbannade på den högste företrädaren för den organisation de var medlemmar i.

Där tycker man att diskussionen borde ha slutat.

Men nej. Dumhögerns spinndoktorer hade ett ess i rockärmen. Nämligen det faktum att Aftonbladet har en styrelse med kraftig överrepresentation av män.

Därmed, verkade man mena, hade ingen på Aftonbladet rätt att kritisera Spendrup.

Vad man då uppenbarligen  inte förstår är att mansdominansen i Aftonbladets styrelse är en illustration på problemet, inte tvärtom. Det är för att det ser ut så här som Sverige behöver företrädare för Svenskt Näringsliv som förstår frågan och tar den på allvar. Samt en lag om kvotering, om ni frågar mig.

Det faktum att Aftonbladet, liksom de flesta stora företag i Sverige har mycket kvar att göra när det gäller både jämställdhet, mångfald och arbetsmiljöarbete kan inte – får inte! – hindra oss från att skriva om dessa frågor. Detsamma gäller självklart för exempelvis Dagens Nyheter, vilket Peter Wolodarski borde ha tänkt på innan han satte på sig dumstruten i nyhetspanelen i SVT i morse. 

Bristen av kvinnor på ledande poster i näringslivet är ett stort problem. Av rättviseskäl, framför allt. Men också eftersom det innebär att Sverige inte lyckas ta vara på de talanger vi har. Jag kan inte för mitt liv begripa varför debattörer på högerkanten inte ägnar sin tid åt att diskutera orsaker och möjliga åtgärder till detta i stället.

På Aftonbladets ledarsida har vi tidigare varit extremt tydliga i vår kritik av exempelvis LO och Socialdemokraterna för brister i synen på jämställdhet. Det vore välgörande för samhällsdebatten om högerdebattörer klarade att göra detsamma.

Vi förstår att det är mysigt där inne på punschverandan. Men utifrån ser ni bara larviga ut.

Sida 2 av 5
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB