Liberala Ungdomsförbundet har nu lyft fram folkpartiets gamla förslag från valrörelsen 2002 om att införa ett språktest för nya medborgare. Men när LUF-ordföranden i Borås skulle testas själv kuggade hon provet. Av naturliga skäl blev hon nervös, vilket man naturligtvis även skulle vara om ens medborgarskap stod på prov.

Kanske är det där med integration, språk och hemmahörande dessutom rentav lite mer komplicerat än ordklasser. 

Lord Tebbit, den brittiska konservative politikern, föreslog 1990 ett så kallat Cricket-test. Enligt honom skulle måttet på om en invandrare integrerats i det brittiska samhället vara huruvida denna person hejade på England i Cricket istället för sitt hemland.

Tebbit menade för några år sedan att om folk bara lyssnat på honom hade bombdåden i London 2005 aldrig skett.

Nobelpristagaren Amartya Sen refererade historien i sin bok Identity and Violence. Han funderade över att om nu Al-Qaida kan lära folk att göra bomber så kanske de även kan lära folk att fuska på ett Cricket-test. Å andra sidan har Cricket-testet onekligen fördelar gällande att det är enkelt: ”Heja på det brittiska cricketlaget och varsågod du är integrerad!”

Problemet är väl att det kanske är lite väl enkelt. Integration kanske är lite svårare.

Det kanske rentav kräver politik.

De fasansfulla terrordåden i Norge har uppfyllt nästan all vår tid här på ledarredaktionen de senaste elva dagarna. När en terrorist försöker utradera nästa generations ledare i arbeiderpartiet genom en massaker på ett ungdomsläger, är det ett politiskt attentat riktat mot en mycket specifik grupp och de politiska idéer som de tror på.

Precis som alla andra har vi försökt förstå det ofattbara. De värderingar som ungdomarna på AUF:s läger trodde på och blev attackerade för är dessutom värderingar som vi som oberoende socialdemokratisk ledarsida tror på. Människors lika värde, ett mångkulturellt samhälle och solidaritet över gränserna.

Vi har rapporterat på plats från Oslo och skrivit analyser och krönikor från Stockholm. Detta är en liten sammanställning av våra texter.  Som ni ser av bilden ämnar vi fortsätta driva frågorna. 

Samma natt som terrordåden inträffade skrev vi denna huvudledare. Sedan rapporterade vi på plats från Oslo om vikten av att inte kapitulera för extremismen och att konspirationsteorierna och lögnerna i det främlingsfientliga bakgrundsbruset spelar roll.

Vi skrev även mer personligt om stämningen i staden. 

Daniel Swedin skrev i ”En fascism för vår tid” om hur en ny sorts högerextremism har ökat i styrka. Den har lite med nazism att göra: rashat har ersatts av kulturhat.

Daniel skrev också från ljusmanifestationen på Sergels torg i Stockholm i fredags om att död inte tystar engagemanget. Breivik kommer att få ”skörda en demokratins, toleransens och solidaritetens storm.”

Björn Fridén skrev om främlingsfientliga och rasistiska miljöer på Internet. Hatet kan växa i en miljö bland likar: radikalisering, paranoia och konspirationsteorier kan gro utan att någon påpekar att det är vansinnigt. 

Anders Lindberg skrev om hatretoriken. Att även om Anders Behring Breivik naturligtvis ensam är ansvarig för sina handlingar kan de inte förstås om man inte förstår det politiska klimat i vilket de utförts. 

Bästa sättet att hedra de som dog är att förändra det politiska klimat som gjorde hatet möjligt.

Anders skrev även i ett mer personligt blogginlägg om sina kontakter med AUF och att politiska mord faktiskt handlar om politik. 

Utöver detta har jag skrivit om terrorn utifrån hur språket och politiken alltmer förgiftas över hela Europa. Och vi har även diskuterat påståendet om att Breivik var en ”ensam galning” utifrån forskning om terrorism och underrättelsetjänstrapporter.

Vi publicerade också ett personporträtt av den med rätta hyllade norske statsministern Jens Stoltenberg: ”Den ovillige landsfadern”

Katrine Kielos

Idag börjar Stockholm Pride. Här är några relaterade lästips från oss på ledarsidan: 

Åsa Petersens ledare från förra året om hur priderörelsen kämpar och slås ner i länder som varken respekterar människovärde eller mötesfrihet. 

New York Times reportage om den märkliga koalition som ledde till att homosexuella fick rätt att gifta sig i New York i år. 

New Statesmans visserligen fyra år gamla men fortfarande läsvärda tema-nummer. 

En annan intressant text av Åsa Petersen om hur hbt-personer diskrimineras i vården. 

MS Magazines hoppfulla text om att i år kan bli året vi ser tillbaka på som tiden när det vände. 

Jag är nyss hemkommen från Oslo och mycket trött. Vill bara kort förtydliga gällande en detalj som diskuterats i bloggvärlden.

Peter Santesson kopplar i ett mycket långt inlägg ihop en diskussion från tidigare i somras där Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg lyft fram den rasistiska tankefiguren i att förklara brott med kulturella faktorer. Då gällde det en diskussion om invandrare var mer brottsbenägna. Santesson gissar utifrån detta sig fram till att Lindberg därför nog också menar att bara individers psyke och materiella situation kan förklara brott.

Santesson menar utifrån sina fria spekulationer om vilka som är Aftonbladets åsikter att det därför blir ologiskt att vi nu diskuterar terrordådet i Norge i dess politiska kontext. Enligt Santesson är Anders Lindberg ju emot alla icke individuella förklaringar till brott. Detta har Lindberg aldrig sagt eller skrivit.

Aftonbladets ledarsida har kritiserat tankefiguren att vissa kulturer är mer brottsbenägna. Hade det figurerat den typen av förklaringar i debatten om helgens terrordåd, då hade vi kritiserat dem med. Men ingen tror i detta fall att mördaren gjorde vad han gjorde eftersom han var norrman. Eller att norsk kultur skulle vara särskilt våldsbenägen. Vilket den naturligtvis inte är.

Islamistisk terror är politiskt motiverad, precis som helgens terrordåd var politiskt motiverat. Att bekämpa extremistiska gruppers ideologier är en central komponent i modern strategi för kontraterrorism, vilket är vad Aftonbladets ledarsida har skrivit om.

Detta är svåra och tunga dagar och att fastna i någon diskussion om den här typen detalj är naturligtvis helt fruktlöst.

Vi vill bara kort korrigera ett uppenbart missförstånd.

Katrine Kielos

Centern brukar kalla sig själv för ”Alliansens gröna röst”. Men när valberedningen igår presenterade sina tre kandidater till ny ordförande pratades det inte särskilt mycket miljö. Doldisen Anders W Jonsson lyfte dock fram sin bakgrund som barnläkare och berättade hur den har påverkat honom politiskt.

Nu visar det sig emellertid att en av Jonssons politiska insatser består av lobbying för dioxin: Ett gift som kan leda till beteendestörningar och påverka hjärnan, nervsystemet , immunförsvaret, fortplantningsförmågan samt orsaka cancer.

Centern – Alliansens giftiga röst?

Aftonbladets ledarsida storsatsade i år under politikerveckan i Almedalen. Nu är vi tillbaka i Stockholm, trötta men ganska glada över att slippa dela badrum med varandra. En vecka räcker. Men vilket gensvar vi fick på våra texter! Här är höjdpunkterna: 

– Anders Lindberg skrev veckans mest diskuterade huvudledare av samtliga svenska ledarsidor. ”Snälla, sluta SD-flörta nu” om att borgerligheten måste börja hålla rent åt höger. Studio Ett i P1 gjorde sedan ett helt inslag om ledaren där Anders bland annat debatterade med tidningen Neo:s Paulina Neuding. 

– Daniel Swedin skrev om hur det borgerliga allianssamarbetet ser ut att rämna under trycket av idéfattigdom och brist på vettigt regeringsunderlag och hur detta skapar en öppning för Socialdemokraterna. Daniel förklarade även varför Lars Ohly är den siste actionhjälten och var ansvarig för vårt uppskattade twittrande från partiledartalen. 

– Björn Fridén skrev om Reinfeldts tal. Och hans text blev den överlägset mest kommenterade på hela aftonbladet.se den dagen. Björn fick även en exklusiv intervju med Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Tommy Waidelich om hur han vann Almedalens traditionella DJ-battle mot Moderaterna. 

– Varje kväll skrev vi snabbanalyser av partiledarnas tal som blev mycket lästa och diskuterade. Folk stoppade oss på stan och sa att snabbanalyserna var något av det bästa vi gjort. Så, här kan ni läsa om varför statsministern tror att man blir visionär bara för att man pratar om rymden, hur Jan Björklund har svårt att fylla ut talartiden i brist på kärnkraft, kärnämnen och kärnvapen och hur det egentligen kom sig att miljöpartiet knappt pratade om miljö. 

– Det var dock inte bara själva talen som vi tog på största politiska allvar. Även partiernas underhållning innan skrev vi politiska analyser av. Här kan ni till exempel läsa Daniel Swedin om hur Socialdemokraterna har gått från att vara landets mesta hipsterparti till ”Hallelujah me´Håkan” eller varför Moderaterna är de mest kulturbefriade i svensk politik. 

– Varje dag publicerade vi också en lista. Bland höjdpunkterna finns Anders Lindbergs väldigt populära genomgång av ”5 sätt ryssarna kan ta Gotland” med anledning av Jan Björklunds utspel. Eller Björn Fridéns om Juholts olika pressar. 

– Vårt mingel som vi organiserade tillsammans med Arenagruppen innan Juholts tal, blev väldigt välbesökt och uppskattat. Det kommer vi garanterat att göra om! 

Maud Olofsson höll inte ett Almedalen-tal. Maud Olofsson höll ett Oscars-tal. Till Journeys ”Don’t stop believeing” äntrade centerledaren scenen. Den avgående partiledaren grät, tackade partikollegor och pratade om sina föräldrar. När hon gick ner kysste hon sin man så att man osökt kom att tänka på centerns gamla löfte om att RUT-avdraget skulle hjälpa svenska par att ”hålla kärlekslågan levande”.

Det här var tionde gången som Maud Olofsson stod på Almedalens scen. Talet var en nostalgiorgie. Tänk: det var här i Almedalen som Maud först pratade med Bo Lundgren och Alf Svensson om att bilda en allians. Tänk: här togs första bilden på fyra borgerliga partiledare tillsammans. ”Fredrik, Göran och Lars och jag”. De kom hem till Maud och sedan planterade de tallar. ”Det betyder att man tror på framtiden”. Sedan avgick Lars och tallarna har enligt uppgift det ganska jobbigt : Fredrik Reinfeldts har fått sig en törn, Göran Hägglunds ser lite vissen ut och Jan Björklunds har fortfarande inte vuxit i kapp.

Sverige ska inte ha fler storföretag deklarerade sedan Olofsson , vilket kanske inte är särskilt förvånande med tanke på hennes insatser som näringsminister. Det är någonstans vad vi har misstänkt hela tiden. Och eftersom detta var nostalgitimme kunde Maud förstås inte låta bli att påminna om sin gamla vision om att svenskarna skulle ”sluta vara matade fågelungar och istället bli ivriga bävrar”. Många i media fnissade, berättade hon. Och ja, uttrycket ivriga bävrar är på grund av den innebörd det har på engelska även namnet på en stilbildande serie pornografiska filmer om kvinnor som slutar vara matade fågelungar och i stället börjar ha sex med varandra.

Trotsallt gjorde Maud, det som alla borgerliga partiledare borde göra. ”Det är inte invandrarna det är fel på” sa hon och berättade det uppenbara: som att 1 av 4 läkare är födda utomlands. Den svenska välfärden skulle aldrig klara sig utan invandring. Det är självklarheter men i tider när sverigedemokratisk retorik letar sig allt längre in i borgerligheten var det oerhört välkommet.

Maud Olofssons tal

Tema: Hejdå!

Retoriskt knep: tårar, kyssar och nostalgi

Vad hon vill att du ska tänka: visserligen går centern kräftgång i opinionen och har sålt ut det mesta som gjorde partiet unikt, men de har trotsallt suttit i två regeringar tack vare Olofsson.

Vad hon inte vill att du ska tänka: don’t cry for me Argentina

Kärnkraft, kärnvapen, kärnämnen är folkpartiets kärnfulla politiska profil. Bygg kärnkraft, gå med i NATO, och lär eleverna sjunga oxdragarsång och läsa blindkartor precis som när Jan Björklund var liten. Detta skapade en spänd förväntan över om folkpartiledaren i år överhuvudtaget skulle lyckas fylla ut sin talartid i Almedalen.

Kärnkraft kunde han knappast prata om (katastrofen i Fukushima). Skolan kunde han knappast prata om (resultaten faller och segregationen ökar). Skulle han ägna ett helt tal åt Nato? Hur skulle folk stå ut? Folkpartiets fjärde politiska fråga (att Sverige bör gå med i euron) kunde han ju inte riktigt heller gå loss i.

Men Jan Björklund lyckades trots detta utmärkt med att tala i trettiofem minuter.

Socialismen har ”fel, fel, fel” dundrade han och rasade mot dess ytterst uttryck: värnskatten. Den som tvekar om värnskatten bör ”studera den koreanska halvön.”

Folkpartiledaren varnade publiken: ”Nordkorea är idag ett av världens fattigaste länder”. Det var ungefär som när han tidigare under dagen varnade för ett ryskt angrepp mot Gotland ”Tas Gotland i från oss, får vi aldrig ön tillbaka” konstaterade han.

Nej just det.

Men gällande värnskatten undrar man förstås om Björklund även brukar jämföra värnskattförsvararen Anders Borg med Kim Jong Il på regeringssammanträdena. Det är säkert populärt.

Björklund försökte sedan faktiskt prata om skolan. Lite trevande upprepade han 14 år gamla exempel och försökte skylla ifrån sig det faktum att eleverna lär sig allt mindre. Det är sossarnas fel! Trots att Björlund ansvarat för skolpolitiken i fyra och ett halvt år. Det finns gott om exempel på skolsystem i världen som förbättrats kraftigt på fem-sex år. Oavsett världsdel, politiskt system och BNP-nivå. Det vet antagligen Björklund.

Förintelsen och andra världskriget lär oss att vi måste hålla fast i det europeiska perspektivet berättade folkpartiledaren sedan. Vi måste tänka på Europa inte nationella intressen manade han. Sedan gick han direkt över i att rasa mot ”Greker som tycker att medlemskapet betyder att vi andra ska betala för deras missskötta ekonomi”.

Allt som allt mycket konsekvent.

Jan Björklunds tal

Tema: Nordkorea, värnskatt och elaka socialister.

Retoriskt knep: genomskinlig teleprompter samt att stå i princip helt still.

Vad han vill att du ska tänka: att resultaten sjunker i skolan kan faktiskt inte ha något med skolministern att göra.

Vad han inte vill att du ska tänka: är det inte dags för den här killen att avgå snart?

Klyftorna ökar, fattigdomen sprider sig, 350 000 mäniskor är arbetslösa, skattesänkningarna äter barn, vinsterna är privata, skulderna är gemensamma, kvinnor har lägre lön och mindre makt – vi är vänster, so let’s all commit suicide!

Lars Ohly höll onekligen ett klassiskt vänsterpartistiskt tal i Almedalen.

Samtidigt som publiken viskade om att det här nog kunde vara Ohlys sista framträdande på denna scen, försökte vänsterledaren att vara självkritisk. Det gick sådär. Efter att ha målat upp den ounvikliga rörelsen mot elände var Ohly tvungen att ställa den uppenbara frågan: ”men nåt bra måste regeringen ändå ha gjort- de har ju ändå lyckats bli omvalda?” Frågan fick inte något svar. Istället gjorde Ohly konstpaus och gick vidare. Budgetreglerna är ondskefulla slog han fast. Ansvar är istället att spendera pengar man inte har.

Däremot lyckades Ohly vara förvånansvärt EU-positiv för någon som vill gå ur unionen. Vänsterledaren nämnde en skatt på finansiella transaktioner som åtgärd för att tämja finanskapitalet. Och en sådan måste rimligen genomföras på EU-nivå. Minst. Sedan rasade han mot att Danmark har infört gränskontroller. Onekligen ett hårdnackat försvar av Schengen för att komma från en EU-motståndare. Dessutom råder det ingen tvekan om att talet retoriskt var det bästa som hittills hållits under årets upplaga av Almedalen.

Feminismen trycks tillbaka, konstaterade Ohly. Ingen annan tänker göra jobbet, så vi får göra det själva dundrade han och lät inte helt missnöjd med läget. Vänsterpartiet är de sista som härdar ut medan världen går under i ett inferno av RUT-avdrag och privata apotek. ”En till viktig långsiktig reform som ingen annan driver som vi ska driva är 6 timmars arbetsdag” sa Ohly lyckligt. Vänsterpartiet ska ta upp kampen för feminismen. Och kampen mot rasismen. Frågan är bara hur.

”Vi måste bli bättre på att formulera realistiskt visioner för samhället” tyckte Lars Ohly sen.

Just det.

Lars Ohlys tal:

Tema: Vi har rätt, alla andra har fel och just därför förlorar vi val.

Retoriskt knep: spelar med olika nyanser i sin mycket mörka radioröst

Vad han vill att du ska tänka: Sjöstedt? Vilken Sjöstedt?

Vad han inte vill att du ska tänka: han kommer att avgå, han kommer att avgå, han kommer att avgå, han kommer att avgå….

Fredrik Reinfeldt har länge anklagats för att sakna visioner. Jobbskatteavdrag tre, fyra, fem, sex och vad kommer sedan? Sedan valet i höstas är den enda nya idé som Moderaterna presterat Catharina Elmsäter Svärds förslag om att bilar ska få svänga mot rött. Fredrik Reinfeldt försökte i Almedalen bemöta den här kritiken. Statsministern talade om den stora världen. Globaliseringen drar fram, fattigdomen minskar, ungdomar reser sig i arabvärlden, det föds så lite som 2,1 barn per kvinna i över 70 länder, snart finns det 2 miljarder människor över 60.

Statsministern läste i princip högt ur OECD-factbook i tjugo minuter.

Efter tjugofem minuter presenterade han han lösningen: eftersom Reinfeldt inte har några visioner ska han tillsätta en utredning med sig själv som ordförande. Resultatet ska presenteras lagom till 2013. Det är ett förslag som med viss rätt kritiserats sedan det presenterades i morse. Trots det var utredningen det enda konkreta utspelet i statsministerns tal.

Sedan gick Reinfeldt över till att berätta om hotet mot den fantastiska utvecklingen. ”Det finns de som tycker att Domus ska heta Domus” sa han och syftade på Håkan Juholt. Det var ganska roligt. Men sedan fortsatte han med att berätta att samma personer ville tillbaka till ett Sverige där brev till kvinnor adresserades till deras män och uteserveringar var förbjudna. ”Vi möts i valrörelsen” sa statsministern. 

Det finns inget annat sätt att tolka det hela som desperation. Reinfeldt är statsminister i ett land där ekonomin går oerhört bra trots en svår finans och industrikris. Reinfeldt skulle inte behöva utmåla Juholt som någon som vill återinföra 14-tums TV:ar och filmcensur. Visserligen leder Reinfeldt en svag minoritetsregering, och visserligen är det ingen som vet vad Alliansen har för idéer bortom vad de förhandlade fram i Göran Hägglunds trädgård för sex år sedan. Men såhär illa är det faktiskt inte. 

Fredrik Reinfeldts tal

Tema: att människor blir gamla, världen växer och Kina är stort. 

Retoriskt grepp: om folk inte skrattar åt dina skämt, poängtera faktumet tills de skrattar. 

Vad han vill att du ska tänka: den här killen läser minsann The Economist. 

Vad han inte vill att du ska tänka: är han berusad? Vem är det här och vad har han gjort med statsministern? Lost in space?