Fredrik Reinfeldt har länge anklagats för att sakna visioner. Jobbskatteavdrag tre, fyra, fem, sex och vad kommer sedan? Sedan valet i höstas är den enda nya idé som Moderaterna presterat Catharina Elmsäter Svärds förslag om att bilar ska få svänga mot rött. Fredrik Reinfeldt försökte i Almedalen bemöta den här kritiken. Statsministern talade om den stora världen. Globaliseringen drar fram, fattigdomen minskar, ungdomar reser sig i arabvärlden, det föds så lite som 2,1 barn per kvinna i över 70 länder, snart finns det 2 miljarder människor över 60, statsministern läste i princip högt ur OECD-factbook i tjugo minuter.

Delvis var det intressant och Fredrik Reinfeldt är en bra talare. Men det var ett märkligt upplägg.

I brist på visioner pratade statsministern om rymden. Efter tjugofem minuter presenterade han sedan lösningen: eftersom Reinfeldt inte har några visioner ska han tillsätta en utredning med sig själv som ordförande. Resultatet ska presenteras lagom till 2013. Demografi, integration, jämställdhet och miljö ska diskuteras. Staten ska med andra ord ta över den borgerliga idéutvecklingen. Det är ett förslag som med viss rätt kritiserats sedan det presenterades i morse. Trots det var utredningen det enda konkreta utspelet i statsministerns tal.

Sedan gick Reinfeldt över till att berätta om hotet mot den fantastiska utvecklingen. ”Det finns de som tycker att Domus ska heta Domus” sa han och syftade på Håkan Juholt. Det var ganska roligt. Men sedan fortsatte han med att berätta att samma personer ville tillbaka till ett Sverige där brev till kvinnor adresserades till deras män och uteserveringar var förbjudna. Några sådana förslag är mig veterligen aldrig lagda av Socialdemokraterna. Och sedan drog Reinfeldt till med det absolut värsta han kunde tänka sig ”14 tums TV:ar!”.

Sedan var det slut. ”Vi möts i valrörelsen” sa statsministern. 

Det finns inget annat sätt att tolka det hela som desperation. Reinfeldt är statsminister i ett land där ekonomin går oerhört bra trots en svår finans och industrikris. Reinfeldt skulle inte behöva utmåla Håkan Juholt som någon som vill återinföra 14-tums TV:ar, filmcensur och förbjuda allt som är roligt. Att Reinfeldt väljer att  göra det är ett anmärkningsvärt svaghetstecken. Visserligen leder Reinfeldt en svag minoritetsregering, och visserligen är det ingen som vet vad Alliansen har för idéer bortom vad de förhandlade fram i Göran Hägglunds trädgård för sex år sedan. Men såhär illa är det faktiskt inte. 

Fredrik Reinfeldts tal

Tema: OECD-factbook, att människor blir gamla och Kina är stort. 

Retoriskt grepp: om folk inte skrattar åt dina skämt, poängtera faktumet tills de skrattar. 

Vad han vill att du ska tänka: den här killen läser minsann The Economist. 

Vad han inte vill att du ska tänka: är han berusad? Vem är det här och vad har han gjort med statsministern? Lost in space?

43 minuter tar det innan Miljöpartiet börjar prata om miljö. Det är antagligen det mest anmärkningsvärda med kvällens framträdande i Almedalen.

Samt förstås att de var två.

Poängen med att ha två språkrör brukade vara att bägge inte skulle behöva göra allt. Men nu tryckte partiet upp både Gustav Fridolin och Åsa Romson på scenen. Fridolin kallade Romson för ”komplement”, hon gav igen genom att kalla honom för ”förband”. Men det hela var ganska lättsamt.

Gustav Fridolin är en bra talare. Det är inte Åsa Romson. Lamare applåder har man sällan hört i Almedalen. Men det problematiska med framträdandet stod de för gemensamt. Miljöpartiet verkar ha en ny strategi. Språkrören pratade inte om miljö. Nästan inte alls. De pratade bara om skolan.

Den svenska skolan ska bli öppnare, jämställdare och bättre. Lärarna ska få högre löner och elever ska avsluta gymnasieskolan. Och det är naturligtvis utmärkt. Sedan kryddade Fridolin sin framställning med att säga ordet ”industri” fler gånger än någon miljöpartist någonsin har gjort genom historien. Han vill uppenbarligen komma bort från miljöpartiet som en angelägenhet bara för en tjänstekonsumerande storstadsmedelklass. Och ja, han pratade om vindkraftverk i förbifarten men i princip var miljöfrågan fullständigt frånvarande. Ingen av språkrören pratade heller om kärnkraft. Det skulle man kunna tycka vore naturligt efter katastrofen i Fukushima och Tysklands beslut om att avveckla. Istället jagade Fridolin och Romson folkpartiet-väljare genom att försöka profilera sig i skolfrågan.

Resultatet blev att de lät som socialdemokrater-light men utan konkreta förslag eller den tyngd som många års regeringsinnehav ger.

Om det här är miljöpartiets plan borde de nog tänka om.

Gustav Fridolins tal: 

Tema: skola, skola, skola

Retoriskt grepp: berätta om folk du känner och låt dem framföra dina åsikter ”Mina vänner Stefano och Cissis dotter Sofia tänker…”

Vill att du ska tänka: ”Oj, han pratar om industri, inte bara att vi ska sänka momsen på tjänster, så brukar miljöpartister inte låta”.

Vill inte att du ska tänka: ”Killen ser ut som han är tolv, och det där Vittsjö, han pratar om. Finns det på riktigt?”

Åsa Romsons tal

Tema: skola, skola, skola

Retoriskt grepp: försöka låta personlig och pratig

Vill att du ska tänka: ”Jaha, miljöpartiet har en till partiledare förutom Gustav Fridolin.”

Vill inte att du ska tänka: ”Vem är hon? Vad pratar hon om? Kan vi gå härifrån jag tråkas ihjäl?”

Våldtäktsanklagelserns mot IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn lät alltid som något ur en skruvad skräckfilm: Komma ut naken ur duschen, slita av hotellstäderskan trosorna, tvinga henne till oralsex och försöka våldta henne. Ingen vet om anklagelserna mot Strauss-Kahnär sanna men i skandalens följd fick vi lära oss att föreställningen att sex med personalen ingår i hotellpriset är betydligt vanligare än man kunde tro.

I en opinionsundersökning av affärsresenärer publicerad i det amerikanska magasinet Newsweek svarade två procent av männen att de hade haft sex med hotellpersonal och 12 procent svarade att de inte alltid var fullt påklädda när de öppnade dörren.Folk ligger nakna på sängen, tittar på porrfilm och kommer med snuskiga förslag och fackföreningar överallt har nu börjat tala ut om övergreppen och trakaserrierna i branschen. Tidigare tystade de stora hotellkedjorna ner problemen. ”Över en natt har Dominique Strauss-Kahn gjort mer för kampen mot sexuella trakasserier än vi feminister har uppnått på tjugo år”, sa Laurence Rossignol, ansvarig för jämställdhetsfrågor i det franska socialistpartiet till Nouvel Observateur.

Sedan kom ytterligare en vändning. Dominique Strauss-Kahn släpptes ur sin husarrest och New York Times rapporterade att åtalet mot honom höll på att kollapsa. Åklagarsidan har enligt New York Times, upptäckt att hotellstäderskan har ljugit om sin bakgrund och ekonomiska omständigheter samt att hon haft kontakter med kriminella. Kvinnan har också ändrat sin berättelse om vad som hände efter mötet med Strauss-Kahn. Allt detta gör det mycket svårt att övertyga en jury om att tro på henne.

Samtidigt bekräftar Dominique Strauss-Kahn att han har haft sex med hotellstäderskan och den tekniska bevisningen i fallet sägs stödja detta. Däremot förnekar den förre IMF-chefen övergrepp.

När folk nu vilt börjar spekulera om eventuell politisk comeback och konspirationsteorierna frodas måste man komma ihåg två saker. En kvinna som ljuger om sitt förflutna samt är i kontakt med kriminella kan fortfarande bli våldtagen. Och en rik mäktig man med en historia av sexuella trakasserier och märklig kvinnosyn kan fortfarande vara oskyldig.

Herman van Rompuy går in genom en dörr, Herman van Rompuy mumlar något, Herman van Rompuy skakar hand med en annan man i grå kostym, Herman van Rompuy och den andre mannen går och ställer sig framför ett par flaggor. Herman van Rompuy lämnar över en bok. Herman van Rompuy skakar den andre mannens hand. Efter att man upptäckt Herman van Rompuys videoblogg blir resten av internet överflödigt.

Herman van Rompuy är EU:s president. I tio år brottades Unionen med att få till en ny konstitution, bara för att slutligen tillsätta en okänd belgare. USA har Barack Obama. Vi har Herman. Den 19 November startade han sin videoblogg. Grå herrar, mumlandes utom hörhåll på europeiska språk. Och som om det inte var nog ger han oss nu detta.

Äntligen.

När jag var i London för att bevaka det kungliga bröllopet och de brittiska nedskärningarna förra fredagen rasade jag även i förbigående mot prinsessorna Beatrice och Eugenias hattar. 

Nu har de inspirerat fler

Det strejkas i Portugal. EU och IMF har förhandlat fram ett sparpaket. EU:s finansministrar ska ta ställning den 16 maj. Det blir tuffa nedskärningar och omfattande privatiseringar. Finanssektorn orsakade krisen – alltså ska löntagarna betala och läget för euron är fortfarande skakigt.

Hur kan det komma sig att Spanien betalar högre ränta på sin statskuld än Storbritannien, undrade Martin Wolf i Financial Times i veckan. Länderna har bägge stora problem. Enligt Wolf beror det på att Spanien är med i EMU. Inte Storbritannien. Medlemskap i en valutaunion verkar skapa osäkerhet. På samma sätt kastar finansmarknaderna sig över Europa, inte det nästan lika krisande USA.

USA är en federal stat och kommer alltid att göra vad som krävs för att rädda sin gemensamma ekonomi. Vad eurozonen är vet ingen. Ett liknande experiment har aldrig sjösatts. Och den stat som hade kunnat markera stabilitet, Tyskland, har sedan eurokrisens början varit undanglidande, frånvarande och oförutsägbar.

De EU-skeptiska stämningarna har växt sig starka och skapat stora inrikespolitiska problem för Angela Merkel. Visserligen var 80 procent av tyskarna mot euron när den infördes men valutan var ändå något man accepterade som ett pris att betala för sin egen återförening. Idag är melodin en annan. Tysklands roll i Europa har förändrats. Den brukade drivas av ett historiskt ansvar. Nu är det slut med det. Tyskland klamrar sig fast vid en berättelse att om det finns en kris så måste det vara en statsskuldkris. Det måste handla om oansvariga sydeuropéer som misslyckats med att hålla ordning på sina underskott. Och konsekvenserna har inte låtit vänta på sig. 

”Vi är isolerade” skriver Michael Stürmer i Die Welt. Och i den europeiska tankesmedjan ECFRs nya rapport ”The New German Question: How Europe can get the Germany it needs” håller författarna med. Sällan har Tyskland varit så viktigt för Europa, eller så isolerat i Europa. Ulrike Guérot och Mark Leonard har nästan en desperat ton när de argumenterar för att ja, även om Tyskland står för 27,3 procent av all EU:s export, så gynnas de av ett starkt EU. Tyskland behöver EU och EU behöver Europa och oavsett vad man tycker om euron så måste valutan överleva.

Eftersom den nu är där.

Som socialdemokratisk ledarskribent på plats i London för kungliga bröllopet borde jag förstås försöka få syn på Labourledaren Ed Miliband. Detta har jag misslyckats med (se tidigare inlägg om bajonetter). Däremot kan jag konstatera av denna bild  att han bär jackett (morning suit), vilket bekräftar tidigare uttalanden från partiet. Kungahuset är populärt och Miliband vill inte stöta sig. Premiärminister David Cameron däremot som ”gjort en Reinfeldt” och flyttat sitt konservativa parti mot mitten brukar vilja göra allt för att försöka framstå som en ”man av folket”.

Som en del i denna image ryktades det om att Cameron skulle bryta mot traditionen och komma i vanlig mörk kostym till bröllopet. Det fick pressen att gå i taket och Cameron har alltså ändrat sig. Däremot bär hans fru Samantha Cameron ingen hatt och det kommer säkerligen uppröra en del, men jag måste säga att jag förstår henne. 

Ed Milibands fästmö Justine har nån sorts lila kreation, nja… (fast snygga skor, LK Bennett tror jag) och eftersom hon bär hatt är Labour- paret alltså mer traditionellt klädda än det konservativa premiärministerparet. 

Socialdemokraterna i Storbritannien har aldrig varit de som rasat mot monarkin. På partikongressen 1932 när frågan om monarkins avskaffande kom upp tyckte partiledare George Lansbury att ”what is the use of bothering about that just now” och sedan dess har detta mer eller mindre varit inställningen.

Redan 1908 när den skotske socialisten och labourledaren Keir Hardie  portades av Edward VII från ett kungligt trädgårdsparty gick partiet i taket. Inte över monarkins arrogans men över taskigheten i att Hardie inte blivit bjuden. Verkställande utskottet lobbade stenhårt och fick tillslut in Hardie.  Vad är väl en bal på slottet….. väldigt mycket.

Uppenbarligen. 

Nu har Kate Middleton alltså klarat sig nerför altaret och det såg inte ut såhär (tyvärr):

Emellertid verkar marknaden för kungliga look-alikes vara stor här i Storbritannien. Johan Wirfält skriver i senaste Fokus bland annar om Jodie Bredo, som sade upp sig från sitt jobb på advokatbyrå och numer försörjer sig på att likna Kate Middleton. Förövrigt kan vi nu också konstatera att svaret på Ingrid Hedströms fråga i DN häromveckan: kommer Kate bära burka? Är ja.

Men jag måste måste säga att jag verkligen gillar klänningen. 

”Upp med hakan, du kanske kommer med på TV” försökte taxichauffören muntra upp mig när vi fastnade vid Parliament Square efter att polisen av säkerhetsskäl började dirigera om trafiken. Områdena runt Westminster Abbey i London där prins  William just nu gifter sig med Kate Middleton var redan igår fullständigt belägrade. De riktiga entusiasterna campar utanför Buckingham Palace. 5000 personer uppskattade morgontidningarna,

Befattningshavare inom polisen har mullrat i veckor om att alla som eventuellt protesterar vid evenemanget kommer behandlas som brottslingar, det har förekommit fraser som ”skjuta för att döda” och Queen’s Guard har tydligen laglig rätt att spetsa folk på sina bajonetter … Polisen har gjort räder och arresterat folk inför bröllopet . Det hade varit tal om att sådant skulle ske men de räder som gjorts hävdar man nu inte hade att göra med bröllopet. 

Paradoxalt nog är inga stora antirojalistiska demonstrationer inplanerade, trots att polisen alltså har arresterat aktivister och i hög grad har polisens kontroversiella agerande att göra med den allt större allmänna rädslan för vänsterextremister. 

I mars marscherade 400 000 människor fredligt Londons gator i protest mot regeringens nedskärningar men samtidigt som Labourledaren Ed Miliband talade till demonstranterna i Hyde Park attackerade ett hundratal extremister butiker längsmed Oxford Street. 

Tidningarna är fulla med varningar för ”anarkister” och den rojalistiska pressen uppmanar medborgarna: ”Vi kan skydda William och Kate på deras stora dag”.

Själv försöker mest undvika bajonetterna.