I dag publicerar människorättsorganisationen Human Rights Watch rapporten ”Unacknowledged Deaths” där de gått igenom åtta av Natos flygangrepp i Libyen. Enligt rapporten dödades 72 civila, varav 20 kvinnor och 24 barn.

I mars publicerade Amnesty International en liknande rapport där de hade dokumenterat 55 namngivna civila som dödats av Nato i flygangrepp mot Tripoli, Zlitan, Majer, Sirte och Brega. Vi skrev om rapporten här.

Luftangreppen i Libyen avslutades i oktober förra året men än så länge har ingen tillfredsställande utredning gjorts av de krigsbrott Nato anklagas för. Det är oacceptabelt.

Sverige var ett av de icke-Natoländer som deltog i insatsen. Ungefär 40 procent av flygspaningen för hela insatsen levererades av svenska Gripenplan. Det innebär att Sverige alltså kan vara medskyldiga till att civila dödats i Libyen och, beroende av vad som hänt, till brott mot krigets lagar.

Sverige valde, efter krav från Håkan Juholt och Socialdemokraterna, att inte delta i attacker mot mål på marken i Libyen utan hålla sig till flygspaning. Det innebär inte att vi kan svära oss fria från vad den information som tagits fram används till eller vilka beslut som fattades av ledningen för insatsen.

Problemet är att vi inte vet vad som hänt. Både Amnesty och Human Rights Watch presenterar tunga belägg för att ett stort antal civila dödats. Dessa uppgifter måste utredas ordentligt. Offren måste få hjälp och kompensation.

Anders Lindberg

Från och med Första maj lagras all information om vem du ringer och mejlar, i enlighet med det datalagringsdirektiv som klubbades igenom i mars. l morgon ska riksdagen rösta om hur de brottsbekämpande myndigherna ska få tillgång till allt det material som datalagras. Folkpartisten Mathias Sundin deklarerar i dag att han kommer rösta nej.

Det kan vara värt att påminna om vad det egentligen är som lagras om oss. I april skrev Computer Sweden om en förordning från it-minister Anna-Karin Hatt, C, och rättchefen på näringsdepartementet, Dan Sandberg. I den specifieras all trafikdata som ska sparas. Jag citerar:

När det gäller telefonsamtal via det fasta nätet ska detta sparas:

• Uppringande nummer
• Uppringt nummer och nummer som samtalet styrts till
• Uppgifter om uppringande och uppringd abonnent och, i förekommande fall, registrerad användare
• Datum och spårbar tid då kommunikationen påbörjades och avslutades
• Uppgifter om den eller de tjänster som har använts

När det gäller mobilsamtal ska samma uppgifter som för vanlig telefoni sparas, och dessutom:

• Uppringandes och uppringds abonnemangsidentitet och utrustningsidentitet
• Lokaliseringsuppgifter för kommunikationens början och slut
• Datum, spårbar tid och lokaliseringsuppgifter för den första aktiveringen av en förbetald anonym tjänst

När det gäller ip-telefoni ska samtliga ovanstående uppgifter sparas, samt även dessa:

• Uppringandes och uppringds ip-adresser
• Datum och spårbar tid för på- och avloggning i den eller de tjänster som använts
• Uppgifter som identifierar den utrustning där kommunikationen slutligt avskiljs från operatören till den enskilda abonnenten

När det gäller meddelanden:

• Avsändares och mottagares nummer, ip-adress eller annan meddelandeadress
• Uppgifter om avsändande och mottagande abonnent och, i förekommande fall, registrerad användare
• Datum och spårbar tid för på- och avloggning i den eller de tjänster som använts
• Datum och spårbar tid för avsändande och mottagande av meddelande
• Uppgifter om den eller de tjänster som har använts

Och slutligen när det gäller internetuppkopplingar:

• Användares ip-adress
• Uppgifter om abonnent och, i förekommande fall, registrerad användare
• Datum och spårbar tid för på- och avloggning i tjänsten som ger internetåtkomst den typ av kapacitet för överföring som har använts
• Uppgifter som identifierar den utrustning där kommunikationen slutligt avskiljs från operatören till den enskilda abonnenten.

Daniel Swedin 

Stora Vallaskolan i Degerfors. Bild: Kommunens hemsida

När jag hade passerat de skränande ungmoderaterna på väg ut ur TV-huset efter gårdagens partiledardebatt var det en liten detalj som liksom hängde kvar. Göran Hägglunds beskrivning av segregationen under hans skoltid.

Jag är ett par år yngre än Hägglund. Han växte upp i Degerfors, jag i Hällefors. Två olika bruksorter, men bortsett från fotbollskulturen till förväxling lika. Dessutom har Hägglund och jag gått på samma gymnasieskola, i Karlskoga. Är jag rätt informerad har vi till och med haft samma lärare.

Jag borde kort sagt ha sett ungefär samma saker som Hägglund under mina år i skolan, och en sak är jag absolut säker på. Det går inte att beskriva skolorna i Degerfors på 1970-talet som segregerade.

Klassamhället syntes säkert i Hägglunds skola, det brukar det göra för den som vill se. Men inte segregation, Degerfors är helt enkelt inte stort nog.

Om Hägglund verkligen tror att situationen i hans skola är jämförbar med villkoren i dagens förortsskolor har Kristdemokraterna ett stort problem med verklighetsbilden. Och kanske är det inte så konstigt.

I åratal har ledande skolexperter pekat ut just de växande klyftorna som en av orsakerna bakom de allt sämre studieresultaten i svensk skola. Så sent som i fredags kom ännu en rapport från Skolverket med precis det budskapet.

Experterna är dessutom eniga om varför skolorna blir allt mer segregerade. En av de viktigaste orsakerna är det fria skolvalet. Och det är här det uppstår politiska problem. Ingen politiker med någon överlevnadsinstinkt skulle nämligen föreslå att makten ska återlämnas till skolbyråkrater eller ifrågasätta rätten att välja skola. Inte nu, när föräldrar betraktar den rätten som en självklarhet.

Å andra sidan finns det ingen politiker som kan acceptera att elevernas resultat blir sämre år för år.

Ett dilemma med andra ord. En rättighet ingen vill avstå från, men vars totala resultat blir något ingen vill ha. Det är lite som Grekland

Lösningen blir alldeles för ofta att tala om något annat. Som Hägglund i går. Eller som Björklund, som döljer utmaningarna för skolpolitiken bakom en spärreld av nya kontroller och sorteringssystem.

Vänstern är inte bättre. Sjöstedt har goda argument för ett förbud mot privata vinster på skolan, men att det skulle stoppa segregationen är inte ett av dem. Och hur Löfvens ”uppdrag” skulle minska segregationen utan att minska valfriheten är det ingen som riktigt förstår.

Det fria skolvalet lär bli kvar, och segregationen. Och den politiska debatten om skolans problem kommer att fortsätta.

Ibland med återblickar till 1970-talets bruksorter.

Ingvar Persson

PARIS. Fram till sent i går delade både Nicolas Sarkozys och Francois Hollandes anhängare ut flygblad vid tunnelbanestationer och andra ställen med mycket folk i Paris. Sedan midnatt sänker sig lugnet över kampanjerna. Inga nya opinionsmätningar får heller publiceras.

Sarkozy hävdar att läget fortfarande är öppet och att valet kommer bli mycket jämnt. Enligt de sista mätningarna i går leder Holland med 52 procent över Sarkozys 48 procent. Och den senaste tiden har Sarkozy stärkt sin ställning.

Ett annat sätt att avläsa stämningen är att prata med flygbladsutdelarna. Då framstår Hollandes försprång som större.

Från Hollandes parti Parti socialiste och ungdomsförbundet är det glada miner och mycket skratt. Budskapet är enkelt och rakt: förändring. Alla upprepar det som ett mantra oavsett vad man frågar.

Från Sarkozys parti UMP är de mer reserverade, står i grupp och delar artigt ut sina flygblad. När man frågar varför man ska rösta på Sarkozy har de visserligen fem argument men kärnan verkar vara att skrämmas med Hollande och socialisterna.

Sarkozy gick i går till attack mot medierna. Han tycker de uppehållit sig för mycket vid hans flört med de högerextrema och för lite vid att granska Hollandes ekonomiska program. Detta argument återkommer när man pratar med hans anhängare. 

De är upprörda över media, opinionsmätningarna och den liberale kandidaten François Bayrou. I den ordningen. I första valomgången samlade mittenpolitikern Bayrou 9 procent av rösterna. I veckan gick han ut och sa att han tänker rösta på Hollande.

I korthet: Media favoriserar Hollande. Opinionsmätningarna kan man inte lita på, det har hänt förr att de haft fel. Och François Bayrou är helt oseriös. 

När en kampanj nått detta stadium står det ”Förlorare” stämplat i pannan på den. 

François Bayrous beslut att stödja Hollande var oväntat men borde kanske inte varit det. Bayrou är en liberal politiker som funnits med länge. Bland annat var han utbildningsminister 1993-97 i den dåvarande borgerliga regeringen.

Han har länge varit starkt kritisk till Sarkozy och kritiserade honom bland annat efter terrordådet i Toulouse för att försöka dra politisk nytta av dådet. 2009 skrev han en bok, Abus de pouvoir, där han anklagade Sarkozy för maktmissbruk.

Det finns en intressant iakttagelse man kan göra här. När Sarkozy flörtat vilt med de högerextrema är det få i den franska borgerligheten som sagt emot. Bayrou är en av de få som gjort det. 

Bayrous avståndstagande är priset Sarkozy får betala för den strategi han och majoriteten av fransk borgerlighet valt. Om Sarkozy förlorar på söndag är frågan vilka slutsatser den franska och europeiska högern kommer dra av det.

Eller så fortsätter de skälla på media.

Anders Lindberg

PARIS. Inte sedan den femte republiken grundades 1958 har en sittande president i Frankrike misslyckats med att komma etta i den första valomgången. Att Nicolas Sarkozy bara kom tvåa och att Marine Le Pen från Nationella fronten fick nästan 18 procent har skakat om den franska högern ordentligt.

Många i Socialistpartiet funderar redan på hur en valseger på söndag ska kunna omsättas i valseger även i valet till Nationalförsamlingen i mitten av juni.

Den sista veckan i valrörelsen har varit intensiv. I onsdags ägde den enda TV-sända debatten inför presidentvalet rum. När man pratar med folk  får man intrycket att Nicolas Sarkozy i debatten närmast förstärkte den bild fransmännen har av honom, och som de inte gillar.

Han var stingslig, hetsade upp sig och tog i för mycket i sin retorik. Helt utan den värdighet de flesta vill se i en president. Utmanaren, socialistpartiets Francois Hollande, var lugnare och lyckades visa att han har en helt annan stil.

I går höll Hollande sitt sista större valmöte i Toulouse. I dag är kampanjen i praktiken slut. Opinionsmätningarna fortsätter visa en relativt stabil ledning för Hollande. Men osvuret är naturligtvis bäst, även om inte en enda person jag pratat med här i Paris tror Sarkozy kommer vinna.

Nicolas Sarkozy försöker dock in på mållinjen få Nationella frontens 6,4 miljoner väljare från första valomgången att lägga sin röst på honom. Det verkar delvis fungera men inte tlllräckligt mycket för att han ska vinna.

Delvis beror detta på att de högerextrema väljarna är besvikna. Sarkozy har använt en retorik som ligger nära Nationella fronten under många år men de tycker inte han gått tillräckligt långt högerut i praktiken.

Delvis vill Nationella frontens ledare Marine Le Pen bida sin tid och kunna komma tillbaka starkare nästa gång. Kanske även lyckas komma till andra valomgången.

Dessutom är det val till Nationalförsamlingen i om en dryg månad (första valomgången 10 juni och andra 17 juni). Då kommer en ny politisk drabbning vars utfall självfallet påverkas starkt av utgången i presidentvalet.

Många borgerliga debattörer och medier uttrycker nu en oro för vad som ska hända om Francois Hollandes ekonomiska program realiseras. Förmodligen är den oron missriktad. Som New Yorks förre borgmästare Mario Cuomo lite cyniskt uttryckte saken: ”You campaign in poetry. You govern in prose.”

Hollande vill se en aktivare politik mot krisen, aktivare Europeiska institutioner och han accepterar inte den nuvarande nyliberala verklighetsbild som dominerar bland Europas högerpolitiker. Vinner han kan det vara början på en ny vänstervåg i Europa.

Det är egentligen detta som skrämmer högern.

Samtidigt bör vi komma ihåg att den ekonomiska politik som idag drivs i EU inte grundas på vetenskap utan borgerlig ideologi. Dessutom fungerar den ju inte. Det blir varken jobb eller tillväxt, bara åtstramning.

I går sa Francois Hollande inför 40 000 entusiastiska anhängare i Toulouse: ”Le temps de l’alternance est venu.” 

Tid för förändring. De flesta här verkar hålla med.

Anders Lindberg

Hur står det till med samordningen av kommunikationen inom Moderaterna? Frågan låter sig ställas efter Anders Borg i dag nedsteg från sitt elfenbenstorn och uttalade domen över Socialdemokraternas skuggbudget.

Men vi börjar i går, när budgeten presenterades. Ett förslag i budgeten är det så kallade utbildningskontraktet. När Magdalena Andersson (S) presenterade det i går så steg ilskan bland Moderater. MUF:arna blev arga, riksdagsmännen blev arga men argast av alla blev Moderaternas partisekreterare, Kent Persson.

Persson, som är duktig på sociala medier, skrev i milt Örebro-ursinne på Twitter: ”Sossarna vill alltså ha skolplikt till 25 år. S vill alltså tvinga unga gå i skolan till 25 år. man häpnar.”

Sedan går ett dygn, Anders Borg landar i Sverige (han har varit på ett möte i utlandet) och går direkt loss på sossebudgeten. Det mesta är dåligt, tycker Borg. Utom en sak: ”Finansminister Anders Borg (M) anser att S-förslaget om utbildningskontrakt och ”skolplikt” för unga utan gymnasieexamen kan vara bra”, skriver TT.

Redan i går var statsminister Reinfeldt ute och deklarerade att allt i socialdemokraternas budget var inspirerat av Moderaterna: ”Regeringen har redan antingen gjort det de föreslår eller är på väg att göra det”. I nästa andetag hävdade samme Reinfeldt att S-budgeten hotade det finanspolitiska ramverket.

För att citera sociala medier-Kent: man häpnar. 

Daniel Swedin

Läs också: Anders Borg och Kent Persson är oeniga om utbildningskontrakt (Alliansfritt Sverige)

Den första maj började Karolin A. Johansson (M) som ny chef för H.K.H. Kronprinsessans hovstat. 

Fram till nu var Johansson pressekreterare till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M). Sista insatsen var ett besök på Moderna museet där kulturministern bland annat skulle skära upp en tårta.

Tidigare var Johansson pressekreterare till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M). Numera egen företagare.

Dessförinnan till socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M). Numera utredare av Samhall.

En av pressekreterarens viktigaste uppgifter är för övrigt att undvika dålig publicitet. 

Anders Lindberg

Den liberala kvällstidningen Expressen får ibland kritik för sin våldsamma regeringslojalitet. Under valrörelsen 2010 rapporterade man starkt negativt om Socialdemokraternas dåvarande ledare Mona Sahlin. De har med rätta hånats, bland annat av oss, för sina insmickrande hjälteporträtt av statsminister Reinfeldt. 

I dag är Expressen ute igen. På sin etta – det betyder framsida på journalistlingo – låter man Anders Borg (M) vara en store recensenten av Stefan Löfvens (S) tal i Göteborg i går. Anders Borg är inte nöjd med oppostionsledaren, rapporerar Expressen:

Att Expressen upphöjt den moderate finansministern till politisk kommentator är intressant, men många verkar vara upprörda över vad man upplever vara en starkt politiserad nyhetsbevakning.

Men det gäller att ha en känsla för den liberala kremlologin. Ta en närmare titt på bilden av Anders Borg. Jo, men titta. Ser inte den store, starke finansministern ovanligt blek och stirrig ut? Så där kan man väl inte avbilda universums härskare, världens bästa finansminister, den hästsvansade häxmästaren? Vad betyder det här? Har Pravda i Marieberg lyft sin han från Borg? Time will tell!

Daniel Swedin

Det gick knappast att ta miste på journalisternas besvikelse när Stefan Löfven presenterade det som skulle vara den konkreta nyheten i hans förstamajtal. Ett innovationsråd, lett av statsministern och tänkt att påbörja sitt arbete så snart Löfven tagit över jobbet som statsminister.

Ännu en kommission med deltagande från politiken, näringslivet facken och akademin alltså, som Leijonborgs om globalisteringen eller Reinfeldts om framtiden. Reportrarna på plats för presskonferens i Arbetets gamla hus vid Järntorget såg inte imponerade ut.

Kanske säger det något om hur förväntningarna på samarbete och samverkan skruvats ner de senaste sex åren. Reinfeldt och Borg gör ju knappast någon hemlighet av att de anser att de egentligen sitter på alla svar själva. De fackliga organisationerna möttes av en stängd dörr redan från början, näringslivets frustration över regeringens lomhördhet har bara vuxit och när finansministerns eget finanspolitiska råd dristade sig till att ha egna synpunkter avfärdades de Anders Borg.

Det är inte så konstigt att det är svårt att se värdet av stort upplagda regeringskommissioner.

Lite annorlunda var det i maj 2002, när idéen om Löfvens innovationskommission presenterades för första gången. Också då var det presskonferens, fast i Metalls lokaler i Stockholm. Och jag var där, också.

Den dåvarande metallordförande Göran Johnsson hade tillsammans med finansmannen Carl Bennet lett en arbetsgrupp – Framtid för svensk industri – och ett av förslagen var just att statsministern själv skulle engagera sig i arbetet.

Gruppens viktigaste slutsats låg dock på ett annat plan. De menade nämligen att näringspolitiken borde inriktas på att skapa goda förutsättningar för branscher där den svenska industrin redan hade en stark ställning.

Politiken som ett redskap för att stärka det starka, inte som ett sätt att hålla sådant som inte kunde konkurrera under armarna. För tio år sedan upplevdes det som ett brott med traditionen. Och frågan är om det inte är likadant i dag.

För de borgerliga partierna tycks nämligen fortfarande näringspolitik vara ett fult ord. Erfarenheterna från varvskrisen spökar fortfarande, och någon känsla för exportindustrins fantastiska ställning inom till exempel fordons- eller kraftbranschen är svår att spåra hos statsministern.

Att politiken skulle kunna spela en roll för att göra Sverige attraktivt för företag på en stenhård internationell marknad verkar till exempel aldrig ha slagit Annie Lööf, och hon titulerar sig ändå näringsminister.

I stället subventioneras städning i medelklasshem och restaurangbranscher.

Att Stefan Löfven har dammat av Johnsson och Bennetts arbete från 2002 är kanske en nyhet att berätta om – trots allt.

Ingvar Persson