Vänstervridningen är en klassisk borgerlig tankefigur i svensk politik. I årtionden har den uttryckts i misstänksamhet mot allt vad kultur och journalistik heter. Under en period ansågs barnprogrammen i TV särskilt svårt smittade.

De senaste åren har det varit lite svårt att hävda den där konspirationen. Det är trots allt ett faktum att den politiska journalistiken handlat mer om rätten att välja sina barns skola och möjligheten att köpa subventionerad hemhjälp än om klasskillnader och fattigdom.

Följaktligen har det varit vänsterdebattörer som sett konspirationer de senaste åren. Borgerligt dominerad press gjorde alldeles för stor sak av Göran Perssons husbygge. Mona Sahlin fick aldrig en chans, och Juholt fick löpa ett medialt gatlopp.

I konspirationsteoriernas värld är den egna oskulden det enda som är riktigt säkert.

Det tycks kort sagt som de politiska stämningar som för dagen befinner sig i otakt med tiden också anar skuggor i kulisserna.

Just därför är det intressant att vinterns grälsjukaste kulturbråk handlat om kulturens vänstertendenser.

”När ska det röda rinna av kulturens fana”, frågade sig författaren Bengt Ohlsson på klassiskt konspirationsjägarmaner i Dagens Nyheter. Det blev förstås ett herrans liv.

I går sällade sig Fredrik Reinfeldt till de som beklagar sig över tidens radikala tendenser. Statsministern avfärdade Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen som ”vänstervriden i sina utgångspunkter”.

Rädda Barnen som vänstervriden…

Det låter nästan som på den gamla goda tiden när TV2 beskrevs som något slags kulturrevolutionär central.

Och slutsatsen kan väl egentligen bara bli en. I dag är det borgerligheten som kämpar mot tidens vind.

Ingvar Persson

Fredrik Reinfeldt är sur på Rädda Barnen för att de rapporterar att barnfattigdomen ökar. Siffrorna kommer nämligen från 2009, och då genomgick – påpekar statsministern – världen en finanskris.

Att rapporten är årlig och att 2009 är det senaste året det finns siffror i från spelar tydligen ingen roll för statsministern. Han har gått vidare, och vill inte höra talas hur det var förr.

Rädda barnens rapporten är ”vänstervriden”, tycker Reinfeldt.

Nu har utanförskapet minskat, påstår statsministern. Och de som säger att långtidsarbetslöshet, utförsäkringar och socialbidrag talar ett annat språk borde bara vara tysta.

Fredrik Reinfeldt vill alltså inte diskutera hur det såg ut när dagens siffror samlades in. Och han vill inte höra någon kritik mot hur det ser ut i dag, eftersom det kritikerna inte har några data.

Reinfeldts nya Moderater har kanske inte samma driv som tidigare, men de har i alla fall konstruerat det politiskt perfekta cirkelargumentet.

Ingvar Persson

I dag skulle riksdagens konstitutionsutskott bestämma om det blir en snabbgranskning av turerna kring den saudiska vapenfabriken och Totalförsvarets forskningsinstituts del i affären. Så blir det inte, frågan får vänta ett par dagar. Konstitutionsutskottets ledamöter vill först reda ut om det förekommit liknande fall tidigare.

Eller så har somliga bara drabbats av kalla fötter.

Så sent som i går såg konfliktlinjerna ut att vara tydliga. Regeringen – gestaltad av moderaten Per Bill – ville av formella skäl skjuta granskningen så långt in i framtiden som möjligt.

Som så ofta i den här affären uppträder den verkliga aktörerna genom bulvaner.

Oppositionen – i alla fall Miljöpartiets Peter Eriksson – tyckte att frågan borde behandlas medan den är aktuell. Socialdemokraternas Mikael Damberg skruvade lite på sig, och ville hålla frågan om förtur öppen.

Det borde inte vara så svårt. Naturligtvis ska hela affären granskas, och granskas snabbt.

Det är länge sedan Sverige upplevde en affär där myndighetschefer och politiker så uppenbart talat osanning. Det är dessutom länge sedan hemligstämplarna fick en lika oblyg användning i den offentliga debatten.

Vapenfabriken och de turer vi såg i förra veckan hotar förtroendet för politiken och för den svenska statsförvaltningen. Det skulle vara argument nog för att skynda på en granskning.

Att affären dessutom rör verkligt viktiga frågor, som de praktiska konsekvenserna av en förändrad försvarspolitik och den svenska statens förhållanden till världens diktaturer, gör inte granskningen mindre angelägen.

Ändå är det inte säkert att det blir något beslut i dag. Risken är att konstitutionsutskottets ledamöter väljer att skjuta på frågan inför risken att någon del av skuggan ska falla på det egna partie

Att gå till botten med den saudiska vapenfabriken kan bli obekvämt, särskilt om det ska göras med förtur. Men det är faktiskt just för sådana situationer riksdagen har ett konstitutionsutskott.

Ingvar Persson

Varje år redovisar regeringen könsfördelningen i de statliga kommittéerna och jämställdheten ser faktiskt ganska bra ut. 47 procent är kvinnor, 53 procent är män. Det där är siffror som regeringen brukar malla sig över, men i dag avslöjar Riksdag & Depertement stora felaktigheter i den officiella statistiken över jämställdheten i statens kommitéer. Alla som någon gång varit aktiva i en kommitté fortsätter att inkluderas i statistiken även om man slutat för flera år sedan – eller om man har dött.

När statistiken sammanställs tar Statsrådsberedningen nämligen inte hänsyn till personer som avlidit eller avgått personer. I statistiken finns det därför, bland annat, med en kvinnlig UD-ordförande som slutade för nio år sedan och en manlig ledamot som avled för 14 år sedan. 

Aj då. Elisabeth Bodérus som är departementssekreterare på statsrådsberedningen lovar bättring:

– Vi ska ta tag i det här under våren och prata med vår it-avdelning. Statistiken har varit så här i många år men ingen har tänkt på det och vi har aldrig fått någon reaktion tidigare. 

Synd, det vore annars intressant att få se en redovisning av genomsnittålder av medlemmarna i de statliga kommittérna. Eller vem som är äldst av alla dessa kommittépersoner. Törs vi hoppas på en tusenårsmänniska?

Daniel Swedin

I efterhand framstår Sten Tolgfors (M) krishantering under veckan som konsekvent. Kanske är det dags för ett nytt ord, ”Tolgforsare”.

En ”Tolgforsare” är när man döljer verkligheten i ett moln av irrelevanta detaljer om andra saker än de frågor som ställs. Tanken är att rapporteringen ska drunkna i en flod av svårkontrollerade faktauppgifter och sakfrågan försvinna.

Vad är sakfrågan?

Det finns flera. En är varför Sten Tolgfors inte sa sanningen i tisdags.

En annan är hur Tolgfors kan skylla ifrån sig nedåt i organisationen på något han uppenbarligen vetat i flera år men som först nu föranleder åtgärder från honom.

Sen finns det en tredje sakfråga som handlar om Sverige bör ha vapenexport till Saudiarabien eller inte. I den, till skillnad från de två första frågorna, är alla partier i riksdagen insyltade och det är ytterst en partipolitisk fråga. Denna ledarsida vill se ett förbud mot vapenexport till icke-demokratier.

Tillbaka till Tolgfors.

Varför sa han inte sanningen från början? Har sekretesslagen ändrats under veckan eller vad är det frågan om, eftersom han först var bunden av sekretess med ändå kunde berätta efter fyra dagar?

Argumentet att han är bunden av sekretess hindrade honom heller inte att försöka framställa verkligheten i fördelaktig dager. Det var bara de, för honom, negativa uppgifterna som omfattades av sekretess.

På Svd skrev han (och handelsministern):

1. Det finns ingen svensk vapenfabrik eller missilfabrik i Saudiarabien.

2. Det pågår inte någon byggnation av sådan fabrik.

3. Regeringspartierna är överens om att det inte heller skall byggas någon svensk vapenfabrik i Saudiarabien och avser att vidta nödvändiga åtgärder om något sådant skulle stå inför att utföras av svenska myndigheter.

Men, och det här är viktigt, inget av detta är frågan. Frågan är om Totalförsvarets forskningsinstitut får vara behjälpliga (som konsulter) för att Saudiarabien ska kunna bygga en anläggning för framställning av bland annat stridsdelar.

Till och med på pressträffen igår vägrar han svara på frågan om detta kommer ske (här försöker ekots reporter få svar, igen).

Enligt den promemoria som gick till Exportkontrollrådet 2010 så handlar det om bygget av:

”Byggnad för tillverkning av nitroglycerin och krutmassa”

”Byggnad för raketmotor och RSV (riktad sprängverkan)”

”Byggnad för framställning av krut”

”Byggnad för framställning av RSV-stridsdelar”

Bland andra byggnader…

Tolgfors vänder sig skarpt mot att detta kallas ”Vapenfabrik”. Jaha, om en fabrik där man tillverkar nitroglycerin, krut och stridsdelar för riktad sprängverkan inte kan kallas ”Vapenfabrik” vad betyder ordet då?

I sin artikel på SvD skrev Tolgfors:

De uppgifter om hur företaget SSTI ska ha bildats väcker frågor. Det har föranlett att försvarsdepartementet har bett FOI redovisa myndighetens relationer till företaget SSTI. 

Att detta ”väckte frågor” höll i två dar eftersom Svenska Dagbladet igår kunde avslöja att Tolgfors kännt till härvan redan 2010, något som också bekräftades på gårdagens pressträff.

Att försöka framställa det som att man inte känt till något när man i själva verket visst kände till det kallas på vanlig svenska att ljuga. Tolgfors kallar det ”formellt korrekt”.

Följdfrågan blir naturligtvis varför han i så fall inte agerade 2010, varför först nu när media börjar ställa frågor. Och återigen, varför sa han inte detta från början.

Göran Eriksson, Svenska Dagbladet, väljer ordet ”desinformation” för att karakterisera försvarsministerns kommunikation. Det är naturligtvis en riktig iakttagelse. Dessutom kvarstår ett antal frågor som ännu inte besvarats.

Ulf Bjereld skriver på SvD att detta i grunden handlar om förtroende. Det tror jag är riktigt. Efter en vecka av trixande med sanningen, desinformation och försök till mörkläggning är det förtroendet förbrukat.

Anders Lindberg

Andra som skriver: Johan Westerholm ställer bland annat frågan om att skylla ifrån sin nedåt, hur dålig koll kan ett statråd ha på sina myndigheter? Kristian Krassman tror Tolgfors lämnar i början av nästa vecka, med hänvisning till sina barn. Röda berget tycker Tolgförs är en belastning för Sverige. Alliansfritt Sverige konstaterar att det nog finns mer… Tokmoderaten meddelar att han ställer upp som försvarsminister.

Tidslinje och dokument ligger på Ekots hemsida.

(Själva ordet ”Tolgforsare” såg egentligen dagens ljus igår. Men jag tycker det är hög tid att precisera innebörden något 🙂

PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet vet inte om han ska skratta eller gråta. Själv måste jag i alla fall kväva en fnissning när jag läser Svenska Dagbladets ledarsida i dag.

Linder har nämligen fyllts av helig vrede över statens klåfingrighet. Det handlar om föräldraförsäkringen och den rapport som Inspektionen för socialförsäkringen presenterade i går.

Där konstateras kort att pappamånaden varit mer effektiv än den komplicerade jämställdhetsbonusen när det gäller att jämna ut föräldraledigheten.

Social ingenjörskonst, utbrister Linder.

”Människor travar snällt i väg i den riktning staten pekar ut; det hela låter förfärligt deprimerande”, skriver han.

Det är nästan som ett eko från tiden när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ännu var engagerade ungmoderater, i ständig strid med det socialdemokratiska förmyndarsamhällets alla lömska anslag.

Det kanske är ofint, men jag kan inte låta bli att påminna om att Svenska Dagbladet brukar hylla ganska omfattande försök att få människor trava i väg i ”den riktning staten pekar ut”. Sjuka uppmanas att ta sin säng och gå – till Arbetsförmedlingen. Arbetslösa ska trava i väg till sin coach – eller till Fas 3. Och den som känner hunger ska veta att vägen till den momssänkta krogen alltid ligger öppen.

Ingripande åtgärder i människor liv. Mer tvång än frihet, för att travestera Linder. En social ingenjörskonst som är själva kärnan i regeringens politik. Och som till vardags brukar hyllas av Svenska Dagbladet.

Men något måste väl bli kvar av ungdomens frihetslängtan. Det är bara lite synd att det ska gå ut över jämställdheten – i alla fall på Svenska Dagbladets ledarsida.

Ingvar Persson

Under senaste dagarna har sociala mediesajter som Twitter och Facebook exploderat med vädjanden om att ”stoppa Kony”. Det hela handlar om en kampanj – byggd kring en Youtube-film med titeln ”KONY 2012” – vars syfte är att få Joseph Kony arresterad.

Joseph Kony är ledare för den paramilitära gruppen Herrens motståndsarmé som bland annat varit inblande i blodiga konflikter i Uganda, Kongo och Sudan. Kony har åtalats vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som mord, slaveri, tvångsrekrytering av barn till sin rebellarmé.

Den amerikanska aktivistgruppen Invisible Children står bakom kampanjen och de samlar genom sin kampanj underskrifter och ekonomiskt stöd för att få Kony arresterad, utelämnad till Haag och för att Herrens motståndsarmé ska avväpnas. Dessutom säger man sig att arbeta för att barnsoldaterna ska lämna gerillagruppen och återanpassas till samhället.

En hedervärd kampanj som vid en första anblick är svår att inte sympatisera med, alltså. Men innan man skänker några pengar till Kony-kampanjen är det några saker man bör veta. På bloggen ”Visible Children” presenterar studenten Grant Oyston fakta om kampanjen som är ganska svårsmälta.

Organisationen som ligger bakom Kony-kampanjen har av den inflytelserika tidskriften Foreign Affairs anklagats för att manipulera fakta. Statsvetaren Chris Blattman har riktat skarp kritik mot kampanjens koloniala tilltal – västerlänningar ska kallas in som någon sorts räddare av ”Afrika”.

Men allra värst är att organisationen bakom Kony-kampanjen, enligt bloggen, finansierar Ugandas regeringsarmé och andra militära grupper i landet som strider mot Joseph Konys paramilitär. Ugandas armé anklagas bland annat för att ha gjort sig skyldiga till massvåldtäkter och plundring i Centralafrikanska republiken när man jagat Kony och hans grupp.

Som Oyston skriver:

Military intervention may or may not be the right idea, but people supporting KONY 2012 probably don’t realize they’re supporting the Ugandan military who are themselves raping and looting away.

Vill man stödja utvecklingsarbete i Uganda utan att för den delen stödja Ugandas armé har till exempel Plan Sverige, Action Aid, SOS Barnbyar, Läkare utan gränser och Unicef verksamhet i landet.

Daniel Swedin 

Läs/hör också:
Justice in Conflict: Taking ’Kony 2012’ Down A Notch
Chris Blattman: What you should be reading if you want to understand the US and the LRA
Luna Magazine: Kony 2012 – A Critical Perspective
Hanna Fridén: Sluta sprid Konyfilmen 
Amat Levin/Nöjesguiden: Om #stopkony och retweetandet
SR:s Alltid Nyheter om kampanjen
Invisible Children svarar på kritiken
Jesper Nilsson: Politik som en viral kampanj
Någon har gjort en serie om hur Kony 2012 kan ha uppkommit

För mig personligen ligger det ett märkligt eko över den fantastiska historien om hur Totalförsvarets forskningsinstitut försökt hjälpa det Saudiska enväldet att bygga en fabrik för sprängmedel och raketmotorer.

Detaljerna skulle ha kunnat vara hämtade ur en spionthriller. Bulvanföretag för att komma runt regler, brevlådeföretag i Hägersten, hemliga möten på försvarsdepartementet och generaldirektörer som uppenbart blåljuger för journalister.

Men framför allt det omisskännliga skenet av en skuggvärld där sanningen hela tiden försvinner i hemligstämplar och fullständig möjlighet till förnekande.

Allt det där känner jag igen. De första åren av 1980-talet bodde jag i Karlskoga. Spännande år för mig, omvälvande för försvarsindustrin.

Det kalla kriget ansågs fortfarande råda. Sovjetunionen fanns kvar. Brezjnev ersattes av Andropov och Tjernenko. Ronald Reagan laddade för ett neutronbombskrig och i Sverige talade vi fortfarande om neutralitet.

Mycket var annorlunda, men inte allt.

Åren 1979 och 1980 sålde Bofors 300 stycken Robot 70 till Bahrain och Dubai. För diskretionens skull fick affären – som inte hade kunnat få ett officiellt godkännande – gå via Singapore.

På många sätt liknar det som hände då det som tycks ha hänt nu. Bulvanföretag, tjänstemän som tycks ha uppfattat ett slags underförstått klartecken och politiker som tvådde sina händer och försäkrade att de absolut inte kunnat veta något.

Ett slags tyst brödraskap, ovanför lagen och långt bortom politiska paroller om öppenhet och transparens.

I Karlskoga tvingades människor ta ställning, och väldigt många valde att ställa sig på brödraskapets sida. För jobbens skull – brukade det heta.

Jag tror aldrig det var så enkelt.

När det kommer dubbla signaler från de som ska stå för moralen och reglerna är det inte så lätt att kliva rätt. Och när ledarna tvår sina händer så fort det blir problem är det lätt att känna sig sviken.

Och visst går det att känna doften av svek från historien om den planerade sprängmedelsfabriken i Saudiarabien.

Ingvar Persson

Statsministerparet Reinfeldt har sålt sin villa i Täby, med hygglig vinst dessutom.

Riktigt säker på att han kan betrakta Sagerska palatset som sin permanenta adress tycks dock inte Fredrik Reinfeldt vara. Statsministerparet har i alla fall köpt ett radhus inte långt från det gamla huset.

Det kan vara klokt att ha någonstans att flytta.

Vi kan påminna om Reinfeldts företrädare på posten. Sedan han börjat ägna sig åt privata fastighetsaffärer gick det bara utför.

Och sedan dess är ingenting sig likt i svensk politik.

Ingvar Persson

Efter en lång tid av kritik mot Moderaternas passivitet har Fredrik Reinfeldt beslutat bilda fem arbetsgrupper som ska utveckla partiets politik inför valet 2014. Fem toppmoderater har också satts som arbetsledare för dessa grupper.

Ledarsidan har fått några korta kommentarer från arbetsledarna där de presenterar sig och berättar hur de ser på sitt uppdrag.

– Hej, jag heter Sofia Arkelsten och jag ska leda gruppen som ska utveckla Moderaternas klimatpolitik. Mitt uppdrag är att göra Centerpartiet onödigt inför valet 2014.

– Hej, jag heter Margareta Pålsson och jag ska leda gruppen som ska utveckla Moderaternas skolpolitik. Mitt uppdrag är att göra Folkpartiet onödigt inför valet 2014.

– Hej, jag heter Filippa Reinfeldt och jag ska leda gruppen som ska utveckla Moderaternas hälso- och livsstilspolitik. Mitt uppdrag är att göra Kristdemokraterna onödiga inför valet 2014

– Hej, jag heter Beatrice Ask och jag ska leda gruppen som ska utveckla Moderaternas kriminalpolitik. Mitt uppdrag är att se till att Sverigedemokraternas försök att etablera sig som tuffast mot skurkar misslyckas.

– Hej, jag heter Anders Borg och jag är Europas bästa finansminister. Jag tar ansvar och är snygg i svart t-shirt.

Daniel Swedin