Det ska fan vara teaterdirektör, skrev August Blanche i pjäsen ett resande teatersällskap. Det ska fan vara djurparksdirektör, tänker jag när jag ser Svenska Dagbladets framsida i dag.

Naturligtvis handlar det om vargarna. Trots att försöksverksamheten gått bra tvekar nu flera av landets djurparker inför att delta i försöken att sätta ut nyfödda vargvalpar i vilda kullar. Och orsaken är enkel. Det gäller att inte stöta sig med en delvis vargkritisk opinion.

När Andreas Carlgren för ett par år sedan lanserade utplantering av djurparksvargar som en av hörnstenarna i regeringens rovdjursstrategi lät det likadant, men av motsatta skäl.

Carlgren hade nämligen glömt att fråga djurparkerna, och eftersom han dessutom ansvarade för den omdiskuterade licensjakten ansåg djurparkerna att de riskerade att förknippas med jägarintresset. Alltså sa man bestämt nej.

Det är inte så enkelt det här med rovdjur.

Jag vet.

Det visar sig att mitt senaste lilla inlägg om regeringens haveri i vargfrågan fått stämpel som anstötligt på nätverket facebook. Det förbryllar mig en smula.

I texten konstaterade jag stilla att regeringen genom sin politik lyckats göra alla – jägare, djurvänner och EU – rasande. En ren beskrivning av läget.

Jag noterade också att just den utplantering som regeringen gjort till sitt stora nummer gentemot Bryssel sannolikt havererar eftersom samma regering givit markägare och jägare vetorätt. En vetorätt som lär komma att användas.

Vilket av regeringsbesluten som är fel vet jag inte, men jag vet att de inte går ihop.

Utom – kanske – för djurparkerna. Fortsätter regeringens zick-zackpolitik slipper de nämligen antagligen ta ställning till om deras vargvalpar ska sättas ut i skogen.

Det ska fan vara miljöminister. I alla fall om man försöker sitta på alla stolar i salongen.

Ingvar Persson

Jag tror LO:s chefsekonom Ola Pettersson fångade det bäst på Twitter:

I lördags verkar onekligen ett antal personer vaknat upp i vårt avlånga land med känslan att just deras Dorian Gray-porträtt ställts ut till allmän beskådan.

Tydligen inget de uppskattade.

I min ledare, i lördags, Breivik hatade det politiskt korrekta kritiserar jag trenden att personer i den vanliga demokratiska högern flörtar med och lånar världsbild och retorik från den extrema högern.

Timbro försökte som svar sätta bilden av att jag skulle likställa Timbro med Anders Behring Breivik. Det är en vanlig metod i nätdebatter. Påstå att motståndaren säger något annat än den säger och angrip sedan detta. På internetslang kallas det att göra en ”halmgubbe”.

Men det saknar täckning i texten.

Vad jag skrev var:

Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Det är en föreställningsvärd han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasist­iska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just ­Genusnytt, Axess och Timbro. I varierande grad.

Tillsammans utgör de en ­miljö som skapar och åter­skapar ett nytt åsiktsklimat. Brutaliseringen börjar oftast på ­nätet, men sprider sig sedan till etablerade medier, ungdomsförbund och partier.

Riksdagsledamoten Johnny Munkhammar (M), med bakgrund på Timbro, påstår på sin blogg till och med att jag skulle skriva att Timbro ”hade berett vägen” för Breiviks dåd. Detta är något han helt enkelt har hittat på. Och sådär håller hela den borgerliga ekokammaren på just nu.

Även Fredrik Segerfeldt, också med bakgrund på Timbro, blev mäkta upprörd. Han skrev på Newsmill:

Anders Lindberg är fostrad i en rörelse som inte bara tog sitt eget maktinnehav för givet och var marinerad i självgodhet, utan som också såg sig själv som debattens naturliga centrum. Då blev Moskvatrogna kommunister möjliga att jämställa med Moderater. Då var en maoistisk kulturskribent mer anständig än en kulturkonservativ sådan.

Att kritisera mig för låg debattnivå och orimliga jämförelser för att i nästa andetag dra till med Moskva eller maoister är ett genomgående drag i kritiken från Timbrohåll.

Det är nämligen så de bemöter alla till vänster om mitten.

Det är så vanligt att det blivit en del av det vardagliga politiska språket. Som när Munkhammar i valrörelsen drog till med att Vänsterpartiet vill att ”Sverige skulle få Nordkoreas ekonomiska modell”.

Att ingen ens reagerar över att högern ständigt drar paralleller till diktatorer och massmördare i debatten är talande.

Att just Munkhammar och Segerfeldt blir så upprörda över min kritik om influenser från extremhögern är lite intressant. Enligt kolumnisten Lisa Bjurwald (i UNT), själv med bakgrund på Timbro, har just de båda nämligen gästföreläst på det norska främlingsfientliga partiet Fremskrittspartiets interna partiutbildningar (något Segerfeldt försvarar här).

Segerfeldt försvarar även samarbete med Fremskrittspartiet på sin blogg.

Men skulle man avfärda alla partier som har en annan uppfattning i invandringsfrågan blir det svårt att bilda koalitioner.

Även Munkhammar hyllar Fremskrittspartiet på sin blogg:

Fremskrittspartiet vill idag vara ett klassiskt liberalt parti. Det finns förvisso inga renläriga partier, och det finns naturligtvis delar av även deras politik som inte är klassiskt liberal. Men när andra partier i Europa tror sig behöva sudda ut sin ideologi och profil gör Frp tvärtom. De betonar idéerna, att politiken måste ha en riktning – och de lyckas.

Enligt Bjurwald ska Munkhammar ha talat på Fremskrittspartiets ideologikurs i Bergen i april 2006

Anders Behring Breivik var själv medlem i Fremskrittspartiet men lämnade 2007.

Fredrik Segerfeldt hjälpte även till att ordna en lunch för Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen på Gondolen med en rad borgerliga debattörer, flera fortfarande aktiva i debatten. 

Isobel Hadley-Kamptz kommenterade i Expressen lunchen och Munkhammars ovanstående blogginlägg i ”Hur kan liberaler flirta med Siv?”:

Ändå bidrar det liberala gullandet med Siv Jensen till att normalisera samarbete med den sortens partier, även Sverigedemokraterna. Vad händer om SD skaffar sig en charmig blond kvinnlig partiledare som vill sänka skatten? Blir invandringsmotståndet mest en detalj  då, för det finns ju inga ”renläriga partier”?

Även Markus Uvell, VD för Timbro, blev mäkta upprörd över min låga nivå.

Detta är för övrigt samma person som i artikeln Juholt vill upprepa Sovjets politiska experiment på SVT Debatt drog paraleller mellan S skuggbudget och ”planekonomi i f d Östeuropa”.

Bortsett från att han kastar sten i glashus vad gäller debattnivå är hans konkreta besked att han vill dra lärdomar för svensk integrationsdebatt från den debatt som bedrivs i Norge och Danmark.

Det är, för att sammanfatta, precis det jag inte vill.

Detta är inget nytt projekt för Timbro. Och egentligen var det inte de som började debatten.

Den började med debattartikeln ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem” på DN Debatt en tid efter valet 2010. Den undertecknades av Johan Lundberg, chefsredaktör Axess (som också är upprörd nu) och Paulina Neuding, chefredaktör på Neo. De skrev:

Vi efterlyser i stället en debatt om orsakerna till de problem vi ser och som kan kopplas till invandringen, och hur dessa kan bemötas. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag?

Timbro hakade på ansatsen på lite olika sätt. Redan i slutet av oktober kom antologin ”Integrationspolitikens utmaningar”. i förordet skriver Markus Uvell:

Det finns något sorgligt i att det krävs ett invandringsfientligt populistparti i riksdagen för att etablissemanget ska våga diskutera hur invandringspolitiken egentligen fungerar.

Att ”etablissemanget” har undertryckt diskussionen och att vi nu måste ”våga” diskutera är inte direkt en ny tankefigur i dessa frågor.

Antologin innehåller texter med olika inriktning. Tomas Gür utvecklar Uvells tankegång:

Politiken har helt enkelt tagit sig råd att låta integrationsproblemen växa, inte minst för att det sociala priset för utanförskapet, i form av högre utgifter i socialförsäkringssystemen, deklassering i samhället överlag, stenkastning mot ambulanspersonal och brandkår i förorter, har kunnat övervältras åt andra, det vill säga till stora delar av landets invånare, såväl infödda som invandrade.

Så ”politiken” har medvetet låtit ”integrationsproblemen” växa så att folk kastar sten mot ambulanser och sedan vältrat över kostnaden för detta på vanligt folk. Inte heller en särskilt ny tanke. Tvärtom livnär sig en stor del av internet på just den typen av konsprationsteorier.

Timbro försökte även göra begreppet ”assimiliation” rumsrent. Fram tills dess hade det varit Sverigedemokraternas begrepp. Nu skulle det bli Sveriges.

I januari 2011 presenterades rapporten ”Integration eller assimilation?” författad av statsvetaren Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet som doktorerat med avhandlingen ”Hur mycket mångfald tål demokratrin?”. Han skrev även en debattartikel på Newsmill: Därför borde vi tala mer om assimilation.

Lisa Bjurwald (då på Dagens Nyheters ledarsida) kommenterade rapporten:

Genom titeln har Timbro i alla fall bidragit till tabubrytandet av termen assimilation. Hittills har begreppet med rätta varit skytt av alla stora svenska partier utom Sverigedemokraterna. Assimilering innebär att helt överge sin egen kultur och det egna språket för att uppgå i en nations majoritetssamhälle. Det används oftast med implikationen tvångsanpassning. Sansat?

Timbro försökte under 2011 även göra Sverigedemokraterna till ett mer rumsrent parti med utspel om att övriga partier borde bjuda in SD till samtal och att SD egentligen är ett ”mittenparti”. Just normaliseringen av extremhögern är en av nycklarna till att liknande partier kunnat växa sig så starka i Norge och Danmark.

Men detta är bara några exempel. Sedan Markus Uvell tog över som VD på Timbro har integrationspolitiken stått i centrum

Axess gick längre.

Axess innehåller flera olika verksamheter. De har bland annat Axess TV och Axess magasin. Man ordnar även seminarier som ”Bortom multikulti” som kan ses i Axess play (tyvärr bakom betalvägg).

Axess magasin är en kulturtidskrift med stark konservativ inriktning. Där medverkar diverse högerideologier men även mer seriösa forskare som Bo Rothstein.

På senare tid har kritik mot Islam och multikulturalism fått allt större utrymme. Nummer 5, 2011, hade temat ”Den enfaldiga multikulturalismen”

I Almedalen genomförde Axess semminariet ”Integrationspolitikens tillkortakommanden”. Vad som sas går att hitta på Yutube men inte från avsändare jag vill länka till.

Tino Sanandaji sa bland annat:

Multikulturalismen har förklarats död av nu Merkel, Frankrikes president, Cameron. Och att den har misslyckats kan ni se i Paris förorter, vi kan se det i Tensta, Rosengård. Och vi kan se det i att det finns självmordsbombare i Madrid, London och i Stockholm.

Och så höll det på.

Alexander Bengtsson, utbildningschef på Expo skrev efter seminariet bland annat att det nu är dags för Axess och gänget att berätta vad de vill:

Det här var möjligen den hitintills mest öppet intoleranta tillställningen som anordnas av en aktör som inte tillhör extremhögern – förutom möjligen antisemitiska tillställningar som då och då anordnas av organisationer som går under vänsterflagg.

Själv skrev jag en ledare där jag kritiserade både Axess och Timbro under rubriken ”Snälla, sluta SD-flörta nu”. Jag debatterade även ämnet med Paulina Neuding i Studio ett med temat ”Mulitkulturalismens död?”

Efter Almedalen skrev Expos chefsredaktör Daniel Poohl lite lakoniskt under rubriken ”Oroväckande SD-flirt”:

På ett sätt hade Sverigedemokraterna aldrig behövt dyka upp i Almedalen. Partiets grundläggande problembeskrivningar och utgångspunkter kom fram ändå. I flera seminarier och diskussioner under Almedalsveckan har borgerliga företrädare av olika slag på flera punkter upprepat Sverigedemokraternas budskap.

Även ett fåtal borgerliga debattörer har lyft liknande frågeställningar. Som Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida under rubriken ”Den högjutt fobiska högern”.

Men varför är detta så viktigt? Jag ställer frågan alltmer uppgivet, när jag ser ännu ett nummer av Axess om problemen med multikulturalism, ännu en rapport från Timbro om problemen med integrationen, ännu en artikel på SvD:s ledarsida om problemen med invandrare.

Den 22 juli genomförde Anders Behring Breivik sitt ofattbara terrordåd i Norge.

Det var en politiskt motiverad attack, offren var valda utifrån sina politiska övertygelser.

Oavsett om Breivik var galen så var han inte ensam. Han rörde sig i en viss politisk idevärld, den antimuslimska. Där bekräftades han föreställningsvärld och hans ideer.

I ledaren ”Hatreorikens konsekvenser” citerade jag Gellert Tamas om Lasermannen.

Han kände ett moraliskt stöd, att folk stod bakom honom. Men han kände ­också ett politiskt stöd, från Ny Demokrati framför allt, men även andra främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna.

Det är just detta som är så otäckt. Ord får människor att göra saker. Demoniserar man en viss grupp människor kan det få stora konsekvenser.

Därför att det finns fler ”Lasermän” eller ”Breivikar” där ute.

Personligen trodde jag debatten efter Breiviks dåd skulle leda till eftertänksamhet. Men det verkar den inte ha gjort. I oktober ställde jag därför i en ledare frågan Hur mycket rasism klarar demokratin?

Idag verkar debatten ha återgått till situationen före Breivik. Det visar om inte annat Markus Uvells svar till mig på Newsmill.

Det var detta Maria Sveland i sin kulturartikel ”Hatet gör mig politiskt deprimerad” satte fingret på och som jag kommenterade i lördagens ledare.

Varför är det då dåligt att vi går samma väg som Danmark och Norge gjort i diskussionen?

För 10-15 år sedan kunde man träffa danska socialdemokrater och liberaler som resonerade ungefär som Timbro och Axess gör idag. Det ledde till en omprövning i flera partier i riktining mot en ”stramare” politik i dessa frågor.

Resultatet blev framför allt att man bekräftade den världsbild som Dansk Folkeparti hade. Det skapade ett nytt, hårdare samhälls- och debattklimat. Och Danmark inledde sin vandring mot en invandrings- och integrationspolitik som i Sverige bara hyllas av Sverigedemokraterna.

Även om utvecklingen inte gått lika långt i Norge är trenden den samma.

I båda länderna har extremhögern normaliserats, blivit partier som alla andra och Dansk Folkeparti är ett av världens mest framgångsrika främlingsfientliga partier när det gäller att få igenom sin politik.

Detta kanske inte var avsikten för de liberaler och socialdemokrater som för 10-15 år sedan pratade om att de nu måste se ”problemen med integrationen” och ”våga diskutera frågorna”.

Men det blev konsekvensen.

Egentligen är det inte konstigt. Lägger man sig platt för, eller flirtar med, den extrema högerns världsbild och frågeställningar legitimeras dessa och blir det nya normala. Då blir Danmarks och Norges integrationsdebatt också vår.

Alternativet är att vi säger emot i tid.

Anders Lindberg

Så har då också den fjärde storbanken – Handelsbanken – redovisat sitt resultat. Och naturligtvis har det gått bra. Förra året gjorde Handelsbanken en vinst på 16,5 miljarder kronor.

Tillsammans tjänade de fyra stora bankerna 79,1 miljarder kronor förra året. Det är till exempel drygt dubbelt så mycket som staten satsade på hela rättsväsendet, och mer än hela familjepolitiken kostade förra året.

Det är framför allt räntenettot som gör bankerna rika. Vi sätter in våra pengar utan att få något för dem, och lånar sedan till höga räntor.

Nu för tiden är det sällan vi tvingas läsa om att banker blivit rånade. Däremot blir vi hela tiden rånade av banken.

Ingvar Persson

I går konstaterade jag att den svenska rovdjurspolitiken har havererat. Alla är arga.

Jägarna och bönderna, för att licensjakten ställts in.

Naturvårdsvännerna för att skyddsjakten fortsätter.

EU, eftersom den svenska regeringen försöker lura dem.

Dessutom har regeringen infört en lag som i parktiken sätter stopp för det som skulle vara den magiska lösningen på alla konflikter, utplanteringen av vargvalpar från djurparkerna.

Det är egentligen bara vargarna själva som inte klagar. Det är kort sagt kaos, men miljöminister Lena Ek lyckas ändå hålla humöret uppe.

I tidningen Svensk Jakt deklarerar hon nu glatt: ”Rovdjurspolitiken är på rätt väg”.

På rätt väg?

Antingen saknar Lena Ek helt sinne för vägval, eller så har hon talanger som skulle passa organisatören av en kravall i Aten.

Ingvar Persson

Annie Lööf vill se krafttag mot långtidsarbetslösheten. Det säger hon till ekoredaktionen. Hon kräver lägre ingångslöner, sämre anställningstrygghet och ”nischade” jobbcoacher.

Precis som vanligt, med andra ord.

Hur just dessa åtgärder skulle hjälpa de långtidsarbetslösa är minst sagt oklart.

Kanske är centerledaren bara vill ha något att säga. Hon är nog mer bekymrad över fallande opinionssiffror än över stigande arbetslöshetssiffror.

Ingvar Persson

I dag är det alla hjärtans dag och ledarredaktionen vandrar som sig bör runt på små romantiska moln. Dagen till ära tänker vi därför hylla den speciella form av homosocialitet och kärlek som bortsett från inom sportens värld, kanske bara får sitt fulla utlopp inom politiken.

Vi talar naturligtvis om bromanser. Eller ”bromance” som de säger i USA. Den komplicerade icke-sexuella kärlek och tillgivenhet som kan uppstå mellan två heterosexuella män.

Här är därför dagens lista:

Politiska bromanser vi minns

Bill Clinton och Tony Blair

En politisk bromans så stark att den har fått en egen film. Tony ser upp till Bill och den speciella relationen blomstrar från första ögonkast.

Tony står vid Bills sida under Lewinski-skandalen och detta trots att han både har moraliska betänkligheter och är rätt pryd. Men vem kan motstå Bills charm! Sedan vänder maktrelationen: Tony lyckas få ur en motvillig Bill ett löfte om att skicka marktrupper till Kosovo. Den beundrande parten har blivit den starkare, vilket brukar skapa kriser i bromanser och Bill ser det hela mycket riktigt som ett svek.

Så småningom träffar Tony förstås George, men det är en helt annan historia….

Göran Persson och Pär Nuder

Den unge Pär är Görans högra hand och briljante strateg. Tillsammans regerar de landet, budgetunderskotten försvinner, moderater är något man skrämmer barn med och solen skiner. Men när Pär får ett eget finansdepartement rubbas maktbalansen. Konflikterna blossar upp. Efter ett regeringssamanträde skriker Pär:

– Jag har ställt upp för dig i vått och torrt! Jag har slängt mig framför tåget för din skull! Jag har tagit så mycket skit för dig! Och så gör du så här mot mig – förödmjukar mig inför hela regeringen. Fy fan!

Göran bryr sig inte och börjar spendera alltmer tid med den atletiske justitieministern Thomas istället. Efter valförlusten 2006 skyller han misslyckandet på Pär. Sveket är fullständigt. Pär skriver så småningom en bok och går vidare. Göran ältar enligt uppgift fortfarande.

John Adams och Thomas Jefferson

John och Thomas grundade USA tillsammans. Bromansen frodades under den amerikanska revolutionen men när Thomas blir Johns vicepresident surnar relationen och de ideologiska skillnaderna blir tydliga. Thomas ställer så småningom upp i presidentvalet mot John och vinner. Oj, oj!

Men i slutet av sina liv begraver de den bittra rivaliteten och går till och med och dör på samma dag. Det ni!

David Cameron och Nick Clegg

Det var kärlek som började med bråk. När David fick frågan om vilket som var hans favoritskämt brukade han svara: Nick Clegg. Aouch!

Men när samtal påbörjades med Nicks parti om att regera ihop började det slå gnistor. Pressen kunde inte låta bli att kommentera hur lyckliga det nya paret såg ut. Samt att de rörde vid varandra på ett familjärt sätt som, well, Churchill inte hade gjort. Nicks parti har sedan dess blivit ganska mycket av ett skämt. Vem lämnar sina principer för en bromans med David?

Men ja, sådan är kärleken….

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg

När Fredrik i mysprogrammet Hellenius hörna skulle rita en kurva över sitt liv handlade de stora topparna nästan alla om Anders . När han träffat honom och när de hade det bra tillsammans efter finanskrisen (samtidigt som tusentals människor blev arbetslösa). Men din fru? Din familj då? undrade David Hellenius. Fredrik såg förvånad ut. Nej, det var bara, Anders.

Fredrik och Anders. Anders och Fredrik…

 

Katrine Kielos

I förra veckan tänkte statsminister Reinfeldt högt om att svenskarna nog kommer behöva arbeta tills de fyller 75 år om vi ska kunna finansiera välfärden framöver. Ett tips är att börja med att se över hur barnomsorgen fungerar för deltidsanställda småbarnsföräldrar.

I somras trädde en lag i kraft som slår fast att svenska kommuner ”ska sträva efter att erbjuda omsorg för barn under tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds i den omfattning det behövs”.

Det fungerar inte. För föräldrar som jobbar skift eller på obekväma arbetstider är tillgången till barnomsorg ett lotteri, trots lagskärpningarna. Enligt en undersökning från intresseorganisationen Makalösa föräldrar arbetar redan i dag var tredje småbarnsförälder på obekväm tid. Och enligt fackförbundet Kommunals rapport ”Alla andra hämtar tidigt” så kan nästan var tredje kommunalare med småbarn inte arbeta heltid eftersom förskolan öppnar för sent eller stänger för tidigt.

Om man måste tacka nej till att arbeta för att förskolan stänger tidigt betyder det något för den egna privatekonomin. Men det innebär också mindre skatteinkomster för staten och en svagare tillväxt. Om kvinnor arbetade lika många betalda timmar som män skulle det motsvara 500 000 fler personer i arbete.

Varje förlorad arbetstimme är också pengar som försvinner ur pensionskuvertet. Enligt ett exempel från Pensionsmyndigheten som Kommunalarbetaren tagit fram går en deltidsarbetande kommunalare miste om 4 500 pensionskronor per år.

Arbetsmiljöverket varnar för att det i framtiden kan det bli så att hälften av landets alla kvinnor bara kommer få garantipension, bland annat på grund av att så många jobbar deltid.

Är Reinfeldt på allvar intresserad av att diskutera välfärdens finansiering kan han ju börja med att lagstifta om rätt till heltid och se till att kommunerna blir skyldiga att erbjuda barnsomsorg när föräldrarna behöver det.

Daniel Swedin 

Det är ett sorgligt pastorat miljöminister Lena Ek har fått ta över, och det gäller inte minst rovdjurspolitiken.

Hennes företrädare försökte som bekant vara alla till lags. Jägarna när han inrättade licensjakt. Naturskyddet när han strax kritiserade samma jakt. EU-kommissionen när han försäkrade att Sverige visst skulle ha vargar, och kollegan Eskil Erlandsson när han lika raskt försäkrade att vargarna inte skulle skada djurhållningen eller jakten.

Det slutade i ett haveri, och i ytterligare ett försök att vara alla till lags. Erlandsson och Carlgren avskaffade licensjakten, men lovade å andra sidan att skyddsjakten skulle kunna bedrivas på samma sätt. Till EU lovade Carlgren att vargarna skulle få jagas först när de ställt till bekymmer, men till djurägarna sa samtidigt Erlandsson att jakten skulle kunna ske förebyggande.

Ett av Carlgrens trumfkort har hela tiden varit planerna på utplantering av varg, till exempel från djurparker. Unga vargar skulle få en ny fosterfamilj – lite som Djungelbokens Mowgli.

Efter lite trassel – Carlgren hade glömt att fråga djurparkerna – tyder det mesta nu på att metoden skulle kunna fungera. Vargtikar i djurparker uppträder verkligen som de ömma mödrar man kunde vänta sig.

Nu har det dock uppstått ett nytt problem. Samtidigt som regeringen talade stort om kommande utplanteringar har man också inrättat en lag som i praktiken ser ut att skjuta det hela i sank. Markägare och – viktigare – jägare i de områden där vargfamiljerna finns fick förra året rätt att säga nej till utplantering.

I klartext betyder det nog att det inte blir något av regeringens planer, och att Lena Ek får förbereda sig på att åka till Bryssel och förklara varför.

Det är verkligen inte bekvämt att försöka sitta på två stolar.

Ingvar Persson

Vi har fått många positiva reaktioner på Anders ledare idag många är också kritiska och det har uppstått  några frågor. 

Aftonbladets ledarsida har länge drivit frågan om hur problematiskt det främlingsfientliga bakgrundsbruset i dagens Europa är.  Vi har i det avseendet varit lika kritiska till rapporter från tankesmedjor till höger, som till utspel från Socialdemokraterna.  

Några personer har framställt det som att vår ledare idag jämställer Behring Breivik med Timbro. Men vad Anders skrev var:

”Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.Det är en föreställningsvärd han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasist­iska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just ­Genusnytt, Axess och Timbro. I varierande grad.”

Texten handlar om vikten av att den demokratiska borgligheten håller rent. Vi har i flera texter tidigare tagit upp exempel där vi menar att man lånar bilder och retorik ur det främlingsfientliga bakgrundsbruset. Och det gäller alltså även socialdemokrater.  

Inom de norska Socialdemokraterna finns stora spänningar i dessa frågor och den del av partiet som mest högljutt stått upp för mångkultur och samexistens, har alltid varit just ungdomsförbundet AUF. 

 Vi tycker att utvecklingen i dagens Europa är djupt problematisk och skrämmande. Frankrike som utvisar alla icke-franska romer. Schweiz som förbjuder minareter. Flamländska separatister vinner val i Belgien och en tysk socialdemokrat som publicerar en bok om att muslimerna föder för många barn och utarmar landets gener. Europa borde veta vidden av sitt historiska vansinne skrev jag i somras. Besattheten vid allt främmande växer och alla vi som tror på något annat har ett ansvar att hålla emot främlingsfientligheten när den försöker lura sig in. Det gäller såväl fackföreningsrörelsen som tankesmedjor och tidningar till höger. 

Terrorexperten Jamie Bartlett som jag intervjuade efter tragedin på Utöya sa att varje terrorist tror att han eller hon agerar på mandat av en större grupp. Det gällde Röda armé-fraktionen och det gällde Al Qaida. Du måste tro att du har meningsfränder som kommer att resa sig upp och revoltera. ”Breivik hade på grund av det politiska ­klimatet större anledning att tro att han faktiskt hade stöd för sina handlingar, än vad han hade haft för tio år sedan”, sa Bartlett.

Detta menar vi att man måste ta på stort allvar.  Såväl borgliga tankesmedjor som Socialdemokratiska partier. 

Det är vad vi tror på och det är vad vi kommer fortsätta att driva på Aftonbladets ledarsida. 

Katrine Kielos

 

Tidigare artiklar av Anders kan man alltså läsa här, här, här och här. Han har även varit och pratat i frågan på Timbro på ett seminarium som jag förstod var väldigt intressant. Maria Svelands text som startade debatten den här gången går att finna här. Och Magnus Lintons nya bok som Sveland skrev om är utgiven av Atlas

Män förstår inte vad de gör.

Är det så man ska tolka Solna tingsrätt när de friar rumptafsaren på Brommaplans tunnelbanestation?

Historien är i korthet följande: Våren 2009 står en kvinna i spärren på tunnelbanestationen i västra Stockholm. Hon pratar med en bekant i luckan när den berusade mannen kommer bakifrån och tar tag i hennes rumpa. Han klämmer en gång till och när kvinnan vänder sig om säger han något som kan vara ”lilla gumman”.

Kvinnan blir rasande, det kan man se på bilderna från övervakningskameran. 

I tingsrätten hävdar mannen att han ville att kvinnan skulle flytta sig. Tingsrätten går på mannens historia och anser att hans uppsåt var att flytta på kvinnan. Att han därmed ofredade henne sexuellt var däremot helt utan uppsåt. Tingsrätten menar alltså att när en man ofredar en kvinna förstår han inte att det är det han gör. 

Men när blev dumheten en juridiskt hållbar ursäkt?

Debatten om ofredande går vidare. Läs till exempel Oisin Cantwells blogg om den friande domen

Eva Franchell