Jag kan ju ha fel, men visst känns det lite som att den borgerliga regeringen under de två senaste veckorna börjat förlora sitt momentum?

Expressen skriver om att Fredrik Reinfeldt trixar med siffror. Hillevi Engström agerar robotmoderat i SVT:s Agenda och avslöjas som en siffertrixare. PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets konservativa ledarsida är öppet missnöjd med M-regeringens passivitet.

Jan Björklund hatar läsplattor och häcklas för sin militaristiska läggning. Kristdemokraterna ligger och kippar efter luft som en döende fisk och kontrar med att rekrytera nationalisten Charlie Weimers till Göran Hägglunds stab. Centern hade något sorts jippo i helgen som ingen brydde sig om.

Om jag har rätt i den här spaningen så kommer nog ändå historikerna skriva att regeringens fall började när barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) ställde upp i Ekots Lördagsintervju i helgen.

Intervjun är förmodligen den mest plågsamma mangling en borgerlig företrädare råkat ut för sedan Sofia Arkelsten mötte Thomas Ramberg.

Larsson passade på att sjukdomsförklara transsexuella och säga att transsexualism går att behandla. Hon visste inte varför hennes regering tre gånger sagt nej till att utreda förslag om förstärkt meddelarskydd. Ministern förstod inte hur jobbskatteavdraget är utformat, att man betalar högre skatt som föräldraledig än när man jobbar (den långa tystnaden mellan Rambergs fråga och Larssons svar är radiohistoria!).

Ministern hävdade att män helst är föräldralediga när barnen är lite större. Hon visste inte vad regeringen egentligen tycker om gårdsförsäljning av alkohol. Hon kunde inte säga vad hon tyckte om uranbrytning i Sverige.

På frågan om vad Kristdemokraterna gjort för att förverkliga sitt vallöfte om att räkna upp taket i a-kassan så att den följer prisutvecklingen svarade hon att hon ”inte tror att frågan varit aktuell i regeringsförhandlingar”. Och så öppnade Larsson för att riva upp regeringens energiöverenskommelse. Så där fortsatte det.

Håhå, jaja. Det kanske är ett utslag av rent önsketänkande, men låt oss avsluta det här med en sång.

Daniel Swedin

Söndagens Agenda blev en märklig upplevelse. För ett ögonblick fick vi en påminnelse om att politisk debatt inte nödvändigtvis behöver betyda djupanalyser av krisande partier eller personporträtt på konkurrerande politiker.

Politik kan också handla om verkligheten, som arbetslösheten och arbetslöshetsersättningen.

Agenda kunde berätta att a-kassorna aldrig återhämtat sig efter det slag försäkringen drabbades av för fem år sedan. Nästan en och en halv miljon svenskar är i dag oförsäkrade, och mindre än hälften av de arbetslösa har rätt till ersättning från kassorna.

För att skapa riktig retrokänsla valde redaktionen att göra en nyuppsättning av ett fem år gammalt manus, från vintern 2006-2007.

Aktörerna – i synnerhet huvudrollsinnehavaren – är inte längre tillgänglig så hela rollistan hade bytts ut. Ut alltså med Sven-Otto Littorin och Sven-Erik Österberg, och in med Hillevi Engström och Ylva Johansson.

Hillevi Engström försvarade regeringens politik som om ingenting hänt. Kamp mot utanförskapet, 100 procent av en lön och alla de andra floskler som fyllde borgerliga politikers tal för fem och sex år sedan.

Vi har – förklarade ministern – inte råd med en anständig arbetslöshetsförsäkring, eftersom pengarna går till jobbpolitik.

Har inte Anders Borg berättat för arbetsmarknadsministern att det är den urholkade a-kassan som är jobbpolitiken?

Visst, regeringen har också skapat rot- och rutavdrag, skatterabatt på krogbesök och fas 3 med Jobbfabriken och sådant. Men kärnan, den politiska idén, är sänkta ersättningar till arbetslösa och sjuka i kombination med avgiftshöjningar, särskilt för dem som löper störst risk att förlora jobbet.

Och skattesänkningar för de som har jobbet kvar, naturligtvis.

Det kallas drivkrafter, och den som orkar lyssna noga på Anders Borg kan förstå hur han har tänkt. Människor ska sänka sina anspråk, på lön och arbetsinnehåll. Det ska – hoppas finansministern – skapa nya jobb.

Problemet är att det inte fungerar.

Inte i verkligheten, där arbetslösheten – inte minst den långvariga – fortsätter att växa.

Borgs plan fungerar inte heller i teorin. Hanteringen av a-kassan har fått förödande kritik från bland annat ekonomen Lars Calmfors.

En fungerande a-kassa är en hörnsten för en fungerande och flexibel arbetsmarknad. Och i dag har Sverige inte en fungerande försäkring.

Detta vill regeringen dock fortfarande inte diskutera. I stället fortsätter man – precis som för fem år sedan – att prata om att tvångsansluta människor till ett system som havererat.

Alla gamla manus tål inte att återanvändas.

Ingvar Persson

Finländarna röstar på antingen De grönas Pekka Haavisto eller Samlingspartiets Sauli Niinistö i presidentvalets andra omgång i dag. Allt pekar på att det blir Niinistö som segrar, men det intressanta är om han segrar stort eller om han tar hem en knapp seger.

Röstningslokalerna öppnade klockan nio finsk tid och de är öppna till åtta på kvällen. Redan har 36 procent av väljarna röstat och resultatet av förhandsröstningen kommer man att presentera cirka klockan 20 finsk tid, dvs. klockan 19 svensk tid.

Vem som blir Finlands president sägs bli klart allra senast klockan 22 finsk tid. Presidenten installeras i riksdagen den 1 mars.

Om du vill följa med i rösträkningen under kvällen så tipsar vi om Svenska Yles resultatservice. Traditionell valvaka blir det i radiokanalen FST5 med start 18.50, svensk tid. Daniel Olin leder valvakan och professor Göran Djupsund kommenterar resultatet. Valvakan streamas direkt på webben.

Daniel Swedin 

MAKTFIKA. Miljöpartiets Maria Ferm och migrationsminister Billström bullar upp. 

De flesta politruker brukar troskyldigt påpeka att den enda opinionsmätning som faktiskt betyder något är den som vi får resultatet av på valdagen var fjärde år.

Det ligger förstås någonting i det där. Men det är svårt att helt blunda för dagens Demoskop som publiceras i Expressen. Vänsterpartiet äter nästan 3 procentenheter rakt av från Miljöpartiet och ökar till 9,3 procent.

Varför?

Enligt SVT:s vallokalundersökning betraktade sig 72 procent av Miljöpartiets väljare 2010 som ”vänster”. 4 procent såg sig som ”höger” och 24 procent som ”varken eller”.

Sedan dess har de gröna mest fokuserat på att göra de fyra procenten av sina väljare glada. Gustav Fridolin har skrivit debattartiklar där han berättat om alla områden där han samarbeta med Moderaterna. Maria Ferm har druckit te med Tobias Billström och cementerat Fästning Europa.

I socialförsäkringsutskottet har man röstat med de borgerliga för att inte förbättra migrationslagarna. Allt oftare berättas det människor som utnyttjas som ett resultat av Miljöpartiets och borgarnas uppgörelse kring arbetskraftsinvandring.

EU-kritiken har man tonat ned. Sedan länge är man emot ett unionsutträde. Kravet på sex timmars arbetsdag har man släppt. Miljö- och klimatpolitiken ser man inte röken av.

Efter fjolårets opinionsmässiga framgångar för firma Fridolin och Romson kan det komma som en chock för någon att samlat och nystartat Vänsterpartiet nu ökar.

För människor som betraktar sig som varande vänster – men inte socialdemokrater – verkar det helt enkelt logiskt att välja Sjöstedt framför (M)iljöpartiet. Det kan vara värt att tänka på, även för de gröna språkrören.

Daniel Swedin 

Den moderata floskelministern Sofia Arkelsten har man inte riktigt sett röken av sedan débâclet kring partiets bombastiska partiprogram i fjol.

Men nu är hon tillbaka, med en debattartikel i Dagens Nyheter och understödd av Peter Norman och Anna Kinberg Batra. ”Så ska vi utveckla politiken för välfärden” är titeln på artikeln och det är upplagt för plattitydbonanza!

Några lösningar eller framåtsyftande tankar om välfärdens organisering presenteras naturligtvis inte, vilket nog är tanken eftersom svenska folket inte hyser det minsta förtroende för Moderaterna och deras politik på välfärdsområdet. Debattexten är, mest av allt, en räcka lamt uttalade besvärjelser i pompös ton.

Man kan ju skratta åt det, men det finns – som så ofta när Arkelsten är ute och röjer – något lätt förljuget över hela anslaget. Det skrivs om ”höga välfärdsambitioner” för välfärden – trots fortsatta utförsäkringar, kraschad a-kassa och trots att den fattigaste tiondelen av folket blivit 8,6 procent fattigare sedan Moderaterna äntrade Rosenbad.

Det skrivs om att välfärden finns för att berika alla med vård, utbildning och omsorg – trots att det är Moderaternas kompisar på Serafen, Carema och Attendo som berikat sig allra mest på Moderaternas välfärdspolitik.

I det idéprogram som Moderaterna klubbade i fjol skrevs att partiet var arkitekterna bakom den svenska välfärdsmodellen. ”Ohederligt och oanständigt”, skrev ledarsidan då. Det skulle man kunna säga om Arkelstens debattartikel också.

Men avslutningen på texten räddar dock hem det hela: ”Den opportunism som det funnits utrymme för måste stoppas”.

Det är bara för roligt.

Daniel Swedin 

För några dagar sedan organiserade nätverket ”Allt åt alla” ett överklassafari till Nacka. Som Peter Kadhammar berättade fick deltagarna bland annat se Grand Hotel i Saltsjöbaden och villaområdet Solsidan.

Bussen möttes av äggkastning och lokala brats som viftade med sina telefoner och ropade ”iPhone, iPhone”.

Den samlade borgerligheten tog till vapen. Hur kunde någon understå sig att behandla överklassen på detta sätt? Den lätt ironiska hashtaggen #klasshat på twitter fick bli exemplet på hur hemska vänstern är.

Att det enda klasshat som märktes under överklassafarin kom uppifrån reflekterade borgerligheten inte över.

Reaktionerna gick från allmänt bröl på Svenskans ledarsida till en förvirrad diskussion om klassbegreppet.

Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman sätter på twitter fingret på problemet.

Borgerlighetens problem alltså, de förstår inte vad som händer.

Visst kan man ha seminarier om mervärde eller alienation eller diskutera kulturellt kapital i relation till självförtroende och livsdrömmar. 

Men universitetspoäng är inte allt. Det finns även andra källor till kunskap. Som erfarenhet.

Exempelvis av klassamhället.

Detta har borgerligheten aldrig förstått eftersom de tittar på det uppifrån. Då syns det inte så tydligt. Och framförallt känns det inte i magen, i ryggen eller händerna.

När människor försöker berätta om den erfarenheten möts de av hånskratt i debatten. Och att de borde gå hem och läsa på

Värst av allt.

Det är just de mobbarna som styr vårt land.

Anders Lindberg

­

I går kunde tidningen Dagens Arbete avslöja att 600 jobb kommer att försvinna på stålkoncernen Outokumpus anläggningar i Långshyttan och Torshälla. Enligt Bjarne Rasmussen på järnbruksklubben i Degerfors – också det en del av koncernen – kan det dessutom på sikt bli problem för Avesta och Degerfors.

Det är en stor nyhet, och dyster. Men i dagens svenska offentlighet skapar den inte mer än notiser. Här har vi nämligen fått lära oss att företagsnedläggningar är strukturomvandling, och att det bara är bra när olönsamma företag läggs ner.

Det är därför det inte behövs någon näringspolitik, har vi fått lära oss.

Men det är inte siffrorna som är problemet i Långshyttan eller Torshälla. Precis som när järnverket i Degerfors hotades för tio år sedan handlar det om politik och nationalism, om än av det företagsinterna slaget.

Outokumpu stålverk i finländska Torneå behöver beläggning, och för att lyckas med det behövs marknader. Därför behöver Outokumpu dra ner stålproduktionen på andra håll. Och eftersom fack och stat ställer krav på kompensation startar en byteshandel, där de svenska bruken dessvärre inte har någon röst.

Det var så det gick till när stålproduktionen försvann från Degerfors, och det är det som händer när jobben i Långshyttan och Torshälla nu kan försvinna.

För tio år sedan handlade det om den brittiska stålindustrin och verket i Sheffield.

Nu gäller det Tyskland, och stålverken i Krefeld och Bochum. De kommer att läggas ner när Thyssen Krupp slår ihop sina påsar med Outokumpu. Men tyskarna blir inte helt lottlösa. I förhandlingar med det tyska facket har koncernen lovat att flytta kallvalsning till Tyskland.

Kallvalsning som i dag görs i Dalarna och Södermanland.

I går hade de svenska facken fortfarande inte fått någon information. Det gör Bjarne Rasmussen på IF Metall i Degerfors förbannad, men annars är det tyst.

Svenska trygghetslagar lägger inga hinder i vägen för nedläggningar, svenska politiker lär inte protestera och för den svenska allmänheten skulle nyheter från Långshyttan eller Torshälla lika gärna kunna komma från andra sidan jorden.

Inte konstigt att internationella ståldirektörer tycker att jobben i Långshyttan kan flyttas, eller att det låter så främmande när Stefan Löfven talar om att Sverige behöver en näringspolitik.

Ingvar Persson

Högsta domstolen omprövar inte domen mot männen bakom Pirate Bay. Därmed står fängelsedomarna mot Fredrik Neij, Peter Sunde, Carl Lundström samt Gottfrid Svartholm Warg fast.De ska också betala 46 miljoner kronor i skadestånd.

Med stöd av domen trappar Antipiratbyrån genast upp sin jakt på fildelare med ”rättsliga insatser mot de närmare 150 illegala fildelningstjänster som har svensk anknytning”, som byrån skriver på sin hemsida.

Det är nu alla föräldrar ska börja bli oroliga. Nu börjar jakten på ungdomsgenerationen. Den som statsminister Fredrik Reinfeldt lovade att det inte skulle handla om.

Tre av de dömda var unga hackers, de byggde fildelningssajten Pirate Bay, ett källarprojekt som växte till ett globalt nätverk med 25  miljoner unika besökare. Tekniken är bittorent, vilket innebär att en film hämtas i många små bitar från olika datorer. Samtidigt som man laddar ner filmen delar man den med många andra. 

Alla blir delaktiga, alla kan bli anklagade. 

I Sverige fildelar 1,4 miljoner människor, enligt SCB. Det är 20 procent av befolkningen. Allt fler poliser och åklagare avdelas nu för att stoppa fildelningen. 

Högsta domstolen tog den fega vägen när den nekade prövning av Pirate Bay. 

Lagstiftningen stämmer inte överens med den allmänna moraluppfattningen. Antingen kan regeringen nu stillatigande se på medan fildelare döms för brott de inte förstår eller så kan justitieminister Beatrice Ask helt enkelt se över lagstiftningen.

Eva Franchell

FOLKETS FAVORIT. Röstningen är avslutad. 3 640 röster har avgetts och segraren är…

Eftersom nye S-ordföranden Stefan Löfven inte sitter i riksdagen kommer han inte kunna ta riksdagsdebatterna med Fredrik Reinfeldt och den övriga borgerligheten. Därför undrar alla vem som ska bli Socialdemokraternas nya gruppledar i riksdagen och i den rollen bli statsministerns utmanare i plenisalen. 

Därför öppnade Aftonbladets ledarredaktion i går processen. I en snabb omröstning bad vi våra läsare att föra fram sin favorit. Vi vaskade fram 14 troliga namn och lät sedan folket göra jobbet. 3 640 personer har röstat sedan i går förmiddag. Nu redovisar vi resultatet.

Klar segrare är Håkan Juholt. Ja, vi kan nästan tala om en jordskredsseger.

Juholt, tills nyligen Socialdemokraternas partiordförande, stöds av 33 procent av läsarna. På en god andraplats kommer Leif Pagrorsky som får 17 procent av läsarrösterna. Tre blir Sven-Erik Österberg med 9 procent av rösterna. Österberg var ju fram till och med 2010 S-gruppledare och kan jobbet. Värt att notera är att Carina Moberg, som av Juholt utsågs till gruppledare för riksdagsgruppen, bara samlar 1,5 procent av rösterna.

I morgon är det statsministerns frågestund i riksdagen. Ledarledarbloggens läsare har sagt vem de vill se företräda Socialdemokraterna.

Daniel Swedin

Fas tre, det tredje steget i jobb- och utvecklingsgarantin, har inte varit någon vidare framgång. 

Av de drygt 10 000 människor som för två år sedan gick in i fas tre av regeringens jobb- och utvecklingsgaranti är drygt 6.000 kvar, enligt siffror som Arbetsförmedlingen tagit fram för Ekot i Sveriges Radio.

16 procent har fått arbete men de flesta av dem har någon form av lönebidrag. De som varken har jobb eller är kvar i utbildningen har i de flesta fall gått i pension.

Inte ett så bra facit för en regering som valdes på att komma till rätta med ”utanförskapet”. Lösningen: Arbetsförmedlingen byter nu namn på fas tre till Sysselsättningsplats. 

Ett semantiskt stunt som skulle göra Det Nya Arbetarpartiet gröna av avund.

Daniel Swedin