Det har varit en hektisk nyhetsdag. I natt meddelades att Kim Jong-Il dött och i morse ansökte Saab om konkurs.

Och klockan 13.30 höll statsminister Fredrik Reinfeldt sitt jultal. Med nio tal genomförda har det blivit ”en av Moderaternas traditioner”, enligt partisekreteraren och förbandet Sofia Arkelsten. Moderaterna bildades 1904.

I årets jultal valde statsministern som så ofta att referera och recensera samtiden. Hans lösning på alla samhällsproblem har blivit att beskriva dem. Ibland blir det okej, ibland blir det riktigt dålig. I sitt tal i Almedalen läste han högt ur OECD:s databas i tjugo minuter.

Nu berättade han om hur han under hösten har varit ute och rest och träffat våldsoffer och människor som arbetar med våldsoffer. Hedersvåld, gatumisshandlar, psykisk terror, oprovocerade käftsmällar vid frukostbordet. Berättelserna från de misshandlade män och kvinnor han mött är skräckinjagande.  Den stumma statistiken från BRÅ är hisnande. 

Men var är Fredrik Reinfeldts politiska svar, vilka politiska konsekvenser drar han? Vad vill han göra i framtiden? Det räcker kanske inte bara med fler poliser och hårdare lagstiftning.

Sina möten runt om i landet kallar statsministern för ”viktiga berättelser”.

Absolut, men sedan då? Hur ska han politiskt se till att inte fler människor hamnar i ”viktiga berättelser” som han kan använda i medkännande tal på Skansen?

Det samhälle Reinfeldts regering bygger är ett samhälle med ökande klyftor, ett hårdare samhälle där fler ”viktiga berättelser” skrivs-

I Aftonbladet i dag kan man läsa att drygt 127 000 ungdomar i Sverige står utan jobb. Under de fem år Fredrik Reinfeldt varit statsminister har antalet arbetslösa ungdomar ökat med hisnande 23 procent. I Stockholm är rekordmånga fast i ett långvarigt bidragsberoende.

Och det pratade aldrig Fredrik Reinfeldt om.

Daniel Swedin 

”Fredrik Reinfeldt är en miljökatastrof…

Men han höll ett bra jultal”.

Daniel Swedin

Henry R. Kravis är förebild till skräckkapitalisten Gordon Gekko i filmen Wall street. Gissa vem som äger Carema?

Som Aftonbladet kan visa är en av huvudägarna i Carema just Henry R. Kravis. Känns tryggt att en karaktär ur en ekonomisk skräckfilm nu äger en stor viktig del av svensk äldrevård.

Mot bakgrund av det kanske man inte ska vara så förvånad för vägda blöjor, patienter som svälter ihjäl eller får sova på golvet. Eller över vinstmarginaler på över 30 procent där skattepengar går till skatteparadis.

Timbro gav för en tid sedan ut boken Kentucky Fried Children? som försvarar det man kallar ”valfrihet” i offentlig sektor. Rubriken kommer från ett citat av Olof Palme när han kritiserade privata alternativ i välfärden.

Själva berättelsen är ungefär ”hö hö, han sa ’Kentucky Fried Children’, hö hö, vilket DDR-Sverige det var, hö hö”.

Jag vet inte hur det är med er, men jag hör ingen som skrattar längre?

Anders Lindberg

Kim Jong-Il, Nordkoreas diktator, är död. I TV grät nyhetsuppläsaren.

När hans far, Nordkoreas grundare Kim Il-Sung dog grät även bergen. Trots sin död är han fortfarande statschef. Nordkorea  är världens enda ”nekrokrati”

Det skämtas en hel del om Kim Jong-Il på nätet just nu. Allt ifrån att han ska efterträdas av okände sonen Mentally-Il till att han skulle dött av avundsjuka efter DN:s intervju med Anders Borg. 

Man bör kunna skämta om allt, annars är det sällan värt att ta på allvar.

Men det finns också anledning att påminna om att Kim Jong-Ils politiska gärning faktiskt till stor del är ett brott mot mänskligheten.

Han har medvetet låtit sitt folk svälta ihjäl. Han har hotat andra länder med kärnvapen och är ett hot mot internationell fred och säkerhet. 

Utrikesdepartementet skriver om mänskliga rättigheter i Nordkorea (en rapport väl värd att läsa i sin helhet) bland annat:

Ett system av arbetsläger finns enligt uppgift ungefär tio mil nordost om Pyongyang. Enligt andra uppgifter sänds oliktänkande också till ”sanatorier” för omskol­ning efter ett administrativt förfarande, dvs utan rättslig prövning. Enligt uppgift förekommer misshandel och tortyr i behandlingen av oliktänkande och brottslingar. Många i arbetsläger ska ha dött av svält, sjukdom eller andra umbäranden. Uppgifter finns om avrättningar i lägren, till exempel efter flyktförsök. Andra uppgifter pekar på tvångsaborter som ett systematiskt inslag i behandlingen av internerade. 

Nordkorea har en av världens mest obehagliga regimer. Det är trots allt inte så svårt att hålla sig för skratt.

Anders Lindberg

Den 10 november i år stoppade de borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet ett utskottsinitiativ om att mildra reglerna för vilka som får stanna i Sverige.

Bakgrunden var fallet med 91-åriga Ganna som regeringen vill utvisa ensam till Ukraina trots att hennes familj bor i Sverige. En utvisning som tillfälligt stoppades av Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Diskussionen gäller bland annat tolkningen av begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter” som blivit mycket strikt hos myndigheterna. I princip har möjligheten att stanna på grund av humanitära skäl tagits bort. För en jurist betyder ”synnerligen” i princip ”aldrig”.

I veckan skickade regeringen en 15 sidors skrivelse till Europadomstolen kring hur se ser på fallet utifrån de lagar och regler som gäller. Lagar och regler som alltså alliansens partier och miljöpartiet stiftat och står bakom. Slutsatsen blev att regeringen vill utvisa henne. Hela skrivelsen kan läsas här.

Nu tävlar de ansvariga partierna för att slippa ta ansvar för sina beslut. Om de tänkt fortsätta falskspelet ända tills Ganna utvisas är oklart. Men de har stiftat lagarna och de han vägrat ändra dem trots kritik i exakt detta fall.

Värst är kristdemokraterna. Trots att de suttit i regeringen i fem år och röstat igenom politiken i riksdagen försöker de i media framställa det som att de hela tiden velat något annat.

Detta är politiskt falskspel av värsta sort.

Anders Lindberg 

Andra som skriver: Essbäck skriver att KD är med på de ändringar som gjordes för att kunna utvisa sådana som Ganna. Roger Jönsson om invandrings och flyktingpolitik. Martin Moberg om kylslagenhet. Thomas Böhlmark tycker kritiken är missriktad. Alliansfritt Sverige försöker förklara hur KD tänker.

Jag ser att ledarbloggen inspirerat Katrin Zytomierska till en ”debattartikel” i det väldigare formatet, 6000 tecken. Precis som Zytomierska misstänker skulle den nog bli svår att placera i en tidning.

Annars är det förstås alltid roligt när det man skriver kan uppmuntra till stordåd. Och en kombinerad lektion i statskunskap och historia av en person som på youtube försöker reda ut hur fyraprocentsspärren fungerar tillsammans med Moderaternas nuvarande partisekreterare är lite spännande.

Alla kan ju inte minnas högstadiets undervisning om det politiska systemet.

Det som gör mig lite förbryllad är Zytomierskas bild av det svenska klassamhället. Jag begriper att det är fel, kanske på grund av en ideologi som kallas ”kommunism/socialdemokrati”.

Däremot förstår jag inte vad det är som är fel. Är det att det inte finns något klassamhälle? Är det att klassamhället faktiskt finns, men inte syns? Eller handlar alltihop egentligen om att det ”är förbjudet att omge sig med tjänstefolk”, att det inte är normalt att ha chaufför, kock, nanny, agent och butler.

(Jag har lagt till ”och” framför butlern. Jag är lite konservativ på det sättet.)

Jag förstår som sagt inte riktigt, men intressant är det.

På en punkt kan jag dock trösta Zytomierska där hon lever i sin exil från det grå Sverige. Något håller på att förändras.

När Folkets Hus och Parker lät ett opinionsinstitut fråga svenska folket vem de helst skulle ta med sig på bio blev svaret – Fredrik Reinfeldt.

Så säj inte att svenskarna saknar känsla för glam och äventyr.

Ingvar Persson

Sverige är i dag sämst i Europa på att underhålla sin järnväg. Sveriges totala utgifter för drift, underhåll och återinvesteringar i järnvägsinfrastruktur mellan åren 2007-2013 är 0,33 miljoner euro per kilometer. EU-snittet är 1,35 miljoner. Sverige ger klart minst till hela järnvägen i hela Europa.

Om detta kan man läsa i ett långt och mycket läsvärt reportage i Dagens Industris månadsmagasin Dimension.

För 40 år sedan var persontrafiken på de svenska järnvägarna nere på sin absoluta bottennivå, 4 025 miljoner personkilometer. I fjol hade persontrafiken nästan trefaldigats, 11 219 miljoner, personkilometer.

Men bortsett från Grödingebanan och Botniabanan har det knappt gjorts några nyinvesteringar på svensk järnväg under de senaste 50 åren. Får man tro SJ:s avgående vd, Jan Forsberg är det ännu värre beställt:

”Det är mycket postivt att så många har upptäckt tåget de senaste tio åren. Men naturligtvis blir det trafikproblem, eftersom systemet egentligen inte byggts ut sedan 1870-talet.

Underhållet av den svenska järnvägen har dessutom varit eftersatt i åtminstone 20 år. ”Problemet är att vi inte har underhållit det vi ha. Nu måste vi våga vara kortsiktiga”, säger Mikael Stöhr som är vd för godstransportsbolaget Green Cargo – näst SJ den största aktören på de svenska järnvägarna.

För att rädda det som räddas kan av järnvägen behövs enligt Trafikverket 38 miljarder kronor. ”Utmaningarna inom järnvägarna var större än vad jag trodde”, säger Trafikverkets nytillträdde generaldirektör Gunnar Malm.

1963 togs ett trafikpolitiskt beslut som gav SJ:s dåvarande generaldirektör Erik Upmark gria händer att göra sig av med de järnvägar som man uppfattade inte behövdes. SJ fick ”möjlighet att lägga ned olönsam trafik” och under 1960-talet stängdes i genomsnitt 17 järnvägar årligen.

Varför? Den ökande massbilismen – Sverige var Europas personbiltätaste land vid 60-talers mitt. Bilen var en frihetssymbol och järnvägarna stod för något gammalt. Resandet på järnvägarna minskade, stationer lades ned, tågen blev färre. Men bilarna och långtradarna blev fler så ingen såg problemen. Under 1970- och 80-talen fick järnvägen 20 procent av de medel som vägnätet fick.

1988 delades statliga Statens Järnvägar upp i operatören SJ och infrastrukturbolaget Banverket. Regionaltrafiken avreglerades 1990 och godstrafiken gick samma väg 1996. 2001 splittrades SJ i ytterligare i sju aktiebolagbolag – SJ, Green Cargo, Jernhusen, TrafikCare, EuroMaint och Unigrid. 

Plötsligt ökade resandet och tågen på rälsen blev fler. Plötsligt började man inse att det svenska järnvägssystemet var eftersatt sedan decennier. Inte blev det bättre av att SJ var konkursmässigt och fick räddas av staten.

I söndags blev det möjligt att även för nya aktörer att köra interregional persontrafik. Mer trängsel väntar på spåren.

För att komma till rätta med kapacitetsproblemen krävs nya spår. Det kostar pengar. Mycket pengar. Och regeringen har inte varit särskilt sugna på stora utgiftsposter i sina budgetar. Så därför får snabbtåg, godståg, regional- och lokaltåg trängas på samma spår.

”Att köra tåg mellan Alingsås och Göteborg är som att köra bil på en väg med ett körfält i vardera riktningen och mitträcke”, säger Bo-Lennart Nelldal på KTH.

Två exempel: Om ett av snabba X2000-tåg hamnar efter pendeltåget mellan Göteborg-Alingsås så får man åka i Intercity-hastighet i stället. Om ståltåget från SSAB i Luleå missar sin avgång med några minuter får det återverkningar genom hela det svenska jänrvägssystemet.

Dominobrickorna börjar falla. Samma sak om is och snö faller på spåren. De flesta svenska järnvägar har enkelspår och en isklump på rälsen betyder tvärstopp i hela systemet.

45 000 timmar. Så mycket var persontrafiken försenad i fjol. Godstågen var 98 000 timmar försenade. Nästan 30 000 persontåg och nästan 50 000 godståg fick ställas in. Trafikverkets oförmåga att hantera vintervädret har fått norska Cargonet att sluta köra tåg i Sverige. I stället kommer man köra gods med ungefär 300 långtradare varje dag.

Mycket mer intressant finns att läsa i Dimensions tåggranskning, bland annat intervju med minister Catharina Elmsäter-Svärd och en titt på när svenska snabbtåg kan dyka upp. Så köp och läs, gärna i samband med att du ska ut och åka tåg. Du lär får tid med det då.

Daniel Swedin

Genom klockradion vrålar Jan Björklund ”BUDGETDISCIPLIN”. Jag hör hur saliven plaskar mot mikrofonskyddet i radiohusets studio.

Vilken morgon. Det är nästan så man längtar tillbaka till logementet på 5 kompaniet på Bergslagens artilleriregemente. Där gick reveljen mer stillsamt till.

Men Björklund visar ingen nåd. Strax ger han sig ut på visitationsrunda i Europa, och det saknas inte saker att anmärka p

Grekland, slarv.

Lettland, slarv.

Storbritannien, slarv.

Island, slarv.

Det blir kompaniförbud och straffexercis. Och ändå har Björklund inte kommit fram till Irland, Spanien, Portugal eller Italien.

Studioluften tog väl slut.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Kan Björklunds världsbild verkligen vara så enke

Är det möjligt att han inte ser skillnaden mellan situationen i Grekland – där vanskötseln av staten till sist blev omöjlig att dölja – och Island där staten tvingades ta ansvar för en tokexpanderande banksektor? Tror han att den grekiska tragedin hade varit möjlig utan franska bankirers glada medverkan?

Kan Björklund verkligen vara omedveten om de svenska bankernas ansvar för den baltiska krisen? Utan deras ansvarslösa utlåning hade problemen knappast uppstått, och utan Anders Borgs påtryckningar hade det blivit svenska och inte lettiska skattebetalare som fått rädda bankerna.

Tror Björklund verkligen att bostadsbubblorna som knäckte ekonomierna i Spanien och Irland saknar samband med valutaunionens räntepolitik, där en nivå ska passa alla?

Och – framför allt – har Björklund avlägsnat sig så långt från arvet efter Bertil Ohlin att han verkligen tror att det skulle vara bra om alla länder samtidigt försökte balansera budgetarna med stora besparingar?

Bättre kan i så fall inte Folkpartiets kris illustreras.

Men vem hinner fundera på den saken. Det är dags för uppställning, och en ny visitation av major Björklund.

Ingvar Persson

18 oktober 2011: Europadomstolen stoppar akut utvisningen av dementa, synskadade, hjärtsjuka Ganna Chyzhevska, en 91-åring som Sverige vill skicka till ett Ukraina där hon inte längre har någon släkt.

10 november 2011: Borgarna och Miljöpartiet stoppar ett utskottsinitiativ för att ändra migrationslagarna så att människor som Ganna kan få stanna i Sverige.

14 december 2011: Regeringen skriver ett 15 sidor långt dokument till Europadomstolen där man berättar hur rätt man gör som utvisar Ganna.

Daniel Swedin

Chefen på Svenska Dagbladets ledarredaktion – PJ Anders Linder – har varit ute på stadspromenad. Norra Bantorget får honom att fundera en smula över LO:s roll i det svenska samhället.

Den är – om vi ska tro Linder – på avtagande. Precis som minnet av kejsardömet och det Habsburska riket i Österrike tänker redaktören. Det är en bild som skulle kunna väcka många tankar.

För PJ Anders Linder leder den i alla fall fram till funderingar om vem som ska bli nästa LO-ordförande. Han hoppas att den som blir vald klarar utmaningen att spela en ”konstruktiv roll” i debatten om arbete, produktion och konkurrenskraft.

På den punkten är jag inte så orolig. Däremot undrar jag efter att ha läst Svenska Dagbladet över vilken bild av fackföreningsrörelsen som egentligen råder bland borgerliga samhällsdebattörer.

Linder lyckas nämligen skriva en hel artikel om LO utan att i ett enda andetag reflektera över organisationens roll som facklig centralorganisation. Och det mitt under en brinnande avtalsrörelse.

Det finns inte ett ord om kollektivavtal, eller om samordning. Ingenting om jämställdhetspotter eller europeiska arbetsmiljöregler. Och absolut ingenting om vardagen på arbetsplatserna, eller arbetsgivarna.

Åtminstone det senare borde vi kunna förvänta oss av Svenska Dagbladet.

Det närmaste PJ Anders Linder kommer den saken är några tankar om hur arbetslivet organiseras i mindre enheter, och hur det påverkar värderingarna. Här kan jag nästan ana en smula historiematerialism.

Men det som sagt inte detta som får Linder att fatta pennan. Det är i stället den eviga frågan om LO:s förhållande till socialdemokratin, och alltså utsikten till ännu en personstrid.

Jag vet att både fack och arbetsgivare är frustrerade över det sätt som arbetslivet behandlas i medierna. Den senaste avtalsrörelsen satsade direktörerna på Svenskt Näringsliv miljoner i ett misslyckat TV-projekt, och för några veckor sedan frågade IF Metalls ordförande Stefan Löfven lite uppgivet mig och några kollegor vad han skulle göra för att tidningarna skulle skriva mer om arbetslivet.

Vi hade nog inget bra svar.

Att föreslå en storstrejk bara för att få människors försörjning att passa i nyhetsmallen skulle ju vara lite ansvarslöst.

Det är kanske inte bara de fackliga centralorganisationerna som ibland uppträder som skuggor av sitt forna jag. Samma ska kan kanske sägas om en del av dagens samhällsjournalistik.

Ingvar Persson