Första gången jag träffade Sören Pind trodde jag han kom från Dansk Folkeparti.

Han var inbjuden tillsammans med Gunilla Carlsson (M) för att prata biståndspolitik på Utrikespolitiska institutet. Han visade sig komma från Venstre, Folkpartiets systerparti.

Jag skrev om debatten här. 

Hans argument för bistånd var ”Om vi inte kommer till världen, kommer världen till oss”. Danmark ger alltså, enligt Pind, bistånd för att de inte gillar invandrare.

Sen åkte Sören Pind hem till Danmark och blev invandringsminister.

Nu har han skapat nya rubriker genom att kalla Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, för en ”idiot” i tidningen Politiken.

Hammarberg har kritiserat en rad länder, däribland Danmark, för att inte stödja Italien tillräckligt när 25 000 flyktingar tagit sin tillflykt dit efter oroligheterna i Nordafrika.

Sören Pind är visserligen en pajas för många även i Danmark. När han blev biståndminister kallade han sig för ”Frihetsminister” och sitt departement för ”Frihetsdepartement”. Folk drog på munnen.

Han har även uttalat att han vill byta politik från ”integration” till ”assimilation” av invandrare.

Som motreaktion bytte tusentals personer på Facebook ut sina profilbilder och assimilerade sig själva till Sören Pind. Kampanjen var uppe i 22 000 Pind-kloner när den stoppades av Facebook utan förklaring.

Men han är trots allt minister och högst ansvarig för dansk invandringspolitik.

Man får hoppas Danmark har val snart…

Anders Lindberg

Två saker tycks alla vara eniga om efter sammanträdet i riksdagens arbetsmarknadsutskott i dag.

Dels att Sverigedemokraten Sven-Olof Sällström ställde sig bakom två rödgröna reservationer, och att ingen innan sammanträdet viste att han tänkte göra det.

Dels att regeringen nu kommer att tvingas skriva om de orimliga regler som kräver att den som blir arbetslös genast ska vara redo att byta yrkesbana, och att frågan om de deltidsarbetslösa måste utredas.

Sakfrågorna är faktiskt viktiga.

Regelskärpningarna i a-kassan sänker knappast arbetslösheten, och de kan till och med bidra till den kompetensbrist som just nu tonar upp som ett stort problem. TCO har visat att det är samhällsekonomiskt lönsamt att den som blir arbetslös får användning av sina kunskaper i nästa jobb, även om det innebär en något längre period i väntan.

När det gäller deltidsarbetslösheten har långtidsutredningen i en delrapport konstaterat att dagens regler hindrar människor från att arbeta, tvärt emot de slagord regeringsföreträdare brukar använda. Utskottets krav – att det alltid ska löna sig att arbeta – borde inte vara kontroversiellt.

Men det är det. Regeringspartierna håller fast vid sin linje att bestraffa sjuka och arbetslösa. I dag visade det sig att den inte har majoritet.

Så långt sakpolitiken.

Sedan kommer vi till frågan om Sverigedemokraterna, och om oppositionen haft ”överläggningar” med partiet inför beslutet i utskottet.

I praktiken verkar frågan handla om ifall Sällström klivit över tröskeln till Socialdemokraten Ylva Johanssons riksdagsrum oombedd, eller om Johansson uppmanat honom att ”hänga med”.

Att det inte förekommit några överläggningar i förväg är klart, liksom att Sällström bums kördes ut av Johansson. Klart är också att några moderata riksdagsledamöter gjort allt vad de kunnat för att få frågan att handla om Sverigedemokraterna, snarare än arbetslösheten. Och att de för en stund lyckades ganska bra med den saken.

I nio fall av tio röstar Sverigedemokraterna för regeringen. Det är grunden Fredrik Reinfeldt regerar på, och han ser det inte som något problem. Därför blir det lite fånigt när borgerligheten spelar upp en stor scen så snart det visar sig att regeringen saknar majoritet i riksdagen.

Att oppositionen skulle ge upp rimliga krav på en anständig behandling av arbetslösa bara därför att förslagen kan få stöd av Sverigedemokraterna är helt enkelt för dumt för att kommenteras.

Ingvar Persson

I vintras redovisade Rädda Barnen i en rapport att barnfattigdomen ökade år 2008. Då innebar det ett trendbrott, och rapporten väckte helt självklartstor uppmärksamhet. Ett anständigt samhälle borde inte tillåta fattigdom bland barnen.

Nu visar nya siffror att utvecklingen fortsätter.

Rapporten blev snabbt ett politiskt slagträ. Håkan Juholdt använde den i sitt tal till den socialdemokratiska kongressen, och moderata riksdagsledamöter har försökt använda barnfattigdomen som argument för jobbskatteavdraget. Ett tacksamt verktyg.

Statsminister Reinfeldt har för sin del suckat bekymrat, och försökt bagatellisera utvecklingen. Det är inte att undra på att mannen bakom Rädda Barnens rapport – professor Tapio Salonen – känner sig frustrerad.

– Jag önskar att jag i lugn och ro kunde få förklara, säger han till TT. Sanningen är i själva verket att antalet fattiga barn var större än i dag under den socialdemokratilska budgetsaneringen på 1990-talet, men också att trenden nu trots goda tider pekar på allt fler fattiga barn. Det visar siffror för försörjningsstöd, som är ett av de mått Rädda Barnen använt.

När klyftorna ökar och samhället drar sig tillbaka är det barnen som drabbas.

Barnfattigdomen förtjänar att bli mer än ett slagträ i den politiska debatten. Den handlar om verkliga familjer, och om alldeles riktiga barn. Och den handlar om graden av anständighet i samhället.

Ingvar Persson

[UPPDATERAT] Anders Borg placerade sig i och med dagens budgetdebatt i skaran med de riktigt stora talen. Utdrag ur den framtida klassikern Betonghäckstalet:

”Herr talman! Jag hör ändå mullret från betongblandarna, cementhäckarnas redskap”

”det man hör i bakgrunden är hur de gamla traditionella betonghäckarna drar i gång cementblandarna”

”Socialdemokraterna är det parti som rymmer flest betonghäckar”

”ett rödgrönt betongalternativ”

”med Miljöpartiets politik att man sitter fast i betongen”

”Betonghäckarna drar igång betongblandarna”

”MP är ett betongparti”

”Det hörs betonghäckar lång väg”

”S består av betonghäckar”

”[Jag] hör betonghäckarna dra igång cementblandarna”

Vad exakt som menades är dock fortfarande oklart.

Jag tänker inte recensera den politiska debatten om Anders Borgs vårproposition. Det kommer att göras på annan plats.

Men på en punkt kan jag inte tiga. Jag fruktar nämligen att jag sett inledningen till de närmaste årens stora politiska debatt – missmatchningen eller möjligen missmatchen. Tommy Waidelich svävade lite på den punkten.

Problemet är naturligtvis inte att den politiska debatten handlar om långtidsarbetslöshet, eller om att många arbetsgivare i dag har svårt att hitta den arbetskraft de behöver. Det är alldeles utmärkt om politiken diskuterar utbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik, och det är nödvändigt att prata om ett arbetsliv som kräver allt men inte vill bidra med något.

De sakerna tillhör verkligen Sveriges stora problem. En opposition värd namnet måste kunna presentera en annan vision än regeringens själlösa försök att lösa alla problem med skattesänkningar och nya pålagor på sjuka och arbetslösa.

Men ordet missmatchningen. Det är ju så fult.

Svenskt Näringsliv har lanserat begreppet, och av direktörerna på Storgatan förväntar jag mig kanske inget annat än en lite fattig svengelska. Och det finns absolut ingen anledning att tro att de skulle rygga för det systemfixerade i begreppet.

Missmatchningen – eller missmatchen – handlar ju inte om människors möjligheter eller vilja att utvecklas. Den handlar om att systemet inte fungerar som det ska. Om suboptimering.

Men av en socialdemokratisk ekonomisk talesperson förväntar jag mig mer, även om han bara haft jobbet i två veckor.

Waidelich kunde ha talat om samhällets svek mot de arbetslösa, han kunde ha pratat om visionen om ett lärande arbetsliv, eller om de mänskliga och ekonomiska möjligheter som just nu försakas.

Och i stället…

Missmatchningen – eller möjligen missmatchen.

Det kommer att bli en dyster vår.

Ingvar Persson

Marika Lindgren Åsbrik har en del anmärkningar på beräkningen att vårdbiträden tjänar 23.200 kronor i månaden, då det ger en skev bild av hur skattesänkningarna fördelas.

Ali Esbati punkterar dogmen att sänkt skatt ger ökad sysselsättningen genom att helt enkelt berätta hur det ligger till i den verkliga världen.

På Alliansfritt Sverige lyfter Viktor Tullgren upp ett mindre smickrande diagram ur budgeten som visar på ökande fattigdom under regeringen Reinfeldt.

Fredrik Antonsson, aka Tokmoderaten uppmärksammar Tommy Weidelichs (S) insats i budgetdebatten:

medan Tommy stod där och flackade med blicken samtidigt som han upprepade det mantra som hans medhjälpare hade bankat i honom så kom ett uppriktigt erkännande och ett korrekt konstaterande…

”Jag tycker att Anders Borg skötte sig bra under finanskrisen, men jag tycker att regeringen saknar en efterkrispolitik”

Tänk det tycker jag med, och jag inte för mitt liv förstå varför man inte använde de månader de tog för ett havererat sosseri att hitta Juholt och Waidelich till att faktiskt lyfta fram en politik för en ny tid – en tid då vi jobbat oss igenom en kris, på ett bra sätt om man skall tro på sossarnas nervösa finansministerkandidat.

Den hälsosamme ekonomisten välkommar ytterligare skattesänkningar men påpekar att

”Förr eller senare tror jag att regeringen kommer att tvingas ta ett helhetsgrepp på skattesystemet. Men varken den höjda brytpunkten eller den sänkta restaurangmomsen bidrar i alla fall till att komplicera skattesystemet ytterligare”

Anders Wallner (MP) är inte jätteimponerad:

Alliansen sänker inkomstskatten, lägger tillbaka lite pengar som man skurit ner på järnvägsunderhåll och köper in stridshelikoptrar. I övrigt ett ganska fattigt dokument. Det är som att man är färdig med sitt politiska projekt och gått över till administration. Den attityden har fällt regeringar förut och jag önskar mig en regering med kreativitet, fantasi och visioner.

Idag beslutade majoriteten i riksdagens försvarsutskott att en parlamentarisk utredning om Sveriges framtida luftförsvar ska tillsättas.

Det är ett välkommet besked.

Regeringens motstånd mot en luftförsvarsutredning har länge varit smått obegripligt. Det argument som Staffan Danielsson (C) säger till TT är att en utredning vore att lägga en död hand över Jas Gripens utveckling.

Detta är förmodligen bara ett svepskäl eftersom Gripen enligt de beslut som finns ska utgöra ryggraden i luftförsvaret fram till 2040. En utredning om det framtida luftförsvaret tar sikte på en betydligt längre tid än så.

Frågan om en uppgradering av Jas Gripen eller utvecklingen av ett nytt ”super-Jas” är en fråga som behöver tas i bred politisk samsyn.

Istället handlar dagens beslut om en dragkamp mellan försvarsminister Sten Tolgfors och riksdagen om vem som ska bestämma försvarspolitiken.

Tolgfors har hitills haft som parlamentarisk strategi att strunta i vad alla andra tycker. Mellan skål och vägg tycker nog även flera av alliansens riksdagsledamöter det är positivt att han nu åker på en ordentlig näsbränna.

Dessutom behövs en bredare diskussion om framtidens luftförsvar. Det räcker inte att Försvarsmakten och tjänstemännen på försvarsdepartementet tänker till.

Så långsiktiga beslut behöver en bred förankring i Sveriges riksdag. Något som hittills inte varit försvarsminister Sten Tolgfors bästa gren.

Förhoppningsvis lär han sig något av dagens motgång.

Anders Lindberg

Regeringen presenterar ett helt vanligt fantasilöst jobbskatteavdrag (nummer 142 i ordningen?), inte mycket att orda om. Det intressanta i debattartikeln är inte vad som står i den utan hur den är signerad. Tydlig rollfördelning:

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten är inte mest känd för sitt goda omdöme.

Hon debuterade inför en större publik när det avslöjades att hon som moderat miljötalesperson åkt på bjudresa med oljebolaget Shell.

Ett bolag för förnippas med många saker. Miljö är inte en av dem.

Idag tyckte hon det var läge att lägga sig i valet av ny ordförande för TCO. På twitter skrev hon:

Synd att valberedningen till TCO framhärdar i att ordföranden ska ha partibok från S när det inte speglar medlemmarna. #svpol #konservatism

Den hon syftar på är Eva Nordmark, förbundsordförande i SKTF som av en enig valberedning föreslås till ny TCO-ordförande.

Detta är pinsamt.

Dels för att hon har fel i sak vilket Moderaternas förre kommunikationschef snabbt svarade på Twitter:

@Arkelsten bör dock noteras att Nordmark själv är noga med att hon inte är medlem i S längre och inte varit sedan 1999. #svpol

Men framför allt för att Regeringen och Moderata samlingspartiet faktiskt inte ska lägga sig i vem som ska vara ordförande i en facklig organisation.

Vi har organisationsfrihet i Sverige och fria fackföreningar. Det är en viktig del av demokratin och det fria samhället.

Att inte detta sitter i ryggmärgen hos moderaternas partisekreterare är obehagligt.

Anders Lindberg

Det finns en uppenbar snedvridning när det gäller journalisters förhållande till Socialdemokraterna. En närmast sjuklig besatthet vid sådant socialdemokrater inte vill prata om: förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, RUT-avdrag. Varför frågar de aldrig om något viktigt?

Ja, det kan man fråga sig. Säkert för att många av dom bor i Bromma och har borgerliga värderingar. Det är ett skevt och orättvist urval, inget snack om saken.

Förutom borgerligt lagda journalister innehåller verkligheten det faktum att socialdemokraternas skattepolitik påverkade väljarna negativt. Och inte bara väljarna i Bromma och på Lidingö, utan många fler. Det är värdelöst och möjligen orättvist. Men det är tyvärr sant.

Personligen tycker jag att det finns poänger med att beskatta fastigheter. Det är en stabil skattebas som inte flyttar till skatteparadis. Och det är högst rimligt att beskatta stora förmögenheter. RUT-avdraget måste utvecklas så att det inte blir så fördelningspolitiskt stötande.

Men jag tror samtidigt att framgångsrika politiker måste försöka förstå väljarna. De tycker uppenbarligen att dessa förslag är viktiga skäl att inte rösta på Socialdemokraterna. Juholt måste försöka förstå varför, snarare än att börja med att slå fast att de tycker fel.

Frågan socialdemokraterna måste ställa sig är dessutom: är detta detta vi vill att den politiska konflikten ska handla om? Är detta de frågor som är viktigare än allt annat, som ska få skymma all annan politik, vid vars altare vi är beredda att offra människors – och socialdemokratins – framtid?

Eller finns det viktigare frågor – och borde inte socialdemokraterna satsa ALLT på att sätta fokus på dom?

Om S ska ha chans att vinna valet 2014 måste konfliktnivån upp och jämlikheten sättas i fokus. Det viktigaste Håkan Juholt sade i sitt installationstal var att ”när människor inte längre tror att jämlikhet är möjlig så rustar de sig för ojämlikhet”.

Visst handlar skattepolitiken om jämlikhet. Men den svenska modellen står eller faller inte med RUT-avdrag eller ens återinförd fastighetsskatt. Däremot står den och faller med eskalerande barnfattigdom, urholkad a-kassa, sänkta löner i kommuner och landsting och att den svenska skolan blir allt sämre på att lära ut och sorterar barnen allt hårdare.

Om socialdemokraterna lyckas få diskussionen att handla om dessa frågor kanske det dessutom – därefter – går att få till stånd en meningsfull diskussion om skatter.

Juholt behöver en strategi för att flytta fokus. Det räcker inte med indignation över att journalister ställer fel frågor och en övertygelse om att han har rätt. Fråga Göran Persson.

I går intervjuades Håkan Juholt i Agenda. Han lät precis som Mona Sahlin i valrörelsen 2010.

Det känns som en farlig strategi.