Journalistsjukan har pågått länge inom etermedierna. I Aktuellt eller Rapport intervjuar journalister andra journalister på samma redaktion i studion. Så kan de politiska reportrarna lägga fast sanningen som om de vore experter.

Nu har Expressens ledarredaktion smittats av samma sjuka. I nån sorts amatör-tv på webben kan man se ett gäng allvarliga liberala ledarskribenter som diskuterar socialdemokratins kris.
Oj, oj, oj de borgerliga skribenterna är djupt bekymrade över Sahlin, oppositionspolitiken och det socialdemokratiska partiet. Så överraskande!

Och varför intervjua någon oliktänkande – nej bättre att intervjua varandra på samma ledarredaktion.
Hög tid att diskutera den politiska journalistikens kris!

Helle

Foto: Mark Goldsworthy

Ledarbloggen säger Glad Påsk med hjälp av Gudrun Schyman, som kandiderar till EU-parlamentet. Bryssel är det nya Blåkulla!

Åsa

Täby och Stockholm bröt mot kommunallagen när kommunerna sålde en skola och en hemtjänstverksamhet alldeles för billigt, slår kammarrätten fast i en dom.

”Täby och Stockholm har därför lämnat ett individuellt riktat stöd till Tibble Fristående Gymnasium respektive Vantörs Hemtjänst. Det är inte tillåtet enligt kommunallagen. Kammarrätten upphäver därför besluten”, skriver kammarrätten i ett pressmeddelande.

Det var under 2007 som borgerligt styrda Täby kommun sålde Tibble Fristående gymnasium till en personalgrupp för ynka 9,2 miljoner kronor. Beslutet överklagades av Täbybor som hävdade att priset var för lågt och inte tog hänsyn till skolans goda rykte.

Skolinspektion har redan satt stopp för liknande skolreor. Alla ansökningar om avknoppning under 2008 har antingen avskrivits eller avslagits, avslöjade Svenska Dagbladet i mars.

Nu väljer alltså kammarrätten att upphäva försäljningen av Tibble, med hänvisning till kommunallagen. Det är inte en dag för tidigt. Privatiseringstokiga borgerliga politiker har inte rätt att slumpa bort skolor, hemtjänst eller annat som skattebetalarna äger gemensamt.

Åsa

Alliansregeringen upprepar att ”arbetslinjen” ska gälla i migrationspolitiken. Snacka går ju. Snarare är det linjen ”Ökade krav på flyktingar ska ge oss fler röster” som gäller.

Ett exempel:

Före jul bestämde regeringen att asylsökande måste kunna visa upp pass eller annan id-handling för att få arbeta i Sverige. Sedan dess har antalet asylsökande som jobbar minskat med hela 90 procent, visar Radioekots granskning.

En del av minskningen beror på att det kommer färre asylsökande till Sverige och på att asylutredningarna ibland går snabbare. Men huvudförklaringen är de nya reglerna. Som migrationsminister Tobias Billström försvarar:

”Å ena sidan så bjuder den asylsökande till och ställer upp med att visa sina id-handlingar, detta i ett läge då vi vet att ungefär 90 till 99 procent av de som kommer inte visar sina id-handlingar och uppger att de inte har tillgång till dem.  Å andra sidan så erbjuder vi tillträde till arbetsmarknaden under förutsättning att man visar sin goda vilja. Det tycker jag är en bra balans.”

BIllströms ordval är otroligt. Asylsökande ska ”bjuda till” och ”visa god vilja” genom att visa sina id-handlingar. Men om de faktiskt inte har några?

Radioekot berättar om Abebeche, asylsökande från ett afrikanskt land. Hon har inget pass, det tog polisen i hennes hemland ifrån henne när hon satt i polishäkte. Hon blev våldtagen och misshandlad. Hennes man är försvunnen. Själv är hon efterlyst och hon har ingen kontakt med sin familj. Hon kan därför inte styrka sin identitet och får inte arbeta i Sverige.

Sådana är konsekvenserna av Billströms politik, som ersätter arbetslinjen med arrogans.

Åsa

Den här videon har redan spelats över 17 miljoner gånger på Youtube. Så jag är inte den första i världen som tipsar om när will.i.am, Scarlett Johansson, Kareem Abdul-Jabbar och många andra remixar Barack Obama: Yes We Can.

Strunt samma. Det är en väldigt bra låt, som för tankarna till The Fugees ”Fu-gee-la” och Lauryn Hills ”The miseducation of” från 1990-talet. Vilket sväng. Gåshuden från segernatten kommer tillbaka: Yes we can repair this world.

Åsa

Det har bara gått tolv timmar sedan en statsvetenskapsprofessor i TV förklarat att 1:a maj på Norra Bantorget skulle bli nästa elddop för LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.

Jag undrar om professorn någonsin träffat lagbasarna i Byggettan?

Lokalen är fylld till bredden av 170 byggnadsarbetare, många i sina arbetskläder. De har inte fått sina arbetskamraters förtroende därför att de brukar hålla inne med sina åsikter.

Mikrofonen fungerar inte, men LO:s ordförande har ingen svårighet att göra sig hörd. Stämningen är betydligt mindre uppjagad än på många presskonferenser. Ändå ser jag att TT tycker att Lundby-Wedin blev ”hårt ansatt”.

Hon lovar att hålla tummen i ögat på Fredrik Reinfeldt under det svenska ordförandeskapet i EU.

– Kollektivavtalen är vår viktigaste fråga, försäkrar Lundby Wedin.

Det är egentligen mötets tema, men självklart svävar AMF-affären över lokalen. Den har trots allt fyllt tidningar och TV de senaste veckorna. Och har varit samtalsämnet i byggbodarna.

– Ni ska inte behöva känna att ni inte kan vara stolta över er organisation, sa LO-ordföranden.

– Det som hänt i AMF är en parodi, säger någon i publiken och talar om omoral.

Lundby Wedin redogör – för vilken gång i ordningen – för turerna kring Christer Elmehages pension.

– Men en sak vet jag, och det har hjälpt mig genom de senaste veckorna. Jag har inte svikit mina värderingar.

Innan LO-chefen åker vidare till nästa möte får hon en applåd.

Ingvar

Inget offerlamm, är rubriken på Dagens Nyheters ledare i dag. Den handlar så klart om LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin.

Mot slutet av texten möts den läsare, som orkar så långt, av ett metaforinferno:

”Partikamrater här och var antydde att det skulle smaka bra med ett offerlamm till påsk. Många S-redaktörer krävde lammstek mer oförblommerat. Så blev det inte. Wanja Lundby-Wedin kommer att sluta som tacka. Seg eller inte återstår att se. (Fårkött kan vara utmärkt gott.)”

Jag känner mig föranledd att svara i samma stil: Dagens Nyheters frukostanrättning fick mig att sätta morgonkaffet i halsen. Jag tappade aptiten av sexistiska ingredienser som ”Wanja kommer att sluta som tacka, seg eller inte”.

Äsch. Ner på DN:s osmakliga metafornivå kommer jag inte, hur jag än försöker.

Åsa

På ytan handlar det om en LO-ordförandes heder, om en direktörs vidlyftiga pension och styrelseledamöters ansvar. Och naturligtvis om dramatiska rubriker. Om det vore hela sanningen hade den enklaste lösningen för Wanja Lundby-Wedin varit att avgå.

Under ytan har affären kring AMF:s utbetalningar till Christer Elmehagen från den första dagen rört grundläggande maktstrukturer i det svenska samhället. Det är just därför hon stannar kvar.

Affären gäller förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, där AMF tillsammans med försäkringsbolaget AFA varit en bärande del. Det kommer att förändras.

Men AMF-skandalen handlar också om förhållandet mellan arbetsmarknaden och politiken. Redan tidigt i affären ansåg sig statsminister Fredrik Reinfeldt fri att komma med synpunkter på Wanja Lundby-Wedins roll. Där föll en viktig gräns för politiken.

Det blir än tydligare när socialdemokratiska politiker har synpunkter på interna LO-beslut. Det skulle nämligen kunna bli början till slutet för den känsliga balansakt som brukar kallas facklig politisk samverkan.

Banden mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen bygger på en bodelning. Politiska frågor avgörs inom politiken, ofta efter synpunkter från fackliga företrädare. Rent fackliga frågor avgörs däremot utan politisk inblandning.

I spåren av AMF-affären har den gränsen varit på väg att rasa. Då påverkas grunden för samarbetet mellan LO och det socialdemokratiska partiet. Det skulle kunna betyda en ny och bättre arbetsfördelning, men det skulle också kunna göra det svenska politiska landskapet mer likt det som råder i många av våra granländer.

Att LO-styrelsen ger nu Wanja Lundby Wedin fortsatt förtroende visar att fackföreningsrörelsen inte vill se det ske.
Ingvar

Afghanistan har antagit en lag som enligt FN förbjuder kvinnor att lämna hemmet utan sin makes tillstånd och som legaliserar våldtäkt inom äktenskapet, skriver The Guardian.

”Det är värre än under talibantiden”, säger senator Humaira Namati, medlem i afghanska parlamentet.

Lagen strider föga överraskande mot de mänskliga rättigheterna och har fördömts av människorättsorganisationer. Även världens ledare måste säga ifrån. Behovet av internationell kvinnokamp är skriande.

Åsa

Madeleine.

Jag känner Madeleine. Jag träffar henne i Luleå på somrarna. Oftast på någon konsert eller jazzklubb. Hon har alltid perfekt målade läppar. Hon är det mest försynta Luleå äger. Samtidigt det starkaste.

För Madeleine döptes inte till Madeleine – utan till Jan-Olov. Madeleine tar sig friheten att rymma ur det fängelse som förväntningarna på könen låser in oss i. Madeleine vill ha kjol och läppstift och örhängen, så då har hon det. Det är inget som behöver kommenteras. Det är självklart. Där kommer Madeleine.

Madeleine (Jan-Olov) vill heta Madeleine även officiellt, alltså lägga till det som extranamn. Det får hon inte för Skatteverket, eftersom Madeleine av tradition är ett kvinnligt namn. Just det. Det är liksom det som är meningen. Jan-Olov vill ha sitt kvinnonamn.  ”Vem störs av att jag byter namn”, säger han.

Det undrar jag också. Däremot har vi anledning att störas av att Sverige har myndigheter som anser sig ha rätt att bestämma vad vuxna människor ska heta. Det är inte Madeleine som stör samhället. Det är Skatteverket som stör Madeleine. Hennes rätt att leva sitt liv på egna villkor.

Både länsrätten och kammarrätten har gett Jan-Olov rätt att även heta Madeleine. Men Skatteverket ger sig inte. De driver ärendet vidare till regeringsrätten. Storebrorssamhället stavas uppenbarligen inte bara FRA eller Ipred.

Jan-Olov Madeleine Ågren är kvinna när hon vill, man när han vill. Istället för att bli förvirrade, provocerade och försöka rätta in Madeleine i ledet borde vi beundra hennes mod. Lära oss av henne. Inget är givet. Inget ”måste” vara. Valet är ditt. Bara ditt.

Inte skatteverkets.

Åsa