– Vi hoppas att facket ska kunna ta ett samhällsansvar och inte bara vara ett särintresse. Men går inte det får man väl be politikerna att gripa in.

Så där sa Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne i en Dagens Industri-intervju i går. Budskapet – att politikerna bör bestämma ingångslönernas storlek – återupprepades sedan i en Aktuellt-sändning i SVT.

Det är ingen liten sak. Att staten inte ska blanda sig i lönebildningen har länge varit en viktig princip i den svenska modellen. Det har varit en viktig princip även för Svenskt Näringsliv, som bland annat kritiserat regeringens lönelyft för lärare utifrån perspektivet att staten ej bör lägga sig i.

Men när löner ska sänkas är principen inte lika viktig, tydligen.

Fast kanske ändå. I dag säger Peter Jeppsson, vice vd för Svenskt Näringsliv, att organisationens vd pratade i nattmössan:

– Det är inget vi har haft någon diskussion om inom Svenskt Näringsliv. Det Carola gav uttryck för var ett resonemang och ingen genomarbetad policy eller ställningstagande. Statlig inblandning i lönebildningen är inget vi vill, säger Jeppsson till tidningen Kollega.

Jaha ja. Så Svenskt Näringslivs vd låter sig alltså intervjuas i riksmedier – mitt under brinnande avtalrörelse – om lönenivåer och slänger ur sig lite ”resonemang” här och lite ogenomarbetad policy där?

Nog borde man kunna förvänta sig något betydligt bättre än det här.

Ibland behöver man bara skratta åt hela skiten.

Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida har reagerat på vår ledare om migrationspolitiken.

Hennes svar är intressant och värt att kommentera eftersom det representerar en hållning som är vanlig på ledarsidor till höger, exempelvis i SvD och Göteborgs-Posten.

Hållningen innebär att på ett teoretiskt och utopiskt plan vara för öppenhet och fri invandring – men i nästa steg villkora detta med att välfärdsstaten och den svenska samhällsmodellen först måste skrotas. Därmed kan man kombinera en på-pappret-humanism med ett monomant problematiserande om vad invandringen gör med Sverige. Argumentet är egentligen en klassisk bluff: om vi inte får villkora välfärden och sänka lönerna – ja då tvingas vi stänga gränserna. Tyvärr, men det är inte vårt fel att det blir så här när ni inte vill ställa upp på vår utopi om nattväktarstat och fritt spelrum för rövarkapitalismen.

Migrationspolitiken är svår och innebär avvägningar här och nu. Krigen i Syrien och Irak väntar inte på den nyliberala revolutionen.

I tisdags argumenterade jag för att Sverige inte på egen hand kan upprätthålla asylrätten, och att vi nu bör bygga kapacitet för att ta emot upp till 100 000 personer per år. Det skulle garantera att Sverige även fortsättningsvis skulle vara Europas generösaste land när det gäller att erbjuda en fristad för människor på flykt. Att göra detta vore ett mycket stort åtagande och handlar om praktiska saker som att säkra kvaliteten i mottagandet, utbilda lärare, bygga bostäder och skapa snabbspår in på arbetsmarknaden.

Jag brottas själv med denna fråga och kan inte med tvärsäkerhet säga att Aftonbladets ledarsida har alla svar. Det jag försökte göra i veckan är att föra ett öppet resonemang där dessa värdekonflikter tydligt redovisades.

Vi vill att Sverige ska vara ett invandrarland där välfärdsstaten används som verktyg för att integrera människor.

Ludvigssons svar är att hon inte vill prata volymer utan att ”det beror på hur vi reformerar den svenska modellen för att bli kompatibelt med ett integrationsvänligt land”. Utifrån hur den svenska modellen brukar beskrivas på SVD:s ledarsida kan jag inte sluta mig till något annat än att Ludvigsson propagerar för att stänga Sveriges gränser – alternativt att människor som kommer hit i praktiken ska leva sina liv utanför samhället, med allt vad det innebär av social misär, barn som far illa och människor som förnekas rätten till vård och trygghet.

Vi kommer garanterat att behöva tänka nytt och ställa om Sverige framöver, något jag själv formulera konkreta förslag om i en rad artiklar och reportage. Det som skiljer mig från Maria Ludvigsson är att jag sätter ett stort värde på den svenska samhällsmodellen, byggd på jämlikhet och tillit. Jag tror att denna modell är en av anledningarna till att Sverige idag är en av världens starkaste ekonomier och jämlika länder. Och ja, liksom Maria Ludvigsson välkomnar jag en debatt om dessa principer.

En sådan diskussion skulle bli mer hederlig om dessa högerdebattörer slutade gömma sig bakom sin bluffretorik om öppna gränser.

Vi måste välja.
Det har varit melodin som delar av svensk offentlighet har nynnat när de förklarat varför man inte fullt ut kan försvara asylrätten längre. Vi måste välja, och valet står mellan välfärd eller flyktinginvandring.

Personligen kan jag tycka att det är lustigt att partier som aldrig egentligen brytt sig om välfärden (140 miljarder i sänkta skatter sedan 2007) blir väldigt engagerade i att socialtjänst och vården har nog med resurser.

Just nu pågår en branschintern diskussion om hur svensk journalistikkår klarat av att skildra alla aspekter av att över 160 000 människor sökte asyl i Sverige i fjol. På en debatt på Publicistikklubben i måndags var Sveriges Radios Jörgen Huitfeldt kritisk:

– Vi har varit usla på att skildra migrationen så som det är, nämligen att det är en målkonflikt mellan att satsa mer på skolan eller äldrevården eller att vara Europas mest generösa land för migration.

Där var det igen. Målkonflikten, vi måste välja. Men ser konflikten verkligen ut så där?

Vi vet, som sagt, att skatterna sänkts med 140 miljarder. Vi vet också att gränserna nu täpps till, att det ska bli svårare att ta sig till Sverige för att söka asyl. Men några djärva reformer på välfärdsområdet, något som tillnärmelsevis liknar en återställare av Reinfeldts skattesänkarprogram kommer vi inte få se. De massiva investeringar i bostäder, utbildning, infrastruktur, arbetsmarknadspolitik och sjukvård som  alla vet behövs – som alla i sin vardag ser behövs! – kommer inte.

Dessutom ser vi hur länder som inte är det minsta intresserade av att ”vara Europas mest generösa land för migration” stramar åt, skär ned och avlövar välfärden.

Som Storbritannien. Som Schweiz. Som Ungern. Som Slovenien.

Här har man valt att vara sämst på välfärd och migration, utan att överhuvudtaget bry sig om den svenska föreställningen om målkonflikt.