Det är bara några timmar sedan jag gav Arbetsförmedlingens informationsavdelning beröm. Jag tyckte hot, mutor och bedrägerier kändes som dramatik nog för att avsluta det borgerliga experimentet med etableringslotsar.

Jag borde ha gissat att pressmeddelandet undvek den riktiga dynamiten, terrorismen. Systemet med etableringslotsar tycks ha använts för att rekrytera soldater till IS.

Lita aldrig på att ett pressmeddelande berättar hela historien.

Elisabeth Svantesson får bara svårare och svårare att förklara sin entusiasm för fem år sedan.

Det finns pressmeddelanden och det finns pressmeddelanden. Det mesta som hamnar i mejlkorgen känns antingen som informationsavdelningens desperata försök att skapa en nyhet ur ingenting eller som samma informatörers sätt att försöka vända bort ljuset från det som är viktigt.

Men så finns de där meddelanden som faktiskt förmedlar riktig dramatik rakt upp och ner. Alldeles nyss skickade Arbetsförmedlingen ut ett sådant.

Jag citerar ingressen rakt av:

“Arbetsförmedlingen avslutar tjänsten etableringslots. Anledningen är en påtaglig ökning av klagomål från arbetssökande och indikationer på olika former av oseriös och brottslig verksamhet, som bedrägeri, mutor, hot, utpressning och försäljning av folkbokföringsadresser.”

Oseriös och brottslig verksamhet. Bedrägerier, mutor, hot och utpressning.

Arbetsförmedlingens chef Mikael Sjöberg säger att han känner oro för både arbetsförmedlares och arbetssökandes säkerhet. Det är ord och inga visor, speciellt som det faktiskt handlar om ett av den förra regeringens stora prestigeprojekt.

På våren 2010 skrev Elisabeth Svantesson ett blogginlägg under rubriken “Äntligen”.

Den blivande arbetsmarknadsministern konstaterade att riksdagen fattat beslut om lotsarna. “Ett förslag jag är oerhört glad över”, skrev Svantesson då.

Etableringslotsarna kallas en “ny viktig aktör”.

Däremot skrev hon förstås inget om bedrägerier, mutor eller hot. Och det lär hon inte göra i dag heller.

I stället muttrar Svantesson och hennes allianskollegor om att regeringen gör för lite, och vill dessutom återuppta planerna på en privatisering av arbetsförmedlingen.

Jag vet förstås att det är tröttsamt att utkräva ansvar av politiker som väljarna redan dömt, men visst borde Svantesson svara på en del frågor.

Den 1 december 2011 införde Australien nya regler för att minska skadorna av rökning. Bland annat infördes regler om utseendet på cigarettpaket.

Tobaksjätten Philip Morris stämde Australien enligt en klausul i ett frihandelsavtal landet har med Hongkong.

Här kan man läsa mer om alla processer tobakslobbyn driver mot Australien.

Folkhälsominister Gabriel Wikström skriver idag på DN-debatt att han vill införa just de regler tobakslobbyn stämt Australien för.

Ironiskt nog vill den regering Gabriel Wikström sitter i genom frihandelsavtalet TTIP även införa en liknande klausul som gjort det möjligt för Philip Morris att i en hemlig tribunal stämma Australien.

Smart.

Anders Lindberg

Skärmdump från Bo Franks blogg ”Bo Franks dagbok”

Smaka på den meningen ”Hur känns det att vara jude i att land där den muslimska andelen av befolkningen hela tiden ökar?”

Vad är det Bo Frank (M), kommunalråd i Växjö, säger egentligen?

Vad har ”andelen” muslimer i befolkningen med judehat att göra, varför ska någon känna sig hotad?

Än värre är rubriken: ”Paris, Köpenhamn och?”.

Slutsatsen av Bo Franks inlägg kan inte vara någon annan än att han tror att om det blir fler muslimer ökar judehat och terrorism.

Det är exakt den typen av kollektivt skuldbeläggande som är grunden i all rasistisk ideologi.

Alla muslimer tycker X.

Alla romer gör Y.

Alla judar…

Och så vidare.

På en yttersta högerkanten är argument att våra ”värderingar” blandas upp eller förändras av invandring vanliga och har så alltid varit.

Människor ses som ansiktslösa kollektiv, inte som individer. De tillskrivs åsikter, värderingar och särdrag beroende på sin bakgrund.

Varför ett Moderat kommunalråd ägnar sig åt denna typ av mytbildning är en gåta.

Anders Lindberg

Den som har gott minne kan utan besvär påminna sig en tid när Maud Olofsson varje vecka kallade till presskonferens för att berätta att hon inte hade kompetens att driva någon bilfabrik.
Med gruvor är det tydligen tvärtom. Där anser sig Maud Olofsson besitta alldeles omistliga kvalitéer.

Jag önskar faktiskt på riktigt att jag kunde tro att Maud Olofsson var ironisk när hon i helgen beklagade sig över att få lämna statliga LKAB:s styrelse, och anklagade regeringen för att “politisera” utnämningspolitiken. Till och med Olofsson måste väl förstå att just det argumentet har två sidor. Det var trots allt hennes allianskollegor som gav Olofsson uppdraget, som plåster på såren och stöd för hushållskassan.

En styrelseledamot i LKAB får 250 000 i arvode.

En politisk utnämning?

Ja, det törs man nog säga.

Självdistans är nog inte Olofssons utmärkande drag men antingen hon inser det eller inte så kommer hon att gå till historien som Sveriges förmodligen genom tiderna uslaste näringsminister. Och det är framför allt två saker som satt avtryck.

Passiviteten under vintern 2008-2009. Medan andra regeringar i Europa och Nordamerika kämpade för att begränsa den enorma kapitalförstöringen i finanskraschens spår pratade Olofsson på om regeringens superpaket och företagens ansvar.

Olofsson kommer också att bli ihågkommen för Nuon-affären. Den har hittills kostat varenda svensk minst 5 000 kronor, och räkneverket tickar vidare. Köpet är utan tvekan ett av de sämsta som någonsin gjorts av ett svenskt företag.

Förmodligen är det orättvist, men i dag framstår det som Maud Olofsson ensam bär det politiska ansvaret för jätteförlusterna. Och det är hennes eget fel.

Som före detta minister valde Olofsson nämligen att inte svara på några av riksdagens frågor i Konstitutionsutskottet. Därmed kunde Peter Norman och Fredrik Reinfeldt oemotsagda få lägga fram en moderat version av vad som hänt och indirekt lägga skulden på den tidigare näringsministern.

Kanske räddade Maud Olofsson med sitt arroganta uppträdande statsministern undan en pinsamhet, men någon hjälp att nå sanningen fick riksdagen inte. De sortens ståndaktighet kan passa i skumma MC-gäng, men inte i demokratiska processer.

Det är faktiskt därför hon inte kan vara allmänhetens representant i vårt stora gruvbolag.
På en punkt hade Maud Olofsson faktiskt alldeles rätt. LKAB förtjänar den bästa möjliga styrelsen. Då kan inte platserna behandlas som en pensionsförmån till avsuttna politiker.

Avpixlat är landets ledande rasistiska hatsajt. Sajten har bland annat lagt ut adress och länkar till Facebooksidor till barn som deltagit i antirasistiska aktioner. Man har systematiskt bidragit till hetsen mot journalister genom att lägga ut hemadresser med uppmaningar till hembesök.

Bland annat mina medarbetare har varit hårt ansatta.

Russia Today är Kremls språkrör, en bärande del i det ryska informationskriget.

Dessa två publikationer finner idag DN:s ledarsida det lämpligt att jämföra med en sajt som jag har varit med och startat, Politism.

Det är lika delar skamligt och patetiskt.

Politism är inte, och utger sig inte för att vara en nyhetssajt. Det är en opinionssajt med en tydlig åsiktsdeklaration. Sajten står för jämlikhet, jämställdhet och antirasism. Initiativet till sajten kommer från Aftonbladets ledarredaktion och satsningen finansieras delvis av LO.

Syftet är att försöka nå en ung målgrupp med ett delvis nytt tilltal och utifrån tydliga, klart deklarerade, värderingar. Detta är en målgrupp som idag de traditionella ledarsidorna har svårt att nå.

Idag uppmanar exempelvis Politism socialdemokrater att protestera mot Stefan Löfvens hållning när det gäller Saudiarabien, diskuterar förbud mot hämndporr och hur rika länder kan undvika att investera i aktiviteter som förstör klimatet. Nyligen lanserades det nya projektet Politism X, som skriver om nöje, mode och populärkultur med en samhällskritisk och feministisk ingång.

Dagens Nyheters ledarsida är sedan Peter Wolodarski lämnade sidan ett mer eller mindre havererat projekt. I stället för att stå upp för tidningens uttalade mål om att verka i ”humanistisk upplysningstradition, för tolerans och demokrati och för en fri ekonomi” ägnar man sig åt att relativisera barnmisshandel, och har på ett år svängt 180 grader i frågan om synen på öppenhet och flyktingmottagande.

Troligen skriver DN:s ledarsida så här mest för att få klick. Om Erik Helmerson på riktigt hade tyckt det var viktigt att motverka det som Avpixlat och Russia Today står för hade han helt enkelt inte skrivit som han gör.

Ann-Charlotte Marteus på liberala Expressen har fördummat offentligheten, givit politiker moralfeber och bidragit till att tysta samhällsproblem.

Detta berättar hon i en självmärkvärdig ledarkrönika i dag.

Men hon gjorde det inte genom att i sina ledartexter argumentera för ökade klyftor, otrygghet på jobbet, sämre a-kassa och försämrade försäkringar.
Hon gjorde det genom att säga att vi inte ska skylla samhällets problem på invandrare.

”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skriver hon förment självkritiskt.

Marteus menar att politiker och opinionsbildare i media under åtminstone två årtionden förtigit de problem som per automatik kommer med invandringen. Människor som har försökt ta upp sagda problem – Lars Leijonborg, Jimmie Åkesson, Marteus chef Anna Dahlberg – har kallats rasister eller anklagats för att fiska i grumliga vatten.

Och på Twitter är det, förstås, allra värst. Där får man inte tycka som man vill.

”Åsiktskorridoren” kallar folk ibland det där för.

Vi har hört det förut. Då och då dyker det upp påståenden om att man inte får diskutera vissa frågor offentligt och allt som oftast är det just invandringen som man inte får prata om.
Det är ju inte sant. I fjol publicerades över 20 000 texter svensk i dagspress som innehåll ordet ”invandring”, ”integration”, ”migration” och ”invandrare”.

Men det är ju inte allmänt prat om människor som kommer till landet som efterlyses. Det som efterfrågas – mellan raderna – är ett samtal där dessa människor lite mer ensidigt ska kunna beskrivas som problem utan att man får betala något pris för det.

Och ja, det går inte att prata om invandringen utan att man ifrågasätts. Det gäller förresten alla frågor.
Till del kanske detta kan förklaras med det förhatliga Twitter och andra sociala medier. Genom dem har det offentliga samtalet vidgats, öppnats för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism.

Det är inte längre bara sådana som jag och Ann-Charlotte Marteus som bestämmer vad vi ska prata om och hur vi ska prata om det. För människor som tidigare satte dagordningen har det här förstås gjort vardagen lite jobbigare.

Min bild är därför att den smala åsiktskorridor Ann-Charlotte Marteus pratar om faktiskt har vidgats: fler människor tycker offentligt om fler saker. Fler människor säger emot en. Fler människor håller med en. Nya frågor kommer upp på bordet.

Samtalet förändras och politiken kommer att följa efter.

Samtidigt ska vi inte glömma att ”åsiktskorridoren” ska läsas på samma sätt som PK, politiskt korrekt. Det är en bekväm term man kan slänga mot människor som tycker att jämlikhet, antirasism, jämställdhet och tolerans är bra värden.

Men vad som faktiskt är politiskt korrekt i ett samhälle förändras förstås också över tid.

När Ann Charlotte Marteus nu överger sin åsiktskorridor innebär det också att hon också öppnar dörren till en annan.

Vilka människor är det man kommer varna för och skälla ut där? Vilka argument är det man kommer slå ner på och attackera där?

Jag läser Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladets ledarsida och kan inte låta bli att känna mig sorgsen.

Ludvigsson skriver om betygen, och som anhängare av sträng och tidig sortering borde hon förstås vara glad. Förra veckans uppgörelse innebär ju att 10-åringar faktiskt kommer att få betyg, och att frågan lever vidare på den politiska dagordningen.

Men texten i Svenska Dagbladet andas ingen seger. Tvärt om är den något slags försvarsskrift, och ganska halvhjärtat dessutom.

Ludvigsson beklagar sig över att ständigt få höra hur forskningen sågar tidiga betyg. Så där gör politiker alltid, säger hon. Och det finns inte en politiker som inte kan hitta forskning som stödjer den åsikt hon eller han redan har.

Så är det förstås, men lyckligtvis är det lite ovanligt med politiska beslut som forskningsöversikter från Vetenskapsrådet slår fast saknar stöd i forskningen.

Det tillhör också undantagen att politiska beslut fattas mot en nästan enig remissopinion av myndigheter, lärosäten och fackliga organisationer. Men just den saken berör inte Svenska Dagbladet.

Dessutom besväras tydligen Ludvigsson av att många säger att betygen inte kommer att lösa skolans problem. Det är det ingen som påståt, skriver hon.

Däremot skulle betyg för 10-åringar visst kunna fungera, om nu bara skolan i övrigt också fungerade som den skulle.

Det är, om jag får säga det, ett riktigt dåligt argument för att dra i gång ännu ett experiment med ett system som knappt hunnit landa.

Jag får intrycket att också Svenska Dagbladets ledarsida egentligen inser det. Hela betygsfrågan och Jan Björklunds hyperaktiva behandling av den höll på att bli ett riktigt bekymmer för borgerligheten.

Att regeringen och utbildningsminister Gustav Fridolin i förra veckan löste det problemet åt Svenska Dagbladets ledarskribenter har nog bara inte riktigt sjunkit in.