”Med självständig, daglig rapportering från Europa är The Local ett fönster till andra kulturer.” Så presenterar sig den engelskspråkiga webbtidningen The Local.

The Local bevakar Sverige, men särskilt självständigt är det inte.

I en ny artikel berättar The Local att det vore dåligt om Socialdemokraterna vinner valet 2014. Texten är, får vi läsa längst ned, producerad av The Local men sponsrad av arbetsgivarorganisationen Almega.

I en annan artikel uppmanar The Locals redaktör James Savage sina läsare att sprida #kompetensinvandring, Almegas halvdana försök med att få till en viral kampanj.

Herr Savage tyckte inte om att jag twittrade om det där i morse:

@danielswedin Ja, det heter sponsrad innehåll. Letar förgäves på ledarsidan för där det står att dina artiklar är sponsrade av LO.

— James Savage (@jamesstockholm) 16 maj 2014

Ja, men då vet vi.

The Local tycker själva att vi ska jämföra dem med en Almega-ägd ledarsida. Vill man ha självständig, daglig rapportering på engelska får man kanske leta någon annanstans.

Det har gått ett år sedan upploppen i Husby. Det var i samband med polisens dödsskjutning av en 69-årig man som oroligheterna startade och under ett antal dagar fanns ett enormt medialt fokus på bilbränder och stenkastning. Samtidigt var det många som också försökte förstå de bakomliggande orsakerna.

Så vad har då hänt efter att TV-kamerorna slocknade?

I veckan gav Stockholms Universitet ut rapporten ”Bilen brinner… men problemen är kvar”. I den har ett antal forskare samlat berättelser från boende i orten som på olika sätt bevittnade händelseförloppet på plats.
Ekonomisk ojämlikhet, bristande demokrati och rasism var återkommande teman bland svaren. Det här är alltså frågor som inte bara handlar om Husby utan hela samhället.

Magnus Hörnqvist, en av forskarna i projektet menar att det handlar i grunden om att samhället har förändrats.

– De senaste åren har vi sett ökad social oro och våldsamma protester i flera europeiska förorter. Om man ser till Husby så finns det många olika uppfattningar om hur händelserna ska förstås och hanteras. Men de allra flesta måste hålla med om att de rymmer en politisk dimension som bortom bilbränderna i förorterna handlar om ett förändrat socialt landskap i Sverige, säger Hörnqvist i ett pressmeddelande.

Oisín Cantwell, kolumnist på Aftonbladet sammanfattar rapporten och skriver samtidigt om hur Husby använts som slagträ i den politiska debatten.
”Stadsdelen och kravallerna utnyttjades av aktörer i det offentliga samtalet som utifrån egna ideologiska preferenser drev sina teser”

Men vad sa statsministern Fredrik Reinfeldt (M), han som leder landet? Ingenting annat än att än att hänvisa till ”unga arga män”.
Och att Husbyborna själva bär huvudansvaret för att lösa problemen.
Ok, tack för den minnesvärda analysen.

Sen kom integrationsministern Erik Ullenhag (FP) på besök till stadsdelen, som om problem i Husby handlade om integration.
Om alla bara agerade lite mer svenskt så kommer problemen att försvinna?
Eller hur tänkte ministrarna under sitt morgonmöte?

I gårdagens Partiprogrammet var Murat Solmaz, Bana Bisrat, Fahd Luyombya och Lucía Ramírez Tuesta inbjudna för att med egna ord prata om vad som hänt sedan upploppen. 

Två saker var genomgående. Alla lyfter det enormt starka lokalengagemanget som finns. Det andra som framkom var besvikelsen över att behöva kämpa dubbelt så mycket för sådant som andra invånare – i mer välmående områden – tar för givet.
Det handlar om att ha tillgång till en vårdcentral, fungerande skolor och en fungerande socialtjänst för att nämna några exempel.

Det Fahd Luyombya minns starkast från de oroliga dagarna i Husby var att civilbefolkningen gick ut tillsammans för att stoppa upploppen – och lyckades. Och den insikten stärkte lokalsamhället, menar han.

Murat Solmaz berättade att han har tröttnat på att se ”reaktiva satsningar och polisiära insatser” medan de långsiktiga lyser med sin frånvaro.

Bana Bisrat menade att det är problematiskt att som ung växa upp utan att ha förväntningar på sig.

– Ingen förväntar sig att du ska bli advokat eller läkare, utan det är bra om man klarar det lilla tillexempel ett yrkesförberedande program. Man har alltid fått höra negativa saker om sig själv och området. Det är frustrerande, sa hon.

Och Bisrat pekar på något centralt. Något måste hända. I veckan kunde vi läsa om hur ”skolor med många lågpresterande elever har svårare att rekrytera utbildade lärare”.

Men det handlar också om att ha en meningsfull fritid.

I åtta år har ungdomar i Alby väntat på en fritidsgård som de har blivit lovade av politikerna utan resultat. Det var först när ungdomarna protesterade och kom med ett eget förslag som det blev fart på besluten. Till exempel kommer de unga att själva göra ordning lokalen som sommarjobb.

Win win.

Just barn och unga är extra utsatta i ekonomiskt segregerade områden.
Och det här känner politikerna i Stockholms stadshus mycket väl till.

Ett år innan upploppen i Husby varnade socialchefen Sakir Demirel för den ohållbara situationen i stadsdelen Rinkeby-Kista.

”Vi har nått gränsen för vad vi kan godta som en rimlig nivå på biståndsinsatserna och kvaliteten i övriga sociala arbete.” skrev han i en rapport som skickades till ansvarigt socialborgarråd Anna König Jerlmyr (M).

”Rapporten beskriver ingående det socioekonomiska läget i stadsdelen med fattigdom, hög arbetslöshet, trångboddhet, psykisk och fysisk ohälsa.
– Behoven för sociala åtgärder har ökat hela tiden samtidigt som budgetramarna har krympt, säger Sakir Demirel.
Enligt rapporten har budgeten för ”Verksamhet för barn och ungdom” inom socialtjänsten minskat sedan 2005 med 24,1 miljoner kronor, 31 procent”.

Någon månad efter rapporten fick socialchefen gå i förtidspension. Vad det beror på kan man bara spekulera i.

Husby och förorterna överlag förtjänar en samlad och fördjupad analys. Ett år efter kravallerna finns en engagerad generation som tar egna initiativ för att få en fritidsgård öppnad. Det finns rapporter som visar konsekvenserna av underfinansierade offentliga verksamheter. Och Husbyborna vet vad de behöver.

Nu är det politikernas tur att sätta fart.

Den som vill besöka stadsdelen och ta del av allt som händer kan passa på den 24 maj ”Ett år efter kravallerna en dag om vad Husby och Järva vill och kan”.

I dag skriver Expressens Ann-Charlotte Marteus att protesterna mot Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin. Det kommer vi få anledning att återkomma till.

Men det finns en formulering i Marteus text som jag inte blir klok på. Hon har registrerat att Sverigedemokraterna annonserar i tunnelbanan. Hon har också noterat att folk är arga på sagda affischer och att människor sagt sig vilja riva ner dem eller på annat sätt förstöra dem.

Så då skriver Marteus så här:

Förr klädde man upp sig i vuxenkläder för att gå att rösta. Man insåg att det var en ynnest att leva i en demokrati. Kanske var det lättare då. Det fanns mormödrar som inte hade fått rösta som unga. Det fanns diktaturer in på knuten: Sovjet, Grekland, Spanien. Demokratikämpar flydde till Sverige från Sydamerikas diktaturer och vittnade om förtrycket.
Då revs det inte ner några valaffischer. Det sker nu.

Så att Sovjet föll och att folk inte längre har på sig ”vuxenkläder” förklarar ilskan mot högerextrema budskap i det offentliga rummet? Och stämmer det verkligen att valaffischer inte revs när i det stora luddiga obestämda ”förr”?

Jag vet inte jag. Jag gjorde en sökning i vårt mediearkiv.

25 augusti 1985 rapporterade TT att ett flertal valstugor i Stockholm hade förstörts. I Bredäng hade någon försökt spränga Moderaternas valstuga. I Farsta slogs Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Moderaternas valstugor sönder. I Örnsberg slogs ytterligare en valstuga sönder samma natt.

Sex år senare, 30 augusti 1991 satte någon eld på Ny Demokratis och Socialdemokraternas respektive valstugor i Göteborg.

Sovjet skulle, för övrigt, upphöra först ett halvår senare.

Rapporter om nedrivna eller förstörda valaffischer hittar jag från bland annat Ludvika, Trollhättan, Storfors, Gävle, Östersund, Rosvik, Vallentuna, Sölvesborg med start i början av 1990-talet.

Att bränna ned valstugor och sabotera affischer är ett jävla oskick, men det tycks inte vara en helt ny aktivitet.

I samband med förra presidentvalet i USA myntade Martin Gelin, DN, uttrycket ”det faktafria valet”.

Bakgrunden var att främst republikanerna helt enkelt fantiserade ihop en parallell verklighet som de sedan stenhårt kommunicerade ut till väljarna.

I EU-valet verkar tekniken slutligen nåt Sverige.

Redan på sin valupptakt 3 maj trummade Moderaterna ut att ”fri rörlighet” är deras huvudfråga i valet.

Moderaterna?

Minns någon när Billström ville återinföra visumtvång för folk från Balkan?

Eller Reva? När polisen jagade folk med ”utländskt utseende” för att slänga ut dem ur landet?

Eller alla utvisningar? Att Moderaterna är mot att folk ens ska få söka asyl vid våra ambassader? Och att Moderaterna är mot att skapa fler lagliga väga till Europa?

Vi skrev om detta igår.

Att Moderaterna går till val på ”fri rörlighet” är kanske inte hela sanningen…

Moderaterna har även producerat en valfilm där Fredrik Reinfeldt berättar om positiva saker EU bidragit med.

Men som bloggen Alliansfritt Sverige snabbt och effektfullt påpekade har Moderaterna själva röstat mot flera av de saker de lyfter fram i filmen.

Sverigedemokraterna säger på stora affischtavlor att de är mot ”organiserat tiggeri”.

Men enligt experterna är det där med organiserade tiggarligor en myt. När SD får frågan om faktabakgrunden blir det svårt.

Även Centerpartiet har uppenbara problem med att säga som det är.

Idag lanserade de en valfilm mot euron. Det finns två problem med detta. Frågan om euron har inte ett dugg med EU-valet att göra och Centerns egen toppkandidat var på ja-sidan i folkomröstningen. På direkt fråga i P1 Morgon kunde han inte svara på när han ändrat sig.

Slutligen Folkpartiet slår nog rekord.

På deras affisch står ”Nej till rysk gas” vilket i sig är lite lustigt eftersom inget parti är för rysk gas.

Vad som däremot inte står på affischen är att statliga Vattenfall just nu diskuterar att köpa in ryskt kärnbränsle från Rosatom, ett företag känt för att bidra till tillverkning av kärnvapen. Ryska kärnvapen.

Men detta glömde FP skriva på affischen.

De kampanjer M, SD, C och FP kör just nu har mycket lite med verkligheten att göra.

Det är lite trist, för valet är om mindre än två veckor.

Anders Lindberg

En ganska stor del av dagens lördsagsintervju i P1 med Stefan Löfven handlade om hur Fi:s framgångar ska tolkas, och hur Löfven tänker svara på dem.

I intervjun kom S med ett bra besked. Löfven lovade att om S vinner valet och får majoritet i arbetsgivarorganisationen SKL så ska man leverera ett nytt kollektivavtal där rätt till heltid blir normen för kommuner och landsting. Det är smart politik med muskler bakom. Det är ett svar Stefan Löfven har som Fi saknar.

Framför allt är det jättebra att S nu svarar på utmaningen från Fi med vassare policy, snarare än att låtsas som ingenting. (Däremot hade man varit mer trovärdig i frågan om man redan i dag varit en bättre arbetsgivare på fler ställen och uppfyllt det man redan lovat.)

Stefan Löfven fick också frågor om föräldraförsäkringen. Det är obegripligt att S fortfarande svajar i den frågan och inte klart och tydligt kan lova att införa ytterligare en pappamånad under nästa mandatperiod. Ett ojämnt uttag av föräldradagar är ett av de viktigaste hindren för ett mer jämställt arbetsliv, och ett sådant löfte borde vara en självklarhet för S. Löfven fortsätter i stället att prata om en utbyggd jämställdhetsbonus som ett alternativ, ett system som över huvud taget inte fungerat.

Vad Aftonbladets ledarsida skrivit om dessa frågor går att läsa bland annat här, här och här.)

Nästa vecka drar IF Metalls kongress igång och i dag kom ett första utspel.

I en intervju med tidningen Arbetet berättar förbundsordföranden Anders Ferbe att han kan tänka sig att luckra upp turordningsreglerna med hänvisning till snabba konjunktursförändringar för industrin.

Om metall- och industrifacket får till stånd ett avtal där inhyrd arbetskraft och visstider regleras hårdare kan man tänka sig ge efter för arbetsgivarnas krav på ”flexibilitet” och uppluckrade turordningsregler.

– Det här är angeläget. Vi behöver en lösning för våra medlemmars behov av trygghet – men även arbetsgivarnas krav på flexibilitet när svängningarna i industrin konjunkturen kommer oftare, säger Ferbe till Arbetet.

Det är inte utan att man blir fundersam. Om det är medlemmarnas trygghet Ferbe vill värna så är turordningsreglerna ett ganska dåligt valt bondeoffer i en framtida förhandling med arbetsgivarna.

Redan i dag kan arbetsgivare lätt säga upp personal om man säger att det råder arbetsbrist på arbetsplatsen. Däremot bestämmer arbetsgivaren inte godtyckligt vem som ska gå hem. Grundregeln är att de arbetstagare som har kortast anställningstid sägs upp vid en arbetsbrist,  det är det som är idéen med turordningen.

Men arbetstagare med kortare anställningstid kan vid personalnedskärningar ändå behålla sin anställning om de har rätt kvalifikationer. Vad som är rätt kompetens och kvalifikationer avgör arbetsgivaren ensidigt. Det öppnar förstås för godtycke redan nu.

Det här, att arbetsgivaren ska gå på kompetens före anställningstid, vill arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen ha mer av. Mer av godtyckte alltså.

Ferbe har förstås rätt i att svenska arbetsplatser i allt högre utsträckning präglas av otrygghet: visstider, bemanning, inhyrnng och egenföretagare som gör inhopp med f-skattesedel i högsta hugg.

Det är väldigt tveksamt om IF Metalls vilja att förhandla i maktfrågor om anställdas rättigheter verkligen löser de problemen.

Plötsligt händer det. Idag säger Stefan Löfven till Reuters att man behöver se över Riksbankens inflationsmål. Allt sedan tidigt 1990-tal har detta mål varit en styråra för svenska penningpolitik. Riksbankens ränta har bara till syfte att hålla inflationen i schack.

Andra riksbanker som till exempel den amerikanska har också haft till mål att bidra till en hög sysselsättning. Aftonbladets ledarsida har sedan länge kritiserat detta ensidiga fokus. Under senare tid har allt fler blivit bekymrade över Riksbankens räntepolitik. Den välkända ekonomen Krugman dömde ut Riksbankschefen  Ingves och hans gelikar som sadomonetarister.

Den socialdemokratiska ledningen har dock stått upp för både Riksbankens självständighet och deras inflationsmål. Men nu har något hänt. I dag gick Löfven ut och sa att målet behöver ses över och möjligtvis behöver det komplettera med ett sysselsättningsmål.

Det är faktiskt det största som hänt inom svensk penningpolitik under de senaste tjugo åren. Den totala uppslutningen kring styrningen av Riksbanken har under trycket av deras dåliga måluppfyllelse brustit. Detta är det första viktiga steget mot en välkommen nyordning.

I går kunde Aftonbladet berätta att Socialdemokraterna är störst i sociala medier. I en ny mätning som som Springtime och Notified har gjort visar det sig att det 125-åriga partiet har flest följare på Facebook och Twitter: 93 943 stycken. Sedan följer Piratpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ.

Inte riktigt samma styrkeförhållanden som när det röstas i valen, alltså. Det gav mig en idé.

Hur vore det om dessa följare i stället var väljare i ett riksdagsval? Hur skulle då de 349 mandaten i parlamentet fördela sig så?

Jo, så här.

Det skulle nog bli smålurigt för Stefan Löfven att sy ihop en regering med den parlamentariska situationen.