Kent Persson strippar.

Jimmie Åkesson får en fråga som inte handlar om invandring.

Jens Orback tycker att det är helt okej att vara homosexuell eller att bo med en häst.

Lars Leijonborg avslöjar att det var ett tag sedan han mätte snoppen

Maud Olofsson rappar om sitt drömsamhälle.

Maud Olofsson sjunger The Beatles.

Lars Ohly försöker fria.

Fredrik Reinfeldt sjunger Pink Floyd – för Pink Floyd.

Ingvar Carlsson dansar.

Göran Persson kallar en socialdemokrat för kommunist.

Birgit Friggebo tycker att rädda och arga människor ska sjunga.

Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) är bekymrad. Hon har tittat på tv, sett socialdemokraten Mikael Damberg säga att Österrike är ett politiskt föredöme när det kommer till att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Detta väcker frågor, enligt Svantesson, eftersom låglönesektorn är så stor i Österrike. ”Ska S satsa på låglönejobb nu?” frågar den oroade ministern på Aftonbladets debattsida och radar sedan upp allt bra henens regering gjort för arbetslösa unga: rut-avdrag, sänkt restaurangmoms och sänkta arbetsgivaravgifter.

Elisabeth Svantesson måste tro att vi är idioter.

Vi vet att orsakerna till de miljarddyra subventionerna beror på att Svantessons regering hoppas att det ska uppstå arbeten på restauranger, på kaféer, i rut-företag och i andra branscher där man aldrig kommer kunna betala ut särskilt höga löner.

Vi vet också att Fredrik Reinfeldt är bekymrad över att en så liten del av den svenska ekonomin består av låglönejobb.

Vi vet att Anders Borg tycker att ingångslönerna är för höga bland kommunalanställda och att anställda i handeln och inom hotell- och restaurangbranschen tjänar för bra.

Vi vet dessutom att regeringens ekonomiska politik – med sänkta ersättningar till sjuka och arbetslösa och skatteavdrag för den som jobbar – redan har lett till sänkta löner för folk som jobbar i Sverige.

Mikael Damberg bör kanske svara på om S vill ha låglönejobb i Sverige.
Elisabeth Svantesson bör svara på varför Moderaterna håller på att införa dem.

– – –
Läs också: Med Lööf-löner får färre ett anständigt liv (Agneta Berge, Politism)

Moderaterna och deras samarbetspartier har under de senaste veckorna jobbat stenhårt på att slipa av alla kanter som sticker ut. Planen verkar ha varit att göra dem så lika socialdemokraterna som möjligt. Det ska finnas minimalt av frågor att reta sig på för väljarna som snart ska till valurnorna.

Den ena fråga regeringen vill att valet ska handla är vem som är bästa på att regera – Reinfeldt eller Löfven?

Denna strategi verkar fungera allt sämre. Fredrik Reinfeldt verkar ha allt större problem med att hålla kursen för sin regering. De framstår som allt mer odugliga på att regera Sverige.  Det märks i förtroendemätningarna. Igår kunde vi läsa i Dagens Nyheter att det nästan är jämnt mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Alla andra partiledare på den rödgröna sidan har dessutom fått ökande förtroendesiffror. Snabbast har förtroendet för vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ökat. Alla högerpartiers partiledare hade däremot ett förtroende som har backat.

Den andra konfliktytan som regeringen vill ha med socialdemokraterna är rabatten på arbetsgivaravgifterna för unga och momssänkningen för restaurangbranschen. Det är genom att sätta dessa förslag mot socialdemokraternas politik de tänker sig vinna valet. Idag lanserade moderaterna en samlad offensiv mot socialdemokraterna.

Moderaternas styrka när de vann valet 2006 var att de gick i takt med forskningen. Med facit i hand visade det sig att både forskning och moderaterna hade fel på vissa avgörande punkter. Men det visste väljarna inte då. Läget inför detta val är sämre.

Momssänkningen har utvärderats av

Institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering,

Konjunkturinstitutet,

Finanspolitiska rådet,

Ekonomistyrningsverket,

Arbetsförmedlingen,

Riksrevisionen,

Institutet för Social Forskning och

Finansdepartementet.

Alla kommer till samma dystra slutsats. Den har ingen positiv effekt.

Rabatten om arbetsgivaravgifterna har också blivit utvärderad. Det snällaste man kan säga om den är att den är ett mycket dyrt sätta att skapa jobb till unga. Enligt tidningens Arbetets beräkningar, som baserar sig på olika utvärderingar från expertmyndigheter visar det sig att varje jobb som sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga har skapat kostar 2 750 000 kronor.

Det är inte så konstigt att det blir så. Avgiften sänks inte bara för unga arbetslösa som har svårt att få jobb. Den sänker kostnaden lika mycket för den unga juristen som klarat utbildningen på rekordtid, för plåtslagaren som arbetsgivarna rycker i redan under utbildningstiden eller för Bill Skarsgård och Anton Hysén.

Den summa som läggs på ungdomsrabatten hade kunnat användas till annat – mer yrkesutbildning, riktade satsningar för långtidsarbetslösa ungdomar eller mer resurser till högskolan. Alla dessa satsningar skulle antagligen gett betydligt fler jobb.

Moderaterna anser tydligen att det här är deras bästa case. Det får en att fundera kring vilka idéer de ratade innan de bestämde sig .

Författare, journalister och konstnärer världen över blir förföljda, hotade och fängslade för att de brukar sitt fria ord.

Det internationella nätverket International Cities of Refuge Network, ICORN, arbetar tillsammans med internationella Pen för att hitta fristäder åt förföljda författare.

Fristadsprogrammet innebär att författaren – som också kan vara en journalist, dramatiker eller skribent av annat slag – får ett stipendium och en lägenhet att bo i under två år. Han eller hon får i lugn och ro ägna sig åt sitt skrivande i staden under denna period.

I Sverige finns det i dag åtta sådana här fristäder och personligen minns jag hur den vitryska författaren Svetlana Aleksievitj bodde och verkade i Göteborg under två år i slutet av 00-talet.

I Gävle hade man bestämt att som första kommun bli fristad åt en konstnär på flykt. Men Moderaterna i kommunen vill inte vara med och i stället tänker man överklaga beslutet till Förvaltningsrätten.

Varför?

De tycker inte att kommuner ska syssla med sådant här, de tror inte att man ska ”fixa förtur i bostadskön” åt en hotad bildkonstnär och de tror att lokala konstnärer skulle bli avundsjuka. Dessutom: det skulle bli för dyrt att ta emot en hotad kulturarbetare.

Allt detta uppmärksammade Expressens kulturchef Karin Olsson i förra veckan. Nu har Gävlemoderaterna, anförda av Niclas Bornegrim, återkommit i ett oförskämt svar.

De är inte nöjda med uppmärksamheten de fick i Expressen: Karin Olsson vet inte hur det är att jobba i en demokratisk församling, Karin Ohlsson bor i Stockholm, Gävle har rekordhög arbetslöshet och man kan faktiskt inte hjälpa hela världen. Bryter inte detta mot kommunallagen? Och så kronargumentet: Skattepengarna behövs till annat!

Men Olsson har svar på tal:

Nyligen ställde sig han (Niclas Bornegrim, min anm.) och de andra i alliansen bakom ett förslag om att bygga en ny fotbollsarena med 6 500 platser i Gävle. Detta trots att Bornegrim själv tyckte att kostnadskalkylerna verkade mer än lovligt optimistiska. I bästa fall kommer arenan kosta 140 miljoner kronor att bygga. Driften hamnar på uppemot 14 miljoner om året. Skattebetalarna kommer att stå för tio miljoner av dem.

Fotbollsarena bra – skydda en person under två år dåligt, alltså.

Genant, Moderaterna. Genant.

Helgens manifestationer mot nazism värmer hjärtat. Tusentals människor i flera städer har gått ut och visat sin avsky mot våldet och att de är beredda att försvara människovärdet.

Men denna folkliga mobilisering ställer också myndigheternas släpphänta förhållningssätt i tydlig dager.

I förra veckan lades åtalet ner efter den grova misshandeln av V-politikern Daniel Riazat. Polisen har slarvat mycket med utredningen och trots att den misstänkte, en känd nazist, är väl känd kommer ingen att kunna dömas.

Säkerhetspolisen har i samma veva framfört den, något märkliga, uppfattningen att svenska högerextremisters resor tills Ukraina inte riktigt är deras bord.

Ovan kan ni se en tweet från en av dem, på väg att träffa sin instruktör i ”knivstrid”. Helt oskyldigt med andra ord, Säpo?

I metadebatten på ledarsidor och i Public service lever vi i kålsuparteoriernas tidsålder. Alla är lika onda, och goda. En deltagare i en feministisk demonstration är lika misstänkt som någon som över knivstrid med terrorister i Ukraina. Offer och förövare flyter samman, egentligen är alla samma sak.

Detta duger inte.

Regeringen har fått mycket kritik för nedskärningarna av studiebidragen. Inte konstigt. Det slår framförallt mot de grupper som inte vågar ta studielån för att finansiera sina studier. Det är extra vanligt bland de som pluggar på grundvux, folkhögskola eller komvux. Det är begripligt. Det är dessa grupper som ofta än andra hamnar hos kronofogden för att de inte klarar att betala tillbaka lånet. Det kan vara början på ett livslångt helvete för de som inte har anhöriga som kan hjälpa dem på fötter igen.

Men ett av regeringens studiemedelsförslag som inte diskuterats speciellt mycket är utspelet om att inte avskriva studielån, när pension börjar. Det är ett märkligt förslag på alla sätt. Skälet till att man inte har klarat betala tillbaka studiemedlet under ett långt arbetsliv beror på att inkomsten varit för låg – i år efter år. De drabbade har fått söka uppskov och fått det, annars skulle skulderna ha hamnat hos kronfogden.

Om man har haft så låga inkomster att man fått uppskov betyder det att pensionen också blir riktigt dålig. Som pensionär kommer de flesta i denna grupp inte ha mycket mer än garantipensionen. Det betyder att de kan fortsätta att få uppskov från inbetalningarna. Genom hela sin ålderdom kommer dessa pensionärer tvingas fortsätta att söka uppskov från CSN. När de blir för gamla eller för senila kommer deras barn tvingas sitta med denna uppskovsbiljett för att ekonomin inte ska skjutas ännu mer i sank.

Detta förslag kommer inte att spara några pengar för statskassan. Tvärtom, att administrera förslaget kommer kosta mer än vad man drar in.

Men förslaget kommer att skrämma de som redan är rädda att belåna sig ännu mer.  Om regeringens förslag syftar till att skrämma bort de från icke studievana hem från att börja studera som vuxna har man valt en framgångsrik strategi.