Så har det då kommit, det första numret av Arbetsförmedlingens nya interna tidning ”På Jobbet”.

Den nya publikationen ska ersätta Arbetsförmedlingens klassiska tidning ”Arbetsmarknaden”, som sedan 1989 självständigt bevakat utvecklingen på svenska arbetsplatser. Men nu är det alltså nya tider.

På Arbetsmarknaden hade chefredaktören det publicistiska ansvaret, i På Jobbet är det Arbetsförmedlingens kommunikationsdirektör som har sista ordet. Det har förstås skapat oro för att tidningen i stället för oberoende journalistik ska få ägna sig åt att föra ut de åsikter som passar myndighetens chefer.

Hur det blir med den saken återstår kanske att se. I vilket fall är det generaldirektören själv, Angeles Bermudez Svankvist, som inleder med att berätta ungdomsminnen från sin tid tolvårig bagare på Mallorca.
Vi får också veta att Bermudez Svankvist är lite bekymrad för den ekonomiska oron i världen.

Själv faller jag dock för en liten ingress till en artikel om arbetsmiljön på arbetsförmedlingen. Det är trots allt ett känsligt område för vilken interntidning som helst, till och med om inte de senaste medarbetarundersökningarna pekat på att förtroendet för ledningen rasat genom golvet.

På Jobbet väjer dock inte, och ingressen till artikeln ”Orden som skrämmer” förtjänar som sagt att återges i sin helhet. Så här står det:

Omkullvräkta bord, pappersbuntar som slängs på golvet, hårda ord och knuffar. Så kan hotet och våldet se ut på arbetsförmedlingarna runt om i landet. Men rätt möblering, tillräckligt med personal och rätt bemötande kan hjälpa.

Den naturliga frågan är väl om den nya redaktionen redan fått en överdos av coachning i positivt tänkande?

Ingvar Persson

I helgen passade integrationsminister Tobias Billström på att fiska i lite grumliga vatten. Ministern förklarade att det nu var dags att påverka ”volymer” och ”flöden” i flyktingmottagandet.

Ingen behövde tvivla på att Billström menade att Sverige på ett eller annat sätt skulle begränsa asylrätten.

Tobias Billström uppträdde som representant för sitt parti. Han leder en arbetsgrupp som fått uppdraget att se över integrationspolitiken, och han flankeras av moderaternas partisekreterare Kent Persson.

Naturligtvis skapade utspelet reaktioner. Sverigedemokraterna jublade, medan nästan alla andra – inte minst Aftonbladets ledarsida – rasade. Också inom det moderata partiet var det många som menade att Billström gått för långt.

Nu har den moderate partiordföranden, till lika Billströms chef i regeringen, Fredrik Reinfeldt gjort sin tolkning. För journalisterna som samlats efter riksdagens EU-nämnd förklarade han att gruppen visst inte fått i uppdrag att minska invandringen eller begränsa rätten till asyl.

– Direktiven är tydliga, sa Reinfeldt.

Däremot känner partiledaren, och därmed hans parti, en liten oro för att mottagningssystemet inte ska fungera när ”väldigt många kommer på kort tid, och delvis från länder som de inte kommit från tidigare”.

Reinfeldt får signaler om att kommunerna inte klarar sitt uppdrag så bra som de skulle vilja. Han är bekymrad över att flyktingarna inte ska känna sig välkomna.

Anhängarna av en generös svensk flyktingpolitik skulle alltså inte ha någon anledning till oro.

Men – handen på hjärtat – hur troligt är det att Tobias Billström på egen hand valt att tolka om det uppdrag han fått av partistyrelsen? Och hur troligt är det att han spontant lyckats locka med sig partisekreteraren på sitt utspel?

Inte så troligt, törs jag nog säga.

Sanningen är snarare att Moderaterna försöker att både ha kakan och äta den. Både spela på de främlingsfientliga stämningar som finns, och bevara banden till den civiliserade borgerligheten.

I längden kommer det förstås inte att fungera.

I bland är det verkligen upp och ner i politiken. I dag till exempel.
Socialdemokraterna har ju i dag föreslagit allmän förskola för barn från två års ålder, och en utvidgning av maxtaxan.

Det skulle kosta ungefär en miljard.

Inneffektivt eftersom de flesta 2-åringar redan går i förskola, säger den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm som hellre skulle vilja använda pengarna för att förbättra verksamheten.

Ministerns reaktion lämnar i alla fall två frågor obesvarade.

För det första, om nu regeringen anser att förskolan behöver ytterligare en miljard, varför satsar man då inte de pengarna? Någon brist på pengar kan det ju inte vara eftersom bara banken SEB fått en miljard i skattesänkning av Anders Borg.

Handelsbanken har för övrigt tjänat ännu mer.

För det andra, hur kan det komma sig att det är ett sådant slöseri att sänka kostnaden för alla förskolebarn, men jättebra att sänka skatten för alla som går på krogen?

I båda fallen uppstår det som ekonomerna kallar ”dödviktseffekter”, alltså att också de som ändå skulle gått på krogen eller till förskolan får del av prissänkningen.

Men det är klart, kroggästerna har ju rösträtt. Det har inte förskolebarnen.

Ingvar Persson

Om politik handlade om att retas skulle med sina motståndare skulle jag ge Socialdemokraternas Ylva Johansson högsta betyg. Förslaget att lämna över mer av arbetsförmedlandet till privata intressen måste nämligen reta gallfeber på Moderaterna.

Det är ju nämligen så här de tycker, egentligen.

Dessutom är det precis så regeringens småpartier argumenterar när de vill framstå som de sanna försvararna av klassiska borgerliga värden.

Moderaterna och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har dock två problem.

För det första att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gärna vill framstå som gammaldags landsfäder. Då duger det inte att komma dragande med liberala experiment från Nya Zeeland.

För det andra – och antagligen viktigare – är att Arbetsförmedlingen under Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till en viktig del av regeringens tuffa linje mot de arbetslösa.

Alltså inte mot arbetslösheten, utan just mot de arbetslösa.

Det ska helt enkelt inte vara så roligt att gå och dra benen efter sig i Moderaternas Sverige. Och det är Arbetsförmedlingen som står för både kontroll och bestraffningar.

Numer ska förmedlingen inte bara rapportera till a-kassorna om en arbetslös missköter sig. Nu ska förmedlingen dessutom skicka sina rapporter till socialförvaltningen så att också socialbidragen kan dras in.

Den sjunkande andelen försäkrade bland de arbetslösa, och den växande andelen som lever på socialbidrag, har tydligen uppmuntrat till nytänkande.
Hur som helst behöver den moderata jobbpolitiken dagens Arbetsförmedling, även om den i allt mindre utsträckning förmedlar jobb.

Det förtjänar kritik. Problemet är att nya privatiseringar knappast skulle lösa problemet.

Privata arbetsförmedlare skulle definitivt inte bidra till en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, eller till utbildningar för ett allt mer krävande arbetsliv. Och de skulle knappast förbättra det individuella stödet till den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Så även om Ylva Johansson säkert lyckas reta en eller annan moderat är det nog inte rätt sätt att angripa Arbetsförmedlingens förfall.

Ingvar Persson

I helgen bloggade den Moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte loss. Han är förgrymmad på den svenska försvarsdebatten och tyckte att den byggde på en rad felaktigheter och missförstånd. ”Proportionerna i försvarsdebatten är på gränsen till larviga”, lät han förstå.

Och sedan radar han upp några fakta om det svenska försvaret (nu uppdaterat och borttaget) Tydligen står Sverige mycket väl rustat, om man ska tro Schultes siffror över hur många tanks, helikoptrar och dylikt Sverige har.

Jag ringde upp Försvarsmakten för att dubbelkolla.

Schulte säger att vi har:
13 korvetter.
Vi har:
En korvett – fyra till ska levereras.

Schulte säger att vi har:
280 stridsvagnar
Vi har:
120 stycken stridsvagnar.

Schulte säger att vi har:
569 stridsflyg.
Vi har:
Cirka 100 (varav 12 är uthyrda, och 24 är sålda och 24 skolflyg).

Schulte säger att vi har:
103 helikoptrar.
Vi har:
65 helikoptrar.

Schulte säger att vi har:
12 ubåtar.
Vi har:
Fem ubåtar.

Daniel Swedin

Läs också: Trafikljus i försvarsretoriken (Wiseman’s wisdoms)

I förra veckan ojade sig statsministern över den ynkliga andelen låglönejobb i vårt land. Han ville visserligen inte säga att fler borde ha sämre löner, men mest för att det inte skulle låta ”trevligt”. Han hade tagit regeringsplanet till den exklusiva turistorten Davos för att delta i det ännu mer exklusiva World Economic Forum.

I dag pratar den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm och Ylva Johansson i Agenda om varför kvinnor i genomsnitt tjänar 3,6 miljoner mindre än män under ett yrkesliv.

Det är nästan 5 000 kronor i månaden.

Samtidigt inleds en avtalsrörelse där just lönerna för dem som har sämst betalt antagligen blir den svåraste stridsfrågan. Facken vill se en låglönesatsning, arbetsgivarna större löneskillnader.

De här sakerna hänger naturligtvis samman, för även om statsministern inte vet om det har stora grupper på den svenska arbetsmarknaden riktigt låga löner. Och nästan alltid handlar det om kvinnor.

LO har i ett diagram visat hur arbetarlönerna i alla branscher som domineras av kvinnor ligger under genomsnittet, och hur lönerna i alla branscher där männen dominerar stort ligger över samma genomsnitt.

Det är knappast någon tillfällighet, precis som det inte är någon tillfällighet att regeringen subventionerar kvinnodominerade låglönebranscher för att de ska växa.

Undantaget är förstås skola, vård och annan offentlig service. Där är det som vanligt varken aktuellt med tillväxt eller med höjda löner.

Så länge kvinnoyrken också är låglöneyrken går det inte att prata om jämställdhet på arbetsmarknaden.

Det är precis därför som fackens krav på en extra satsning på de lägsta lönerna är viktigt. Det handlar om att försöka hindra samhället från att glida isär, men det handlar också om att minska klyftan mellan kvinnor och män.

Men det är förstås svårt att säga om man som Maria Arnholm är jämställdhetsansvarig i en moderat regering.

Ingvar Persson

Det verkar inte vara så trevlig stämning på Arbetsförmedlingen. I myndighetens egen arbetsmiljöenkät, som SVT berättade om i går, tecknas en mörk bild av läget.

Arbetsklimatet upplevs som allt mer stängt, stressen ökar och rekordhöga 22 procent av alla anställda är missnöjda med situationen på jobbet.
I fjolårets enkät hade även förtroendet för Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist rasat: från 69 till 56 på en 100-gradig skala. Frågan om förtroendet för generaldirektören var i årets enkät bortplockad, för säkerhets skull.

Arbetsförmedlingens ledning ska nu upprätta en central handlingsplan tillsammans med de fackliga organisationerna för att komma till rätta med problemen. Fackförbundet ST nöjer sig inte med det och kräver i stället en kriskommission.

ST genomförde i fjol en egen arbetsmiljöenkät bland sina medlemmar på Arbetsförmedlingen. Enkätsvaren berättar om en kultur av rädsla och tystnad på myndigheten:

”Organisationen är mycket toppstyrd och ingen vågar säga emot”, ”GD hotar/skäller ut högre chefer och fackliga som försöker påverka”, ”Nu pekas med hela handen – piskan viner…”, ”Straffas med lägre lön och blir nedtryckt och tystad”, ”Ständigt nya orimliga krav uppifrån”, ”Gillar jobbet men uppdraget är omöjligt i förhållande till de förutsättningar som ges”.
– 44 procent av medarbetarna upplever att man inte törs säga vad man tycker. Och hälften tycker att det blivit sämre under senaste året, sa Fredrik Andersson på ST då.

Orsakerna till att personalen på Arbetsförmedlingen inte vågar säga vad de tycker är rädsla för repressalier, exempelvis utebliven löneökning eller omplacering. Många anställda vittnade om att den ökade detaljstyrningen och ständigt nya arbetsuppgifter tar tid från att sköta själva uppdraget: Att hjälpa människor att hitta ett jobb.

När ST presenterade resultatet av den arbetsmiljöundersökningen skickade generaldirektör Bermudez-Svankvist ut sin pressavdelning för att ifrågasätta statistiken. Inte för att berätta hur arbetsmiljön skulle förbättras.

Just det lär nog inte hända den här gången. Det är ju myndighetens egen undersökning vi talar om, gubevars.

I alla händelser är Arbetsförmedlingen är värd ett bättre öde än den nuvarande regimen.

Daniel Swedin 

SAS vd Rickard Gustavsson har nominerats av företagen i rese- och turistnäringen till utmärkelsen Årets chef.

Motiveringen lyder:

”SAS koncernchef hade modet att utmana alla inklusive fackföreningar för att rädda SAS – och räddade därmed majoriteten av arbetstillfällena samt produkten till de skandinaviska kunderna.”

Detta är alltså en omskrivning för att han hotade fackföreningarna med att företaget skulle gå i konkurs om de inte gjorde som han ville.

Samtidigt som facket, under hot, gick med på ett avtal som bland annat innebar lönesänkningar skrev Rickard Gustavsson personligen under bonusar på 14 miljoner kronor till SAS ledning.

Om han är Årets chef bland rese- och turistföretagen vill man ju helst slippa träffa de andra.

Anders Lindberg

Läs mer hos ETC

Fredrik Reinfeldt har varit ganska tyst i försvarsdebatten.

Tills i dag, då han inför riksdagsjournalisterna frankt förklarade att försvaret är ett ”särintresse” bland andra.

Från att en gång ha varit det försvarsvänliga partiet i svensk politik väljer alltså Moderaterna att gå i öppen konflikt med Försvarsmaktens ledning.

Bakgrunden till hans ilska verkar vara att försvarsdebatten inte längre sker på hans villkor. Det är nog något han kommer att få vänja sig vid. I stort sett ingen som jobbar med försvarspolitik förstår längre vad Moderaterna håller på med. Det är som om förändringar i omvärlden inte berör dem.

Men om Fredrik Reinfeldt fortsätter i samma stil kan försvarspolitiken för första gången faktiskt bli en valfråga. I varje fall indirekt.

Att kalla försvaret för särintresse är ju inte direkt ett tecken på kompetens och regeringsduglighet.

Anders Lindberg

Att slarva med stockholmarnas pengar är oacceptabelt och måste tas på största allvar. Skattebetalarnas pengar ska gå till sjukvård och användas enligt reglerna och på ett ärligt sätt.

Så sa sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) när man 2010 tillsatte en expertgrupp för att förhindra fusk i privat vård. Då hade Ekot avslöjat stora brister i landstingens kontroller av privata vårdgivare och visat hur de kunde fuska till sig flera miljoner kronor i ersättning för behandlingar de aldrig utfört.

Enligt Ekots granskning betalade landstingen varje år ut cirka 4 miljarder kronor till privata läkare och sjukgymnaster för utförda behandlingar. Av dem kunde drygt 100 miljoner kronor ha betalats ut felaktigt. Det handlade om vårdgivare som medvetet eller omedvetet slår in falska behandlingar för att få ut pengar från landstingen.

Så vad har hänt?

I dag fick vi veta att Stureplans husläkarmottagning fakturerat Stockholms läns landsting för över 1 300 felaktiga besök, motsvarande cirka 600 000 kronor. I ett pressmeddelande skriver landstinget:

Vid en stor extern revision av Stureplans husläkarmottagning upptäcktes ett stort antal felfaktureringar.  Revisionen visar att mottagningen krävt högre ersättning av Hälso- och sjukvårdsförvaltningen än vad mottagningen hade rätt till.  Husläkarmottagningen har krävt betalt av landstinget för läkarbesök som aldrig har ägt rum. Felfaktureringen pågick i flera år.

Man har nu polisanmält fifflet och hälso- och sjukvårdsförvaltningen kräver ekonomisk ersättning av vårdjätten Aleris AB som tog över husläkarmottagningen för knappt ett år sedan.

Vad har hänt med Filippa Reinfeldts expertgrupp? Har den fastnat på Instagram, måntro?

Daniel Swedin