Kollegorna på Svenska Dagbladet tycks uppskatta Socialdemokratins strävan att bli en kraft i debatten om skolan. ”Det kan bli riktigt bra”, skriver de i dagen ledare.

Men Svenskans ledarredaktion skulle inte vara Svenskans ledarredaktion om det inte fanns reservationer. Och i dag vädras misstanken att Socialdemokraterna egentligen bara är ute efter att hälla pengar över skolan.

”Hotbilden” är enligt Svenska Dagbladet att Socialdemokraterna ”återfaller i fixeringen vid pengar”.

Jag gissar att det är en oro som lärare och elever har lite svårt att dela.

Dessutom tycks den bygga på ett historiskt missförstånd. Någon på Svenska Dagbladets ledarredaktion har gjort det fattala misstaget att blanda ihop politisk retorik med det som verkligen händer.

Svenskan väljer nämligen 1990-talet som exempel på en tid när socialdemokratin var fixerad vid pengar till offentlig verksamhet. Körde inte partiet ”hårt” med budskapet om vård, skola och omsorg?

För oss som faktiskt minns något av 1990-talet blir det en mycket överraskande beskrivning. Visst talade Göran Persson om ”verksamheterna”, men det politiska landskapet präglades av budgetsanering.

Räkningen för 80-talets naiva avreglering och regeringen Bildts haveri skickades till stor del vidare från finansdepartementet till landets kommuner, och därifrån vidare till kommunala verksamheter, som skolor.

Delvis är det sviterna av det som fortfarande plågar skolan.

Bara den som är alldeles okunnig om den nära historien, eller som glömt att politikers ord inte alltid skildrar verkligheten, skulle alltså ta 1990-talet som exempel om nu tesen är att resultat och pengar inte hänger samman.

Så, för att travestera Svenska Dagbladet, hotbilden är kanske inte så mycket att skolan skulle få de resurser undervisningen behöver, utan att Socialdemokraterna återfaller i sin fixering vis stora ord och klatschiga budskap.

Ingvar Persson

Jobben där Arbetsförmedlingen står för en del av lönen har ökat sedan 2006, bland annat i restaurangbranschen. Nystartsjobben har ökat mest, enligt AF, och är nu drygt 4 300 på restaurangerna och över 40 000 totalt. (TT)

Daniel Swedin

I helgen var det fest. Alla hade kul.

Daniel Swedin

(Uppdatering) I Sverige är (enligt SCB) drygt 1,8 miljoner personer födda utomlands, eller har båda föräldrar födda utomlands. Det är detta som brukar kallas ”utländsk bakgrund”.

Jag har räknat lite på det, och kan ha missat nåt. Men jag får antalet personer i regeringen med utländsk bakgrund till: noll. 

(Jag hade missat nåt. En uppmärksam läsare har påtalat att Göran Hägglunds föräldrar har finlandssvensk bakgrund och kom till Sverige på 50-talet.)

De som är statsråd är säkert utmärkta personer, men det är faktiskt ett problem om slagsidan blir så total.

Inte helt lyckat.

Anders Lindberg

Just nu är det locket på från SL och högsta chefen Anders Lindström. En pressekreterare har skickats ut för att förklara att bolaget nu lärt sig att inte säga för mycket.

I morse undslapp sig dock kommunikationschefen en smula ånger.
”Jag är den första att beklaga att jag över huvudtaget tog ordet stöld i min mun” ska hon till TT.

Både SL och Arriva – det bolag som ansvarar för driften på Saltsjöbanan – har anledning att vara lite dämpade.

Inte nog med att säkerhetsbristerna på bolagens bana har orsakat en mycket allvarlig olycka, eller att en ung kvinna just nu ligger svårt skadad på sjukhus. En olycka som utan något slags försyn dessutom hade fått betydligt värre konsekvenser.

Det är inte svårt att tänka sig hur säkerhetsbristerna på Saltsjöbanan hade kunnat sluta med en massaker.

Det borde räcka för att få de ansvariga att känna sig lite ångerköpta.
Annat var det i tisdags. Då skyllde bolagens företrädare, tvärsäkert och utan reservationer, olyckan på den skadade kvinnan.

Inför svenska folket och hela världen pekades den 22-åriga städerskan genast ut för att medvetet och olovligen ha kört tåget genom stoppbommen på Saltsjöbadens station.

Nu säger åklagaren att det inte längre finns några misstankar mot kvinnan. Allt talar, enligt åklagaren, för att det hela varit en olycka som gjorts möjlig genom rader av säkerhetsbrister.

En arbetsplatsolycka av det mer spektakulära slaget, men långt ifrån unik.
Det betyder rimligen att cheferna på SL och Arriva bär ansvaret. Precis samma chefer som var så snabba att smutskastat den skadade kvinnan.
Det är inte bara skamligt, det borde vara brottsligt också.

Nu återstår att se vem åklagaren håller ansvarig för säkerhetsbristerna som gjorde att olyckan i tisdags kunde inträffa. Men redan nu är en sak klar. De chefer som valde att lägga ansvaret på den skadade städerskan borde skämmas.

Ingvar Persson

Ungdomsstyrelsen har utsatts för hot på nätet efter att ha nekat Sverigedemokraternas ungdomsförbund bidrag. Det skriver tidningen Publikt i dag.

Ett antal högerextrema sajter och bloggar har reagerat mot beslutet – och rena hot har uttalats mot myndigheten och dess tjänstemän. Den sverigdemokratiske riksdagsledamoten Thoralf Alfsson skrev efter beslutet på sin blogg att han hoppas att ”fotsoldaterna” ska agera mot ut mot Ungdomsstyrelsen: ”Om mina läsare reagerat på Mazettis krönika i ICA-kuriren så hoppas jag att ’fotsoldaterna’ nu rycker ut!” och i bloggens kommentarsfält namnges tjänstemän på myndigheten. 

Det är alltså inte första gången Alfsson pekar ut måltavlor åt ”fotsoldaterna”. När författare Katarina Mazetti skrev en krönika i Ica-kuriren om svenskhet uppmanade Alfsson sina läsare till bojkott av Ica – och piskade igång en hatstorm mot Mazetti. Förutom hatmail har hon trakasserats via telefon och någon har varit hemma hos henne och bankat på fönster och dörrar.

I dag rapporterar Expo hur landets ledande hatblogg – i allt väsentligt Sverigedemokraternas spårkrör på nätet – hänger ut en lokal LRF-ordförande som djurplågare och kvinnomisshandlare. Varför? Lantbrukarnas riksförbund har inte bjudit in Sverigedemokraterna till en debatt man arrangerar.

LRF-ordföranden säger att han funderar på att polisanmäla hatbloggen, men att han är orolig för vad en sådan anmälan kan få för konsekvenser.

Inte så märkligt kanske. Hatbloggen har ju tidigare hängt ut journalister som granskat Sverigedemokraterna och också instruerat sina läsare – eller fotsoldater om man så vill – att söka upp journalister och politiker i deras hem. Kanske har han också läst om hur Aftonbladets kulturchef bemöttes när hennes redaktion valde att granska, bland annat, den nu nämnda hatbloggen.

I förra veckan skrev Anders Lindberg en mycket läsvärd ledare med rubriken ”Rasister hotar pressfriheten”. Men det stannar inte där. De hotar myndigheter och de hotar företagarorganisationer.

De hotar helt enkelt hela det öppna samhället.

Läs också: Hatkampanjer ny epok i politiken (Arbetaren), Uppdatera bilden av det högerextrema hotet (Expo Idag), Vansinnigt att redaktörer tillåter lynchmobbar (Medievärlden)

I kvällens Uppdrag granskning försöker Janne Josefsson bevisa att svensk barnfattigdom är överdriven – eftersom svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Det handlar om konflikten mellan relativ och absolut fattigdom.  

Piteå-Tidningen reder ut begreppen:

Men vad är då den gängse definitionen av barnfattigdom. Den definition som Rädda Barnen använder sig av, och som kan betraktas som mest vedertagna, är framtagen av Tapio Salonen, professor i socialt arbete och dekan vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Denna definition av barnfattigdom bygger på två parametrar, låg inkomststandard och försörjningsstöd, och för att familjer ska klassas som fattiga ska familjen uppfylla kriterierna för en fattig familj enligt någon av parametrarna. Detta innebär att definitionen av barnfattigdom blir ”barn som lever i familjer med låg inkomststandard eller som uppbär försörjningsstöd”.

Marika Lindgren-Åsbrink skriver om varför relativ fattigdom är det relevanta måttet:

Det viktigaste skälet till att man bör använda ett relativt fattigdomsbegrepp är att det inte bara är absolut fattigdom som påverkar människor och deras livschanser. Det gäller i högsta grad även relativ fattigdom. […] Det synliggör att människors livschanser påverkas av var i inkomstfördelningen man befinner sig. Det gäller alla, inte bara de fattigaste. Det är inte så att det bara är de ”absolut fattiga” i ett samhälle som har sämre chanser till ett bra liv än alla andra.

Enligt vår senaste årsrapport lever 242 000 barn i Sverige i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Med det menar vi att deras familjer får försörjningsstöd, det som tidigare kallades för socialbidrag, eller lever med så kallad låg inkomststandard. I 10 år har Rädda Barnen publicerat rapporter om barnfattigdom. I reportaget framkommer ingen egentlig kritik eller belägg för att våra rapportsiffror skulle vara felaktiga.

Själv skrev jag i julas om fattigdom som ”en julklapp som går i arv”:

Din familjebakgrund har alltså stor och långlivad betydelse för både utbildning och inkomster. Att jämna ut ojämlikhet tar flera generationer.
En del fångas inte upp i den komplexa väv av arbetsmarknads-, social-, sjukvårds-, och bostadspolitik som utgör välfärden. En del faller igenom. Och de blir fler. Enligt Kronofogden har 411 barn vräkts i Sverige i år. Drygt ett barn om dagen får lämna sitt hem. Vad sätter det för spår?

Daniel Swedin

SÄLEN. Nu har både försvarsminister Karin Enström (M) och försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) hållit sina anföranden på Folk och Försvar i Sälen.

Historiskt har man pratat om Moderaterna som det ”försvarsvänliga” partiet. I dag stämmer inte den bilden. Socialdemokraterna lägger i sin budget mer resurser på försvaret och när de beskriver sin försvarspolitik tar de sin utgångspunkt i att regeringens ambitionsnivå är för låg.

Socialdemokraternas linje är egentligen inte ny. Grunden för partiets politik är att Sverige ska vara militärt alliansfria. För att en sådan politik ska vara trovärdig och möjlig i praktiken krävs ett starkt försvar och egen stark försvarsindustri och försvarsforskning. Så har S alltid argumenterat.

Moderaternas omsvängning är däremot dramatisk. Den började redan sommaren 2007 när Anders Borg aviserade kraftiga nedskärningar på försvaret. Försvarsminister Mikael Odenberg, själv reservofficer, kördes över.

– Det finns inget vettigt underlag för den linjen som genomdrivs nu. Inget annat politikområde skulle behandlas så här, sa Odenberg på en hastigt sammankallad pressträff 5 september 2007 och avgick.

Sedan dess har de försvarsministrar som tillsatts varit lojala med Anders Borg. Moderaternas ointresse för försvaret har varit påfallande. Den moderata ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widergren, deltar exempelvis inte ens i Sälen där alla andra som jobbar med frågorna är samlade.

Vad kommer att hända nu då?

Försvarspolitiken är ingen bra valfråga. Förhoppningsvis kan partierna hitta en samsyn i Försvarsberedningen både om hur de ser på omvärlden och vilken försvarsförmåga Sverige ska ha som en konsekvens av detta.

Men då krävs att Moderaterna börjar intressera sig för frågorna igen.

Anders Lindberg

Överbefälhavaren är sjuk.

Han kan därför inte hålla ÖB:s traditionella tal på Folk och Försvar i Sälen.

Han ersätts av Försvarsmaktens generaldirektör Peter Sandwall.

Det är lite ironiskt. Sandwall har sin bakgrund på finansdepartementet. Han är inte operativ militär chef utan en överrock utskickad av Anders Borg.

Historiskt är posten som generaldirektör ganska ny. Den är ett resultat av att Finansdepartementets budgetavdelning tröttnade på alla svarta hål i Försvarsmaktens budget. Formellt är därför Sandwall nummer två i Försvarsmakten.

ÖB sjuk. Finansdepartementet har tagit över.

Tack för tydligheten.

Anders Lindberg

Sveriges Radios ekoredaktion stod för morgonens skoop. Centerledaren Annie Lööf har visst varit för månggifte. Det skrev hon som vice ordförande i Centerns ungdomsförbund på sin blogg 2006.

Att Lööf tycker det är mycket länge sedan har vi sedan förstått under dagen.

– Jag var väldigt ung, säger Centerledaren i dag.

Det kan man kanske hålla med om.

Det riktigt spännande med Ekots rapportering är dock inte att Lööf har svårt att minnas vad som stod på hennes ungdomliga blogg för sex-sju år sedan. Det spännande är att den visar att formuleringen om månggifte inte alls hamnat i programmet av en slump.

Den är tvärtom en politisk signal som använts länge för att markera hur långt man vill gå för att avskaffa statens regleringar – bland annat i Centerns ungdomsförbund där Lööf fått sin skolning.

Precis samma sak kan sägas om programmets andra kontroversiella förslag, som platt skatt, avskaffad arvsrätt och skolplikt.

Förslagen är inte enskildheter, utan exempel på den nya Centerns huvudtes, att staten ska krympa också om det sker till priset av skyddet för den som skulle behöva skyddas.

Allt detta vet förstås Annie Lööf, även om hon har svårt att minnas vad som hände 2006. Det är därför det klingar falskt när hon nu hävdar att debatten kommit att handla om ”fel saker”.

Det är vad det blogginlägg Ekot hittat egentligen visar.

Ingvar Persson